Vi blev så överraskade och glada!

31/12 På onsdagen var det nyårsafton. På dagen körde jag runt på min moppe och handlade lite grejer till lägenheten och fixade och donade en del. Sen var jag ned till stranden och gick en promenad i solen en stund också. På kvällen hade vi bestämt att ses på Buffalo Bill Steak house där P hade förberett en 5-rätters middag för alla som hade förbeställt, vilket vi hade gjort.
Vid 18 mötte vi upp där nere och det är ju runt 50 meter knappt från min dörr så det är ju väldigt bekvämt. Förrätten var helt fantastisk och att få lax av den höga kvalitén i Thailand är inte något som händer ofta. Vi var ett helt långbord med folk men det blev ju mest att vi som satt i änden umgicks med varandra, fast senare på kvällen var det några vid bordet bredvid som flyttade över till vårt när deras och vårat bord börjat tunnas ut lite. Precis efter förrätten fick vi en glad överraskning, min vän A som sagt att hon trots allt inte kunde komma för att hon måste jobba, dök plötsligt upp! Den enda som visste att hon skulle komma var S och han hade lyckats hålla det för sig själv hela dagen och kvällen. Vi blev förstås jätteglada, särskilt jag som börjat inse att jag inte skulle få träffa henne alls. Resten av rätterna höll bra kvalité men jag höll igen lite för att orka med allt efter att jag ätit upp nästan hela förrätten. Köttet var också väldigt bra, det är svårt att hitta bra biffkött i Thailand så Buffalo Bill tar det från Nya Zeeland tror jag det är.
Vi hade en trevlig och lugn kväll och vid tolvslaget gick vi ned till stranden och tittade på lyktorna som folk sände upp och vi sände också upp en egen som vi fått strax innan av en kompis till S tror jag det var. Det var rätt mycket folk på stranden och folk hade haft bilar med flaket fullt med högtalare som de spelade musik från på högsta volym, jag förstår inte vitsen, det är inte direkt musik de spelar, det är mer takt/puls/bas... jag vet inte vad jag ska förklara det som. P hade jagat bort dem så att de inte stod precis vid restaurangen, men vissa struntade ju i vad han sa och polisen sa att de hade för mycket att göra, så de ville inte hjälpa till.
Min vana trogen gick jag hem när jag blev trött och missade helt att betala för mig, som tur är så vet de ju vem jag är och de vet att jag kommer tillbaka dagen efter, ber om ursäkt och betalar, så de jagar inte upp sig över det.

Alla tillfällen att fira är goda

30/12 På tisdagen fick jag äntligen provköra min nya moppe! Eller egentligen är det tydligen en lätt motorcykel, men bland oss svenskar i Thailand kallas den moppe, Thailändarna kallar dem Motorbike. Jag åkte iväg och handlade lite och sen gick jag ned till stranden för att ta några foton. Bilden på lägenhetshuset är tagen från strandkanten och pilen visar var min balkong och lägenhet är. Det ser ju ut som om det är ett rätt dåligt läge, men jag trivs väldigt bra där. Området är ju lugnt och skönt och att det är på 2 våningen gör att jag aldrig behöver ta hissen och det är bekvämt att slippa, särskilt om det är strömavbrott, vilket det sällan är när jag är här i alla fall. På stranden var det i alla fall en hel del folk, i jämförelse med en vanlig vardag. Många Thailändare verkar ha samma åsikt som min mamma, alla tillfällen att ha fest och kul är bra tillfällen. Egentligen är deras nyår i april, men varför missa ett tillfälle att fira? Alltså började det anlända en massa thailändare som ville fira nyår på stranden. Även om det är nyår för oss andra så är det närmaste julafton för de som säljer mat och saker från små mobila butiker! De finns överallt och överallt är det köer för att handla varor av dem, mest mat och efterrätter. Men just nu är vi bara i början av allt det, imorgon blir det nog mycket mer. Även utanför Buffalo Bill Steak House var det julpyntat, jag vet inte varifrån de fått den där jättebjörnen, men den passade ju rätt bra som tomte.

Flickan i guldtaxin

29/12 På måndagen vaknade jag full med hopp om att få åka hem och det fick jag också! Först blev jag serverad den värsta frukost jag någonsin smakat tror jag! Allt på det här sjukhuset var proffsigt och jag kände mig väl omhändertagen och trygg i deras händer, det som var under all kritik var däremot maten. All mat. Inga undantag alls... Allt serverades kallt, täckt med plastfolie, till och med pasta med sås, omelett och rostat bröd. Sen råkade det vara så illa att just den frukt jag serverades hela tiden är en av de få Thailändska frukter jag inte alls tycker om. Min vän Yoyo frågade mig en gång vad den hette på svenska och jag kan inte minnas att jag någonsin sett den i Sverige, men jag personligen skulle nog kalla den för Thailändskt äpple.
Konsistensen är lite som äpple, men den är något hårdare, kanske som ett omoget päron... jag vet inte, men jag tycker inte om det i alla fall.
Efter frukost och ett samtal med läkaren fick jag tillåtelse att åka hem och jag bad dem att ringa en taxi åt mig, det tog tid, jag fick vänta rätt länge, men när den var på plats körde sköterskorna ned mig i rullstol till entrén med hjälp av en vaktmästare. Jag kände mig lite yr och matt, men det var kanske på grund av medicinerna, det faktum att jag hade oerhört ont eftersom jag inte fått ta mina värktabletter och inte fått något alternativ, eller så var det så enkelt att jag hade lågt blodsocker efter två dygn med minimal föda och i stort sett bara levt på dropp.
Min chaufför var så uppfriskande thailändsk som han kunde ha varit, pratade i stort sett inte ett ord engelska, men var villig att snappa upp vad han kunde för att förstå vart jag ville åka. Hans taxi var helt inredd i guld, också väldigt Thailändskt och kitchigt. Jag gillar det på något sätt, just för att det är så Thailändskt. Det som oroade honom var att han inte skulle hitta hem till mig, men eftersom han visste att jag skulle till Mae Phim och han hittade dit, så lugnade jag honom med att jag skulle hitta sista biten. Drygt en halvtimme senare började vi närma oss Mae Phim och jag började inse att jag faktiskt snart var hemma.
När jag väl kom hem tog jag det ganska lugnt och försökte få i mig lite mat. Jag tände de nya ljusen jag släpat dit ända från Sverige. Av någon anledning tycker jag att det är enklare att släpa sånt över halva världen än att åka till IKEA i Bangkok... Jag hade också med mig plastblommor utöver all mjölk, mjöl, te och yoghurt... Generellt är låtsasblommor bättre i Sverige än i Thailand, fast de två kaktusarna som står bredvid ljusen är faktiskt Thailändska och om du inte känner på dem är det nästan omöjligt att gissa att de är fejk.

Fast nu ville jag ju bara hem

28/12 När jag vaknade på söndagen kom de med frukost, men läkaren ville inte att jag skulle äta av någon anledning utan bad mig vänta och sen satte de mig i en rullstol och körde iväg mig till en annan avdelning. Där satte de elektroder på hela mitt huvud och någon typ av "pasta" som kändes ungefär som tandkräm som hade torkat lite. Stora kluttar av det i hela huvudet och pannan. Sen fick jag ligga ned på en brits och blunda. Tolken var där och sa till mig vad de ville att jag skulle göra. Alla kund lite engelska, men det var helt klart lättare för dem att prata Thailändska och låta henne översätta, då blev det inga missar eller förlorad information. De sa att jag skulle ligga där i 2 timmar och bara slappna av, det gjorde ingenting om jag somnade.
Det gjorde jag ganska snabbt, men sen fick jag lite instruktioner, jag skulle öppna ögonen och stänga dem, det fick jag instruktioner om två gånger. Det är ju lite häftigt att hjärnan reagerar så pass på synintryck trots att man inte ens tycker att det är någon skillnad om man tittar eller blundar i ett sånt läge, man tänker ju inte ens på vad man ser.
Det visade sig att jag inte behövde ligga där så länge, det blev mindre än en timme tror jag. Sen kördes jag in på mitt rum igen och vid lunch ungefär så fick jag slutligen äta, då var jag väldigt hungrig men jävlar vad äckligt det var!
Allt med det här sjukhuset var så mycket bättre än alla andra sjukhus jag varit på (i Sverige), men man brukar ju skoja om sjukhusmat, men sanningen att säga, det här var värre än något annat jag smakat i hela mitt liv tror jag. Det var kvalitén som var dålig och även mat som normalt serveras varm, som makaroner med sås, serverades helt kall, täckt med plastfilm...
Jag tvingade i mig lite grann men gav sen upp. Sen kom läkaren in och sa att allt såg normalt ut på CT och MRI, men att något inte stämde på hjärnvågorna när de kollat med elektroderna. Han visade mig utskriften och det var några konstiga vågor som återkom med jämna mellanrum och det tydde på att det varit ett epileptiskt anfall. Han ville behålla mig på sjukhuset ännu en natt, jag bad att få åka hem, men han insisterade. Dock skulle de flytta mig från intensivavdelningen och han undrade om jag hade någon vän som kunde vara hos mig under natten. Det kände jag att jag inte hade någon jag kunde be om och då blev det så att jag fick vara kvar på intensivavdelningen. När jag kom in på mitt rum igen så tog det ett tag innan de kopplade in mig till alla apparater och även fast jag vet att jag inte var inkopplad så känns det lite obehagligt att "flat linea", det vill säga sakna puls, andning och blodtryck... Den här natten blev det svårare att sova, jag var ju inte trött efter resan eller någon episod, hade knappt behövt göra några undersökningar och min värk blev bara värre och värre och jag fick restless legs som inte var att leka med... Det var så gott som omöjligt att sova, trots att de gett mig en sömntablett. Till slut låg jag i fosterställning och vaggade fram och tillbaka, läkaren sa att mina värktabletter kan ha epilepsi som biverkning så han ville inte ge mig dem. Jag bad om något annat och när de gav mig det i droppet så hjälpte det lite grann, men inte när jag fick det som tabletter.

Åhh hej vad det gick, ambulans i Thailand är en upplevelse!

27/12 På lördag morgon väckte de oss för frukost men det var inte så mycket som var i min smak tyvärr. Frukt är jag inte jätteförtjust i och det var precis de frukter jag inte tycker om på den fruktallriken. Den varma frukosten var tyvärr inte speciellt bra heller, så när jag väl landade var jag fortfarande lite hungrig. Vad jag känner till får man inte gå i någon fast lane när man ska in i landet man reser till på sin businessbiljett, men eftersom man släpps av först så kan man ha tur och inte ha så många framför sig. Det kan förstås spricka om det är många flighter som anländer samtidigt. Jag var i alla fall väldigt kvick igenom passkontrollen då det bara var en familj framför mig och sen när bagaget kom så kom mitt först nästan, det är tydligen så när man flyger business! De sätter en extra etikett på väskorna där det står: Priority och då läggs de på bandet först.

Jag stod vid mitt och Yoyo´s mötesställe och var förundrad över att han inte stod och väntade på mig, han är ju aldrig sen... Det var först då jag insåg att klockan var precis en timme tidigare än vad som var sagt, flighten hade gått lite fortare och passkontroll och bagage hade ju också gått snabbt. Jag kopplade upp mig på wifin de har på flygplatsen och skickade ett meddelande till Yoyo att jag skulle vänta på Starbucks, vi går ändå alltid dit på vägen till bilen eftersom jag vill ha kaffe med mig när vi åker. Jag satte mig och fikade och kollade mail och sånt och strax senare stod han där och log så som han brukar!
När vi tog hissen upp till garaget där han parkerat hittade jag skylten på bilden, en officiell skylt på en flygplats, kan ni gissa vad det betyder? Det kan inte jag.

Sen åkte vi hemåt och på vägen började vi åter igen prata om att köpa en motorcykel åt mig, vi brukar kalla dem moppar, men tydligen är de egentligen lätta motorcyklar. För att få köpa en ska man ta med sig den blå ägarboken på sitt boende i Thailand (som jag troligtvis har hemma, men inte kan minnas att jag någonsin sett) och en kopia på sitt pass. Detta tar man sen med sig till transportkontoret tror jag att det kallas och så får man ett bevis av dem som man måste visa upp i butiken för att få köpa moppen. Eftersom jag ändå tänkt att köpa en kändes det väldigt onödigt att behöva hyra en igen och dessutom tänkte jag att det kanske skulle vara svårt att få tag i en bra nu när det är högsäsong. Yoyo och jag pratade en stund om det och sen kom vi fram till att köpa en redan på väg hem då vi ändå skulle igenom Klaeng där närmsta, bra butik ligger. De hade precis öppnat när vi kom dit och Yoyo hjälpte mig att fråga sånt jag ville veta och kom med goda råd, sen köpte vi helt sonika en och skrev den på honom! Nästa gång jag kommer ner har han förhoppningsvis fått de permanenta registreringsskyltarna och jag har förhoppningsvis alla papper med mig, sen åker vi till transportkontoret och ändrar ägandet. Självklart valde jag en blå moppe och den skulle levereras nästa dag. Jag betalade 47000 baht  (c:a 10 000:- ) och då ingick försäkring och skatt för ett år och så var den ju sprillans ny också och levereras fram till dörren.
Redan samma kväll fick jag träffa mina vänner S och hans barn V och K nere på Buffalo Bill. V´s lilla pomeranier blev tokig när hon såg mig och studsade upp och ner som en studsboll!
Efter middagen så satt vi bara och hade det bra och killarna drack en del så S var tvungen att gå på toa efter alla drinkar. Det är det sista jag minns... Nästa minne så sitter S på andra sidan bordet och håller mig i händerna över bordet och pratar uppfodrande med mig, bakom mig står hans och min kompis C och masserar mina axlar och jag hör att de båda är väldigt oroliga och S är plötsligt spik nykter. Jag säger att jag bara är trött och annars mår bra, det är inte förrän långt senare som jag inser att det finns en lucka mellan att S gick på toa och att jag sitter där. De säger att de är oroliga, att de ringt ambulans och att jag ska åka till sjukhuset i Rayong. Jag förstår inte alls varför, men de förklarar vänligt för mig att jag har varit medvetslös i nästan en timme! När S kom tillbaka från toaletten sitter jag bakåtlutad på bänken med öppen mun och krampar och har några konstiga rörelser jag gör med vänsterarmen. Inget av detta finns i mitt minne, så ja, jag var helt klart medvetslös. När de med lugna, vänliga röster har förklarat allt detta för mig och sagt hur oroliga de är så har jag inga problem med att gå med på att åka till sjukhuset. C´s sambo följer med i ambulansen,som tog nästan en timme på sig att komma efter att de slutligen lyckas få tag i polisen. De hade ringt två ambulansnummer och sen polisen och ingen svarade, men till slut fick de i alla fall tag på polisen som skickade ut ambulans efter att ha argumenterat en stund att det inte var deras jobb... Ambulansen som kom var som en skranglig, tom pick up, det fanns inte mycket grejer i den och killarna som körde verkade helt okunniga. Dessutom blev de förvirrade när de kom dit och jag var vid medvetande och blev lite generade och visste inte vad de skulle göra. Men S röt åt dem att sluta flina och ta in mig i ambulansen och då vaknade C till också och när han väl blir arg, ja då protesterar inte så många. Då sa de till mig att lägga mig på båren och så sköt dem in mig och stängde och åkte, jag var inte fastspänd alls och då plötsligt hade de jättebråttom och körde som dårar med sirenerna på hela vägen. C´s sambo J satt  bredvid mig och höll en lugnande hand på min mage. Helt klar en spännande färd i vansinnesfart på de små vägarna med gupp överallt och ligga på en bår. Vid ett tillfälle lämnade jag båren helt när de körde över ett gupp, som tur var så var vi just då på väg rakt fram så jag bara dunsade ner igen och ramlade inte av i alla fall, jag och J bara stirrade på varandra med öppna munnar. Efter en stund stannade vi och de drog ut mig och sen fick jag själv gå över till en annan bår eftersom jag inte hade problem att röra mig. Sen fortsatte färden i en annan ambulans, de var proffsigare helt klart, ambulansen var bättre utrustad, de körde bättre och ambulanssjukvårdaren satt bak med mig och tog i alla fall ett blodtryck, sirenerna var fortfarande på, Jag frågade efter J och han lugnade mig med att hon satt i fram. Jag kan inte säga att jag var rädd, jag mådde ju inte dåligt alls. Jag var mest orolig för att det var något allvarligt eftersom mina vänner var så rädda och oroliga. När vi kom till sjukhuset blev jag väldigt imponerad av hur proffsiga de var och hur snabba! Jag fick komma in i akutavdelningen direkt och sköterskor och läkare pratade med både mig och J och sen körde de ut J, satte dropp, tog blodprov och körde mig till huvudröntgen (CT). Sen fick jag komma in på ICU (intensiven) för observation och då får man sin egen sköterska! Sen plötsligt kommer det in en tjej som förvisso är thailändska, men det är något i hennes utseende som gör att jag tycker att hon ser svensk ut och sen säger hon på nästan helt ren svenska (Stockholmska till och med): -Hej, jag heter XXX och jag jobbar som tolk här. Som sagt, jag var lite imponerad av hela sjukhuset. Hon hjälpte mig att kolla upp min reseförsäkring och fixade registrering av mig som patient med hjälp av mitt körkort och sen måste de säkra betalning med mitt kreditkort innan de fått ok av försäkringsbolaget. Det gick däremot jättefort! Andra gången min reseförsäkring genom mitt Handelsbanken Platinumkort har hjälpt mig snabbt utan krångel! Det var ju skönt, sluträkningen blev runt 100 000 bath (c:a 20-25 000:- ). Strax senare kördes jag in på MRI (magnetröntgen) och innan de körde in mig där så fick jag ta av mig alla smycken och fick förstås frågan om jag hade några metalldelar i kroppen (vilket jag inte har) och sista frågan var om jag hade klaustrofobi. Inte vad jag vet sa jag, men med tanke på hur pass små de där är, man har liksom taket strax ovanför ögonen och det är lika litet runt om. Men det visade sig att jag inte har det minsta drag av klaustrofobi, för jag somnade där inne. Det tog drygt en halvtimme, kanske en timme till och med och inte nog med att jag rest, haft ett anfall och en massa spänning, klockan var nu väldigt sent också.

De hittade inget alarmerande så efter det slängde de in mig i duschen och sa åt mig att tvätta håret också. Jag fick en necessär av dem med schampo, tvål, talk, tandkräm, kam, tandborste och så, men inget balsam... Mitt hår är jättekänsligt, jag kan egentligen inte ens använda ett annat schampo och balsam än mitt eget och nu fick jag ett svintoschampo och inget balsam och en kam som inte gick att använda alls i mitt hår. Jag fick reda ut det bäst det gick med fingrarna. Sen fick jag sova, men sköterskan satt precis utanför, så när jag ville gå på toa eller så så kom hon in direkt och alla var både proffsiga och trevliga.

Det är inte så bra att skämma bort sig själv tror jag

26/12 Sådär, nu var det fredag och dags att bege sig till Thailand. Jag fick hjälp med mina stora tunga väskor och skjuts till flygplatsen av pappa. Han skjutsar mig om han har möjlighet och tar hunden på samma gång. Han hämtade upp mig klockan 11, jag visste inte hur det skulle gå med bagaget och jag ville sätta mig i loungen en stund också innan jag var tvungen att gå till gaten. Av någon anledning börjar de flagga om att man ska gå till gaten 1½-2 timmar innan man lyfter.

Eftersom jag ju flög business ut så hade jag ju rätt att ta med mer bagage, men jag trodde att det som gällde var 40 kg. När jag började kämpa upp väskorna på vågen ursäktade jag mig lite och sa att jag nog hade lite övervikt på bagaget. Nejdå sa tjejen i incheckningen, du klarade dig precis! På vågen stod det 49.3 kg eller nåt sånt, jag vet att det i alla fall var mellan 49 och 50 kg.

Häftig känsla det här med att flyga business, plötsligt får man göra allt det som man brukar vara så avundsjuk på. Man går före i kön vid incheckningen, man får ta mer bagage med, man får gå i fast lane vid passkontrollen och säkerhetskontrollen och så har man rätt att gå in till SAS lounge om man flyger Business med Thai också. Däremot, jag som ju känner till Arlanda utan och innan vet att deras lounge förvisso är lite bättre än de jag normalt har tillgång till, men de ligger så långt från den gate man ska flyga med om man ska till Bangkok så det inte är värt att gå dit, istället gick jag till den vanliga loungen och just den som ligger i den änden av terminalen är stor och fin och modern. Maten är liksom inget att skriva hem om (och det är samma varje gång och har varit i flera års tid.)
När det är dags att gå ombord får man också gå före de andra. Jag visste inte säkert vad för typ av säten Thai har, men jag visste att det gick att dra ned sätet helt och hållet så att man kan ligga ned platt och sova.

När jag kom fram till min plats blev jag överlycklig och skulle ha kunnat dansa en glädjedans. Mitt säte var precis vid fönstret och hade bara som en smal gång ut till korridoren. Han som satt bakom och han som satt framför mig, de hade helt klart mindre privat säte, men den större öppna delen ut mot korridoren. När jag skulle lägga upp datorväskan och öppnade facket ovanför sätet så var det tomt! Det var det dessutom hela resan. I ekonomi är det ju djungelns lag som gäller och vissa tar ju med sig väskor stora som riktiga resväskor och tar upp alldeles för mycket plats så vi andra med mindre väskor inte får plats med dem.
Kabinpersonalen är också mycket trevligare, jag har hört att endast de duktigaste får jobba i business class och det är ju logiskt, dessutom är de inte förstås inte lika stressade, de har ju bara, vad kan det vara 1/3 av passagerarna som skulle kunna få plats i samma plats i ekonomi. Nej det måste förresten vara betydligt färre än så till och med.
Innan vi ens taxade ut hade vi blivit erbjudna juice och champagne och fick sedan välja från en meny vad vi ville ha till middag och frukost nästa morgon. Jag gillar varken champagne eller juice, men det känns ju lyxigt att bli erbjuden. När vi hade lyft var utsikten förstummande vacker, men jag föredrar nog att se Sverige från ovan på väg till värmen på vintern! Strax efter att vi kommit upp på någorlunda höjd så började kabinpersonalen duka åt oss... ha ha, vi fick vit duk över bordet, besticken var av redig metall och även servetterna var riktiga (tyg). Först fick vi dricka och salt snacks, sen serverades det en aptitretare, sen förrätt, varmrätt, efterrätt och ost med kex och frukt. Förrätten var grillade pilgrimsmusslor, hur sjutton kan man lyckas med det i luften, eller hur gör de det där? Tillbehöret till dem var inte i min smak däremot. Tomat- och mozzarellatornet var inte gott och efter att ha smakat så fick det vara kvar. Medan jag åt tittade jag på en film och jag kan för mitt liv inte komma på vilken, men hörlurarna man får i business, de är supersköna och ljudet är så mycket bättre än i de andra. De andra måste jag ha på högsta volym för att höra vad de säger i filmen, men då skorrar det en massa så det är ändå nästan omöjligt. Jag tittar därför ofta på filmer jag redan har sett, då vet jag ju i alla fall vad de pratar om. Dessutom brukar jag försöka sova direkt efter maten och vill inte bli sittande och se en film hela vägen ut och det behöver man ju inte om man redan sett den.
Efter maten började jag förbereda mig på att ta natt... tur att jag inte sovit varken bra eller länge natten till resedagen. Men jag tog sömntabletter för att hjälpa dygnsrytmen på vägen. Sen gick jag till toaletten och borstade tänderna, man får ju till och med en egen necessär med strumpor, tandborste, tandkräm, öronproppar, läppcerat, lotion, sovmask, jag kan ha glömt något.
Sen stoppade jag lurarna i örat, körde min spellista på spotify och så fällde jag ned sätet helt och lade mig att sova med täcket över mig (ja täcke, inte filt!) Man har också så mycket privat plats att man kan  ha allt man kan tänkas behöva från sin väska precis bredvid sig.
Det kommer att bli så gott som omöjligt att gå tillbaka till ekonomiplats på långresor efter detta...

Ibland tycks det vara tilliten som skapar riskerna för skador

25/12 Torsdag
Jag hade en lugn dag hemma på juldagen, eller lugn och lugn, jag hade förstås en massa att göra inför Thailandsresan nästa dag och hur jag än gjorde kom jag liksom inte så långt som till att packa.
Den här gången ska jag ta med mig en massa saker ner, både grejer och mat!
Det finns så mycket i Thailand som jag önskar att vi hade i Sverige och gärna till samma typ av priser förstås! Men det finns också mycket i Sverige som jag önskar att de skulle ha i Thailand.
Man kan ju inte gärna packa dagen innan när man ska ha mjölk, yoghurt, skinkost, kaviar och andra färskvaror i väskan. Trots att det ju slutligen ligger i en väska i drygt 12 timmar, så brukar faktiskt till och med smöret fortfarande vara hårt när man kommer fram till lägenheten, så det håller sig jättebra.
Den här gången packade jag allt i påsar, så att om något skulle bli krossat, att det förhoppningsvis inte skulle sprida sig i väskan. Av liknande anledning packade jag mjölet, knäckebrödet och annat torrt i påsar. Vissa av de sakerna finns faktiskt att få tag i i Thailand, men problemet är att det blir fuktigt och fuktigt knäckebröd är liksom inte "knäcke"bröd längre.
Framåt 18 packade jag in mig själv och Turre i bilen för att åka ut till syrran och ta in hästarna.
Jag har inga problem att göra det för henne, hon är en av dem som matar och ser till min katt och ibland även hunden när jag reser och det är ju rätt trevligt att prata lite med hästarna då och då.
"Problemet" är bara att det tar nästan 30 minuter att åka ut till syrran och sen lika långt tillbaka och det låter nog rätt fånigt, men om det man skulle göra där tog längre tid skulle det inte kännas som om resan var lika lång...
Hon hade i alla fall förberett precis allt i boxarna, så det enda jag skulle göra var att ta in dem. Joker är ju hingst och jag känner inte honom så väl, han är väldigt snäll, men han är ju lite mer på tårna än vad Venar är, så för säkerhets skull lämnade jag Turre i bilen när jag skulle hämta Joker. Det kändes som rätt beslut när Joker var väldigt uppspelt över att komma in, han gick snällt som han skulle, men jag fick känslan av att han kunde ha slängt ut nån fot på lek mot Turre och råka skada honom, jag menar, Turre är ju så liten. Dessutom har han ingen som helst självbevarelsedrift då det kommer till hästar, som han litar på alldeles för mycket. Om man dessutom är tax så spelar det egentligen ingen roll hur snäll hästen är, ser den inte Turre så kan det i alla fall gå illa eftersom han litar på att de inte trampar på honom och därför inte flyttar sig...
Och mycket riktigt höll det på att gå precis så illa när han följde med mig för att hämta Venar. Venar är både väldigt snäll och väldigt hundvan, han accepterar till och med lite retsamma hundar utan problem och eftersom Turre är lika hästvan som han är hundvan kan man ju tro att det är så gott som riskfritt? Nope, Turre följer med till hagen, efter att jag sagt till honom stannar han till och med utanför grinden med visst säkerhetsavstånd till eltråden som ligger på backen, vad han inte tänker på är att man ju liksom "svingar" hästen runt sig när man ska stänga grinden efter sig. Jag ropade och ropade med mer och mer stress och panik; Akta, akta, akta, flytta på dig! Turre står bara och glor på mig och Venar tar ju för givet att hundjäkeln har självbevarelsedrift och tittar inte på honom alls när han vänder ändan runt så som jag ber honom. Detta är risken med hundvana hästar som lärt sig att ignorera de fåniga rovdjuren som är runt fötterna på dem och som de märkt ändå flyttar på sig, så man behöver inte tänka på var man trampar. På samma sätt med den hästvana hunden som har lärt sig att hästarna visserligen är stora, men de bryr sig inte alls om hundarna och är alltså ofarliga, de har dessutom fokuserat sin oro på det stora huvudet med de stora tänderna, istället för de stora, hårda fötterna med dryga 100 kg tyngd bakom vardera.
Turre trodde att Venar visste var han var och rör sig inte en millimeter när Venars tunga doja slår ner 10-30 cm ifrån honom i den snabba vändningen och än en gång har han fått bevisat för sig att man inte behöver akta sig, hästen kommer inte att göra illa honom...
Ok, en massa dravel, men det är sånt här som ockuperar min hjärna!
Efter att ha gått in till hästarna en gång vardera för att klappa om dem och ta en bild så pallrade vi oss hemåt igen. Ta en titt på deras pälsar, klart som sjutton de inte fryser när det blir minusgrader! Venar som är musblack ser däremot så gott som gul ut när han har vinterpälsen! Min gamla Gullan hade inte denna typ av praktisk vinterpäls, den var betydligt tätare, längre och den blev svettig och tovig bara av att hon stod i stallet och då stod hon i den kalla delen av stallet...


Väl hemma kom jag igång med lite packning och sen var klockan så mycket att jag insåg att jag borde göra mig i ordning om jag skulle hinna ut till Dubliner en sväng. Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle gå ut på juldagen så som det är tradition bland singlar. Jag hade inte hört något från henne, men då jag bjöd in hennes kompis att hänga med insåg att de bestämt samma sak så var ju allt ok. I de gäng jag umgås är alla välkomna. Jag hörde inte från min kompis alls, men jag hörde från hennes kompis, så jag antog ju att det var meddelanden från dem båda.
När jag väl kommer in till Dubliner så säger de att det är dötrist där och de ska gå vidare...
Anledningen att jag gjorde mig i ordning och åkte in på juldagen trots halkan och det faktum att jag inte hade packat och städat än, var ju att träffa dem... Jag blev sur och tyckte att det kunde de ju ha sagt när jag frågade om de var kvar, de tyckte att jag överreagerade och jag lät dem åka. Jag lägger inte ned energi på att försöka parkera i Gamla Stan när jag bara ska vara ute någon timme och redan lagt energi på att ta mig in och parkera vid Dubliners. Jag tog en cola med killarna men var på så dåligt humör att jag gav dem en kram och åkte hem för att packa istället.

Ingenjörer är vi allihopa

24/12 Onsdag
 På julafton har vi alltid ett strikt schema, men det är inte för att vi måste, utan för att vi vill ha det precis så. Det var värre när jag var med exet och dessutom hade häst! Hela dagen var ett töcken av stress och jobb, det är så mycket bättre nu trots allt.
Klockan 10 möts vi upp hos mamma och pappa för frukost med släkt och vänner.
De senaste åren har det varit mitt uppdrag att baka brödet till julafton. Både för att alla gillar det och för att det tar lite av pressen från mamma och pappa. För mig är det gjort i en handvändning att baka, jag gör det helt för hand och kan receptet utantill och jag köper aldrig bröd hem, jag gillar inte köpt bröd längre. Någon gång vartannat år ungefär får jag ett sug efter Skogaholmslimpa med bregott och hushållsost, så då köper jag det och den är jag nöjd i något år eller två.
Mitt vanliga bröd bakar jag, skivar och fryser, den använder jag det som rostbröd. Ibland gör jag ju annat bröd, som till exempel pannbröd med fänkålsfrö i.
Jag var på plats i tid hos mamma och pappa och brödet hade jag bakat kvällen innan redan så det var ju också klart, men fortfarande helt mjukt och gott.
Vi har bara två kusiner och båda var på plats, den yngre hade med sig barnen och sin kille och den äldre hade ju sin pappa, min farbror på plats. Senare dök även min faster upp. Sen har vi några vänner till familjen som så gott som räknas som familj, som min pappas kompis som jag känt sedan jag föddes, så han är som en farbror för oss.
Syrran med man och barn var där, men brorsan med familj hade fler de behövde träffa.
Efter en trevlig frukost med god gröt och skinkmacka så åkte jag hemåt och tog det lugnt en stund, det är fördelen med att inte ha häst längre... i 22 år var det ju stallet som gällde före eller efter frukost beroende på hur mycket tid man hade i programmet för dagen.
Strax efter 14 satte jag mig och Turre i bilen för att åka norrut till mitt ute i ingenstans hos syrran med familj. Jag har ju inga TV-kanaler hemma, förr var det tradition att titta på Kalle hos mig, men nu har vi flyttat det till syrrans. Fast det brukar bara vara jag som åker dit och allt som oftast tar jag med mig en liter mjölk hemifrån eftersom de brukar smsa om att de behöver mjölk. Eftersom jag då har planerat allt in i minsta detalj så hinner jag inte handla, men som tur är har jag ju ofta ett lager med mjölk i kylen.
Efter Kalle och lite godis så åkte jag hemåt igen och tog det lugnt tills det var dags att åka tillbaka till mamma och pappa för middag.
Det här var det tredje året då vi inte köpt julklappar, men jag gav mamma och pappa en inramad bild på mig själv som jag ändå tänkt ge dem.
Barnen fick några julklappar och G som nu blir 4 år älskar Lego, så han blir troligtvis också ingenjör. I vår familj är det bara mamma som inte är ingenjör och brorsans fru är nog inte det heller förresten. Mamma har alltid hävdat att det dummaste man kan göra är att sätta en ingenjör till att handdiska, det blir aldrig klart säger hon. De blir bara stående och undersöker hur vattnet rinner, hur man kan göra vaccum i glas man diskar och en massa annat.
Han fick dessutom hjälp av alla de andra ingenjörerna, först systerdottern, sen systersonen och sen svågern!
Fast sanningen att säga så behöver han väldigt lite hjälp. Han sitter och kollar på ritningar och beskrivningar och gör så gott som rätt. När det inte känns riktigt rätt så ber han om hjälp och då behöver man inte göra det åt honom, bara ställa rätt frågor och peka på rätt frågor så listar han ut det själv. Han är verkligen jättesmart! När vi hade adventsfika hos mig och min kompis från Estland var där så hjälpte hon honom att bygga ett dinosaurieskelett som han fått i present av mig. Hon pratade engelska med honom och pekade och visade och han hade inga som helst problem att samarbeta med henne trots att han förstås inte förstår orden, men tonen är ju nästan viktigare.
Turre hade dagen till ära på sig sin nya slips, jättefånig, men den hade ju stjärnor på sig så jag var bara tvungen att köpa den till honom.
Syrran hade en annan tax på prov över julhelgen och han är bara 9 månader men redan mycket större än Turre. Det finns en viktgräns på standardtax och den ligger på 9 kg. Turre väger exakt 9 kilo och är alltså rätt storlek, men det är inte de av rätt storlek som blir premierade på utställningar, så taxarna blir bara större och större. Det var en trevlig och snäll hund som hette Quentin och han var överlycklig när det låg en massa omslagspapper på golvet som han fick slita sönder bäst han ville, det enda vi tog ifrån honom var snörena, det kan ju bli farligt.
Kvällen blev inte jättesen, jag tror att jag kom hem vid 22 kanske, men då var både jag och Turre jättetrötta efter dagen.
Innan ungarna åkte hemåt fick jag dem också att ställa upp på en gruppbild med mig, vi gjorde samma sak förra året, men då var ju inte min nya brorsdotter med. Storebror G gillar inte att vara med på bild, kanske för att det fotas så mycket i vår familj? Men nu är han ju så pass stor att man kan be snällt och trots att han satt och var helt inne i att bygga sitt Lego-Rymdskepp så lyssnade han på mig och förstod nog hur viktigt det var för mig och när jag förklarat vad jag ville, att det skulle gå fort och att jag skulle bli jätteglad om han kunde ställa upp, så sa han kort och gott, ok.
Sen efteråt så sa jag, tack så mycket för att du ställde upp G och han nickade åt mig och sa bara; Varsågod. Han är så jävla cool!
Hans syrra däremot verkar vara lite osäker på var hon har mig. Ibland flinar hon åt mig och ibland så skriker hon så fort hon inser att de tänker ge henne till mig en stund...
Fast så har de varit alla mina syskonbarn lite till mans och det brukar gå över, det har det i alla fall gjort med de andra tre.