Så kommunicerar vi

13/3 På fredagen den 13:e hade vi i alla fall tur med vädret, solen sken, fåglarna kvittrade. Det är uppenbart att våren är på väg, men än var det bara 5 grader varmt på dagen och frysgrader på natten.
När jag kom hem pratade jag med systerdottern på telefon och eftersom jag skulle byta om för att gå ut i skogen med Turre så satte jag henne på högtalare. Turre blev helt förvirrad, han hörde ju att det var hon som pratade, men han förstod inte var hon var... Han älskar ju henne och till slut lade han sig på magen i hallen och bara stirrade på mig och telefonen!
När jag bytt om och lagt på så gick jag och Turre mot skogen, det ligger ett Naturreservat två minuter från mitt hus!
Det står att hundar ska vara kopplade, men eftersom Turre antingen går mig i hälarna precis, så att jag nästan sparkar honom i hakan när jag lyfter fötterna, eller ett par meter framför mig på stigen. Han lämnar inte stigen och far inte omkring, det vill säga, jag har det där osynliga kopplet som många säger att de har, men inte gör. Han går inte efter vilt, det vet vi ju eftersom vi har harar, älgar, rådjur och räv på tomten och han ignorerar dem även om de springer rätt framför näsan på honom, ibland tittar han inte ens eftersom han redan visste att de var där.
Det är lättare för både honom och mig om han går lös, det är lättare för mig att hålla tempot och balansen utan kopplet i handen och det är lite samma sak för honom. Jag brukar oftast ha med mig kopplet trots allt, mest för syns skull om vi mäter någon så att de känner sig trygga. Normalt sett kommunicerar vi inte särskilt mycket alls på promenaderna, enda gången jag säger något till honom är om vi möter folk, då kallar jag in honom, eller om vi kommer till ett vägskäl och han väljer fel väg, då ropar jag på honom, pekar och säger: Vi tar den här vägen! Då rusar han mot mig och går in på den andra stigen, jag hävdar verkligen att en lydig hund är en lycklig hund, frihet under ansvar liksom. Jag behöver inte ge honom en massa kommandon eftersom vi vet var vi har varandra och han får ta sina egna beslut så länge de är rimliga.
Turre fyllde ju 12 i februari och han börjar bli riktigt grå i ansiktet, annars märker man inte mycket av hans ålder. Men det känns som om han fick sämre hörsel och syn nästan på dagen då han fyllde 12. Han lekte med sin fotboll på tomten häromdagen och när jag skulle gå in så ropade jag på honom och det var uppenbart att han inte ens hörde mig. Det känns taskigt att rop högt på honom för han hör i tonen att jag försöker fånga hans uppmärksamhet och han ser ut att bli lite ledsen när jag ropar högt på honom som om han gjort något dumt. I skogen går han ännu närmare mig än förr, han är smart nog att förstå att han behöver vara närmare för att höra mig.
Leka vill han fortfarande och det kan tyckas för någon annan att han aldrig tröttnar eller blir trött, men jag märker att han inte leker lika länge som förr, annars är det inte mycket skillnad. Många blir ju sugna på hund när de ser valpar, själv tycker jag valpar är alldeles för mycket jobb, men det kanske har att göra med att jag faktiskt börjar träna vardagslydnad redan när jag får dem vid 8 veckors ålder. Det är ju då man grundlägger den här förståelsen för vad som gäller, jag gillar att ha vuxna hundar som jag har "tränat färdigt".
När vi gått större delen av rundan som är runt 2,5 km lång så gick vi ut på en stubbåker och jag kastade pinnar åt honom och fotade medan han sprang och lekte. Jag fick också några bilder på när han skakade sig, snygga som sjutton!
När vi kom hem tog jag ett glas latte gjord i min nya kaffemaskin och en chokladboll, jag tyckte att det kanske fanns plats för det när jag i alla fall hade rört på mig en del. Turre låg och vilade i soffan resten av kvällen och verkade rätt nöjd med dagen och promenaden.




smile emoticon