Flickan i guldtaxin

29/12 På måndagen vaknade jag full med hopp om att få åka hem och det fick jag också! Först blev jag serverad den värsta frukost jag någonsin smakat tror jag! Allt på det här sjukhuset var proffsigt och jag kände mig väl omhändertagen och trygg i deras händer, det som var under all kritik var däremot maten. All mat. Inga undantag alls... Allt serverades kallt, täckt med plastfolie, till och med pasta med sås, omelett och rostat bröd. Sen råkade det vara så illa att just den frukt jag serverades hela tiden är en av de få Thailändska frukter jag inte alls tycker om. Min vän Yoyo frågade mig en gång vad den hette på svenska och jag kan inte minnas att jag någonsin sett den i Sverige, men jag personligen skulle nog kalla den för Thailändskt äpple.
Konsistensen är lite som äpple, men den är något hårdare, kanske som ett omoget päron... jag vet inte, men jag tycker inte om det i alla fall.
Efter frukost och ett samtal med läkaren fick jag tillåtelse att åka hem och jag bad dem att ringa en taxi åt mig, det tog tid, jag fick vänta rätt länge, men när den var på plats körde sköterskorna ned mig i rullstol till entrén med hjälp av en vaktmästare. Jag kände mig lite yr och matt, men det var kanske på grund av medicinerna, det faktum att jag hade oerhört ont eftersom jag inte fått ta mina värktabletter och inte fått något alternativ, eller så var det så enkelt att jag hade lågt blodsocker efter två dygn med minimal föda och i stort sett bara levt på dropp.
Min chaufför var så uppfriskande thailändsk som han kunde ha varit, pratade i stort sett inte ett ord engelska, men var villig att snappa upp vad han kunde för att förstå vart jag ville åka. Hans taxi var helt inredd i guld, också väldigt Thailändskt och kitchigt. Jag gillar det på något sätt, just för att det är så Thailändskt. Det som oroade honom var att han inte skulle hitta hem till mig, men eftersom han visste att jag skulle till Mae Phim och han hittade dit, så lugnade jag honom med att jag skulle hitta sista biten. Drygt en halvtimme senare började vi närma oss Mae Phim och jag började inse att jag faktiskt snart var hemma.
När jag väl kom hem tog jag det ganska lugnt och försökte få i mig lite mat. Jag tände de nya ljusen jag släpat dit ända från Sverige. Av någon anledning tycker jag att det är enklare att släpa sånt över halva världen än att åka till IKEA i Bangkok... Jag hade också med mig plastblommor utöver all mjölk, mjöl, te och yoghurt... Generellt är låtsasblommor bättre i Sverige än i Thailand, fast de två kaktusarna som står bredvid ljusen är faktiskt Thailändska och om du inte känner på dem är det nästan omöjligt att gissa att de är fejk.