Varför är det lika kul varje gång?

28/3 På lördagen var det då dags att åka iväg på mitt årliga Europamöte, den här gången skulle det vara i München, Tyskland. Vid det här laget hade jag varit hemma två månader i sträck vilket ju är mycket för mig! Men nu blir det fullt upp med resor till slutet av april. Jag åkte på morgonen och var framme i München någon gång mitt på dagen. Enligt vägbeskrivningen skulle det vara mycket enkelt att hitta till hotellet från tunnelbanan, det skulle vara skyltat och till och med ha en egen uppgång rätt in i hotellet. Jag såg skyltar till Hilton och lite andra ställen men jag såg inget om Holiday Inn. Jag kunde dessutom inte minnas vilket hotell det skulle vara, det brukar vara Hilton, men jag hade en känsla av att det inte var det denna gång. Jag hade inte haft mycket att göra med förberedelserna och hade inte varit där på rekognoseringen. Jag bestämde mig för att gå till Hilton för att se om de kände till om vi skulle vara där. Det skulle vi inte! De visste inget om vår förening och hade ingen bokning på mitt namn. Jag gick in på min mail och försökte hitta information om det, det visade sig att det var missat i kallelsen. När jag gick in på vår Facebooksida så hittade jag det däremot, det skulle vara på Holiday Inn. När jag kommit fram till det var de i receptionen på Hilton upptagna och så som jag alltid gör, jag tänkte att det skulle lösa sig av sig självt... varför jag tror det om och om igen när det aldrig är så, det vet jag inte. De säger att definitionen av en idiot är en människa som gör en sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat. Jag virrade i alla fall runt i drygt en timme med mina stora tunga väskor, som förvisso i alla fall har fyra hjul. Folk säger att jag är helt ute och cyklar när jag hävdar att tyskar är trevliga, men jag får bevis för det varje gång jag är i Tyskland, vilket förvisso inte är särskilt ofta. Nu försökte jag hitta Holiday Inn med hjälp av folk på gatan och väldigt få av de jag frågade kunde engelska, men de gjorde sitt bästa att komma fram till vad jag frågade efter och pekade och pratade tyska med mig som svar. Jag har ju läst tyska i ett par år men det märks inte när jag är i Tyskland, det tycks inte ha fastnat alls... Men när de säger: Gå ned den här gatan och ta till höger, det förstår jag ju.
Problemet var bara att alla dessa direktioner ledde till Hilton, inte Holiday Inn. Jag lyckades alltså hitta Hilton från alla håll möjliga, men kunde fortfarande inte hitta Holiday Inn. Efter mycket om och men och med trötta arm och magmuskler (av att skjuta 23 kilo framför mig gata upp och gata ned) så fick jag äntligen syn på Holiday Inn och tvingade mig själv och väskorna upp för en sista backe, den på framsidan av huset. Det visade sig senare att det mycket riktigt finns en egen uppgång till hotellet från köpcentret i tunnelbanan, det är bara det att det är svårt att hitta den.
Resten av styrelsen satt redan och jobbade när jag checkat in och lämnat väskorna på rummet, de hade till och med hunnit äta lunch.
Som vanligt hade jag svårt att hitta något som jag kunde göra där, det känns enklare för dem att göra något själv än att instruera mig på det. Det slutade med att jag skrev lite i bloggen istället och var där för att hjälpa till med smågrejer jag hittade.
Framåt kvällen hade D bokat bord åt oss på en Thailändsk restaurang och sa att det var knappt en kilometer dit. Som sagt, jag är en idiot... jag frågade honom om det var en D-promenad (längre än ad han tror) om det är en P-promenad (längre än någon tror och 10 minuter är snarare 45 min) eller om det var en S-promenad (min alltså, jag har bättre koll). Nu tyckte jag att jag kunde ta mina nya högklackade stövlar som jag köpte i Rom, men såklart så var det en riktig D-promenad på gränsen till P-promenad och innan vi ens hittat restaurangen så gjorde mina fötter jätteont och eftersom stövlarna är en storlek för stora så brände det under fotsulorna av att jag åkt runt i dem, klacken är också runt 9 centimeter höga. Han hade rätt i att det inte var så långt, men som vanligt gick vi vilse på vägen till restaurangen och som vanligt hade jag valt fel skor... Jag hängde vid D's arm och tvingade honom att hålla mitt låga tempo så de andra fick vänta in oss, det var ju bara D som visste vart vi skulle. Han hävdade att det inte var något problem och jag tror att det var sant. Vi var trots allt detta tidiga på restaurangen och kunde inte få vårt bord direkt så vi fick gå till en pub i närheten och ta en öl och sen komma tillbaka.
Jag tog en soppa till förrätt en Tom Kha, den var helt smaklös, men inte skitdålig, bara jättemesig. Därför bad jag om stark grön curry till huvudrätt. J som är en av styrelsemedlemmarnas fru beställde också grön curry och de klantade sig och gav henne den starka och mig den mesiga och hon höll på att storkna och sa att den var jättestark, vi bytte tallrik och sen var hon nöjd, min var starkare, rätt lagom faktiskt, men så särskilt stark var den då inte, särskilt inte med Thailändska mått mätt. Det är alltid intressant att äta utländsk mat i olika länder. Kinesisk och Thailändsk mat till exempel smakar helt olika i Sverige mot till exempel England och Tyskland.
På det stora hela var alla nöjda med maten, men trevligast är det ju att återigen sitta allihopa vid samma bord.
Jag brukar ju alltid ta upp min kamera och lägga den på bordet, sen tar jag bland annat kort på maten för att använda som inspiration och för att komma ihåg. Det är också mer regel än undantag att de andra snor kameran medan jag och C är ute och röker och tar en massa bilder som jag sen hittar när jag ska ladda upp bilderna på datorn! I det här fallet till exempel är bilden på soppan den enda jag tog den kvällen... Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika kul varje gång och det verkar de andra tycka också!
Jag var duktig och tog en rätt tidig kväll, det lär bli tungt nog ändå den här veckan, det vet jag ju av erfarenhet.

Då är man så vacker

14/3 På lördagen kom min bästa Ah hem till mig! Vi ses alldeles för sällan, men hon finns alltid där för mig när jag behöver henne, både på telefon och trots avståndet även på plats om det är kris.
Hon behövde bilder till sin portfolio, hon är skådespelare och manusförfattare och det börjar gå hennes väg nu. Jag ville väldigt gärna få en chans att fota henne men att göra make upen var jag riktigt rädd för! Jag har bara sminkat någon annan en gång tidigare vad jag kan minnas och det var just henne, men då skulle vi på 80-tals konsert i Gävle. Att sminka någon på 80-talsvis är rätt enkelt, det ska ju se rätt dumt ut... Nu skulle det vara snyggt och framhäva hennes bästa sidor. Jag ville trots allt göra ett försök, både för min och hennes skull, hon ville inte smink sig själv. Jag gjorde ungefär så som jag gör på mig själv och provade till och med att sminka konturer med skuggor och jag blev själv förvånad och nöjd av resultatet. Hon kallar sig själv ful och jag tror att ni alla kan bekräfta att hon har fel! Dessutom har jag märkt att folk är ännu snyggare om den som fotar har en bra relation med modellen, de får en lugn, trygg blick och ser ut ungefär som folk gör när de är förälskade och det vet vi ju alla att det gör en ännu vackrare än vanligt!
Dessutom är hon vacker från insidan och ut, hon har ett hjärta av guld och jag har börjat förstå att hon nog är mitt livs kärlek. Vi träffades när hon var 13 tror jag, hon ville bli medryttare på våra hästar och syrran ville inte ge henne en chans eftersom vi haft så många problem med yngre ryttare, men jag tyckte att hon var så tuff som kom fram och frågade så jag ville ge henne en chans. Det beslutet har jag aldrig ångrat och det har inte syrran heller eftersom det slutade med att det var hennes häst hon passade bäst med och hon tog hand om henne bland annat när syrran var gravid.

Mina syskonbarn retar mig ibland för det

Före

Före

13/1 På tisdagen åkte jag återigen till Coca Cola beach och där hittade jag några grannar som jag bytt ett par ord med några dagar tidigare, så jag frågade om jag fick göra dem sällskap på stranden och det gick bra. Efter en stund upptäckte jag att de för förvunna, jag låg och lyssnade på musik och njöt av värmen och solen och märkte aldrig när de gick. Eftersom jag inte såg dem någonstans utefter den långa stranden och det faktum att deras väskor och andra saker låg en bit ifrån mig så blev jag den där hönsmamman som mina syskonbarn ibland retar mig för att vara. Jag blev mer och mer orolig, de var borta minst 45 minuter och jag spanade ut över havet för att se om de drivit ut med någon ström och inte kunde ta sig in igen. Efter ett tag såg jag dem komma gående på stranden, det visade sig att de gått hela stranden bort och vänt och de var väldigt roade av min oro. Sen var det dags för mig att gå och för dem att äta sen lunch, men då bestämde jag mig för att äta lunch med dem innan jag åkte hem. Jag tog stekt ris med kyckling igen, men det var väldigt mycket kyckling i det så jag sorterade ut en del och gav strandhunden det. Hon har bara tre ben, det fjärde är amputerat eller något sånt ända uppe i kroppen så att säga. Det tog mig en bra stund att ens se att det var något fel på henne, hon rör sig ganska normalt och verkar inte ha några som helst problem att sakna ett ben. Hon tas också hand om av ägarna till restaurangen och gäster som tycker synd om henne matar henne, så hon är i riktigt bra form. När jag kom hem fortsatte jag med mitt projekt att göra lägenheten ännu mer hemtrevlig och "min" och det tycker jag att jag lyckats med rätt bra. De första bilderna är hur det såg ut när jag flyttade in och de andra hur det ser ut just nu. Det enda jag har behållt är väl nästan soffan, mattan och stolarna... och nu både känns och syns det att det är mitt andra hem tycker jag. Jag har gett det min personliga prägel. Däremot kanske det gör att eventuella hyresgäster känner sig obekväma? Nåja, jag hyr ut den så sällan ändå och jag vill ju gärna att den är tom om jag får för mig att åka ner på kort varsel och det faktum att den kostar mig runt 3600:- om året gör ju att jag egentligen inte behöver hyra ut den. Det är alltså bara maintenance som kostar eftersom jag inte har några lån på den. Sen när jag är nere kostar det förstås vatten och el och sen brukar jag beställa städning och tvätt när jag åker hem. Men lägenheten i sig kostar bara 3600:- om den står tom hela året!

Efter

Efter

Efter

Efter

Efter

Efter

Alla tillfällen att fira är goda

30/12 På tisdagen fick jag äntligen provköra min nya moppe! Eller egentligen är det tydligen en lätt motorcykel, men bland oss svenskar i Thailand kallas den moppe, Thailändarna kallar dem Motorbike. Jag åkte iväg och handlade lite och sen gick jag ned till stranden för att ta några foton. Bilden på lägenhetshuset är tagen från strandkanten och pilen visar var min balkong och lägenhet är. Det ser ju ut som om det är ett rätt dåligt läge, men jag trivs väldigt bra där. Området är ju lugnt och skönt och att det är på 2 våningen gör att jag aldrig behöver ta hissen och det är bekvämt att slippa, särskilt om det är strömavbrott, vilket det sällan är när jag är här i alla fall. På stranden var det i alla fall en hel del folk, i jämförelse med en vanlig vardag. Många Thailändare verkar ha samma åsikt som min mamma, alla tillfällen att ha fest och kul är bra tillfällen. Egentligen är deras nyår i april, men varför missa ett tillfälle att fira? Alltså började det anlända en massa thailändare som ville fira nyår på stranden. Även om det är nyår för oss andra så är det närmaste julafton för de som säljer mat och saker från små mobila butiker! De finns överallt och överallt är det köer för att handla varor av dem, mest mat och efterrätter. Men just nu är vi bara i början av allt det, imorgon blir det nog mycket mer. Även utanför Buffalo Bill Steak House var det julpyntat, jag vet inte varifrån de fått den där jättebjörnen, men den passade ju rätt bra som tomte.

Jag vet inte om jag någonsin varit så rädd

22/11 På fredagen tog jag tag i att leta julpynt. Som sagt så har jag inte så mycket tid kvar före operationen och sånt måste göras före snarare än efter.
Jag städade och fixade och bytte lakan för Turre åkte på semester till Jämtland med mamma och pappa och då får jag ha rent och snyggt ett tag.
Jag hade fått beställning på några foton av två kompisar och nu tog jag tag i att skriva ut dem och fixa.
Jag har skrivaren i gästrummet och jag hämtade in den och satte igång och var tvungen att fixa ett bildprogram för att fixa ljuset lite i bilderna. Sen satte jag igång att skriva ut dem. I ett av hörnen av vardagsrummet studsar ljudet lite ibland och när Turre är hemma bekymrar jag mig aldrig om det, han har ju koll på vad som är normalt och inte och skulle ju bli helt rabiat om det var ett oväntat ljud.
Men nu när han inte var hemma blev jag lite osäker på om ljudet bara studsade eller om det faktiskt kom från gästrummet. Jag trodde ju att det var studsen som gjorde det men tänkte att det var lika bra att lugna sig genom att titta.
Jag gläntade försiktigt på dörren till gästrummet och kikade in, ingen var där inne i alla fall, bra. Jag tog ett steg in och kikade misstänksamt runt i rummet. Rummet är litet och det finns egentligen ingenstans att gömma sig. Plötsligt när jag kikar runt så inser jag att fönsterhandtaget är helt öppet!!!
Jag tog ett stort steg fram och stängde handtaget och det kröp en kall kår utefter ryggen på mig. Hur sjutton kan ett fönster öppna sig självt? Det går nog inte...
Vem hade bott där senast och kunde det tänkas vara någon som öppnat fönstret?
Jag kom fram till ett starkt nej, sist var det nog E som bodde där och henne har jag skrämt upp med att folk går in i husen i vårt område och som den lantis hon är så är hon nu precis så livrädd som tanken var att hon skulle bli och när hon bor hos mig är hon försiktig och skulle nog inte öppna fönstret och ännu mindre, lämna det öppet...
När jag för säkerhets skull tittat i de proppfulla garderoberna och under sängen där det inte finns någon plats att gömma sig egentligen så gick jag ut ur gästrummet och ringde brorsan.
Syrran med familj har ju flyttat rätt långt ut på landet nu och mamma och pappa var ju bortresta, broran är den enda som är på plats.
Men, hans fru var ute och G låg och sov, så brorsan kunde inte komma och hjälpa till.
När han föreslog att jag skulle ta dit någon grannhund som kunde kolla av huset så insåg jag att min grannhund Frasse är alldeles för snäll för att bli det minsta upprörd även om någon skulle ligga gömd under sängen, Frasse skäller inte ens när man ringer på dörren.
Men Frasses husse J är bra på att ställa upp och jag ringde honom, frågade om han var hemma och bad honom komma ner på studs. Han knackade på dörren innan jag hunnit få på mig skorna! Det kallar jag grannar som ställer upp!
Vi gick in i gästrummet och kollade alla skrymslen och vrår en gång till, sen tog vi ett varv runt huset med ficklampa och tittade på frosten i gräset, på fönsterkarmar och på frostiga fönsterbleck. Det fanns inga spår någonstans. Om någon varit och mixtrat med gästrummets fönster så var det inte idag. Men det betyder ju inte att ingen har gjort det, eller att det inte är en förberedelse för något annat.
Larmet tar inte fönster och verandadörr när jag är hemma. Någon skulle alltså kunna gå in när jag är hemma, men inte när jag är borta och har larmat. Jag tog beslutet där och då att uppdatera mitt larm till att ha givare på alla fönster och dörrar så att jag kan skal-larma när jag är hemma.
När J hade gått hem så fortsatte jag att skriva ut bilder men var väldigt hoppig och rädd hela kvällen och jag är bara glad att jag upptäckte det här klockan 20 och inte mitt i natten då jag inte kunde fått hjälp och stöd. Jag drog ner alla persienner i huset för det kändes som om någon stod ute i mörkret och tittade in, i teorin kan någon nästan stå med näsan tryckt mot vardagsrumsfönstret och titta på mig när jag sitter i soffan och jag skulle inte märka något.
När jag tog ner persiennerna insåg jag också att många av dem inte fungerar, de har stora glapp och hjälper inte alls mycket. Men som tur var var alla de bakom soffan ok.
Det är ännu en sak jag vill göra, ta in en hantverkare som kan sätta upp och installera rullgardiner/persienner som är elektriska, så jag kan trycka på en knapp och ta upp och ned dem. Då kan jag ha dem nere när det är mörkt ute och uppe när det är ljust och slipper gå runt och ta upp dem en och en.
Som ni säkert har gissat så sov jag väldigt dåligt den här natten, vetskapen att någon kanske har försökt att ta sig in och vetskapen att jag inte hade Turre hemma för att ge mig en varning om någon kom in via gästrummet, hu, inte mycket sömn kan jag lova och Judas är ju inte mycket till tröst, han blir ju bara glad av besök och skulle möjligtvis kunna göra korkben för en våldsman med sitt kärvänliga sätt, men det är allt..

Det är lättare att skriva ner det jag kan om barn än att skriva ner det jag inte kan

15/11 På fredagen kom jag äntligen iväg till Gamla Apoteket och Lenas Keramik för att hämta min specialbeställda temugg som Lena gjort åt mig. Hon hade likadana muggar fast med hjärtan på, så jag frågade om hon kunde göra en åt mig i blått med stjärnor på och det kunde hon. Det tog några veckor och sen när den väl var klar så hade jag ju inte möjlighet att hämta den på grund av alla mina resor och grejer.
Jag blev jättenöjd, den har den där handgjorda känslan, är stor nog att dricka ordentligt med te ur och så är den ju blå och har stjärnor på sig också, det kan inte bli bättre.
Dessutom var den väldigt prisvärd, kostade bara strax över 200:-!
På kvällen åkte jag till Ju och när jag höll i I en stund så satte jag honom i fåtöljen och fotade honom. Självklart hade jag en hand ute för att ta emot honom om han tippade och jag hade pallat upp honom i hörnet. Sen är det ju bara ett faktum att jag inte kan något om barn eller deras begränsningar även om jag som sagt är ansvarsfull och säkerhetsmedveten, det fanns inga risker att han skulle falla eller göra illa sig på något sätt. Men Ju's min när jag gjorde det och hennes förvånade "oj" var tillräckligt för att jag skulle fatta att han egentligen inte kan sitta utan stöd... Hoppsan...
Turre var som vanligt rätt så svartsjuk och så fort I var i min famn så skulle han också vara där och trängas. Jag får hålla koll på honom så att han inte kliver på fel ställe och gör illa I, men elak är han inte.
Till slut tyckte jag att han överdrev och då fick han gå därifrån, så går det om man inte kan uppföra sig som "folk".
Jag kom hem ganska tidigt och tog en lugn kväll.

Ska vi leka stall?

22/9 På söndagen åkte jag ut till syrran för att träna lite bruksridning på hennes Venar. Tanken är att vi ska delta på DM om några veckor. Jag värmde först upp på en liten runda i skogen och Turre hängde på som om han aldrig gjort något annat än följt efter hästar i skogen. Venar är van att ha hundar kring fötterna så han bryr sig inte alls om det. Turre har däremot lite svårt att fatta att han kan bli trampad och är inte så bra på att hålla sig bakom hästen.
När vi värmt upp red vi tillbaka till stallet och tränade lite på backningar och vändningar i trånga utrymmen, rakridning och annat som ingår i tävlingsmomenten i bruksridning. Jag och Venar har aldrig gjort detta tillsammans tidigare och det tog lite tid innan han insåg att det skulle gå långsamt och att han hade tid att tänka och inte behövde stressa. Men sen gick det riktigt bra och fördelen med den grenen är att ingen tittar snett på en om man debuterar på DM, det finns ofta inga andra tävlingar i grenen i Stockholmsområdet under året så vill man tävla är DM enda chansen. Dessutom är det väldigt trevlig stämning och alla är snälla mot varandra.
Efter träningen tog vi en till tur i skogen för att slappna av och sträcka ut lite. Systerdottern distraherade Turre så att han skulle stanna på gården eftersom jag skulle vara tvungen att rida tillbaka på den smala, trafikerade vägen för att komma tillbaka. När vi kom tillbaka verkade det faktiskt ha varit så effektivt att han inte märkt att vi varit borta ens. Alla andra förstod ju dessutom av kloppret mot asfalten att vi började närma oss gården på vår väg tillbaka, men han kopplade inte alls.
Syrrans stall är så fint! Det får mig att vilja leka stall så som man gjorde som barn!
De har byggt hela inredningen själva hon, hennes man och barnen, en och annan kompis har nog hjälpt till också vad jag förstår. Allt är så smart och genomtänkt och fint!
Dessutom är det fint pyntat med tavlor och prydnadshästar och lite blommor. Plaketten i fönstret är det faktiskt jag som har gjort, jag gjorde nästan 100 stycken inför Fjordhäst SM i Stockholm 2005. De gavs ut till alla deltagande hästars ägare/ryttare och jag hoppas att de var uppskattade, jag var i alla fall nöjd med dem. Jag jobbade hela nätterna för att få alla klara och torkade i tid till SM-helgen, jag hade ju bara en form och det tar tid att både blanda gips, få det att sätta sig, torka och att måla allihopa. Efter att man målar dem ska de också putsas så att de blänker och ser ut lite som metall. Det man använder för att få den färgen är spis-svärta, det finns på tub. Syrran har använt samma teknik på gipshästen som hon själv har gjort och som står i ett annat fönster i stallet.
När jag var klar hos syrran åkte jag och Turre hem till A som bor i Rimbo, hon hade bjudit in mig på middag när jag sa att jag skulle åt hennes håll. Eftersom hon bor som hon bor så blir det aldrig av att jag kommer till henne, vi brukar göra tvärtom eftersom jag bor närmare Stockholm och vi brukar gå ut när vi ses. Faktum är att jag inte ens sett hennes lägenhet tidigare!
Vi åt en god fiskgryta med nudlar och sen satt vi i soffan och snackade en stund, sen behövde jag åka hem eftersom jag skulle få besök på kvällen.
Travskusken som jag lärt känna i Vetlanda helgen innan hade ärende till Stockholm i början av veckan och skulle åka över från Gotland. Jag bjöd in honom på lite mat eftersom han hörde av sig och i undrade om bilderna jag tagit blivit bra. Eftersom färjan kommer in så sent och det tar ett tag till Väsby från Nynäshamn så var han inte på plats förrän runt 23.30, en sen middag blev det. Jag hade gjort pasta med kycklingsås, men det visade sig att han inte har något smaksinne kvar sen en olycka för några år sedan så det hade nog inte spelat någon större roll vad jag lagat. Jag kan inte tänka mig att leva utan smaksinne, vad har man då för kul att se fram emot?
Vi satt och snackade i mun på varandra och tittade på en massa bilder, Turre satt i M's knä hela tiden och verkade jätteförtjust i honom, men att han har god hand med djur hade vi ju sett redan helgen innan!
När vi insåg vad klockan var var den runt 2 på natten, så jag erbjöd M soffan och det tackade han glatt ja till, han hade somnat innan jag ens var klar i badrummet.

Är det fler än jag som vaknar med telefonen i näven?

29/6 På lördagen vaknade jag inte av Gs sms 10.30, men på något plan måste jag ha hört det eftersom jag höll telefonen i näven när jag väl vaknade vid 11. Jag svarade kvickt på smset och studsade ur sängen vilt ropande på A att vi försovit oss och att vi var sena. Medan vi klädde på oss så satte jag också på kaffe och sprang lite som en yr höna fram och tillbaka. Slutligen var kaffet klart och jag hade konstaterat att jag faktiskt inte har någon termos hemma...
Jag hällde kaffet i en Tupperware-tillbringare och lindade in den i en handduk och sen fick A sitta och hålla i den för säkerhets skull när vi körde ut mot Skånela Kyrka.
Vi var framme vid 11.40 och G kom strax senare. Vi hjälptes åt att ställa upp depåtältet och duka fram dricka, frukt, kex och kaffe. G hade sagt att vi skulle bli löjligt populära om vi tog med kaffe åt alla 10 cyklisterna, men inte förrän de kommit dit och vi serverat dem insåg vi att det var mer än sant! De till och med hurrade för oss och var så glada att få lite kaffe.
Cyklisterna var glada och trevliga mot oss och när det var dags att cykla vidare så åkte vi efter en stund eftersom vi insåg att det var smartare att ta "innevägen" till Vallentunavägen. Strax senare fick någon punktering mitt i en av de kraftiga svängarna och G stannade och hjälpte till medan vi ställde oss srax före svängen med varningsblinkers på så att folk saktade ned i kurvan.
G hängde sen på hem till mig där vi bara slappade en stund alla tre i soffan och tittade lite på bilderna jag hade tagit. Jag ger ju aldrig bort bilder normalt sett, men jag ser det här som sponsring av något som går till välgörenhet, mitt bidrag så att säga. Så nu fick G alla bilder och får använda dem som han vill så länge han nämner mitt namn som fotograf. Pengarna som de samlar in på de olika evenemangen går till Barncancerfonden.
När G var tvungen att åka igen för att möta upp cyklisterna i stan så åkte jag och A ned till kondis för att äta en sen frukost.
Det vi hade ställt in oss på var en varsin räkmacka och så fanns det inga kvar när vi kom ned!
Killen som jobbar där sköt upp sin lunch för att göra ett par åt oss när han såg hur besvikna vi blev. Vi tackade så mycket och blev glada igen.
Det var soligt och varmt och skönt så vi satt ute och njöt och tog sen en kort promenad till tobaksaffären för att köpa Vitamin Well Reload, det har hjälpt min yrsel lite tidigare, jag tror att det är dåliga blodvärden och obalans i elektrolyter som är mitt problem.
Jag mådde fortfarande rätt dassigt och när jag skjutsat A ned till stationen så lade jag mig i hängmattan en stund för att sola, men plötsligt blev det kallt och molnigt så jag gick in och lade mig på soffan istället.
Resten av kvällen gjorde jag inte många knop alls utan tog det lugnt på soffan eftersom jag känner att det är något som inte stämmer med mig just nu.

Produktiv fredag

31/5 På fredagen hade vi vårt möte i Linköping och sen åkte vi hem mot Stockholm. Ibland är man rysligt effektiv och det här var en sån dag så medan jag körde hemåt löste jag ett problem åt en kund. De behövde grejer väldigt fort och jag pratade med min leverantör i Belfast ett par gånger och kunden ett par gånger och sen lyckades jag lösa problemet. På vägen hem stannade vi på IKEA och jag köpte lite ramar och grejer. När jag kom hem fortsatte jag vara lika effektiv medan jag väntade på att E skulle komma hem. Hon hade bott hos mig kvällen innan när jag var i Linköping, vi hade på sätt och vis bytt plats eftersom hon bor i Linköpingstrakten.
Jag satte igång med att bära in alla grejer som var kvar på verandan in i förrådet och sen städade jag verandan och hängde upp den nya hängmattan. Det var soligt och varmt och äntligen var det läge att sätta fast bottenpluggen i badtunnan med silikonet jag köpt för över ett år sedan. När det härdat så städade jag tunnan och skurade den.
Jag stod och tittade på den nya gasolvärmaren en stund där den låg i sin låda och sen tog jag faktiskt tag i att montera den fast jag egentligen inte hade särskilt mycket energi kvar.
Sen monterade jag isär den gamla så att det skulle bli lättare att kasta den.
När jag kom in igen så satte jag upp den nya tavellisten bakom TV:n och ställde upp tavlorna jag skrivit ut bilder till. Det blev väldigt bra och jag måste erkänna att jag är stolt över mina bilder.
Framåt kvällen dök E upp och vi satt och snackade en stund innan vi gick och lade oss.
 

Nostalgitripp i förrådslådor

5/5 På söndagen förstod jag att någon hade varit på min veranda någon gång under lördagen eller natten till söndagen för grinden stod öppen. Det känns extra obehagligt när inte Turre är hemma och jag har ju visserligen larm, men vad spelar det för roll om jag blir skrämd halvt från vettet om någon försöker ta sig in när jag är hemma? Jag förstår inte varför så många inte har larm på sina hus, det är inte särskilt dyrt och det känns så bra att veta att ingen har varit inne i huset medan man varit borta.
Jag satte igång att städa i förrådslådorna som jag tagit in och några av de som stod på verandan också. Det är mycket som kan kastas men också en massa som jag fortfarande vill ha kvar.
Är inte den gula hästen helt fantastiskt fin till exempel? Jag fick den av en äldre kompis när jag var runt 5-10 år gammal och jag älskade henne för det, men nu kommer jag inte längre ihåg vem det var...
Taxen och fjordhästbroschen och -örhängena har jag gjort själv när jag var i 20-års åldern, jag tycker att de är rätt fina, vad tycker ni?
De svart/vita skorna vet jag inte varifrån jag fått, men jag antar att de kanske var mammas en gång i tiden. De är i alla fall för häftiga att kasta, de är gjorda av kohud med hår (tror jag).
Jag hittade farmors gamla cigarettetui som jag ärvde när hon gick bort. Farmor var aldrig särskilt förtjust i oss, men jag gillade cigarettetuiet och det var vad jag ville ha efter henne. Jag använde det en bra stund men när det började falla isär så lade jag undan det. Det passar väldigt bra ihop med den guldfärgade tändaren jag fick av min äldre väninna S innan hon gick bort, de är väldigt retro båda två och jag kommer att behålla båda även fast jag inte röker längre.
En stor låda med foton hittade jag också, jag vet inte säkert vad jag vill göra med dem, men kvar blir de ju i alla fall. En del foton är helt underbara!
Var jag inte söt på mitt passfoto förresten? Det tog jag när jag var 20 år gammal vill jag minnas.
Slinky-taxarna fick jag av syrran i födelsedagspresent, hon tyckte att jag borde ha dem!
Det var slutligen två hela flyttlådor fulla med skräp och pärmar och papper och tre halvfulla flyttlådor med böcker jag varken har plats för eller vill ha längre. De får åka och bo hos Stadsmissionen istället tills de hittar bättre hem.
Det var inte många pärmar kvar när jag kastat alla gamla räkningar och sånt från 20 år tillbaka. Varför har jag sparat dem?
När jag inte orkade städa något mer så målade jag naglarna och tog det lugnt resten av kvällen. Tänk vad mycket energi och tid det går åt när man städar sån där. Men jag känner att jag får energi av att kasta sånt jag inte behöver och dessutom se till att hitta det jag vill ha kvar.