Varför är det lika kul varje gång?

28/3 På lördagen var det då dags att åka iväg på mitt årliga Europamöte, den här gången skulle det vara i München, Tyskland. Vid det här laget hade jag varit hemma två månader i sträck vilket ju är mycket för mig! Men nu blir det fullt upp med resor till slutet av april. Jag åkte på morgonen och var framme i München någon gång mitt på dagen. Enligt vägbeskrivningen skulle det vara mycket enkelt att hitta till hotellet från tunnelbanan, det skulle vara skyltat och till och med ha en egen uppgång rätt in i hotellet. Jag såg skyltar till Hilton och lite andra ställen men jag såg inget om Holiday Inn. Jag kunde dessutom inte minnas vilket hotell det skulle vara, det brukar vara Hilton, men jag hade en känsla av att det inte var det denna gång. Jag hade inte haft mycket att göra med förberedelserna och hade inte varit där på rekognoseringen. Jag bestämde mig för att gå till Hilton för att se om de kände till om vi skulle vara där. Det skulle vi inte! De visste inget om vår förening och hade ingen bokning på mitt namn. Jag gick in på min mail och försökte hitta information om det, det visade sig att det var missat i kallelsen. När jag gick in på vår Facebooksida så hittade jag det däremot, det skulle vara på Holiday Inn. När jag kommit fram till det var de i receptionen på Hilton upptagna och så som jag alltid gör, jag tänkte att det skulle lösa sig av sig självt... varför jag tror det om och om igen när det aldrig är så, det vet jag inte. De säger att definitionen av en idiot är en människa som gör en sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat. Jag virrade i alla fall runt i drygt en timme med mina stora tunga väskor, som förvisso i alla fall har fyra hjul. Folk säger att jag är helt ute och cyklar när jag hävdar att tyskar är trevliga, men jag får bevis för det varje gång jag är i Tyskland, vilket förvisso inte är särskilt ofta. Nu försökte jag hitta Holiday Inn med hjälp av folk på gatan och väldigt få av de jag frågade kunde engelska, men de gjorde sitt bästa att komma fram till vad jag frågade efter och pekade och pratade tyska med mig som svar. Jag har ju läst tyska i ett par år men det märks inte när jag är i Tyskland, det tycks inte ha fastnat alls... Men när de säger: Gå ned den här gatan och ta till höger, det förstår jag ju.
Problemet var bara att alla dessa direktioner ledde till Hilton, inte Holiday Inn. Jag lyckades alltså hitta Hilton från alla håll möjliga, men kunde fortfarande inte hitta Holiday Inn. Efter mycket om och men och med trötta arm och magmuskler (av att skjuta 23 kilo framför mig gata upp och gata ned) så fick jag äntligen syn på Holiday Inn och tvingade mig själv och väskorna upp för en sista backe, den på framsidan av huset. Det visade sig senare att det mycket riktigt finns en egen uppgång till hotellet från köpcentret i tunnelbanan, det är bara det att det är svårt att hitta den.
Resten av styrelsen satt redan och jobbade när jag checkat in och lämnat väskorna på rummet, de hade till och med hunnit äta lunch.
Som vanligt hade jag svårt att hitta något som jag kunde göra där, det känns enklare för dem att göra något själv än att instruera mig på det. Det slutade med att jag skrev lite i bloggen istället och var där för att hjälpa till med smågrejer jag hittade.
Framåt kvällen hade D bokat bord åt oss på en Thailändsk restaurang och sa att det var knappt en kilometer dit. Som sagt, jag är en idiot... jag frågade honom om det var en D-promenad (längre än ad han tror) om det är en P-promenad (längre än någon tror och 10 minuter är snarare 45 min) eller om det var en S-promenad (min alltså, jag har bättre koll). Nu tyckte jag att jag kunde ta mina nya högklackade stövlar som jag köpte i Rom, men såklart så var det en riktig D-promenad på gränsen till P-promenad och innan vi ens hittat restaurangen så gjorde mina fötter jätteont och eftersom stövlarna är en storlek för stora så brände det under fotsulorna av att jag åkt runt i dem, klacken är också runt 9 centimeter höga. Han hade rätt i att det inte var så långt, men som vanligt gick vi vilse på vägen till restaurangen och som vanligt hade jag valt fel skor... Jag hängde vid D's arm och tvingade honom att hålla mitt låga tempo så de andra fick vänta in oss, det var ju bara D som visste vart vi skulle. Han hävdade att det inte var något problem och jag tror att det var sant. Vi var trots allt detta tidiga på restaurangen och kunde inte få vårt bord direkt så vi fick gå till en pub i närheten och ta en öl och sen komma tillbaka.
Jag tog en soppa till förrätt en Tom Kha, den var helt smaklös, men inte skitdålig, bara jättemesig. Därför bad jag om stark grön curry till huvudrätt. J som är en av styrelsemedlemmarnas fru beställde också grön curry och de klantade sig och gav henne den starka och mig den mesiga och hon höll på att storkna och sa att den var jättestark, vi bytte tallrik och sen var hon nöjd, min var starkare, rätt lagom faktiskt, men så särskilt stark var den då inte, särskilt inte med Thailändska mått mätt. Det är alltid intressant att äta utländsk mat i olika länder. Kinesisk och Thailändsk mat till exempel smakar helt olika i Sverige mot till exempel England och Tyskland.
På det stora hela var alla nöjda med maten, men trevligast är det ju att återigen sitta allihopa vid samma bord.
Jag brukar ju alltid ta upp min kamera och lägga den på bordet, sen tar jag bland annat kort på maten för att använda som inspiration och för att komma ihåg. Det är också mer regel än undantag att de andra snor kameran medan jag och C är ute och röker och tar en massa bilder som jag sen hittar när jag ska ladda upp bilderna på datorn! I det här fallet till exempel är bilden på soppan den enda jag tog den kvällen... Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika kul varje gång och det verkar de andra tycka också!
Jag var duktig och tog en rätt tidig kväll, det lär bli tungt nog ändå den här veckan, det vet jag ju av erfarenhet.

Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

Vems häxfötter är det där?

23/1 När jag vaknade på torsdagen kändes mina en och fötter jättekonstiga. Jag har alltid tyckt att jag har ovanligt söta fötter i jämförelse med de flesta andra, men nu såg de ut att sitta på en ådrig, gammal häxa...
Blodådrorna var jättestora och stack ut på hela fötterna och det såg verkligen inte bra eller friskt ut.
Men det var ju bra att ta sig upp och gå till jobbet och det kändes bättre ju längre dagen led.
Däremot var min värk väldigt jobbig den här dagen.
Jag klarar verkligen inte av när det blir kallare väder, det gör extra ont då, jag vill ha sol och värme.
Jag hade en väldigt trevlig jobblunch med kunden G och sånt gör ju allt lättare att bära i alla fall.
Som om eländet inte kunde räcka så försvann plötsligt ringsignalen jag haft på flera telefoner i runt 9 år plötslgit från min telefon utan förvarning, istället var det standardsignalen som alla andra på jobbet har, jag höll på att missa ett samtal för att jag inte fattade att det var min telefon som ringde. Dessutom är signalen mycket stressande, min gamla går inte att bli stressad av trots att jag haft den så länge. Det är gudsonens gapskratt som jag spelade in när han var 10 år gammal och satt i min soffa. Ett barnskratt går det inte att bli stressad av trots att man vet att det är ett jobbsamtal helt enkelt.
Jag har förstås flera backuper på signalen, annars hade jag ju inte lyckats behålla den så länge, nu måste jag bra ta mig för att hitta den och fixa till det också.