Seriös shopping gjord

12/1 På måndagen skulle jag på återbesök hos läkaren på sjukhuset i Rayong. Eftersom jag inte kan köra moppen så långt så hade jag letat efter sätt att ta mig dit. Yoyo var redan bokad den dagen så jag frågade Å om hon kunde skjutsa mig och dessutom hänga med och handla på Leamthong köpcentrum. Eftersom hon inte jobbar vanliga tider, eftersom hon är sångerska så gick det alldeles utmärkt för henne och gjorde att hon tog sig ut ur huset också. Hon är ganska mycket hemma, ensam.

Att komma in till läkaren gick rätt fort och sen var det bara blodtryck och lite frågor som också gick rätt snabbt. Sen fick vi vänta en stund på att betala och det skulle ta ännu längre tid om de skulle ta kontakt med försäkringsbolaget för att de skulle betala, så jag bestämde mig för att betala själv och se om jag kunde få tillbaka det av försäkringen senare. Det kostade runt 1400:- så det är ju värt att skicka in de kvittona. Där man betalar och får ut de föreskrivna medicinerna har som många andra Thailändska inrättningar väldigt förvirrande skyltar på engelska. I det här fallet stod det att man skulle säga till om man väntat längre än 15 minuter, på en skylt precis ovanför stod det att man skulle säga till om man väntat mer än 20 minuter..
När vi var klara på sjukhuset skulle Å leta rätt på en tjej hon anlitat för att sy om hennes kläder och vi åkte fram och tillbaka utefter en väg i närheten av sjukhuset ett par gånger och försökte hitta hennes butik. Det var många skräddare som hade butiker där. Slutligen gav Å upp och sa att vi bara skulle gå in i den närmaste och kan ni tro, det var rätt butik! När hon såg tjejen därinne så insåg hon att det var samma tjej som hjälpt henne ett par år tidigare. Jag hittade en galaklänning i klarblått som jag gillade och frågade om jag kunde få prova den. Tjejen såg livrädd ut och verkade rädd att jag skulle spränga den. Jag bedyrade att jag inte skulle försöka stänga den och då fick jag prova. Jag inser inte och ser inte hur smal min midja är och det visade sig att jag kom i klänningen och faktiskt kunde stänga den över midjan och magen, men sen var det stopp! Över bysten var glappet nästan halva min framsida och halva min baksida av kroppen om ni förstår vad jag menar? I alla fall så insåg vi ju att den inte skulle funka hur mycket vi än ändrade den. Men hon sa att hon kunde sy en ny likadan åt mig på en månad. Men sen när hon fick veta att jag ska åka hem nästa lördag så sa hon att hon skulle försöka få den klar till dess. För det ville hon ha 3500 baht vilket är mycket i baht, men rätt rimligt i kronor, c:a 875:-. Hon ville ha 2000 baht i förskott och sen skulle jag betala resten vid hämtning. Hon sa också att jag skulle behöva vänta en timme vid hämtning för att hon skulle kunna slutföra arbetet efter att jag provat den.
Vi beställde den, fick ett kvitto och ett telefonnummer att ringa innan jag kom och hämtade den och sen åkte vi till Laemthong. Eftersom Å vet att jag älskar Starbucks så gick vi dit först och tog en kaffe och jag och Å delade på en red velvet cake. Den var mycket godare än jag förväntat mig faktiskt. Hon har en egen chaufför som är en kusin till henne och de jobbar också med musik tillsammans och han hängde också på och shoppade. Vi gick förbi en djuraffär och de hade såna där hundgodis som är bra för tänderna och som Turre faktiskt äter, så jag köpte en packe av några olika sorter för att ta hem till honom eftersom de var betydligt billigare i Thailand.
Två sjuka saker jag reagerade på var att de säljer parfym till husdjur och att de säljer små igelkottsbebisar...
Jag kan tänka mig att det är lockande att köpa en liten igelkott, de är ju så söta och om man inte vet att de inte mår bra av att vara i fångenskap så ser man ju inget fel i det. Thailand är ju inte riktigt som Sverige när det gäller djurhållning. I Sverige är det ju olagligt att hålla ett vilt djur i fångenskap ens under en begränsad tid för att göra dem friska om de är sjuka.
Vi gick förbi ett bageri i centrumet och vissa av sakerna de säljer där ser minst sagt udda ut i mina ögon. Som brödbitarna som ser ut att ha hår på sig, eller jordgubbsbakelserna som ser lite lustiga ut.
Innan vi åkte hem gick vi för att äta en tidig middag på Fuji, en japansk restaurang. I centrumet har bara större restauranger råd att hyra in sig, så det är bara större kedjor som finns där och maten är minst sagt dålig. Men just på Fuji så serverar de också sushi och den är av värdsklass! Jag vill alltså äta där och de andra gillar också det, så det var givet. Det är ju väldigt dyrt att äta där, men faktiskt värt det. När vi gick därifrån snubblade vi över en diamantaffär som hade ett halsband med stjärnor och tillhörande örhängen. Plötsligt hade jag lagt handpenning på dem och sa att jag skulle komma förbi med resten av pengarna innan jag åkte hem. Det var mycket pengar! Även med svenska mått mätt. Men eftersom "diamonds are a girls best friend" och jag faktiskt har råd att unna mig själv det, så köpte jag dem alltså. Dessutom går de ju att sälja vidare om det blir knappt om pengar. Jag ska värdera dem när jag kommer hem så att jag vet vad de är värda och sen också försäkra dem.
Å och hennes chaufför var helt till sig och tyckte att det var jättekul att jag bestämde mig för att köpa dem. Själva köpte de väskor som var lagom till att resa med, eftersom de ofta är borta över en helg eller några dagar för att uppträda. Det var riktigt häftiga färger på dem.
Vi kom inte hem förrän sent, runt 21, så jag stannade hemma på kvällen, men jag var nöjd och glad med min dag.

Flickan i guldtaxin

29/12 På måndagen vaknade jag full med hopp om att få åka hem och det fick jag också! Först blev jag serverad den värsta frukost jag någonsin smakat tror jag! Allt på det här sjukhuset var proffsigt och jag kände mig väl omhändertagen och trygg i deras händer, det som var under all kritik var däremot maten. All mat. Inga undantag alls... Allt serverades kallt, täckt med plastfolie, till och med pasta med sås, omelett och rostat bröd. Sen råkade det vara så illa att just den frukt jag serverades hela tiden är en av de få Thailändska frukter jag inte alls tycker om. Min vän Yoyo frågade mig en gång vad den hette på svenska och jag kan inte minnas att jag någonsin sett den i Sverige, men jag personligen skulle nog kalla den för Thailändskt äpple.
Konsistensen är lite som äpple, men den är något hårdare, kanske som ett omoget päron... jag vet inte, men jag tycker inte om det i alla fall.
Efter frukost och ett samtal med läkaren fick jag tillåtelse att åka hem och jag bad dem att ringa en taxi åt mig, det tog tid, jag fick vänta rätt länge, men när den var på plats körde sköterskorna ned mig i rullstol till entrén med hjälp av en vaktmästare. Jag kände mig lite yr och matt, men det var kanske på grund av medicinerna, det faktum att jag hade oerhört ont eftersom jag inte fått ta mina värktabletter och inte fått något alternativ, eller så var det så enkelt att jag hade lågt blodsocker efter två dygn med minimal föda och i stort sett bara levt på dropp.
Min chaufför var så uppfriskande thailändsk som han kunde ha varit, pratade i stort sett inte ett ord engelska, men var villig att snappa upp vad han kunde för att förstå vart jag ville åka. Hans taxi var helt inredd i guld, också väldigt Thailändskt och kitchigt. Jag gillar det på något sätt, just för att det är så Thailändskt. Det som oroade honom var att han inte skulle hitta hem till mig, men eftersom han visste att jag skulle till Mae Phim och han hittade dit, så lugnade jag honom med att jag skulle hitta sista biten. Drygt en halvtimme senare började vi närma oss Mae Phim och jag började inse att jag faktiskt snart var hemma.
När jag väl kom hem tog jag det ganska lugnt och försökte få i mig lite mat. Jag tände de nya ljusen jag släpat dit ända från Sverige. Av någon anledning tycker jag att det är enklare att släpa sånt över halva världen än att åka till IKEA i Bangkok... Jag hade också med mig plastblommor utöver all mjölk, mjöl, te och yoghurt... Generellt är låtsasblommor bättre i Sverige än i Thailand, fast de två kaktusarna som står bredvid ljusen är faktiskt Thailändska och om du inte känner på dem är det nästan omöjligt att gissa att de är fejk.

Fast nu ville jag ju bara hem

28/12 När jag vaknade på söndagen kom de med frukost, men läkaren ville inte att jag skulle äta av någon anledning utan bad mig vänta och sen satte de mig i en rullstol och körde iväg mig till en annan avdelning. Där satte de elektroder på hela mitt huvud och någon typ av "pasta" som kändes ungefär som tandkräm som hade torkat lite. Stora kluttar av det i hela huvudet och pannan. Sen fick jag ligga ned på en brits och blunda. Tolken var där och sa till mig vad de ville att jag skulle göra. Alla kund lite engelska, men det var helt klart lättare för dem att prata Thailändska och låta henne översätta, då blev det inga missar eller förlorad information. De sa att jag skulle ligga där i 2 timmar och bara slappna av, det gjorde ingenting om jag somnade.
Det gjorde jag ganska snabbt, men sen fick jag lite instruktioner, jag skulle öppna ögonen och stänga dem, det fick jag instruktioner om två gånger. Det är ju lite häftigt att hjärnan reagerar så pass på synintryck trots att man inte ens tycker att det är någon skillnad om man tittar eller blundar i ett sånt läge, man tänker ju inte ens på vad man ser.
Det visade sig att jag inte behövde ligga där så länge, det blev mindre än en timme tror jag. Sen kördes jag in på mitt rum igen och vid lunch ungefär så fick jag slutligen äta, då var jag väldigt hungrig men jävlar vad äckligt det var!
Allt med det här sjukhuset var så mycket bättre än alla andra sjukhus jag varit på (i Sverige), men man brukar ju skoja om sjukhusmat, men sanningen att säga, det här var värre än något annat jag smakat i hela mitt liv tror jag. Det var kvalitén som var dålig och även mat som normalt serveras varm, som makaroner med sås, serverades helt kall, täckt med plastfilm...
Jag tvingade i mig lite grann men gav sen upp. Sen kom läkaren in och sa att allt såg normalt ut på CT och MRI, men att något inte stämde på hjärnvågorna när de kollat med elektroderna. Han visade mig utskriften och det var några konstiga vågor som återkom med jämna mellanrum och det tydde på att det varit ett epileptiskt anfall. Han ville behålla mig på sjukhuset ännu en natt, jag bad att få åka hem, men han insisterade. Dock skulle de flytta mig från intensivavdelningen och han undrade om jag hade någon vän som kunde vara hos mig under natten. Det kände jag att jag inte hade någon jag kunde be om och då blev det så att jag fick vara kvar på intensivavdelningen. När jag kom in på mitt rum igen så tog det ett tag innan de kopplade in mig till alla apparater och även fast jag vet att jag inte var inkopplad så känns det lite obehagligt att "flat linea", det vill säga sakna puls, andning och blodtryck... Den här natten blev det svårare att sova, jag var ju inte trött efter resan eller någon episod, hade knappt behövt göra några undersökningar och min värk blev bara värre och värre och jag fick restless legs som inte var att leka med... Det var så gott som omöjligt att sova, trots att de gett mig en sömntablett. Till slut låg jag i fosterställning och vaggade fram och tillbaka, läkaren sa att mina värktabletter kan ha epilepsi som biverkning så han ville inte ge mig dem. Jag bad om något annat och när de gav mig det i droppet så hjälpte det lite grann, men inte när jag fick det som tabletter.

Åhh hej vad det gick, ambulans i Thailand är en upplevelse!

27/12 På lördag morgon väckte de oss för frukost men det var inte så mycket som var i min smak tyvärr. Frukt är jag inte jätteförtjust i och det var precis de frukter jag inte tycker om på den fruktallriken. Den varma frukosten var tyvärr inte speciellt bra heller, så när jag väl landade var jag fortfarande lite hungrig. Vad jag känner till får man inte gå i någon fast lane när man ska in i landet man reser till på sin businessbiljett, men eftersom man släpps av först så kan man ha tur och inte ha så många framför sig. Det kan förstås spricka om det är många flighter som anländer samtidigt. Jag var i alla fall väldigt kvick igenom passkontrollen då det bara var en familj framför mig och sen när bagaget kom så kom mitt först nästan, det är tydligen så när man flyger business! De sätter en extra etikett på väskorna där det står: Priority och då läggs de på bandet först.

Jag stod vid mitt och Yoyo´s mötesställe och var förundrad över att han inte stod och väntade på mig, han är ju aldrig sen... Det var först då jag insåg att klockan var precis en timme tidigare än vad som var sagt, flighten hade gått lite fortare och passkontroll och bagage hade ju också gått snabbt. Jag kopplade upp mig på wifin de har på flygplatsen och skickade ett meddelande till Yoyo att jag skulle vänta på Starbucks, vi går ändå alltid dit på vägen till bilen eftersom jag vill ha kaffe med mig när vi åker. Jag satte mig och fikade och kollade mail och sånt och strax senare stod han där och log så som han brukar!
När vi tog hissen upp till garaget där han parkerat hittade jag skylten på bilden, en officiell skylt på en flygplats, kan ni gissa vad det betyder? Det kan inte jag.

Sen åkte vi hemåt och på vägen började vi åter igen prata om att köpa en motorcykel åt mig, vi brukar kalla dem moppar, men tydligen är de egentligen lätta motorcyklar. För att få köpa en ska man ta med sig den blå ägarboken på sitt boende i Thailand (som jag troligtvis har hemma, men inte kan minnas att jag någonsin sett) och en kopia på sitt pass. Detta tar man sen med sig till transportkontoret tror jag att det kallas och så får man ett bevis av dem som man måste visa upp i butiken för att få köpa moppen. Eftersom jag ändå tänkt att köpa en kändes det väldigt onödigt att behöva hyra en igen och dessutom tänkte jag att det kanske skulle vara svårt att få tag i en bra nu när det är högsäsong. Yoyo och jag pratade en stund om det och sen kom vi fram till att köpa en redan på väg hem då vi ändå skulle igenom Klaeng där närmsta, bra butik ligger. De hade precis öppnat när vi kom dit och Yoyo hjälpte mig att fråga sånt jag ville veta och kom med goda råd, sen köpte vi helt sonika en och skrev den på honom! Nästa gång jag kommer ner har han förhoppningsvis fått de permanenta registreringsskyltarna och jag har förhoppningsvis alla papper med mig, sen åker vi till transportkontoret och ändrar ägandet. Självklart valde jag en blå moppe och den skulle levereras nästa dag. Jag betalade 47000 baht  (c:a 10 000:- ) och då ingick försäkring och skatt för ett år och så var den ju sprillans ny också och levereras fram till dörren.
Redan samma kväll fick jag träffa mina vänner S och hans barn V och K nere på Buffalo Bill. V´s lilla pomeranier blev tokig när hon såg mig och studsade upp och ner som en studsboll!
Efter middagen så satt vi bara och hade det bra och killarna drack en del så S var tvungen att gå på toa efter alla drinkar. Det är det sista jag minns... Nästa minne så sitter S på andra sidan bordet och håller mig i händerna över bordet och pratar uppfodrande med mig, bakom mig står hans och min kompis C och masserar mina axlar och jag hör att de båda är väldigt oroliga och S är plötsligt spik nykter. Jag säger att jag bara är trött och annars mår bra, det är inte förrän långt senare som jag inser att det finns en lucka mellan att S gick på toa och att jag sitter där. De säger att de är oroliga, att de ringt ambulans och att jag ska åka till sjukhuset i Rayong. Jag förstår inte alls varför, men de förklarar vänligt för mig att jag har varit medvetslös i nästan en timme! När S kom tillbaka från toaletten sitter jag bakåtlutad på bänken med öppen mun och krampar och har några konstiga rörelser jag gör med vänsterarmen. Inget av detta finns i mitt minne, så ja, jag var helt klart medvetslös. När de med lugna, vänliga röster har förklarat allt detta för mig och sagt hur oroliga de är så har jag inga problem med att gå med på att åka till sjukhuset. C´s sambo följer med i ambulansen,som tog nästan en timme på sig att komma efter att de slutligen lyckas få tag i polisen. De hade ringt två ambulansnummer och sen polisen och ingen svarade, men till slut fick de i alla fall tag på polisen som skickade ut ambulans efter att ha argumenterat en stund att det inte var deras jobb... Ambulansen som kom var som en skranglig, tom pick up, det fanns inte mycket grejer i den och killarna som körde verkade helt okunniga. Dessutom blev de förvirrade när de kom dit och jag var vid medvetande och blev lite generade och visste inte vad de skulle göra. Men S röt åt dem att sluta flina och ta in mig i ambulansen och då vaknade C till också och när han väl blir arg, ja då protesterar inte så många. Då sa de till mig att lägga mig på båren och så sköt dem in mig och stängde och åkte, jag var inte fastspänd alls och då plötsligt hade de jättebråttom och körde som dårar med sirenerna på hela vägen. C´s sambo J satt  bredvid mig och höll en lugnande hand på min mage. Helt klar en spännande färd i vansinnesfart på de små vägarna med gupp överallt och ligga på en bår. Vid ett tillfälle lämnade jag båren helt när de körde över ett gupp, som tur var så var vi just då på väg rakt fram så jag bara dunsade ner igen och ramlade inte av i alla fall, jag och J bara stirrade på varandra med öppna munnar. Efter en stund stannade vi och de drog ut mig och sen fick jag själv gå över till en annan bår eftersom jag inte hade problem att röra mig. Sen fortsatte färden i en annan ambulans, de var proffsigare helt klart, ambulansen var bättre utrustad, de körde bättre och ambulanssjukvårdaren satt bak med mig och tog i alla fall ett blodtryck, sirenerna var fortfarande på, Jag frågade efter J och han lugnade mig med att hon satt i fram. Jag kan inte säga att jag var rädd, jag mådde ju inte dåligt alls. Jag var mest orolig för att det var något allvarligt eftersom mina vänner var så rädda och oroliga. När vi kom till sjukhuset blev jag väldigt imponerad av hur proffsiga de var och hur snabba! Jag fick komma in i akutavdelningen direkt och sköterskor och läkare pratade med både mig och J och sen körde de ut J, satte dropp, tog blodprov och körde mig till huvudröntgen (CT). Sen fick jag komma in på ICU (intensiven) för observation och då får man sin egen sköterska! Sen plötsligt kommer det in en tjej som förvisso är thailändska, men det är något i hennes utseende som gör att jag tycker att hon ser svensk ut och sen säger hon på nästan helt ren svenska (Stockholmska till och med): -Hej, jag heter XXX och jag jobbar som tolk här. Som sagt, jag var lite imponerad av hela sjukhuset. Hon hjälpte mig att kolla upp min reseförsäkring och fixade registrering av mig som patient med hjälp av mitt körkort och sen måste de säkra betalning med mitt kreditkort innan de fått ok av försäkringsbolaget. Det gick däremot jättefort! Andra gången min reseförsäkring genom mitt Handelsbanken Platinumkort har hjälpt mig snabbt utan krångel! Det var ju skönt, sluträkningen blev runt 100 000 bath (c:a 20-25 000:- ). Strax senare kördes jag in på MRI (magnetröntgen) och innan de körde in mig där så fick jag ta av mig alla smycken och fick förstås frågan om jag hade några metalldelar i kroppen (vilket jag inte har) och sista frågan var om jag hade klaustrofobi. Inte vad jag vet sa jag, men med tanke på hur pass små de där är, man har liksom taket strax ovanför ögonen och det är lika litet runt om. Men det visade sig att jag inte har det minsta drag av klaustrofobi, för jag somnade där inne. Det tog drygt en halvtimme, kanske en timme till och med och inte nog med att jag rest, haft ett anfall och en massa spänning, klockan var nu väldigt sent också.

De hittade inget alarmerande så efter det slängde de in mig i duschen och sa åt mig att tvätta håret också. Jag fick en necessär av dem med schampo, tvål, talk, tandkräm, kam, tandborste och så, men inget balsam... Mitt hår är jättekänsligt, jag kan egentligen inte ens använda ett annat schampo och balsam än mitt eget och nu fick jag ett svintoschampo och inget balsam och en kam som inte gick att använda alls i mitt hår. Jag fick reda ut det bäst det gick med fingrarna. Sen fick jag sova, men sköterskan satt precis utanför, så när jag ville gå på toa eller så så kom hon in direkt och alla var både proffsiga och trevliga.