Jag kanske tog onödiga risker

17/4 På fredag lunchtid skulle S åka hemåt och blev hämtad av en bil han bokat vid 13. Bilen var däremot lite tidigt och det gjorde att S blev stressad trots att han bokat den 5 timmar före sin flight trots att det var mindre än 1 timme att köra till flygplatsen... Han gillar inte när någon väntar på honom, inte ens om de är tidiga. Anledningen att han skulle åka så tidigt till flygplatsen var att man ju ändå måste checka ut vid 12 och runt hotellet fanns det ju inte mycket intressant. Ett nsabbt avsked, en puss på kinden och sen var han iväg. Jag fick hjälp att ringa efter en taxi och åkte tillbaka till samma hotell som jag varit på den förra helgen, eftersom det var bra och låg bra också. Dyrt förvisso, men värt det eftersom man kände sig rätt säker även utanför. Det står en hel del poliser utmed Copacabana vilket hjälper förstås. Det finns fler kvinnliga taxichaufförer i Rio än någon annanstans jag varit i världen och den här gången var det en ganska ung tjej som körde mig. Hon tog en väldig omväg, men jag tror inte att det var för att dra ut på det, jag tror att det var för att undvika de värsta köerna och den vägen tog oss ut på de vackrare delarna av Rio, vid havet, så det var ju trevligt. Det tog någon timme ungefär att komma till hotellet och vissa saker gjorde intryck på vägen. De två runda lägenhetshusen till exempel, häftigt, men det lär ju vara rätt svårt att möblera de lägenheterna? En annan sak är att det verkar vara en tyst överenskommelse att de som kör i vänsterfilen kör så långt åt vänster som de kan och de i högerfilen kör så långt åt höger som möjligt. Det gör plats för motorcyklisterna i mitten! Många av motorcyklisterna tutar under tiden de kör genom en radda av bilar som kör långsammare än de så att alla ska veta att de kommer körande. Det verkar fungera väldigt bra. När jag kom till hotellet och checkade in visade det sig att jag fått ett nästan identiskt ru som det tidigare fast utan muffins och badtofflor i fel storlek den här gången.
Jag bestämde mig för att ta en promenad till ett köpcentrum som jag listat ut fanns på andra sidan en relativt lång biltunnel. Där skulle det finnas en Starbucks och nu var ju sista chansen att köpa city mugs som jag gör vart jag än åker, till både mig och syrran. Det var säkert inte så smart att gå ensam dit, de säger ju att man inte ska gå alls i Rio och jag valde att gå genom en lång, mörk tunnel... Det spelar nästan ingen roll hur mycket folk har skrämt mig eller hur mycket jag skrämt ut mig själv innan jag åkt så känner jag mig oftast helt säker när jag är på plats... Det är eventuellt en illusion, men det känns i alla fall bättre, så länge det inte händer något förstås. Jag slipper ju må dåligt och vara rädd så länge det fungerar. Det enda som kändes farligt var att ta sig över till rätt sida av den fyrafiliga vägen när jag hittat centrumet, det fanns inget övergångsställe, refug eller annat. Slutligen sprang jag helt enkelt över när det blev en minimal lucka mellan bilarna! När jag kommit till mitten hittade jag i alla fall en gångtunnel som ledde under de sista fyra filerna fram till centrumet så jag slapp att göra ett chicken race över igen. När jag kommit in så hittade jag en interaktiv informationsskylt och hittade snabbt Starbucks, det var tur att jag kollade för det låg på tredje våningen och det var rätt stora våningar också. Väl där hittade jag alla muggarna och jag köpte både Brasilien-mugg och Rio-mugg åt både mig och syrran, de är både dyra och tunga, men jag samlar på dem och nu gör ju syrran det också eftersom jag alltid köper dem till henne.
Jag gick förbi en guldaffär där de hade lite smycken med stjärnor i fönstret, bland annat en ring som jag gillade och priserna var ok.
Efter att ha fått ta plats vid ett bord därinne och blivit erbjuden något att dricka så fick jag titta närmare på flera av smyckena och prova ringarna. Den lite äldre damen som hjälpte mig var väldigt trevlig och jag gick därifrån med den ringen jag sett i fönstret, den var inte heller jättedyr, den var av guld och det fanns förvisso diamanter på stjärnan, men de är så små att det inte går att se dem. Med lie vilja kan man se att den gnistrar lite i alla fall. Efter det tog jag en taxi tillbaka till hotellet för klockan började bli rätt sent och jag vågade inte gå runt i centrumet för länge eftersom det lätt blir så att jag handlar för mycket.
Jag orkade inte engagera mig i middag så det slutade med att jag gick upp på taket på hotellet för att se hur poolområdet såg ut och det visade sig att baren där kunde erbjuda både dricka och mat, så jag som inte var särskilt hungrig efter Starbucks beställde en tomatsoppa med bröd vid sidan och en cola. Soppan var överraskande god och jag var väldigt nöjd när jag tog en tidig kväll efter att jag suttit en stund på balkongen med den fina utsikten över stranden och Jesus-statyn.

Alla får klä av sig i Rio!

12/4 På söndagen gick jag iväg utefter Copacabana för att ta mig en titt. Jag tog med mig handväskan och systemkameran trots att folk sagt till mig att det enda folk vill göra när de ser en turist är att råna dem. Jag var orolig innan jag åkte dit, men när jag är på plats så blir jag alltid modig (dumdristig?) och helt orädd. Jag håller alltid en hand över handväskan om det är någon människa i närheten, så om det skulle hända mig något är det just ett rån, de flesta skulle inte komma undan med att lyckas ta ifrån mig något utan att jag märkte det, men man ska ju aldrig säga aldrig. Men som sagt, jag har en hand på väskan och ögon i nacken. Om någon går lite för nära visar jag att jag ser dem i ögonvrån, vissa flyttar då undan, jag antar att det var de som var ute efter att stjäla något från mig.
Jag kände mig i alla fall helt trygg trots att jag kanske inte borde det. Jag hade inte kommit långt innan jag mötte en stor demonstration, alla bar de Brasilianska färgerna och hade en massa flaggor och grejer. Jag vet fortfarande inte vad det gällde, men det kändes nästan mer som en fest än något aggressivt. Kanske hade det något med ett val att göra?
Jag fortsatte i alla fall att promenera trots att jag kände att jag nog skulle bränna axlarna och kanske ansiktet, vid det här laget hade jag gått så pass långt att jag ville gå tills stranden tog slut, dessutom försökte jag hitta Starbucks som jag trodde borde ligga någonstans däromkring. Anledningen till att jag letade efter Starbucks var att jag ville köpa de där stad- och landsmuggarna åt mig själv och syrran. Slutligen kom jag fram till Ipanema, den andra kända stranden. Mitt emellan stränderna fanns en kulle och därifrån var det en fantastisk utsikt, det var bara det att den kullen också hade de enda buskarna och kaktusarna på hela detta område och uppenbarligen hade alla män på båda stränderna använt dessa buskar som toalett! Pisslukten stod tung runt buskarna och jag var tvungen att andas genom munnen så illa och mycket som det luktade. Jag antar att detta till viss del beror på att de så sällan har regn, annars hade det ju spolats undan vartefter. Men när man kom förbi det området var det i alla fall jättefint så det var värt "rökdykningen".
Under hela min promenad såg jag ju både en massa andra turister men också en massa brasilianare (heter det så?) och det som slog mig var att alla gick halvnakna, unga, gamla, män, kvinnor, tjocka och smala! Det gick riktigt gamla kvinnor med hängmage och hängbröst omkring i bara shorts och bikini-bh på strandpromenaden, så det var inte ens bara på stranden. Det där skulle man inte se i Europa och kanske inte heller i USA, där är det bara de unga och vackra som törs klä av sig. Det jag fick se hade en överraskande effekt på mig, när jag väl gick ned på stranden kände jag mig nästan bekväm med att gå i bikini, i Rio är det ok att inte vara fotomodellsnygg och ändå vara på stranden!  Det var häftigt att känna så och det var så lättåtkomligt inom mig, det trodde jag verkligen inte. Det visar så tydligt att anledningen att man är så elak mot sig själv handlar om hur man tror att andra tänker och reagerar. När jag slutligen kom tillbaka efter 4-5 timmars promenad så hade jag mycket riktigt bränt mig på axlarna, nacken, ansiktet och halsen, men inte jättemycket som tur var. Jag tyckte att jag var ganska vältäckt med långklänningen, men jag hade ju inte tänkt vara ute så länge i solen.
Efter en dusch och byte av kläder gick jag en liten bit utefter gatan och åt middag på en av restaurangerna på strandpromenaden. Maten var inte alls särskilt bra, jag valde Ceasarsallad och den var under all kritik. Men det satt ett par norrmän vid bordet bredvid mig och av dem fick jag information om var jag kunde hitta en bankomat. De sa till mig att vara försiktig, men jag sa som det var, jag tänkte inte gå dit nu på kvällen, jag tänkte vänta till imorgon och då blev de lugnade. Så ja, det är visst rätt farligt i Rio, de bor där tror jag och har ju koll. Fast något jag märkte under min promenad är att det finns poliser överallt, i alla fall på Copacabana och Ipanema. Det är ju väldigt smart att försöka hålla turisterna säkra, det lär ju skada turismen att det är så farligt att vara där.

Vad är det för fel på mig?

9/4 På torsdagen lämnade jag in Camaron på helrekond, dessvärre hade ingen möjlighet att hämta mig på rekondföretaget. Brorsan kunde hämta, men inte förrän lite senare och han blev dessutom försenad just denna morgon. Jag började helt enkelt att gå till jobbet. Det är en bra bit, det är i stort sett från ena änden av Väsby till den andra, men det var fint väder så det var inget större problem. När brorsan hörde av sig hade jag bara runt 5 minuter kvar så det blev så att jag gick hela vägen. Jag minns inte hur lång tid det tog, men det var nog runt en timme. Jag gillar ju att gå, men det är inte lika kul när man har mycket att göra, men det var en rätt skön start på dagen. Det enda är att jag är väldigt stel och har rätt ont i bland annat ryggen när jag vaknar och man kan ju tro att rörelse skulle hjälpa, men det är faktiskt så att kroppen behöver få vakna av sig självt innan jag börjar röra på mig, annars gör det ont hela tiden under rörelsen. Eftersom det var så pass lång tid så släppte det dock just denna gång, men då hade jag gått rätt långt innan jag slapp smärtan. På eftermiddagen åkte jag och hämtade den och blev lite besviken, den var inte så skinande ren som jag hade hoppats, det kändes som om jag kunnat göra det själv utan någon större ansträngning. Dessutom fattades det en ratt på stereon... Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag såg det innan jag körde iväg och gick ändå inte in och sa till... Det var nog för att jag packat in Turre och väska och allt och inte orkade börja om. Det betyder ju att jag antingen får leva utan den ratten, eller ta tag i det en annan dag. Det stör väldigt, det syns så tydligt att det är något som fattas.

Varför är det lika kul varje gång?

28/3 På lördagen var det då dags att åka iväg på mitt årliga Europamöte, den här gången skulle det vara i München, Tyskland. Vid det här laget hade jag varit hemma två månader i sträck vilket ju är mycket för mig! Men nu blir det fullt upp med resor till slutet av april. Jag åkte på morgonen och var framme i München någon gång mitt på dagen. Enligt vägbeskrivningen skulle det vara mycket enkelt att hitta till hotellet från tunnelbanan, det skulle vara skyltat och till och med ha en egen uppgång rätt in i hotellet. Jag såg skyltar till Hilton och lite andra ställen men jag såg inget om Holiday Inn. Jag kunde dessutom inte minnas vilket hotell det skulle vara, det brukar vara Hilton, men jag hade en känsla av att det inte var det denna gång. Jag hade inte haft mycket att göra med förberedelserna och hade inte varit där på rekognoseringen. Jag bestämde mig för att gå till Hilton för att se om de kände till om vi skulle vara där. Det skulle vi inte! De visste inget om vår förening och hade ingen bokning på mitt namn. Jag gick in på min mail och försökte hitta information om det, det visade sig att det var missat i kallelsen. När jag gick in på vår Facebooksida så hittade jag det däremot, det skulle vara på Holiday Inn. När jag kommit fram till det var de i receptionen på Hilton upptagna och så som jag alltid gör, jag tänkte att det skulle lösa sig av sig självt... varför jag tror det om och om igen när det aldrig är så, det vet jag inte. De säger att definitionen av en idiot är en människa som gör en sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat. Jag virrade i alla fall runt i drygt en timme med mina stora tunga väskor, som förvisso i alla fall har fyra hjul. Folk säger att jag är helt ute och cyklar när jag hävdar att tyskar är trevliga, men jag får bevis för det varje gång jag är i Tyskland, vilket förvisso inte är särskilt ofta. Nu försökte jag hitta Holiday Inn med hjälp av folk på gatan och väldigt få av de jag frågade kunde engelska, men de gjorde sitt bästa att komma fram till vad jag frågade efter och pekade och pratade tyska med mig som svar. Jag har ju läst tyska i ett par år men det märks inte när jag är i Tyskland, det tycks inte ha fastnat alls... Men när de säger: Gå ned den här gatan och ta till höger, det förstår jag ju.
Problemet var bara att alla dessa direktioner ledde till Hilton, inte Holiday Inn. Jag lyckades alltså hitta Hilton från alla håll möjliga, men kunde fortfarande inte hitta Holiday Inn. Efter mycket om och men och med trötta arm och magmuskler (av att skjuta 23 kilo framför mig gata upp och gata ned) så fick jag äntligen syn på Holiday Inn och tvingade mig själv och väskorna upp för en sista backe, den på framsidan av huset. Det visade sig senare att det mycket riktigt finns en egen uppgång till hotellet från köpcentret i tunnelbanan, det är bara det att det är svårt att hitta den.
Resten av styrelsen satt redan och jobbade när jag checkat in och lämnat väskorna på rummet, de hade till och med hunnit äta lunch.
Som vanligt hade jag svårt att hitta något som jag kunde göra där, det känns enklare för dem att göra något själv än att instruera mig på det. Det slutade med att jag skrev lite i bloggen istället och var där för att hjälpa till med smågrejer jag hittade.
Framåt kvällen hade D bokat bord åt oss på en Thailändsk restaurang och sa att det var knappt en kilometer dit. Som sagt, jag är en idiot... jag frågade honom om det var en D-promenad (längre än ad han tror) om det är en P-promenad (längre än någon tror och 10 minuter är snarare 45 min) eller om det var en S-promenad (min alltså, jag har bättre koll). Nu tyckte jag att jag kunde ta mina nya högklackade stövlar som jag köpte i Rom, men såklart så var det en riktig D-promenad på gränsen till P-promenad och innan vi ens hittat restaurangen så gjorde mina fötter jätteont och eftersom stövlarna är en storlek för stora så brände det under fotsulorna av att jag åkt runt i dem, klacken är också runt 9 centimeter höga. Han hade rätt i att det inte var så långt, men som vanligt gick vi vilse på vägen till restaurangen och som vanligt hade jag valt fel skor... Jag hängde vid D's arm och tvingade honom att hålla mitt låga tempo så de andra fick vänta in oss, det var ju bara D som visste vart vi skulle. Han hävdade att det inte var något problem och jag tror att det var sant. Vi var trots allt detta tidiga på restaurangen och kunde inte få vårt bord direkt så vi fick gå till en pub i närheten och ta en öl och sen komma tillbaka.
Jag tog en soppa till förrätt en Tom Kha, den var helt smaklös, men inte skitdålig, bara jättemesig. Därför bad jag om stark grön curry till huvudrätt. J som är en av styrelsemedlemmarnas fru beställde också grön curry och de klantade sig och gav henne den starka och mig den mesiga och hon höll på att storkna och sa att den var jättestark, vi bytte tallrik och sen var hon nöjd, min var starkare, rätt lagom faktiskt, men så särskilt stark var den då inte, särskilt inte med Thailändska mått mätt. Det är alltid intressant att äta utländsk mat i olika länder. Kinesisk och Thailändsk mat till exempel smakar helt olika i Sverige mot till exempel England och Tyskland.
På det stora hela var alla nöjda med maten, men trevligast är det ju att återigen sitta allihopa vid samma bord.
Jag brukar ju alltid ta upp min kamera och lägga den på bordet, sen tar jag bland annat kort på maten för att använda som inspiration och för att komma ihåg. Det är också mer regel än undantag att de andra snor kameran medan jag och C är ute och röker och tar en massa bilder som jag sen hittar när jag ska ladda upp bilderna på datorn! I det här fallet till exempel är bilden på soppan den enda jag tog den kvällen... Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika kul varje gång och det verkar de andra tycka också!
Jag var duktig och tog en rätt tidig kväll, det lär bli tungt nog ändå den här veckan, det vet jag ju av erfarenhet.

Svettloff och lermonstret gick vilse igen

16/3 På måndagen så höll jag och några kollegor på med en kalkyl för en offert till ett arabland, vi kallar det för enkelhetens skull för Arabien, det är förstås ett skämt och beror på att detta är mitt projekt och de andra är osäkra på vilket land offerten ska till. Det får mig i alla fall att fnissa till varje gång jag får tider och materiallistor där mina kollegor har skrivit det.
Eftermiddagen gick jag återigen ut på en längre promenad med Turre. Det har ju inte varit särskilt blött och inte heller mycket snö, så jag förstår inte varför det är lerigt på sina ställen i skogen... Vi höll ett högt tempo och gick dessutom vilse en bra bit eftersom de har flyttat gångvägen från Fresta in till oss. Jag har hållit mig ifrån den sedan de gjorde det för jag visste inte riktigt vad de gjort, om de bara flyttat den eller om den var stängd. Nu tänkte jag att det var dags att kolla vad som var fallet.
Det fanns en väg att gå mot vår väg, men den såg mest ut som en arbetsplats, det var kravallstaket i kanten på den och testen var mest tillplattat sand, grus och lera från det att de hade grävt. Jag tänkte att det borde gå att gå motionsspåret och komma tillbaka till vägen vi kommit på tidigare. Det går säkert, men jag som aldrig har tagit den vägen visste ju inte vilka stigar jag skulle följa. Det spelade ju heller ingen större roll, även om man går vilse så är den skogen inte särskilt stor, så det är ju inte så att man aldrig hittar hem och de får skicka ut sök efter en...

Ja, det visade sig i alla fall att jag gått för långt åt höger, vilket jag misstänkte också, men jag hittade ingen stig som gick mer åt vänster helt enkelt. Efter mycket om och men så hittade vi i alla fall hem, jag var genomsvettig och Turre var nöjd med promenaden men var lerig på hela magen. Han är inte en lerälskare, men är man tax så blir man helt enkelt lerig på magen om man går ut, det finns bara två val, bli lerig eller stanna inne. Turre väljer ju hellre att bli lerig, däremot så gillar varken han eller jag att skölja av magen på honom, han blir ju dyngsur och därmed blir också soffan och/eller sängen det. Vad vi gjorde var istället att ge det en liten stund, tillräckligt för att det sista skulle torka och sen borstade jag ut det på golvet istället. Det var ändå dags att dammsuga och att borsta ut det är enklare. Jag var fascinerad över hur långt man kommer på drygt en timme, sen upptäckte jag att jag snarare varit ute i drygt 1½ timme, man hinner runt en stor del av Väsby på den tiden.

På Facebook snurrade det idag en video på några dykare som blev uppsökta av en delfin som behövde hjälp. Han hade en krok och rev som satt fast i en av fenorna. Dykarna hjälpte förstås till, det tog en väldigt tid och pyssel att få lös kroken och reven som var trasslad runt fenan. Det som är så fascinerande med delfiner är ju att de är så intelligenta. Det är ju en sak att tama djur har lärt sig av erfarenhet att vi människor kan lösa deras problem. Min häst till exempel fastnade i en dörr med selen en gång och första tanken var att slita sig loss, men när jag sa att hon skulle vara lugn och att jag skulle fixa, då bara stod hon still helt avslappnat tills jag fått loss henne. Tillit är ofta svaret på hur skador kan avvärjas då det gäller husdjur. Men en vild delfin, det som är så häftigt är ju att de är så smarta att de förstår att vi är smarta och kommer att förstå vad det är de vill ha hjälp med! De verkar ju också förstå att vi har inbyggda verktyg (fingrar) som kan trassla ut saker. Ja, det gjorde som sagt ett stort intryck på mig!

Tur att de inte löste ut

12/3 På torsdagen tog jag en promenad med Turre igen, när man väl har kommit igång så blir det lättare att fortsätta. Dessutom vet jag av erfarenhet att jag inte tar mig ut om jag inte går direkt när jag kommer hem, innan jag hunnit sätta mig ner. Det är inte så att jag sitter ner resten av kvällen, nej jag fixar och donar hemma under kvällen, jag gör alltid någon nytta varje dag även om jag bestämt mig för att strunta i det. Men det är en annan sak att klä på sig och gå ut när man väl är inne...
På jobbet fick vi en leverans av handbloss från en leverantör, det är farligt gods och det kräver en massa extra papper och särskilda kartonger och grejer, det är ju lättantändligt och kan dessutom lösa ut om man är oaktsam, titta på bilden hur det såg ut när det anlände! Inte nog med att det är olagligt att skicka det så som det är packad, de har också skickat det med en ovetande fraktare och alldeles för tight packat så att kartongen gått sönder. Det hade inte behövts mycket för att de skulle antända och som sagt, allt av detta är högst olagligt.

Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!

Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

Tänk om det hade blivit upplopp, vart skulle vi då ha tagit vägen?

28/2 Vi hade bestämt redan på fredagskvällen att vi skulle äta en "second breakfast" om vi fick samma frukost på lördagen som på fredagen och det fick vi ju. Vi hittade ett café/restaurang inte alls långt från hotellet och där såg det helt ok ut, så vi bestämde oss för att testa det.
K gjorde en liten miss och lyckades beställa en jätteportion med friterade grönsaker och ost i tempura och pommes för en halv armé.
Hon var däremot väldigt nöjd med hur det smakade, fast det blev ju en hel del över.
I en butik vägg i vägg med vårt hotell hittade vi ett väldigt udd bord, jag undrar hur de ens har gjort det?
Efter brunch fortsatte vi med vårt promenerande och gick vilse igen och igen, precis som dagen innan. Men vi såg en massa fina hus och hittade en matmarknad där jag köpte en stor burk honung och en liter olivolja som jag hade fått provsmaka och den var jättegod.
Jag höll tummarna att den inte skulle gå sönder i resväskan på vägen hem. Vi såg en massa kända platser och de flesta har jag glömt namnet på. Vi blev mer eller mindre förföljda av folk som ville sälja biljetter till alla dessa sevärdheter, men vi hade inte riktigt lust att trängas med en massa annat folk inomhus när det var så fint väder ute.
På eftermiddagen stannade vi till en stund och satte oss på en bänk och åt en varsin glass, jag valde jordgubb- och kaffeglass, de var båda goda, men den som det var kaffe i smakade inte så mycket kaffe som jag hade hoppats. En av anledningarna att vi valde att sitta på bänken en stund var att det kom en stor demonstration förbi och det gick inte att ta sig över vägen som vi behövde gå över för att gå tillbaka. Sen när vi tyckte att det tunnats ut tillräckligt så försökte vi gå in på en av smågatorna för att ta oss tillbaka, men se det fick vi inte göra. Där stod ett gäng kravallpoliser och chasade tillbaka oss och så var det runt hela torget vi kommit till. Vi var inte de enda turisterna som var fast på torget och inte kunde ta oss därifrån. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt oss om demonstrationen faktiskt urartat, det fanns ju ingenstans att hålla sig ur vägen...
Sen hittade vi en trappa som såg ut att vara öppen och så började vi leta oss hemåt för vi hade gått runt 8 km och det började bli lite mörkt. På vägen tillbaka lyckades vi faktiskt hitta tillbaka till Nespressobutiken och jag köpte en kaffemaskin som jag hoppas kommer att passa in i nya köket. Till den köpte jag också en mjölkskummare. Det fanns ett alternativ med "allt-i-ett", där man ställer mjölken i en integrerad tillbringare i maskinen och sen när man är klar kan man ta loss den och ställa den i kylen, enkelt och bra. Men maskinen var stor, klumpig och ful och jag gillar designade grejer som är snygga. Dessutom var den mjölkskummare som jag valde bättre för mig än den andra, den kan nämligen både värma och skumma mjölken eller skumma kall mjölk. Den passar sig alltså även för att göra iskaffe!
Sen när vi började närma oss hotellet hittade vi en skinnaffär och jag gick in för att se om de hade någon skinnkappa, jag har letat ett tag efter en som liknar lackappan jag fått av Ju. Den är väldigt kall eftersom den är ofordrad och av konstläder,
Dessvärre hittade jag en som satt precis så som jag ville och mina medberoende kollegor hejade på mig när jag ville ha den och det slutade med att jag köpte den och håll i er nu, den kostade 1200 euro!!! Sen hittade vi ett par stövlar åt mig i en annan affär, de var på rea och fanns bara i 2 storlekar för stora för mig, men de var så snygga och billiga att jag köpte dem. Klackarna är skyhöga och smala och skaftet är som en strumpa men det ser ut som helt vanliga stövlar. När jag sa till tjejen i butiken att jag inte skulle få dem över vaderna så insisterade hon på att jag skulle prova dem och sa att de var töjbara.
Vi köpte också en handväska var på ett ställe som hade väldigt många udda och häftiga modeller.
Väl tillbaka på hotellet bytte vi kläder och gick ut direkt, vi kände att om vi satte oss ned så skulle vi inte känna för att ta oss upp igen.
Vi bestämde oss slutligen för att gå tillbaka till samma restaurang vi var på dagen innan eftersom vi varit så nöjda och det blev vi även denna dag!
De hade väldigt fina råvaror och väldigt fräscha rätter.
Jag valde skogsjordgubbar till efterrätt och det visade sig vara smultron! Supergott förstås!