I fredags var jag ju som sagt på Engelen och sen på lördagkvällen var det fest på Olive House i Väsby. På båda ställen var jag helt klart en av de yngre i publiken. Ändå har jag de senaste veckorna haft åldersnoja. Alldeles för ofta har folk som är betydligt äldre än jag trott att jag är jämngammal med dem och en har till och med föreslagit att jag ska lyfta ansiktet. I Lördags var det en kille som är 15 år äldre än jag som sa att jag inte låg långt efter honom i ålder, att han 
aldrig sett mig i så skarpt ljus tidigare och att mina kråksparkar i ögonvrån avslöjade att jag var gammal... Jag har råkat ut för vid två tillfällen att folk trott att jag varit mina kompisars mamma, den ena är 11 år yngre än jag, den andra 7 år yngre... Det kan ju få den mest starka att börja grina, men jag har försökt att låta bli. När jag är ute med andra lite äldre kompisar tror de flesta att jag är äldst, jag är yngst av oss. När dessutom flera vänner fått visa leg för att komma in på klubbar eller för att köpa alkohol på systemet, ja då börjar jag ju undra hur hemskt förfallet är. Det konstiga är att de som är yngre än jag, betydligt yngre faktiskt, tror att jag är yngre än vad jag är. Jag försöker att inte tänka att i deras värld är: yngre , ung, 25 år, gammal=jag. Men är det jag som lever i förnekelse och tror att jag är någorlunda fräsch, eller är det de som är äldre som tror att de är fräschare än de är, det vill säga jämngamla med mig? När jag tittar på bilder som togs i Thailand för 6 år sedan så kan jag förstås se skillnaden, men är det verkligen så illa? Samtidigt som jag blir sårad och arg när folk tycker att jag ser gammal ut så inser jag ju när jag tittar mig i spegeln att jag blir mer och mer lik min mamma för varje dag och hon är ju en bit över 60...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar