16/3 På måndagen så höll jag och några kollegor på med en kalkyl för en offert till ett arabland, vi kallar det för enkelhetens skull för Arabien, det är förstås ett skämt och beror på att detta är mitt projekt och de andra är osäkra på vilket land offerten ska till. Det får mig i alla fall att fnissa till varje gång jag får tider och materiallistor där mina kollegor har skrivit det.Eftermiddagen gick jag återigen ut på en längre promenad med Turre. Det har ju inte varit särskilt blött och inte heller mycket snö, så jag förstår inte varför det är lerigt på sina ställen i skogen... Vi höll ett högt tempo och gick dessutom vilse en bra bit eftersom de har flyttat gångvägen från Fresta in till oss. Jag har hållit mig ifrån den sedan de gjorde det för jag visste inte riktigt vad de gjort, om de bara flyttat den eller om den var stängd. Nu tänkte jag att det var dags att kolla vad som var fallet.
Det fanns en väg att gå mot vår väg, men den såg mest ut som en arbetsplats, det var kravallstaket i kanten på den och testen var mest tillplattat sand, grus och lera från det att de hade grävt. Jag tänkte att det borde gå att gå motionsspåret och komma tillbaka till vägen vi kommit på tidigare. Det går säkert, men jag som aldrig har tagit den vägen visste ju inte vilka stigar jag skulle följa. Det spelade ju heller ingen större roll, även om man går vilse så är den skogen inte särskilt stor, så det är ju inte så att man aldrig hittar hem och de får skicka ut sök efter en...
Ja, det visade sig i alla fall att jag gått för långt åt höger, vilket jag misstänkte också, men jag hittade ingen stig som gick mer åt vänster helt enkelt. Efter mycket om och men så hittade vi i alla fall hem, jag var genomsvettig och Turre var nöjd med promenaden men var lerig på hela magen. Han är inte en lerälskare, men är man tax så blir man helt enkelt lerig på magen om man går ut, det finns bara två val, bli lerig eller stanna inne. Turre väljer ju hellre att bli lerig, däremot så gillar varken han eller jag att skölja av magen på honom, han blir ju dyngsur och därmed blir också soffan och/eller sängen det. Vad vi gjorde var istället att ge det en liten stund, tillräckligt för att det sista skulle torka och sen borstade jag ut det på golvet istället. Det var ändå dags att dammsuga och att borsta ut det är enklare. Jag var fascinerad över hur långt man kommer på drygt en timme, sen upptäckte jag att jag snarare varit ute i drygt 1½ timme, man hinner runt en stor del av Väsby på den tiden.På Facebook snurrade det idag en video på några dykare som blev uppsökta av en delfin som behövde hjälp. Han hade en krok och rev som satt fast i en av fenorna. Dykarna hjälpte förstås till, det tog en väldigt tid och pyssel att få lös kroken och reven som var trasslad runt fenan. Det som är så fascinerande med delfiner är ju att de är så intelligenta. Det är ju en sak att tama djur har lärt sig av erfarenhet att vi människor kan lösa deras problem. Min häst till exempel fastnade i en dörr med selen en gång och första tanken var att slita sig loss, men när jag sa att hon skulle vara lugn och att jag skulle fixa, då bara stod hon still helt avslappnat tills jag fått loss henne. Tillit är ofta svaret på hur skador kan avvärjas då det gäller husdjur. Men en vild delfin, det som är så häftigt är ju att de är så smarta att de förstår att vi är smarta och kommer att förstå vad det är de vill ha hjälp med! De verkar ju också förstå att vi har inbyggda verktyg (fingrar) som kan trassla ut saker. Ja, det gjorde som sagt ett stort intryck på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar