Varför är det lika kul varje gång?

28/3 På lördagen var det då dags att åka iväg på mitt årliga Europamöte, den här gången skulle det vara i München, Tyskland. Vid det här laget hade jag varit hemma två månader i sträck vilket ju är mycket för mig! Men nu blir det fullt upp med resor till slutet av april. Jag åkte på morgonen och var framme i München någon gång mitt på dagen. Enligt vägbeskrivningen skulle det vara mycket enkelt att hitta till hotellet från tunnelbanan, det skulle vara skyltat och till och med ha en egen uppgång rätt in i hotellet. Jag såg skyltar till Hilton och lite andra ställen men jag såg inget om Holiday Inn. Jag kunde dessutom inte minnas vilket hotell det skulle vara, det brukar vara Hilton, men jag hade en känsla av att det inte var det denna gång. Jag hade inte haft mycket att göra med förberedelserna och hade inte varit där på rekognoseringen. Jag bestämde mig för att gå till Hilton för att se om de kände till om vi skulle vara där. Det skulle vi inte! De visste inget om vår förening och hade ingen bokning på mitt namn. Jag gick in på min mail och försökte hitta information om det, det visade sig att det var missat i kallelsen. När jag gick in på vår Facebooksida så hittade jag det däremot, det skulle vara på Holiday Inn. När jag kommit fram till det var de i receptionen på Hilton upptagna och så som jag alltid gör, jag tänkte att det skulle lösa sig av sig självt... varför jag tror det om och om igen när det aldrig är så, det vet jag inte. De säger att definitionen av en idiot är en människa som gör en sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat. Jag virrade i alla fall runt i drygt en timme med mina stora tunga väskor, som förvisso i alla fall har fyra hjul. Folk säger att jag är helt ute och cyklar när jag hävdar att tyskar är trevliga, men jag får bevis för det varje gång jag är i Tyskland, vilket förvisso inte är särskilt ofta. Nu försökte jag hitta Holiday Inn med hjälp av folk på gatan och väldigt få av de jag frågade kunde engelska, men de gjorde sitt bästa att komma fram till vad jag frågade efter och pekade och pratade tyska med mig som svar. Jag har ju läst tyska i ett par år men det märks inte när jag är i Tyskland, det tycks inte ha fastnat alls... Men när de säger: Gå ned den här gatan och ta till höger, det förstår jag ju.
Problemet var bara att alla dessa direktioner ledde till Hilton, inte Holiday Inn. Jag lyckades alltså hitta Hilton från alla håll möjliga, men kunde fortfarande inte hitta Holiday Inn. Efter mycket om och men och med trötta arm och magmuskler (av att skjuta 23 kilo framför mig gata upp och gata ned) så fick jag äntligen syn på Holiday Inn och tvingade mig själv och väskorna upp för en sista backe, den på framsidan av huset. Det visade sig senare att det mycket riktigt finns en egen uppgång till hotellet från köpcentret i tunnelbanan, det är bara det att det är svårt att hitta den.
Resten av styrelsen satt redan och jobbade när jag checkat in och lämnat väskorna på rummet, de hade till och med hunnit äta lunch.
Som vanligt hade jag svårt att hitta något som jag kunde göra där, det känns enklare för dem att göra något själv än att instruera mig på det. Det slutade med att jag skrev lite i bloggen istället och var där för att hjälpa till med smågrejer jag hittade.
Framåt kvällen hade D bokat bord åt oss på en Thailändsk restaurang och sa att det var knappt en kilometer dit. Som sagt, jag är en idiot... jag frågade honom om det var en D-promenad (längre än ad han tror) om det är en P-promenad (längre än någon tror och 10 minuter är snarare 45 min) eller om det var en S-promenad (min alltså, jag har bättre koll). Nu tyckte jag att jag kunde ta mina nya högklackade stövlar som jag köpte i Rom, men såklart så var det en riktig D-promenad på gränsen till P-promenad och innan vi ens hittat restaurangen så gjorde mina fötter jätteont och eftersom stövlarna är en storlek för stora så brände det under fotsulorna av att jag åkt runt i dem, klacken är också runt 9 centimeter höga. Han hade rätt i att det inte var så långt, men som vanligt gick vi vilse på vägen till restaurangen och som vanligt hade jag valt fel skor... Jag hängde vid D's arm och tvingade honom att hålla mitt låga tempo så de andra fick vänta in oss, det var ju bara D som visste vart vi skulle. Han hävdade att det inte var något problem och jag tror att det var sant. Vi var trots allt detta tidiga på restaurangen och kunde inte få vårt bord direkt så vi fick gå till en pub i närheten och ta en öl och sen komma tillbaka.
Jag tog en soppa till förrätt en Tom Kha, den var helt smaklös, men inte skitdålig, bara jättemesig. Därför bad jag om stark grön curry till huvudrätt. J som är en av styrelsemedlemmarnas fru beställde också grön curry och de klantade sig och gav henne den starka och mig den mesiga och hon höll på att storkna och sa att den var jättestark, vi bytte tallrik och sen var hon nöjd, min var starkare, rätt lagom faktiskt, men så särskilt stark var den då inte, särskilt inte med Thailändska mått mätt. Det är alltid intressant att äta utländsk mat i olika länder. Kinesisk och Thailändsk mat till exempel smakar helt olika i Sverige mot till exempel England och Tyskland.
På det stora hela var alla nöjda med maten, men trevligast är det ju att återigen sitta allihopa vid samma bord.
Jag brukar ju alltid ta upp min kamera och lägga den på bordet, sen tar jag bland annat kort på maten för att använda som inspiration och för att komma ihåg. Det är också mer regel än undantag att de andra snor kameran medan jag och C är ute och röker och tar en massa bilder som jag sen hittar när jag ska ladda upp bilderna på datorn! I det här fallet till exempel är bilden på soppan den enda jag tog den kvällen... Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika kul varje gång och det verkar de andra tycka också!
Jag var duktig och tog en rätt tidig kväll, det lär bli tungt nog ändå den här veckan, det vet jag ju av erfarenhet.