Nästan 22 år fick vi ihop

14/5 På torsdagen regnade det vilket ju var lite synd eftersom det var min första lediga dag sedan jag kom ner.
Jag tänker alltid lite på min gamla häst Gullan den 14 maj, om hon hade levt fortfarande hade hon fyllt 35 så sannolikheten att hon fortfarande levt om hon inte hade skadats är rätt liten. Vi fick i alla fall nästan 22 år tillsammans. Vi växte upp tillsammans, hon var 4½ och jag 11 när hon kom till oss. Vi började vårt liv tillsammans med balansövningar och annan lek som stärker både ryttare och häst, det gav oss en lugn start och jag tror att det kanske var skälet till att hon var i så god form så länge. Vi ökade ju tempot vartefter jag blev säkrare i sadeln och kusksätet. När vi började tävla distans behövde vi inte ens träna för det, vi hade båda två redan fysiken för att göra det. Vår första och faktiskt längsta distans var 60 km, det tog oss 4 h och 45 min, det är en helt ok tid för en ponny av kallblodstyp och en förstagångare. Hon fick lite av en chock däremot, i starten var hon helt oförberedd på att det skulle vara så långt så hon låg på väldigt eftersom det var gruppstart. Våra senare distanser visste hon vad det var frågan om och var väldigt glad men hushöll bättre med krafterna! Eftersom vår första distansritt var Roslagsritten med start på Veda i Vallentuna så blev hon alltid het när vi åkte dit och ville ned på sandbanan där starten alltid gick. Hon blev väldigt besviken när det visade sig att det inte var dags för distansritt utan till exempel Westernridning. Fast hon gillade ju det också förvisso, allt jobb var kul enligt henne.

Tidspress är jobbigt men rätt bra också

29/4 På onsdagen var jag hos naprapaten och knixade tillbaka min nackota som hoppar iväg då och då. Han räddade ju min livskvalité när jag träffade honom och han hittade skälet till att jag levt med migrän sedan jag var 12 år gammal. Jag har kommit fram till att det nog var när jag ramlade av en ridskolehäst som det hände och ingen såg sambandet just då. Mina föräldrar konstaterade bara att det är ärftligt och att jag fick leva med det i stort sett.Men som sagt, min naprapat har i stort sett tagit bort min migrän helt! Jag påbörjade att packa upp köket efter ombyggnaden och för att kunna jobba hade J rullat ihop vardagsrumsmattan och Turre låg där inklämd mellan själva rullen och dammsugarslangen bara för att ligga på den lilla delen av mattan som fanns tillgänglig. Han hade ju kunnat ligga i soffan eller fåtöljen istället om han hade velat...
Jag var under tidspress eftersom det är jag som har ansvar för Valborgsfirandet i vår familj, de andra sa att vi kunde flytta det om det blev för svårt att hinna med tanke på att jag rest så mycket, men jag ville ha det hos mig, dessutom är det ju bra att ha en tidspress när det gäller sånt, annars är det lätt att det tar för lång tid.

Det var sista gången jag åkte på valsafari!

23/4 Torsdagen var en lång dag. Efter frukost gav vi oss ut i Reykjavik och det första stoppet var en kyrka, jag är ju rätt dålig på att läsa på inför mina resor, så jag vet inte vad den heter, men den ligger rätt centralt. Den är väldigt modern i stilen och jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om den, men en sak är säker, det var rätt intressant att fotografera den med alla vinklar och skuggor. Jag hade en massa lager kläder men överst hade jag mina arbetsbyxor och det visade sig vara en rätt dålig idé, de blev för tajta med alla långkalsonger och grejer under, för att jag skulle kunna röra mig obehindrat, det var svårt att böja benen och det blev väldigt jobbigt att till exempel gå uppför eftersom jag fick kämpa mot byxorna och jag fick mjölksyra och kände att minsta ansträngning var nästan oöverkomlig, dessutom så frös jag i alla fall. Efter det åkte vi till operahuset, det är ganska fult om jag ska vara ärlig, men det var också rätt kul att fota. Det är helt byggt i glas och på ett sätt som ska reflektera ljuset, det gör att det alltid är några som är blå eller lila eller någon annan blåaktig färg och det är olika partier beroende på varifrån ljuset kommer.
När det var dags för valsafari blev jag direkt tveksam och jag trodde inte riktigt att den blåsiga, gungiga turen skulle ge särskilt mycket även om vi fick se valar. En av reseledarna delade ut sjösjuketabletter till de som ville ha och jag tänkte att det kanske skulle hjälpa. Men trots att jag tog dem i god tid före utfarten så blev jag enormt sjösjuk direkt! Jag och min kompis J gick och snodde oss ett par platser längst fram, uppe i båten. Visserligen så gungar det ju mer där, men det gungar på ett mer förutsägbart sätt och dessutom hjälper det att se horisonten ordentligt. Fast på riktigt inte alls egentligen... Jag såg visserligen alla valar som de pekade ut och jag fick med dem på alla bilder jag tog, men som jag trott innan, inte sjutton är det värt dryga timmen med enorm sjösjuka för att ta kort på några valryggar.
När jag mår så dåligt blir jag helt förlamande trött och till slut stod jag och sov medan jag fortfarande parerade gungningarna riktigt bra. Jag kan ju inte spy egentligen, men det är ju ändå pinsamt att stå och hulka som om man spyr när man står bland annat folk. Jag försökte maska mina "kräkningar" men de som stod i närheten tittade misstänksamt på mig och trodde nog att de skulle bli täckta av något vidrigt...
J kände precis likadant men eftersom hon kan spy så sökte hon sig bakåt i båten för att få vara lite ifred. Senare när vi lämnade båten var hon inte alls glad, när hon väl inte kunde hålla inne längre så hade det dessvärre varit motvind...
Vi var enormt lättade när vi äntligen kom tillbaka iland, det var sista gången jag åkte på valsafari det kan jag lova.
Sen åkte vi vidare hela dagen och stannade lite överallt för att fota och stannade och hälsade på några hästar i en hage också. De var snälla och sociala och tyckte att det var väldigt spännande med besök. Visserligen var det en massa fina vyer och goda chanser till att fota det fina landskapet och vattenfall och geisrar, men jag var så kall och trött och mina "lager-på-lager kläder gjorde det svårt att röra sig och när vi slutligen kom till hotellet vi skulle bo på den natten så var jag väldigt lättad. Jag hann duscha och byta om innan det var dags för middag och sen kom vi. i säng rätt tidigt

Ibland tycks det vara tilliten som skapar riskerna för skador

25/12 Torsdag
Jag hade en lugn dag hemma på juldagen, eller lugn och lugn, jag hade förstås en massa att göra inför Thailandsresan nästa dag och hur jag än gjorde kom jag liksom inte så långt som till att packa.
Den här gången ska jag ta med mig en massa saker ner, både grejer och mat!
Det finns så mycket i Thailand som jag önskar att vi hade i Sverige och gärna till samma typ av priser förstås! Men det finns också mycket i Sverige som jag önskar att de skulle ha i Thailand.
Man kan ju inte gärna packa dagen innan när man ska ha mjölk, yoghurt, skinkost, kaviar och andra färskvaror i väskan. Trots att det ju slutligen ligger i en väska i drygt 12 timmar, så brukar faktiskt till och med smöret fortfarande vara hårt när man kommer fram till lägenheten, så det håller sig jättebra.
Den här gången packade jag allt i påsar, så att om något skulle bli krossat, att det förhoppningsvis inte skulle sprida sig i väskan. Av liknande anledning packade jag mjölet, knäckebrödet och annat torrt i påsar. Vissa av de sakerna finns faktiskt att få tag i i Thailand, men problemet är att det blir fuktigt och fuktigt knäckebröd är liksom inte "knäcke"bröd längre.
Framåt 18 packade jag in mig själv och Turre i bilen för att åka ut till syrran och ta in hästarna.
Jag har inga problem att göra det för henne, hon är en av dem som matar och ser till min katt och ibland även hunden när jag reser och det är ju rätt trevligt att prata lite med hästarna då och då.
"Problemet" är bara att det tar nästan 30 minuter att åka ut till syrran och sen lika långt tillbaka och det låter nog rätt fånigt, men om det man skulle göra där tog längre tid skulle det inte kännas som om resan var lika lång...
Hon hade i alla fall förberett precis allt i boxarna, så det enda jag skulle göra var att ta in dem. Joker är ju hingst och jag känner inte honom så väl, han är väldigt snäll, men han är ju lite mer på tårna än vad Venar är, så för säkerhets skull lämnade jag Turre i bilen när jag skulle hämta Joker. Det kändes som rätt beslut när Joker var väldigt uppspelt över att komma in, han gick snällt som han skulle, men jag fick känslan av att han kunde ha slängt ut nån fot på lek mot Turre och råka skada honom, jag menar, Turre är ju så liten. Dessutom har han ingen som helst självbevarelsedrift då det kommer till hästar, som han litar på alldeles för mycket. Om man dessutom är tax så spelar det egentligen ingen roll hur snäll hästen är, ser den inte Turre så kan det i alla fall gå illa eftersom han litar på att de inte trampar på honom och därför inte flyttar sig...
Och mycket riktigt höll det på att gå precis så illa när han följde med mig för att hämta Venar. Venar är både väldigt snäll och väldigt hundvan, han accepterar till och med lite retsamma hundar utan problem och eftersom Turre är lika hästvan som han är hundvan kan man ju tro att det är så gott som riskfritt? Nope, Turre följer med till hagen, efter att jag sagt till honom stannar han till och med utanför grinden med visst säkerhetsavstånd till eltråden som ligger på backen, vad han inte tänker på är att man ju liksom "svingar" hästen runt sig när man ska stänga grinden efter sig. Jag ropade och ropade med mer och mer stress och panik; Akta, akta, akta, flytta på dig! Turre står bara och glor på mig och Venar tar ju för givet att hundjäkeln har självbevarelsedrift och tittar inte på honom alls när han vänder ändan runt så som jag ber honom. Detta är risken med hundvana hästar som lärt sig att ignorera de fåniga rovdjuren som är runt fötterna på dem och som de märkt ändå flyttar på sig, så man behöver inte tänka på var man trampar. På samma sätt med den hästvana hunden som har lärt sig att hästarna visserligen är stora, men de bryr sig inte alls om hundarna och är alltså ofarliga, de har dessutom fokuserat sin oro på det stora huvudet med de stora tänderna, istället för de stora, hårda fötterna med dryga 100 kg tyngd bakom vardera.
Turre trodde att Venar visste var han var och rör sig inte en millimeter när Venars tunga doja slår ner 10-30 cm ifrån honom i den snabba vändningen och än en gång har han fått bevisat för sig att man inte behöver akta sig, hästen kommer inte att göra illa honom...
Ok, en massa dravel, men det är sånt här som ockuperar min hjärna!
Efter att ha gått in till hästarna en gång vardera för att klappa om dem och ta en bild så pallrade vi oss hemåt igen. Ta en titt på deras pälsar, klart som sjutton de inte fryser när det blir minusgrader! Venar som är musblack ser däremot så gott som gul ut när han har vinterpälsen! Min gamla Gullan hade inte denna typ av praktisk vinterpäls, den var betydligt tätare, längre och den blev svettig och tovig bara av att hon stod i stallet och då stod hon i den kalla delen av stallet...


Väl hemma kom jag igång med lite packning och sen var klockan så mycket att jag insåg att jag borde göra mig i ordning om jag skulle hinna ut till Dubliner en sväng. Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle gå ut på juldagen så som det är tradition bland singlar. Jag hade inte hört något från henne, men då jag bjöd in hennes kompis att hänga med insåg att de bestämt samma sak så var ju allt ok. I de gäng jag umgås är alla välkomna. Jag hörde inte från min kompis alls, men jag hörde från hennes kompis, så jag antog ju att det var meddelanden från dem båda.
När jag väl kommer in till Dubliner så säger de att det är dötrist där och de ska gå vidare...
Anledningen att jag gjorde mig i ordning och åkte in på juldagen trots halkan och det faktum att jag inte hade packat och städat än, var ju att träffa dem... Jag blev sur och tyckte att det kunde de ju ha sagt när jag frågade om de var kvar, de tyckte att jag överreagerade och jag lät dem åka. Jag lägger inte ned energi på att försöka parkera i Gamla Stan när jag bara ska vara ute någon timme och redan lagt energi på att ta mig in och parkera vid Dubliners. Jag tog en cola med killarna men var på så dåligt humör att jag gav dem en kram och åkte hem för att packa istället.

Finbesök från Gotland

22/2 På lördagen fick jag storbesök från Gotland! B och L som jag känt sedan jag var 9 år gammal och alltid beundrat för deras kunskaper om framförallt hästar. Vi har i stort sett alltid setts på deras hemmaplan eftersom man sällan åker hemifrån när man har en hel gård full med hästar. Undantaget har varit när vi setts på en tävlingsplats och L har faktiskt bott över hos mig en natt för några år sedan när hon skulle till Stockholm för en konsert. Den gick vi på tillsammans.
De hade flugit över från Gotland för en släktträff och efter en massa strul fram och tillbaka om var vi skulle ses, så hittade vi slutligen varandra på hotellet Järva Krog där jag hämtade upp dem. B som varit hos optikern såg ut som Becks granne med orangea glasögon och en hemsk keps, detta för att skydda ögonen från ljuset. Vi åkte hem till mig och drack te, kaffe och åt semlor. De är tacksamma att bjuda på saker upptäckte jag, semlorna försvann på nolltid. De rör ju på sig så mycket i sitt jobb att de både behöver de kalorierna och dessutom jobbar bort dem direkt.
Vi tittade på bilder och snackade både häst och en massa annat och hade väldigt trevligt och vid 14-tiden körde jag dem till Bromma Flygplats så att de kunde ta sig hem igen.
På eftermiddagen provade jag klänningen som jag köpte på Malta i juli 2013. Redan då jag köpte den var tanken att bära den på galamiddagen i Bristol i april. På Malta fick vi ändra den och sy in den två gånger innan den satt bra och jag och tjejen i butiken lärde känna varandra så pass att vi är vänner på Facebook efter detta. Nu var den bra mycket större igen...
Jag kan inte bära den så som den sitter nu, så jag måste hitta en skräddare som kan sy in den åt mig igen. Jag ska prova med kemtvätten i Infra City, han verkar vara lite specialiserad på galakläder.
Jag är jätteglad att jag fortfarande blir mindre, men det är lite besvärligt och dyrt att köpa nya kläder hela tiden och att sy in de andra. Jag vet aldrig från månad till månad om jag kommer att kunna använda de kläder jag tänkt mig.
Jag skulle träffa B på kvällen men han fick förhinder och jag gick till Dubliner ensam, det finns ju alltid folk jag känner där ändå.
Jag fick som vanligt en trevlig kväll med mina pubvänner, enda som var trist var att en kille i 20-års åldern kallade mig en MILF, han tycktes tro att det var en komplimang dessutom...
Jag som aldrig dansar blev upplurad på danskolvet. Det var en kille som såg ut att vara rätt blyg och försynt som tog mod till sig att fråga mig och då hade jag inte hjärta till att säga nej trots att jag är en sån som inte gärna dansar.

Lyckad Galapremiär i Stockholm - Disney's Frost

26/1 På söndagen gick jag upp relativt tidigt för att vara jag på en helgdag. Jag hade efter mycket om och men lyckas få tag i och komma överens med Disney's eventbolag att vi skulle komma till Galapremiären av Frost med en fjordhäst. Det var gratis för dem och bra PR för vår hästras, så det var nog bra för alla. Det finns flera fjordhästar med i den filmen och eftersom många många, framförallt i resten av världen inte ens vet om att det finns en hästras som ser ut så, så är det jättebra med den marknadsföringen. Jag har sett forum på internet där det mest är amerikaner, där de förundras över att dessa hästar faktiskt finns på riktigt. De trodde att det var en fin Disneyhäst som var påhittad för att vara en gullig och tuff sagohäst!
Bland den typen av människor finns det heller inga fördomar för rasen, de ser bara en fin häst med potential och har ingen aning om att de saknar status i Norge och Sverige. För dem är det bara en trevlig hästmodell som ser väldigt exotisk ut.
Trojh som ställde upp som klapphäst på bion på Kungsgatan jobbar till vardags på Skansen, han ägs av min kompis T som också r hans arbetskamrat och hon kom med en väns dotter promenerande upp till bion för föreningen och rasens skull.
Trojh är en väldigt bra representant för rasen, han är vänlig, söt och har haft många fina framgångar på tävlingsbanorna och var en gång också en godkänd hingst. Han är trygg och trots att han jobbar på Skansen är han fortfarande nyfiken nog för att hälsa på folk och stoppa ner huvudet i barnvagnar för att pussa barn.
Jag älskar verkligen bilden på barnet och mamman tillsammans med Trojh. Glädjen hos barnet och tilliten till Trojh från både barnet och mamman som är helt avslappande det är underbart. Kanske kan vi använda den bilden till något i framtiden. Jag fotade, T som vuxen fick hålla i Trojh och M höll folk lite på avstånd från hans ben så att han inte skulle råk trampa på någon, det vore ju trist. Dessutom litar vi så mycket på våra hästar att vi ibland utan att tänka oss för tar onödiga risker som man normalt kanske inte skulle ta med en annan ras.
Det brukar ju inte hända något... men man bör ju planera för det värsta och hoppas på det bästa.
Det var trångt och en massa folk och M hade fullt upp att hålla dem på avstånd och från att inte köa en halvmeter från Trojhs rumpa, Konstigt att folk inte har mer respekt för en häst, särskilt när de har sina barn med sig. Av någon anledning är de flesta mest rädda för hästars munnar, inte deras fötter eller tyngden som kommer med storleken.
Men alla var i alla fall gulliga och trevliga och vi fick nog några bilder på Trojh med lite kändisar, det kan man ju ha nytta av i PR-sammanhang.
Jag fotade hela tiden och fick som sagt till några bra bilder och var rätt nöjd, men jag blev kall efter en dryg timme därute och det var skönt att gå tillbaka till bilen när vi var klara och T, M och Trojh gick tillbaka till Skansen.
Det här var ett riktigt teamwork. Det var G i föreningen som kom med förslaget, en annan som tog reda på datumet, jag som tog uppdraget att ta kontakt med Disney och T, M och Trojh som ställde upp med hästkraften och jag som förevigade det och postade bilder och sånt på Facebook.

Jag såg henne nyfödd

14/1 Tisdag: Jag hade bett Ah att ringa mig ihärdigt om något hände under natten, efter 1-2 timmar sömn är jag nästan som normalt efter insomningstabletterna och det hade gått att väcka mig med ett telefonsamtal. Jag var alltså ganska avslappnad när jag vaknade. Innan jag går upp brukar jag snabbt kolla lite på Facebook och inser att Ah fina lilla sto och fölet har dött under natten. Jag blev ännu en gång besviken för att jag inte varit där för Ah och lite besviken på att hon inte försökt väcka mig, jag hade velat vara där...
När Maiden föddes var jag där innan hon ens hade torkat helt, nu var hon död... bara 6 år gammal blev hon och jag fanns inte där för Ah när det hände, hon fick gå igenom allt ensam.
På jobbet var jag tvungen att släppa min besvikelse över det som jag upplever som ett svek mot en vän, trots att jag vet att det inte var mitt fel, jag hade nämligen ett mycket viktigt möte med Polisen igen.
Jag är bra på att skjuta ifrån mig obehagliga saker så jag kunde koncentrera mig på jobbet och göra det jag behövde.

När man sover slipper man besvikelse

13/1 Jag har tänkt att gå ur Postkodlotteriet i flera år, men varje gång jag ska till att ta tag i saken så skickar de ut det där bladet där de berättar vad de insamlade pengarna går till... Men förra veckan var det en massa skriverier i media om att de skulle dra dubbla belopp i Mars utan godkännande från sina medlemmar och även om beslutet drogs tillbaka på grund av den stora folkstormen så fick det mig att bestämma mig en gång för alla. Bättre att ge pengarna direkt till de organisationer jag vill stödja istället tycker jag. Som det har varit nu så har jag stött Amnesty, Cooperation utan gränser/We effect och Postkodlotteriet. Jag har ökat mina bidrag till de första två när min inkomst har ökat och jag fått bättre ekonomi, men Postkodlotteriet har jag inte haft så stor tilltro till och har minskat från två lotter till en och har ledsnat på deras attidtyd många gånger. En gång ringde de och försökte pracka på mig en lott till för att jag hade vunnit en extra i en månad eller vad det var. Killen som ringde blev dessutom sur när jag sa ett stenhårt men vänligt nej. Jag tycker deras försäljningsmetoder gränsar till Nigeria-Brev faktiskt. Det är lite, du har vunnit 14 miljoner, ge oss lite till så får du dem...
Jag ringde i alla fall upp dem för att avsluta medlemskapet, det är struligt som sjutton och jag hade mailat dem veckan innan utan resultat. Jag hamnade i en telefonkö som enligt svararrösten var drygt 30 minuter. Just då fick jag besök av Polishelikopterkillarna till jobbet, så jag lade på och hjälpte dem att prova ut hjälmar istället.
Sedan nyår har jag varit jätteduktig på att gå och lägga mig i tid, mellan 22-23. Det var inget nyårslöfte, bara något jag tagit tag i att göra.
Jag kom i säng vid 22 och var väldigt nöjd med mig själv, jag tog en insomningstablett och sekunderna efter att jag svalt den får jag ett sms från min vän Ah uppe i "Gävle".
Hennes shettissto hade påbörjat sin fölning som det inte alls var dags för...
Normalt skulle jag sätta mig i bilen och åka dit utan att ens tänka, men nu var det ju en omöjlighet. Jag har nog aldrig varit så besviken på att inte ha sekunderna på min sida. Om jag bara hade lagt mig en minut senare hade det varit i tid. Jag tycker inte om att lämna en vän i sticket och Ah sitter ensam på sin gård på landet och skulle behövt mitt stöd. Jag var så oerhört besviken...
Strax senare var jag lyckligt omedveten om att jag inte kunde vara där för henne, för då hade jag somnat.

Vi är i alla fall ensamma tillsammans

25/12 På onsdagen tog jag det rätt lugnt på förmiddagen och framåt kvällen åkte jag ut utanför Knivsta för att fodra syrrans hästar. Familjen var ute hos syrrans svärföräldrar för att fira juldagen och eftersom gården ligger långt ut på landet är det svårt att få hjälp. Båda hästarna är snälla och trevliga, men den större som är skimmel är en riktig gentleman!
Han är så artig och försiktig med folk att man blir helt varm i hjärtat av honom och han tar mycket hänsyn. Jag klappade om dem, hängde in hönäten och kollade att de hade vatten. Vad jag hade gjort om vattnet tagit slut vet jag inte säkert, för jag fick ju inte bära sånt med mina nyopererade armar. Jag hade stått hemma och känt efter om jag ens kunde lyfta armarna högt nog för att hänga upp hönäten och kommit fram till att det troligtvis skulle gå bra och hade det blivit problem så har syrran en pall/trappa i stallet som jag hade kunnat använda eftersom hästarna som sagt är snälla och lugna.
Turre gick omkring och kollade att jag och hästarna skötte oss och ville följa med in i boxarna, men där går min gräns, han fick stå utanför och vänta. Jag hade hämtat syrrans hund också uppe i huset innan jag gick ned till stallet och han fick följa med i koppel för att få sällskap en stund. Det var mysigt att fodra och klappa hästarna, jag önskar bara att inte resan i sig tog 1 timme tur och retur...
Vi tog ett varv runt stallet efter fodringen för att rasta Sudden och sen lämnade jag in honom i huset, snodde lite hemlagat godis och åkte hemåt.
Kvällen blev mer glamorös senare när jag duschade och fixade i ordning mig för att gå ut med A så som traditionen bjuder på juldagen. Tydligen var det inte så många som visste om den traditionen för det blev ett jäkla bråk på Facebook när jag skrev det och några tog väldigt illa vid sig när andra påpekade att det bara var ensamma människor utan familj och vänner som har den traditionen... Taskigt att sparka på dem som redan ligger ner i sånt fall om det är sant.
Jag kände inte heller till den traditionen innan jag blev singel, men nog har den funnits långt innan dess.
Vi ensamma människor utan familj hade i alla fall väldigt trevligt tillsammans och det var tämligen många som verkade ha koll på att man går ut på juldagen även om stan i stort var ganska tom eftersom julhelgen är rätt lång i år.

Lydnad ger hundar frihet

18/12 På onsdagen kom en av mina leverantörer förbi för att fika med mig och hålla mig sällskap en stund och dessutom lämna över en julklapp! Ibland blir man bra bortskämd. Hon stannade drygt en timme och vi snackade om allt utom jobb i stort sett. Hon hade ringt ett par dagar tidigare och eftersom jag är sjukskriven och hon ville ge mig en julklapp så sa jag att det var ok att komma förbi hemma hos mig för en fika och lite häng.
Sen på eftermiddagen kom vännen H förbi för att hämta mig och Turre och så åkte vi ut till syrran för att se oss omkring på gården och hästarna och för att ta en fika. H fick köra för att jag skulle slippa, jag är fortfarande så trött.
Syrran visade runt H i stallet och hos hästarna och så, sen satt vi och snackade och fikade en stund och bara hade det bra. Det är skönt att komma ur huset en stund och Turre är så duktig på att sköta sig lös på gården att ha får gå som han vill han hittar inte på något dumt alls och försvinner inte ens runt ett hörn. Han får alltså lite stimulans han också och klarar att sitta hemma ett tag till utan att krypa ur skinnet. Det enda jag får påminna honom om är att hästar inte alltid är snälla och att en tax bör hålla sig utanför en hästhage. Då får jag helt enkelt säga till honom var gränsen går, det vill säga vid staketet och det får jag påminna honom om varje gång vi är där. Inte för att han är jätteintresserad av hästarna, utan för att han följer mig vart jag än går och vill följa med om jag går in i hagen, han går inte dit ensam.
Bilden har inget med inlägget att göra mer än att H är en av de vännerna som i drygt 20 år satt idéer i huvudet på mig...

Det blev inte av

5/10 Det var ju på lördagen jag skulle ha tävlat DM i Bruksridning men det blev inte så. Hubbe i stallet hade feber och veterinären visste inte säkert varför. Man ska ju skriva på en hästägarförsäkran där man ska skriva under på att hästen man tävlar mig veterligen är frisk och inte har träffat några andra hästar som är sjuka. Det kan man ju inte skriva på när en häst i stallet, som han dessutom går i samma hage som, har oförklarad feber. Veterinären hade tagit ett test som syrran fått svar på på fredagen, det var ett halmstrå för att se om det var en lättdiagnostiserad sjukdom som inte smittar, men sån tur hade vi tyvärr inte. Syrran erbjöd mig att komma och rida i alla fall eftersom Venar var fullt frisk, men anledningen till att jag tänkt tävla honom var mer för hennes skull än min egen så jag stannade hemma för att städa istället för det var vad jag egentligen borde göra och inte haft tid för under veckan.
Huset blev grundligt städat från golv till tak och jag fick alla kläder tvättade också efter alla
mina resor.

Slavdrivare är bra att ha ibland

29/9 Vi startade söndagen med frukost på kondis för E älskar deras räkmacka. J var måttligt imponerad, men trevlig hade vi. Sen åkte vi ut till syrran där jag skulle träna bruksridning igen, den här gången med hjälp av J som också rider det och dessutom jobbar på förbundet. Hon var en riktig slavdrivare och gjorde hindren trånga och svåra och var på mig hela tiden. Dessutom lade hon upp ett hinder åt oss eftersom det också ingår i klassen, det är vad jag tycker är värst, jag är nämligen hopprädd. Venar är däremot väldigt snäll och hindret var inte högt, så det gick bra fast vi kom fel hela tiden. När J slutligen var nöjd så avslutade vi passet. Nästa helt är det dags för DM så det var bra att ha någon som gnällde på en en stund. Sen bjöd syrran på fika och tjejerna fick ta en titt på huset och sen åkte vi hemåt för E och J ville helst ta sig hem innan det blev allt för mörkt.
På kvällen var alla i familjen bjudna på middag hos mamma och pappa eftersom de skulle göra vår favorit, Bettybullar. Det är kryddad köttfärs med persilja i, omgiven av bröddeg, sen är bullen friterad i olja. Till det äter man en kall sås gjord på 1 liter naturell yoghurt och 3 deciliter gräddfil.
Det låter säkert som en helt ok rätt, men det är bara så jäkla gott!
Jag kan däremot sällan äta mer än 1 eller 2 och det var nog tur det för mamma tycktes ha räknat lite fel för de tog slut innan folk var mätta och vi brukar vilja ta hem några att ha till frukost och mellanmål. De här bullarna är rätt besvärliga att göra och det tar en massa tid, dessutom luktar hela huset fritös efteråt, men det är värt det, fast man orkar göra det max en gång per år.
Systerdottern som just kom hem från pojkvännen i Linköping hade köpt mat på McDonalds, hon är en av de få som inte tycker om bullarna, det är ju tur, annars hade hon ju blivit ledsen för att bli utan.

Ska vi leka stall?

22/9 På söndagen åkte jag ut till syrran för att träna lite bruksridning på hennes Venar. Tanken är att vi ska delta på DM om några veckor. Jag värmde först upp på en liten runda i skogen och Turre hängde på som om han aldrig gjort något annat än följt efter hästar i skogen. Venar är van att ha hundar kring fötterna så han bryr sig inte alls om det. Turre har däremot lite svårt att fatta att han kan bli trampad och är inte så bra på att hålla sig bakom hästen.
När vi värmt upp red vi tillbaka till stallet och tränade lite på backningar och vändningar i trånga utrymmen, rakridning och annat som ingår i tävlingsmomenten i bruksridning. Jag och Venar har aldrig gjort detta tillsammans tidigare och det tog lite tid innan han insåg att det skulle gå långsamt och att han hade tid att tänka och inte behövde stressa. Men sen gick det riktigt bra och fördelen med den grenen är att ingen tittar snett på en om man debuterar på DM, det finns ofta inga andra tävlingar i grenen i Stockholmsområdet under året så vill man tävla är DM enda chansen. Dessutom är det väldigt trevlig stämning och alla är snälla mot varandra.
Efter träningen tog vi en till tur i skogen för att slappna av och sträcka ut lite. Systerdottern distraherade Turre så att han skulle stanna på gården eftersom jag skulle vara tvungen att rida tillbaka på den smala, trafikerade vägen för att komma tillbaka. När vi kom tillbaka verkade det faktiskt ha varit så effektivt att han inte märkt att vi varit borta ens. Alla andra förstod ju dessutom av kloppret mot asfalten att vi började närma oss gården på vår väg tillbaka, men han kopplade inte alls.
Syrrans stall är så fint! Det får mig att vilja leka stall så som man gjorde som barn!
De har byggt hela inredningen själva hon, hennes man och barnen, en och annan kompis har nog hjälpt till också vad jag förstår. Allt är så smart och genomtänkt och fint!
Dessutom är det fint pyntat med tavlor och prydnadshästar och lite blommor. Plaketten i fönstret är det faktiskt jag som har gjort, jag gjorde nästan 100 stycken inför Fjordhäst SM i Stockholm 2005. De gavs ut till alla deltagande hästars ägare/ryttare och jag hoppas att de var uppskattade, jag var i alla fall nöjd med dem. Jag jobbade hela nätterna för att få alla klara och torkade i tid till SM-helgen, jag hade ju bara en form och det tar tid att både blanda gips, få det att sätta sig, torka och att måla allihopa. Efter att man målar dem ska de också putsas så att de blänker och ser ut lite som metall. Det man använder för att få den färgen är spis-svärta, det finns på tub. Syrran har använt samma teknik på gipshästen som hon själv har gjort och som står i ett annat fönster i stallet.
När jag var klar hos syrran åkte jag och Turre hem till A som bor i Rimbo, hon hade bjudit in mig på middag när jag sa att jag skulle åt hennes håll. Eftersom hon bor som hon bor så blir det aldrig av att jag kommer till henne, vi brukar göra tvärtom eftersom jag bor närmare Stockholm och vi brukar gå ut när vi ses. Faktum är att jag inte ens sett hennes lägenhet tidigare!
Vi åt en god fiskgryta med nudlar och sen satt vi i soffan och snackade en stund, sen behövde jag åka hem eftersom jag skulle få besök på kvällen.
Travskusken som jag lärt känna i Vetlanda helgen innan hade ärende till Stockholm i början av veckan och skulle åka över från Gotland. Jag bjöd in honom på lite mat eftersom han hörde av sig och i undrade om bilderna jag tagit blivit bra. Eftersom färjan kommer in så sent och det tar ett tag till Väsby från Nynäshamn så var han inte på plats förrän runt 23.30, en sen middag blev det. Jag hade gjort pasta med kycklingsås, men det visade sig att han inte har något smaksinne kvar sen en olycka för några år sedan så det hade nog inte spelat någon större roll vad jag lagat. Jag kan inte tänka mig att leva utan smaksinne, vad har man då för kul att se fram emot?
Vi satt och snackade i mun på varandra och tittade på en massa bilder, Turre satt i M's knä hela tiden och verkade jätteförtjust i honom, men att han har god hand med djur hade vi ju sett redan helgen innan!
När vi insåg vad klockan var var den runt 2 på natten, så jag erbjöd M soffan och det tackade han glatt ja till, han hade somnat innan jag ens var klar i badrummet.