Jaha, vi får göra om det igen

22/5 På fredagen åkte jag och Y till immigration i Rayong för att försöka ordna ett bevis på att jag har en adress i Thailand. Än så länge är min motorcykel i hans namn eftersom man måste ha en adress i Thailand för att få äga ett fordon. Det tar en stund att ta sig till immigration, ungefär en timme. Sen när vi väl kom dit så visade det sig att de inte längre kan ordna sånt där, det ändrades för bara en månad sen... Nu kommer vi inte hinna fixa det här denna gången heller, men Y är inte så bekymrad över det, den kan stå i hans namn ett tag till. Det är ju ändå han som tar ansvar för den när jag inte är i Thailand. Vi borde också ha fått de nya, riktiga nummerskyltarna till den, men de har inte kommit än och snäll som han är så tar Y hand om det och ringer de som ska ha fixat det.
På vägen tillbaka åkte vi för att hämta mina nya armband som jag köpt på köpcentret där, det ena var minimalt för kort för att gå att stänga runt min handled. Vi sa till dem att det skulle förlängas med cirka en centimeter. När vi nu kom för att hämta det så hade de förlängt det med en centimeter i diameter! Fatta hur stort det var!Jag kunde lätt dra av det över handen och jag sa att de hade gjort fel och då svarade de att det bara ingår en ändring och att jag skulle behöva betala för den här... Jag sa vänligt men bestämt att det var de som gjort fel, inte jag och att jag var en bra kund som gärna vill komma tillbaka. Då ringde dem chefen och förklarade för honom och han sa ja. Det var tur för dem, inte sjutton betalar jag för att de ska göra om när det är de som gjort fel! Vi fikade på Starbucks och delade på en banoffee pie och sen åkte vi hemåt. Vi åkte förbi en bil/buss, som  hade en annons om "Sexy Bath Show" och jag kan för mitt liv inte komma fram till vad det kan vara...
Tidigare på dagen när jag jobbade fick jag ett mail om ett sånt där arv som är bortglömt eller nåt och det var utskickat från en "law firm", vad tror ni, är det äkta? Ha ha, vilket seriöst företag skulle ha en mailadress som ser ut så? barr.franciisgilbertlawfirm@hotmail.com?  Ja, man kan ju undra hur det kan löna sig? Hur många korkade människor kan det finnas i världen? Tydligen tillräckligt många för att andra ska lägga ner jobb för att göra såna här mailutskick. Jag vet att det kanske är elakt, men ibland undrar jag om de som går på det verkligen förtjänar att behålla sina pengar? Det är annat om det är snyggt gjorda grejer, men det här och på mail dessutom?

Hon blir så glad när vi kommer dit

21/5 På torsdagen bestämde jag och V oss för att åka och äta middag på A's mammas restaurang. Ingen av oss har varit där på länge, jag för att jag förstås varit i Sverige och V för att hon bor och pluggar i Bangkok större delen av tiden och A bor och jobbar ju i Bangkok nu hon också och har inte varit hemma på ett tag. Hennes mamma blev väldigt glad att se oss, hon och jag bara ler mot varandra större delen av tiden, för vi har ingen annan väg att kommunicera, hon pratar ingen engelska alls och jag kan ju ingen Thailändska. V översätter lite ibland, men bara om det rör mig direkt, som när mamma frågar när jag kommit och när jag åker till exempel. V och hon pratar en massa och jag äter och pratar med hundarna!
V's pomeranier är fortfarande lika förtjust i mig och jag är lika förtjust i henne. När V är i närheten vill hon bara vara hos mig och trycker sig mot mig ibland och ligger i mitt knä eller över min axel. Men om V går iväg, då blir hon lite orolig och håller ett öga på henne. Hon är lite som Turre, han är väldigt gärna hos våra gäster, men om jag går därifrån, då vill han med mig trots att han har ignorerat mig tills dess.
Vi tog lite bilder och skickade till A och hon var glad att se att vi hälsade på hennes mamma när inte hon kan, hon är enda barnet.

Det är i alla fall ingen som säger nåt

20/5 På onsdagskvällen var det dags för Nagaskväll på Buffalo Bill. Nagas är de svenska killarnas motorcykelklubb i Thailand. Det finns också några norrmän, danskar, finnar och så i den, men det är mest svenskar. S är president i klubben och jag är alltid välkommen när jag är nere. Jag hamnar lite mitt emellan på de träffarna. Normalt sitter tjejerna i en grupp och killarna i en annan, fast vid samma bord. De flesta av tjejerna (alla?) är thailändskor och även om de kan lite engelska så pratar de thailändska på sin sida av bordet. Därför hamnar jag på killsidan där jag har folk att prata med. Jag vet inte om det hade varit så populärt om jag hade bott där permanent, men det är i alla fall ingen som bråkar om det när jag är där, även om jag kan tro att killarna kanske inte känner att de kan prata om allt när jag är där och att tjejerna kanske tycker att jag borde sitta på tjejsidan istället för att prata med deras män hela tiden. Men som sagt, ingen tjurar över det och ingen visar på något sätt att det inte skulle vara ok, men ibland känner jag själv att jag kanske stör ordningen. Så länge V och A är där så är det ju inget problem, då sitter vi helt enkelt i mitten och pratar mest med varandra och så sitter de på sidan mot tjejerna och jag på sidan mot killarna så att de kan få prata lite Thailändska och jag svenska. Nu var bara V där, men principen är densamma.

Jag hittade ännu ett vilt "djur", fast den här gången på stenläggningen utanför restaurangen. En tusenfoting, de är väldigt stora runt 20 centimeter skulle jag gissa och en diameter på runt 1-2 centimeter beroende på ålder kan jag gissa.

Gammal kärlek, fast den är rätt ny

19/5 På tisdagen gick vi upp relativt tidigt eftersom J behövde åka tillbaka till Bangkok och jag behövde jobba. Jag gjorde frukost och skickade ett meddelande till J att det var klart och strax efter kom han in och åt frukost med mig. Vi står varandra väldigt nära och pratar om allt och det känns som om vi har känt varandra länge och väl. Men faktum är att även om vi träffades för första gången i Januari 2005, så umgicks vi bara en utekväll i Bangkok då. Ändå har vi hållit kontakten och han har varit och hälsat på mig i Sverige och vi har mötts upp i Bangkok ett par gånger och det är allt!
När han kom till Stockholm för att bo hos mig i någon vecka så sa han att det kändes som om vi kände varandra mycket bättre än bara efter några dagar i Bangkok, men sanningen var att vi bara hade träffats en enda utenatt där, den var förvisso 8-9 timmar lång, men det var enda gången vi faktiskt hade träffats. Han hade glömt det och var lika förvånad som jag att vi kände det som om vi kände varandra så väl. Det var nog lite kärlek vid första ögonkastet för oss och det var tillräckligt för att hålla kontakten i drygt 10 år.
Det är något som gör att jag litar väldigt på honom och när jag har dåligt självförtroende och han säger något snällt så vet jag på något plan att det är helt sant och mår bättre. Vad han tycker spelar stor roll för mig.
Vi tog god tid på oss att äta frukost och prata men sen var det dags för mig att jobba och han gjorde sig redo att åka hemåt.

På kvällen satt jag och tittade igenom mina bilder och hittade bland annat en från några sommar sedan på Utö, där Turre ruskar av sig vatten efter en simtur. Han älskar ju att bada, men hatar att vara blöt... en konstig kombination. Visst ser han intelligent ut?

Efterlängtat besök från Bangkok

18/5 På måndagseftermiddagen kom min vän J från Bangkok för att hälsa på! Jag var helt till mig för att han äntligen hade möjlighet att komma ner till Mae Phim. Han kunde bara stanna en natt, men att han kunde tänka sig att åka i 2½ timme för att göra det gjorde mig jätteglad! Min vän och chaufför Y åkte och hämtade honom och även J blev förtjust i Y som är väldigt lätt att umgås med. Vi blev inbjudna till S för en hemlagad middag, V hade gjort svenska pannkakor. Jag gillar förvisso pannkakor, men jag gillar inte fläskpannkaka och det är vad de normalt gör hemma hos sig. Fläskpannkaka som är stekt som vanlig pannkaka. Jag fick egna pannkakor utan fläsk och det var verkligen jättegott. J var jätteglad för han kände sig väldigt välkommen hos S och han är väldigt social men var ändå lite orolig, kanske för att det betydde rätt mycket för både mig och honom, att S och han kom överens. Happy M som vi kallar honom var också hos S på middagen och även han är amerikan och bor i Thailand, som J alltså och de klickade också väldigt bra.
S visade runt oss och visade sitt garage, sina bilar och motorcyklar när jag bad honom att visa dem för J. Hans garage är nästan lika stort som mitt hus! Framåt kvällen åkte jag, J och Happy M ner till Buffalo Bill och tog en drink. Jag tänkte att nu jävlar ska jag faktiskt ta en drink med killarna och beställde en frozen marguerita med jordgubbssmak. Den stod där på bordet och smälte medan jag ignorerade den, jag upptäckte att jag inte alls ville ha den. Jag smakade på den precis när jag fick den men sen blev den stående. Vi tog drinkarna och gick upp i den övre baren, den som har AC, killarna var varma och jag satt och frös som vanligt... Sen började att spela musik i baren och sjunga högt och jag började bli uttråkad, men då kom tjejerna i restaurangen och sa att de fått klagomål nere i restaurangen, för tydligen höjs musiken även där när man höjer upp i baren! Till min lycka fick killarna överge sin spontana karaoke och sätta sig ned och umgås med mig istället.
Vi blev trötta rätt tidigt och gick upp och lade oss. J hade fått låna mina grannars lägenhet över natten så att vi kunde sova bekvämt båda två. Han är lång och rätt stor så han hade ju inte varit särskilt bekväm på soffan eller golvet.
Jag hittade för övrigt ännu ett vilt djur i vårt trapphus, en stor gräshoppa som jag balanserade på ett brev och tog ut.

Ibland bara somnar de in och dör

17/5  På söndagen var det dags för söndagsstek på Buffalo Bill med vännerna och på vägen dit hittade jag en , ja jag kallar dem gråsparv, men jag tror att det är fel? Den var instängd inne i vårt trapphus och fråga mig inte hur jag fick tag i den, men det fick jag. Jag tog ut den genom dörren och han hade ju fått några smällar då han flugit in i glasdörrarna i sin panik. Det händer ju att de dör av chocken när såna saker händer och när man dessutom tar fast dem. Det har hänt mig mer än en gång att jag försökt att rädda en liten fågel och de har dött i min hand av chocken. Det händer inte med större fåglar av någon anledning, varför vet jag inte. Han låg och blundade och jag trodde inte att han skulle klara sig för det är så de brukar se ut precis innan de liksom bara somnar och försvinner. Men han låg där och blundade i chock och sen plötsligt började han öppna ögonen lite i taget och slutligen låg han i min hand och bara plirade och så började han sätta sig upprätt och strax senare flög han iväg. Jag brukar aldrig se några vilda djur när jag är i Thailand, det finns nog så pass mycket skog fortfarande att de flesta håller sig undan folk.
Sen gick jag i alla fall och åt en tidig söndagsmiddag på Buffalo Bill.

På vilken sida sitter blinkersen egentligen?

16/5 På lördagen åt jag, S, A och V lunch nere i byn eftersom A skulle tillbaka till Bangkok och jobbet på eftermiddagen. Sen på kvällen var det dags för födelsedagskalas på Buffalo Bill, vår vän P som är chef på restaurangen fyllde år och det bjöds på buffé. Vi var väldigt många och jag hann verkligen inte prata med folk och sen väldigt tidigt på kvällen så bad S mig att köra honom hem, han hade druckit och det hade ju inte jag. Jag hade lämnat av honom hemma och skulle ta bilen med mig tillbaka, jag hade till och med kört större delen av vägen hem när han ringde och sa att hans nyckel ju satt på bilnyckelknippan... Klantigt av oss båda två eftersom vi kommit ihåg det kvällen innan då jag också hade kört hem honom. Det var bara att åka tillbaka och när jag kom tillbaka hade det ju tagit ett tag så då hade de som var kvar på restaurangen hunnit börja oroa sig för vart jag tagit vägen. De är alltid lite oroliga för mig när jag kör eftersom det är vänstertrafik, men jag har ju kört i England och Skottland bland annat och i Mae Phim finns det en enda väg rakt igenom byn och det är verkligen inte mycket trafik, det är ju en liten fiskeby. På kvällarna är man ofta ensam på vägen och min största oro är att köra på någon annan. På den lilla vägen in till S hus finns det inga gatlyktor och det går folk utefter den vägen i mörkret och vi ska inte tala om hur många moppar som folk kör runt med därinne i mörkret utan lysen! Sen vet man inte heller vilken sida man ska förvänta sig att folk kommer på i Thailand. Man kan till och med få möte i väggrenen på motorvägen, de ser helt enkelt ingen anledning till att åka på vägen och av och runt när de liksom bara ska tillbaka till en annan avfart eller ett hus som ligger mot trafiken. Men som jag sagt tidigare, thailändarna är både sämre och bättre förare än vi. Vi skulle förvisso inte få för oss att göra hälften av de gala grejer som thailändarna gör i trafiken, men de är också beredda på det mesta i trafiken och väjer bara helt lugnt för de mest galna grejer som vi svenskar skulle ha polisanmält folk för! De blir inte ens irriterade på den som gör något konstigt, de är väldigt avslappnade och tappar inte humöret alls och som sagt de väntade sig något sådant.
Det svåraste med vänstertrafik är att spakarna i bilarna sitter annorlunda och varje gång jag sätter mig i en sån bil måste jag kolla vilken som är blinkersspaken och vilken som är vindrutetorkaren... Bara för att jag gjorde det så blev S jättenervös kvällen innan och undrade om jag verkligen kunde köra hans bil... Hans kompis L däremot var övertygad; Hon har en Camaro så det är ok! Ha ha, så nu vet ni vad kriteriet är, köp en Camaro så räknas ni som bra bilförare!

Det lär jag inte göra igen

15/5 På fredagskvällen var det dags för middag med alla vännerna och deras vänner. När vi satt nere på Buffalo Bill kom det en pickup till sidan av vägen, killen i den bilen sålde Durian och tjejerna på restaurangen blev helt till sig och A som jobbar i restaurangen sprang ut för att köpa. De blev också glada när de fick veta att jag aldrig hade provat att äta den. Jag har ju känt lukten från den, framförallt i Singapore, jag tror att det var säsong för det när jag var där och den såldes överallt på gatorna i stan. Ja den luktar illa, men inte riktigt på det sättet som den beskrivs tycker jag. En del säger att den luktar fis och lite andra beskrivningar har jag också hört. Men jag skulle säga att den mer luktar surt och lite unket, om ni vet hur en gammal disktrasa luktar, ni vet långt efter att den borde ha kastats... ja, då vet ni ungefär hur det luktar.
Beskrivning av smaken har varit bland annat: Curstard, vilket mer eller mindre betyder vaniljkräm vad jag förstår.
Nu var det i alla fall dags att prova och all tjejerna stod spända och tittade på när jag sakta förde den mot ansiktet och luktade på den och rynkade näsan lite... Det bär mig emot att äta saker som luktar illa, kanske för att jag råkar ha ett väldigt utvecklat luktsinne och för att lukten har väldigt mycket med smaken att göra även om vissa påstår att ven sånt som luktar illa kan vara gott (som tex. surströmming). V säger att man bör börja med lite omogen Durian eftersom den är mildare i smaken och den som jag fick prova först var väldigt mogen och då luktar och smakar den mycket mer och skarpare och så har den en mosig konsistens. Den var väldigt skarp i smaken och smakade lite ammoniak. Särskilt gott var det då inte och alla tjejerna skrattade och tog kort på mig när jag grimaserade och funderade och provade lite till för säkerhets skull. Sen gick någon och köpte en lite mindre mogen frukt och lät mig prova den istället och den smakade inte alls lika skarpt och så, men jag kan inte påstå att jag tycker att det var gott. Men jag provar ju det mesta jag blir erbjuden, men bara en gång om jag inte tycker om det...

Nästan 22 år fick vi ihop

14/5 På torsdagen regnade det vilket ju var lite synd eftersom det var min första lediga dag sedan jag kom ner.
Jag tänker alltid lite på min gamla häst Gullan den 14 maj, om hon hade levt fortfarande hade hon fyllt 35 så sannolikheten att hon fortfarande levt om hon inte hade skadats är rätt liten. Vi fick i alla fall nästan 22 år tillsammans. Vi växte upp tillsammans, hon var 4½ och jag 11 när hon kom till oss. Vi började vårt liv tillsammans med balansövningar och annan lek som stärker både ryttare och häst, det gav oss en lugn start och jag tror att det kanske var skälet till att hon var i så god form så länge. Vi ökade ju tempot vartefter jag blev säkrare i sadeln och kusksätet. När vi började tävla distans behövde vi inte ens träna för det, vi hade båda två redan fysiken för att göra det. Vår första och faktiskt längsta distans var 60 km, det tog oss 4 h och 45 min, det är en helt ok tid för en ponny av kallblodstyp och en förstagångare. Hon fick lite av en chock däremot, i starten var hon helt oförberedd på att det skulle vara så långt så hon låg på väldigt eftersom det var gruppstart. Våra senare distanser visste hon vad det var frågan om och var väldigt glad men hushöll bättre med krafterna! Eftersom vår första distansritt var Roslagsritten med start på Veda i Vallentuna så blev hon alltid het när vi åkte dit och ville ned på sandbanan där starten alltid gick. Hon blev väldigt besviken när det visade sig att det inte var dags för distansritt utan till exempel Westernridning. Fast hon gillade ju det också förvisso, allt jobb var kul enligt henne.

Allt återanvänds

12/5 Efter jobbet på tisdagen åkte jag och Y, min chaufför och numera goda vän, till kvällsmarknaden i närmaste staden, Klaeng. Det är mycket folk och bilar och motorcyklar men det finns alltid någonstans att parkera och det går att komma fram rätt bra trots allt. Förra gången vi var där  köpte vi en massa mat och provade och Y tog med hem till sin man också. Men den här gången hittade vi inte särskilt mycket vi var sugna på. Fast på marknaden finns precis allt en människa kan behöva! Det finns till exempel laddare till alla möjliga telefoner, oavsett om de är 10 år gamla eller helt nya. Det finns små motorer, verktyg, skruvar och förstås frukt, grönsaker och mat. Väldigt mycket av det som sälja är gammalt och begagnat, folk återanvänder allt i Thailand, de konsumerar inte i onödan. Mycket av maten som säljs är underlig eller direkt motbjudande för mig med mina västerländska matvanor. Grodor, kycklingfötter, levande räkor som hoppar runt i en kall chilisoppa. Anledningen till att de hoppar är tydligen för att chilin bränner dem...

Jag hade min svarta långklänning på mig och den sitter väldigt bra på mig och folk tittar ofta uppskattande på mig när jag har den. Ändå var jag lite generad eftersom jag kunde känna att jag svettades enorma mängder, det till och med rann utefter benen och ändan. Med en svart bomullsklänning tror jag att det syns om den är blöt eller fuktig på en del av den och det känns lite pinsamt. Det konstiga är att jag ofta svettas jättemycket och det utan att känna mig obekväm eller för varm. Det enda är att det är opraktiskt eftersom jag måste byta kläder hela tiden och ändå känna mig ofräsch större delen av tiden. Det händer alltså lika ofta hemma i Sverige som i Thailand.

Bilden på Ian McKellen har inget att göra med min dag förutom att jag hittade den just då. Någon idiot har skrivit bildtexten. Hur kan man referera till Harry Potter om man skriver om någon som är känd? Om man skriver sånt borde man väl ha lite koll och veta att han inte var med i Harry Potter?

Hundbilderna har inte heller med min dag att göra, de är bara så rätt att jag ville ha med dem! 

The wonderful Sir Ian McKellen ("Harry Potter") is to portray the worried (and possibly O.C.D.) clock, Cogsworth! One question: Since this is a musical, do you think he can sing?

Jag tackar inte nej till några bra erbjudanden!

11/5 På måndagen åt jag en hemgjord "grilled cheese"macka till lunch, eller egentligen var det väl brunch för jag hade inte ätit frukost. Den är riktigt flottig men å så gott! När jag gick igenom mina mail hittade jag ett spambrev som jag sa upp och fick då det svar ni ser på bilden... Så töntigt, det är ju som; har du slutat slå din fru? Jag menar, det är ju inga bra erbjudanden enligt mig, så nej, jag säger inte upp det bra utskick eller bra erbjudanden. Jag tog jag det lugnt efter jobbet och gjorde inget alls egentligen, bara tittade på DVD.
Jag var väldigt utmattad av resan och det faktum att jag hade haft väldigt ont i ett par veckor, det kändes redan bättre däremot. Jag ville också vara säker på att jag vilade tillräckligt så att jag inte skulle få ett nytt anfall, som förra gången.

Vilken är vilken?

13/5 På onsdagen var den sista arbetsdagen för veckan då vi var lediga torsdag och fredag. Jag fick jättemycket gjort, det får jag alltid när jag jobbar hemifrån i Thailand. Jag vet inte säkert varför, men jag antar att det kan vara att jag inte blir distraherad hela tiden. Jag har en massa saker som jag har svårt att kontrollera, som att jag måste se vem det är som går i trappen trots att det inte har någon betydelse. När jag hade kontoret bredvid trappan tittade jag upp varje gång någon gick förbi och en gång räknade jag hur ofta det var. Jag räknade i en timme och det blev 61 passeringar... Inte konstigt att man inte klarar av att vara lika fokuserad. När man får så mycket gjort och sen väntar på svar från kollegor , kunder och leverantörer, det är då man får ännu mer gjort och tar itu med surdegar som man själv har bestämt att man ska göra! Jag har en lista på saker jag tycker behöver göras men som inte har varit prioriterat och som ingen sagt åt mig att göra och det känns så bra att få igång ett sånt projekt!
På kvällen var det dags för Nagas-träff på Buffalo Bill. Nagas MC är min vän S motorcykelklubb, det är han som är president i den och de flesta som är med i klubben är Skandinaver, men det finns folk från andra länder också. De flesta medlemmarna är runt 50-65 år gamla skulle jag gissa och de är alltid snälla mot mig. Det blir alltid lite av ett dilemma dock och det är att männen normalt sitter i ena änden av bordet och kvinnorna och barnen vid den andra. Det beror mest på att kvinnorna är Thai och männen västerländska och eftersom jag inte pratar Thai så blir jag svår att placera. Jag är tacksam att kvinnorna (flickvänner och fruar) accepterar att jag sitter med killarna. Fast lite är det deras fel också. Om de pratar med mig så pratar de engelska, men annars pratar de bara Thai. I Sverige har vi ju en oskriven regel att om inte alla förstår och talar svenska så pratar man engelska för att de inte ska känna sig utanför, men det är inte så särskilt vanligt i Thailand. Jag hade i alla fall en trevlig kväll och framåt 23 så tog jag S bil och körde hem honom eftersom han hade druckit. Han var väldigt orolig för att jag skulle köra vänstertrafik och ännu värre, att jag skulle köra hans bil i vänstertrafik. Jag påpekade att det är långt ifrån första gången jag kör i vänstertrafik så var han ändå nervös. När jag satte mig i förarsätet så tänkte jag högt och letade efter var blinkersen var och vindrutetorkarna. Det är de spakarna som brukar bli lite knöligt innan man vant sig. Då jag testade spakarna för att se vilken som var vilken höll S på att hoppa ur nästan. Fast det är bara runt 3 kilometer hem till honom från Buffalo Bill och knappt någon trafik heller. Det är aldrig mycket trafik i Mae Phim, men han bor dessutom på en liten väg i skogen. Jag körde hem bilen sen och gick upp och lade mig.