Jag vill nog gärna tro att jag är något yngre än så

17/3 På tisdagen åkte jag till Ikea efter jobbet för att göra det sista på det ritade köket och för att dubbelkolla att allt stämde. Jag hade slutfört det som jag och köksplaneraren inte kunde slutföra för att programmet strulade, men jag lyckades inte att till exempel lägga in en diskho i beställningen för att man måste ha en diskbänk först. Det är ju bara det att jag inte ska en av deras diskbänkar eftersom den inte finns i så långt mått som mitt kök behöver. Tjejen som hjälpte mig fixade till det genom att lägga in en disk och sen ta bort den... Jag tittade på två olika diskhoar och den på bilden fick det bli. Jag kunde inte riktigt komma fram till om den var stilren eller industriell, men jag ville inte ha en vanlig diskho eftersom jag tycker att en lite större är mer praktisk än två mindre.
Fläkten var svårare att välja. Den jag egentligen ville ha var rätt ful men också väldigt speciell, den är som ett klot som är lite tillplattat mot väggen och även framåt. Men den behöver ett utsug som sitter inåt väggen, inte uppåt så som jag har i mitt kök. Det verkar ju dumt att inte utnyttja det utsugen man har och sätta in en kolfilterfläkt istället, så det fick bli en relativt traditionell, det är den nedre på bilden som jag valde.
Tanken är att köpa nytt porslin och bestick också när jag ändå fixar köket, men jag inser att det nog får vänta lite till. De tallrikar jag har var de billiga för 5:- st som Ikea sålde då när jag köpte huset för 10 år sedan. Jag vill ha lite finare, mer permanenta liksom, men eftersom jag inte kan bestämma mig riktigt och eftersom det ändå sliter på ekonomin att göra nytt kök så verkar det som om det får vänta lite trots allt.
Jag hittade en garderob som är väldigt platt och funderar på om det skulle få plats en sån i sovrummet, men med tanke på hur man hänger saker i den så är frågan om det verkligen får plats mer i den än den jag har? När jag stod där och funderade kom min vän B gående, jag såg honom långt före han såg mig och stod bara och log medan han gick mot mig, jag visste att han skulle få syn på mig vilken sekund som helst. Jodå, det fick han och sen kom frugan L gående också och sen hade vi kramkalas. Sen ropade de efter mig från köksavdelningen för det var min tur så jag var tvungen att gå vidare.
På Facebook fick jag förresten den annonsen för en dejtingsida som jag tagit en bild på, jag känner mig gammal och skruttig och som om ingen vill ha mig, men nog är jag yngre än de på bilden... Inte så bra sätt att annonsera kanske.

Svettloff och lermonstret gick vilse igen

16/3 På måndagen så höll jag och några kollegor på med en kalkyl för en offert till ett arabland, vi kallar det för enkelhetens skull för Arabien, det är förstås ett skämt och beror på att detta är mitt projekt och de andra är osäkra på vilket land offerten ska till. Det får mig i alla fall att fnissa till varje gång jag får tider och materiallistor där mina kollegor har skrivit det.
Eftermiddagen gick jag återigen ut på en längre promenad med Turre. Det har ju inte varit särskilt blött och inte heller mycket snö, så jag förstår inte varför det är lerigt på sina ställen i skogen... Vi höll ett högt tempo och gick dessutom vilse en bra bit eftersom de har flyttat gångvägen från Fresta in till oss. Jag har hållit mig ifrån den sedan de gjorde det för jag visste inte riktigt vad de gjort, om de bara flyttat den eller om den var stängd. Nu tänkte jag att det var dags att kolla vad som var fallet.
Det fanns en väg att gå mot vår väg, men den såg mest ut som en arbetsplats, det var kravallstaket i kanten på den och testen var mest tillplattat sand, grus och lera från det att de hade grävt. Jag tänkte att det borde gå att gå motionsspåret och komma tillbaka till vägen vi kommit på tidigare. Det går säkert, men jag som aldrig har tagit den vägen visste ju inte vilka stigar jag skulle följa. Det spelade ju heller ingen större roll, även om man går vilse så är den skogen inte särskilt stor, så det är ju inte så att man aldrig hittar hem och de får skicka ut sök efter en...

Ja, det visade sig i alla fall att jag gått för långt åt höger, vilket jag misstänkte också, men jag hittade ingen stig som gick mer åt vänster helt enkelt. Efter mycket om och men så hittade vi i alla fall hem, jag var genomsvettig och Turre var nöjd med promenaden men var lerig på hela magen. Han är inte en lerälskare, men är man tax så blir man helt enkelt lerig på magen om man går ut, det finns bara två val, bli lerig eller stanna inne. Turre väljer ju hellre att bli lerig, däremot så gillar varken han eller jag att skölja av magen på honom, han blir ju dyngsur och därmed blir också soffan och/eller sängen det. Vad vi gjorde var istället att ge det en liten stund, tillräckligt för att det sista skulle torka och sen borstade jag ut det på golvet istället. Det var ändå dags att dammsuga och att borsta ut det är enklare. Jag var fascinerad över hur långt man kommer på drygt en timme, sen upptäckte jag att jag snarare varit ute i drygt 1½ timme, man hinner runt en stor del av Väsby på den tiden.

På Facebook snurrade det idag en video på några dykare som blev uppsökta av en delfin som behövde hjälp. Han hade en krok och rev som satt fast i en av fenorna. Dykarna hjälpte förstås till, det tog en väldigt tid och pyssel att få lös kroken och reven som var trasslad runt fenan. Det som är så fascinerande med delfiner är ju att de är så intelligenta. Det är ju en sak att tama djur har lärt sig av erfarenhet att vi människor kan lösa deras problem. Min häst till exempel fastnade i en dörr med selen en gång och första tanken var att slita sig loss, men när jag sa att hon skulle vara lugn och att jag skulle fixa, då bara stod hon still helt avslappnat tills jag fått loss henne. Tillit är ofta svaret på hur skador kan avvärjas då det gäller husdjur. Men en vild delfin, det som är så häftigt är ju att de är så smarta att de förstår att vi är smarta och kommer att förstå vad det är de vill ha hjälp med! De verkar ju också förstå att vi har inbyggda verktyg (fingrar) som kan trassla ut saker. Ja, det gjorde som sagt ett stort intryck på mig!

Det var fort även för en "direktimport"

15/3 På söndagen åkte jag ned till kondis för att skriva en stund och det som är så kul med att sitta där är att jag får mycket gjort samtidigt som jag får se folk. Det är ofta väldigt spännande att titta på folk och att lyssna är också intressant. Den här gången satt det fyra greker bakom mig och jag kunde inte låta bli att le när jag lyssnade på dem. För det första är det så sällan man hör grekiska i Sverige nu för tiden, jag antar att grekerna som kom på 50-70-talet ser sig själva som Svenskar nu för tiden och bara pratar Grekiska hemma? I vilket fall så var det som sagt trevligt att höra grekiska, det var också spännande att få se hur mycket jag faktiskt förstår, vilket var så gott som inget... Jag hörde lösryckta ord här och där, flicka, jobb, barn och så vidare, men inte tillräckligt för att förstå vad de pratade om, dessutom var han som ledde samtalet mest så himla snabb på att prata. Jag har aldrig hört något liknande och jag har ändå varit u Grekland några gånger och umgåtts med min "brors" familj och de pratar ju bara grekiska, ingen engelska alls. Men som sagt, den här killen var fascinerande och när de reste sig för att gå så råkade en av tjejerna knuffa till min stol och bad om ursäkt, det gav mig en öppning att säga just det, att jag var fascinerad över hur fort han pratade, det visade sig att han precis kommit från Grekland, det var förklaring nog för henne, men jag sa att den andra killen pratar ju inte så fort och jag har aldrig hört någon annan göra det heller! Hon fnissade till lite och sen gick de, sen kunde jag se på kroppsspråket att han frågade henne vad jag hade sagt.
När jag kom hem framåt eftermiddagen tog jag tag i att vattna alla mina blommor, de är inte bortskämda med det, minst sagt. När jag vattnar (runt 1 gång per månad tror jag) så är de så torra att vattnet bara åker rätt igenom krukan och ned på fatet och sen rinner det över. Alltså gör jag oftast så att de får stå och dra i vattenbad tills jorden har sugit upp så mycket vatten som är möjligt. Det tar förstås ett tag och det blir rätt skitigt i köket, därför gör jag det oftast innan jag städar. När jag var bortrest någon gång i somras så tyckte pappa att orkidéerna såg ledsna ut och hällde på en massa vatten på dem. Jag har fått lära mig att de ska stå och dra lite och sen vara torra, de ska inte stå med fötterna i vatten så att säga. Men när jag kom hem såg orkidéerna gladare ut än på flera år, så jag fortsatte på pappas linje och se, nu blommar 3 av 7! De har inte blommat på några år och så nu plötsligt så många samtidigt! Man kanske inte alltid ska följa råd?

Då är man så vacker

14/3 På lördagen kom min bästa Ah hem till mig! Vi ses alldeles för sällan, men hon finns alltid där för mig när jag behöver henne, både på telefon och trots avståndet även på plats om det är kris.
Hon behövde bilder till sin portfolio, hon är skådespelare och manusförfattare och det börjar gå hennes väg nu. Jag ville väldigt gärna få en chans att fota henne men att göra make upen var jag riktigt rädd för! Jag har bara sminkat någon annan en gång tidigare vad jag kan minnas och det var just henne, men då skulle vi på 80-tals konsert i Gävle. Att sminka någon på 80-talsvis är rätt enkelt, det ska ju se rätt dumt ut... Nu skulle det vara snyggt och framhäva hennes bästa sidor. Jag ville trots allt göra ett försök, både för min och hennes skull, hon ville inte smink sig själv. Jag gjorde ungefär så som jag gör på mig själv och provade till och med att sminka konturer med skuggor och jag blev själv förvånad och nöjd av resultatet. Hon kallar sig själv ful och jag tror att ni alla kan bekräfta att hon har fel! Dessutom har jag märkt att folk är ännu snyggare om den som fotar har en bra relation med modellen, de får en lugn, trygg blick och ser ut ungefär som folk gör när de är förälskade och det vet vi ju alla att det gör en ännu vackrare än vanligt!
Dessutom är hon vacker från insidan och ut, hon har ett hjärta av guld och jag har börjat förstå att hon nog är mitt livs kärlek. Vi träffades när hon var 13 tror jag, hon ville bli medryttare på våra hästar och syrran ville inte ge henne en chans eftersom vi haft så många problem med yngre ryttare, men jag tyckte att hon var så tuff som kom fram och frågade så jag ville ge henne en chans. Det beslutet har jag aldrig ångrat och det har inte syrran heller eftersom det slutade med att det var hennes häst hon passade bäst med och hon tog hand om henne bland annat när syrran var gravid.

Så kommunicerar vi

13/3 På fredagen den 13:e hade vi i alla fall tur med vädret, solen sken, fåglarna kvittrade. Det är uppenbart att våren är på väg, men än var det bara 5 grader varmt på dagen och frysgrader på natten.
När jag kom hem pratade jag med systerdottern på telefon och eftersom jag skulle byta om för att gå ut i skogen med Turre så satte jag henne på högtalare. Turre blev helt förvirrad, han hörde ju att det var hon som pratade, men han förstod inte var hon var... Han älskar ju henne och till slut lade han sig på magen i hallen och bara stirrade på mig och telefonen!
När jag bytt om och lagt på så gick jag och Turre mot skogen, det ligger ett Naturreservat två minuter från mitt hus!
Det står att hundar ska vara kopplade, men eftersom Turre antingen går mig i hälarna precis, så att jag nästan sparkar honom i hakan när jag lyfter fötterna, eller ett par meter framför mig på stigen. Han lämnar inte stigen och far inte omkring, det vill säga, jag har det där osynliga kopplet som många säger att de har, men inte gör. Han går inte efter vilt, det vet vi ju eftersom vi har harar, älgar, rådjur och räv på tomten och han ignorerar dem även om de springer rätt framför näsan på honom, ibland tittar han inte ens eftersom han redan visste att de var där.
Det är lättare för både honom och mig om han går lös, det är lättare för mig att hålla tempot och balansen utan kopplet i handen och det är lite samma sak för honom. Jag brukar oftast ha med mig kopplet trots allt, mest för syns skull om vi mäter någon så att de känner sig trygga. Normalt sett kommunicerar vi inte särskilt mycket alls på promenaderna, enda gången jag säger något till honom är om vi möter folk, då kallar jag in honom, eller om vi kommer till ett vägskäl och han väljer fel väg, då ropar jag på honom, pekar och säger: Vi tar den här vägen! Då rusar han mot mig och går in på den andra stigen, jag hävdar verkligen att en lydig hund är en lycklig hund, frihet under ansvar liksom. Jag behöver inte ge honom en massa kommandon eftersom vi vet var vi har varandra och han får ta sina egna beslut så länge de är rimliga.
Turre fyllde ju 12 i februari och han börjar bli riktigt grå i ansiktet, annars märker man inte mycket av hans ålder. Men det känns som om han fick sämre hörsel och syn nästan på dagen då han fyllde 12. Han lekte med sin fotboll på tomten häromdagen och när jag skulle gå in så ropade jag på honom och det var uppenbart att han inte ens hörde mig. Det känns taskigt att rop högt på honom för han hör i tonen att jag försöker fånga hans uppmärksamhet och han ser ut att bli lite ledsen när jag ropar högt på honom som om han gjort något dumt. I skogen går han ännu närmare mig än förr, han är smart nog att förstå att han behöver vara närmare för att höra mig.
Leka vill han fortfarande och det kan tyckas för någon annan att han aldrig tröttnar eller blir trött, men jag märker att han inte leker lika länge som förr, annars är det inte mycket skillnad. Många blir ju sugna på hund när de ser valpar, själv tycker jag valpar är alldeles för mycket jobb, men det kanske har att göra med att jag faktiskt börjar träna vardagslydnad redan när jag får dem vid 8 veckors ålder. Det är ju då man grundlägger den här förståelsen för vad som gäller, jag gillar att ha vuxna hundar som jag har "tränat färdigt".
När vi gått större delen av rundan som är runt 2,5 km lång så gick vi ut på en stubbåker och jag kastade pinnar åt honom och fotade medan han sprang och lekte. Jag fick också några bilder på när han skakade sig, snygga som sjutton!
När vi kom hem tog jag ett glas latte gjord i min nya kaffemaskin och en chokladboll, jag tyckte att det kanske fanns plats för det när jag i alla fall hade rört på mig en del. Turre låg och vilade i soffan resten av kvällen och verkade rätt nöjd med dagen och promenaden.




smile emoticon

 

Tur att de inte löste ut

12/3 På torsdagen tog jag en promenad med Turre igen, när man väl har kommit igång så blir det lättare att fortsätta. Dessutom vet jag av erfarenhet att jag inte tar mig ut om jag inte går direkt när jag kommer hem, innan jag hunnit sätta mig ner. Det är inte så att jag sitter ner resten av kvällen, nej jag fixar och donar hemma under kvällen, jag gör alltid någon nytta varje dag även om jag bestämt mig för att strunta i det. Men det är en annan sak att klä på sig och gå ut när man väl är inne...
På jobbet fick vi en leverans av handbloss från en leverantör, det är farligt gods och det kräver en massa extra papper och särskilda kartonger och grejer, det är ju lättantändligt och kan dessutom lösa ut om man är oaktsam, titta på bilden hur det såg ut när det anlände! Inte nog med att det är olagligt att skicka det så som det är packad, de har också skickat det med en ovetande fraktare och alldeles för tight packat så att kartongen gått sönder. Det hade inte behövts mycket för att de skulle antända och som sagt, allt av detta är högst olagligt.

Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!

Än finns det hopp!

10/3 På tisdagen fick jag en massa frågor om offerten jag skickat på måndagen och det är ett mycket bra tecken. Om den kastats i soptunnan bryr de ju inte sig om att fråga frågor. Det finns alltså ganska mycket hopp än. Jag och min leverantör hoppas att vi ska ha anledning att åka till Seychellerna för att träffa dem, det finns en god chans för merförsäljning om vi kan träffa dem öga mot öga, eftersom både min leverantör och vi har produkter som skulle kunna underlätta deras kustbevaknings arbete och skulle kunna öka deras säkerhet.
Vid lunchtid var jag tillbaka hos terapeuten och det var samma sak den här gången, vi kom inte fram till något direkt, men det känns ändå skönt att prata med någon som inte genast dömer mig.

Jag glömde tidskillnaden

9/3 På måndagen var jag oerhört stressad, en offert skulle in före klockan 16 och jag hade räknat fel på tidsskillnaden mellan Sverige och Seychellerna! Det var alltså 16 deras tid som den skulle vara inne. Jag ringde min leverantör och fick honom lika stressad för han hade inte en färdig offert till mig än. Sen gjorde jag klart precis allt men hade inte ett aktuellt pris på flottarna som skulle offereras. När det var mindre än 5 minuter kvar av tiden så ringde jag honom igen och han svarade inte, då började jag bli så stressad att det dunkade i öronen. Jag visste ju att han jobbade på det och han visste vad jag ville, så han tänkte väl att det var lika bra att göra klart det innan han svarade. När jag ringde nästa gång någon minut senare så svarade han och gav mig ett pris i telefon och sa att han skulle skicka offert även på mailen senare.
Klockan var 4 minuter över 16 på Seychellerna när jag fick iväg offerten, den skulle ju skrivas ut, skrivas på och skannas innan den kunde skickas.
Vissa instanser är mycket noga med tiden och det kan leda till att man inte får vara med i upphandlingsprocessen om man varit sen, även om man har det bästa anbudet. Jag var alltså mycket nervös för detta. Men vid det laget fanns det ju ingenting mer att göra så det var bara att hålla tummarna.

På kvällen spelade vi quiz på Tudor Arms och vi vann faktiskt, men kul har vi ju alltid i alla fall i vårt lag. Vi sitter ute i kapprummet och det anses vara de sämsta platserna i puben eftersom det rummet är avskiljt från de andra och ligger bredvid toaletterna. Många är förvånade över att vi vill sitta där frivilligt och P som är ansvarig för placeringen har frågat oss ibland om vi vill sitta inne i puben. Men det säger mitt lag bestämt nej till! Anledningen att vi gärna sitter där är att vi får vara ifred från snokande motspelare och vi behöver ju inte viska eller skicka små lappar inom laget för att kommunicera i laget utan att någon annan hör. Quizmaster är nog också nöjd, jag tror att han vet att han kan lita på att vi inte fuskar trots att vi rent praktiskt kanske skulle kunna göra det därute. Men han har ju fått många bevis för att vi inte gör det när vi svarar fel på enkla frågor ibland... Men att spela quiz handlar ju om att mäta sin allmänbildning mot andras och syftet försvinner ju helt om man fuskar, det skulle verkligen inte ge mig något att vinna om jag hade fuskat. Jag vet att vissa spelare gör det, men hur kan de då vara stolta över sina resultat? Vi är relativt säkra däremot att de lag som liksom vi ofta ligger i topp, inte fuskar, det känns bra, må bästa lag vinna!

Var hittade de den?

8/3 Söndag Jag har letat rätt länge efter en ny vedtunna. Den jag har gick sönder och jag lagade den med silvertejp och nu funkar inte ens det speciellt bra och man brukar ju säga att inget är sönder förrän det inte går att laga med silvertejp... Den går ju att köra ved i fortfarande, men eftersom det är hål i botten så blir det rätt skitigt under den i vardagsrummet. Jag hade lagt in en bild på en sån på Facebook och frågat vad den kan tänkas kallas? Jag har googlat på alla namn jag kan komma på. En Facebook-kompis hjälpte till att googla åt mig och hittade en sån på Biltema. Nu är frågan om jag ska beställa den eller försöka åka förbi en Biltema vid något tillfälle. Dessutom är jag larvig när det gäller design och färg och helst skulle jag vilja ha en som ser exakt ut som på den här bilden, men de som säljer förrådet på bilden tycks inte sälja vagnarna och det går inte att ta reda på var den kommit ifrån på deras hemsida. Jag skjuter nog på det ett tag till.

Så nytt är det

7/3 På lördagen satt jag och skrev nere på kondis. Jag gillar att göra det eftersom jag blir mer effektiv om jag inte är hemma och gör det. Då kommer städning och pyssel emellan och ibland även TV-serier på DVD. Det är svårt för mig att sätta mig för att skriva hemma helt enkelt.
Om man satt där tillräckligt länge skulle hela Väsby passera förbi, eller igenom kondiset. Det ligger centralt och trots att det heter Väsby Nya Konditori så är det Väsbys äldsta, det öppnade 1912! När det är vackert väder är det extra många fikare där, det är för att de är ute och promenerar och sen går och tar en fika. Det blir däremot problem för mig när det är kallt men soligt. De som sitter ute och de som jobbar där vill gärna ha dörrarna öppna och det blir kallt och dragigt för mig och då gör det väldigt ont i kroppen. Jag brukar fråga om jag får stänga dörren och det får jag alltid, men sen är det någon som inte vet att jag bett att få göra det och sen ställer de upp den igen... Det blir alltså en hel del springande fram och tillbaka för mig.
Jag tyckte att bilden jag lagt in var viktig att sprida vidare, detta är ännu mera aktuellt om man ser till vargarna i Sverige, skillnaden är att ingen människa har blivit dödad eller skadad av varg i Sverige på över 100 år... I vissa andra länder är det dock en reell fara med till exempel hajar och ändå är de så ofarliga i jämförelse mot vad vi gör mot varandra vi människor.

Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

Den delen hoppade jag över

5/3 På torsdagen var det dags för brandskyddskurs på jobbet. Vi hade redan tidigare blivit indelade i två grupper och för mig var det eftermiddagen som gällde, det gjorde ju att jag fick en hel del gjort på förmiddagen och kunde koncentrera mig på kursen ordentligt.
Det här var en repetition, vi har brandkurser med jämna mellanrum för att vi inte ska glömma viktiga saker. En del saker är egentligen rätt så självklara för en någorlunda intelligent människa, men det är mycket lättare att komma ihåg om man får en lättfattlig förklaring om varför det är som det är. Den bakgrundsinformationen gör ju att det blir ännu mer logiskt och påminner en dessutom om saker man redan har lärt sig tidigare. Vi brukar också se över våra rutiner och lokalernas uppmärkning och brandutrustning med instruktören före kursen för att se om vi behöver ändra något eller om det är något som fallit bort under tiden sedan den tidigare kursen.
Den teoretiska delen av kursen är väldigt intressant och den praktiska brukar vara rätt kul den också. Jag var med och testade att släcka med kolsyresläckare men bad att få slippa den delen då man skulle släcka en dummy med hjälp av en brandfilt eftersom jag inte hade lämpliga kläder att stå på knä utomhus med. Det gick bra eftersom jag gjort detta tidigare. Istället agerade jag fotograf och förevigade mina kollegors släckningar.

Hon säger att det inte kan vara bara mitt fel

4/3 På onsdagen var det åter dags för terapi och jag kan inte direkt påstå att vi kommit fram till så mycket, men det känns bra att prata med någon som inte har några egna intressen i detta, någon som är objektiv. Jag är bra på att sparka på mig själv och letar ju hela tiden efter vad jag har gjort för att andra ska störa sig på mig. Det hon har sagt som gör att jag inte känner mig så ensam som vanligt är att jag tar på mig alldeles för mycket skuld i detta. De flesta jag känner säger till mig att eftersom jag är den gemensamma nämnaren så är det mitt fel... och jag gör mitt bästa för att forma mig efter allas önskemål eftersom så många har sagt att det är något fel på mig att jag slutligen tror på det. Problemet är bara att alla säger olika saker och slutsatsen jag kommer till är att jag är fel på alla tänkbara sätt, vilket egentligen borde innebära att jag borde ge upp... jag kan ju inte göra alla nöjda eftersom de tycker olika saker,
Hennes preliminära åsikt är att jag lyssnar för mycket på andra och att jag håller på att utplåna mig själv för att vara till lags och att det innebär en väldigt stor stress i mitt liv eftersom jag fortfarande känner att folk vill ändra mer och att de egentligen inte gillar mig eftersom de vill att jag ska vara någon annan. Det sista året har jag försökt att rädda mig själv genom att inte hålla kontakten med de människor som inte håller kontakt med mig, det är inte många kvar kan jag säga, de är tre stycken. De andra svarar inte i telefon eller på mail och sms eller gör precis bara det, de gör inget alls för att själva behålla en kontakt med mig. De jag talar om är gamla vänner till stor del. Det som jag finner mest förvirrande är att jag hade mer lojala vänner innan jag försökte ändra mig till att passa dem...
Det hon säger är också att det inte kan vara bara mitt fel och det har inte fallit mig in eftersom alla hävdar att det är mig det är fel på, jag har resonerat så att om alla tycker det så kan det inte vara fel...
Vi får väl se om vi kommer på en lösning på allt detta, men tills dess är det skönt att prata med någon som inte tycker att jag är en idiot.

Där satt vi och väntade på varandra på olika våningar

3/3 På tisdagen skulle jag möta upp med kollegan K i Sollentuna centrum för att få mjölkskummaren, hon hade ju semester men eftersom hon hade ett ärende där så kunde hon möta upp. Hon sa att vi skulle ses på en viss våning och utanför någon typ av inredningsaffär. Jag var där i god tid och använde den tiden för att gå igenom hela den våningen för att komma på vilken butik jag skulle vänta vid. Den enda butik som jag tyckte kunde vara rätt var Granit tror jag... Där satt jag och väntade och till slut började jag undra vart hon tagit vägen. Sen kom det ett par gamla damer och satte sig på bänken mittemot mig, de ligger väldigt nära varandra så jag förstår inte varför de behövde sitta just på den sidan. När ett helt gäng till dök upp (de skulle tydligen på studiebesök hos kommunen) så blev det så trångt mellan bänkarna att jag kände mig väldigt trängd, en av damerna stod med rumpan precis vid mitt ansikte, konstigt beteende kan man tycka...
Efter en timme med upprepade försök att nå K på telefon så gav jag upp och åkte tillbaka till kontoret, väldigt besviken.
Det visade sig senare när hon slutligen besvarade mitt mail att hon stått på en annan våning, den jag satt på var den hon sagt till mig, tydligen hade hon kommit på att hon angett fel våning men väntade utanför den enda inredningsbutiken på den våningen och telefonen hade hon inte tagit med sig... Hon hade väntat i 45 minuter en bit ifrån där jag väntat i en timme.
Nåja, jag får väl vänta till på måndag, det lär jag inte dö av.

Det var det godaste kaffe jag någonsin druckit

2/3 På måndagskvällen provade jag den nya kaffemaskinen och eftersom jag har svårt att sova redan utan koffein i kroppen så testade jag den koffeinfria typen. Jävlar vad den var god! Om alla kaffesorterna är lika goda så har inte kostnaden stor betydelse, det är helt enkelt värt det!
I köpet fick jag en hel del "pods", jag tror att det var 8-10 sorter och de är valfria, men eftersom jag inte riktigt vet vad som är vad så hjälpte de mig att välja vilka jag skulle ha och sen så ingick 16 pods i själva maskinen också. De 16 är av 16 olika sorter för att man ska kunna hitta sin favorit enkelt och billigt.