Åhh hej vad det gick, ambulans i Thailand är en upplevelse!

27/12 På lördag morgon väckte de oss för frukost men det var inte så mycket som var i min smak tyvärr. Frukt är jag inte jätteförtjust i och det var precis de frukter jag inte tycker om på den fruktallriken. Den varma frukosten var tyvärr inte speciellt bra heller, så när jag väl landade var jag fortfarande lite hungrig. Vad jag känner till får man inte gå i någon fast lane när man ska in i landet man reser till på sin businessbiljett, men eftersom man släpps av först så kan man ha tur och inte ha så många framför sig. Det kan förstås spricka om det är många flighter som anländer samtidigt. Jag var i alla fall väldigt kvick igenom passkontrollen då det bara var en familj framför mig och sen när bagaget kom så kom mitt först nästan, det är tydligen så när man flyger business! De sätter en extra etikett på väskorna där det står: Priority och då läggs de på bandet först.

Jag stod vid mitt och Yoyo´s mötesställe och var förundrad över att han inte stod och väntade på mig, han är ju aldrig sen... Det var först då jag insåg att klockan var precis en timme tidigare än vad som var sagt, flighten hade gått lite fortare och passkontroll och bagage hade ju också gått snabbt. Jag kopplade upp mig på wifin de har på flygplatsen och skickade ett meddelande till Yoyo att jag skulle vänta på Starbucks, vi går ändå alltid dit på vägen till bilen eftersom jag vill ha kaffe med mig när vi åker. Jag satte mig och fikade och kollade mail och sånt och strax senare stod han där och log så som han brukar!
När vi tog hissen upp till garaget där han parkerat hittade jag skylten på bilden, en officiell skylt på en flygplats, kan ni gissa vad det betyder? Det kan inte jag.

Sen åkte vi hemåt och på vägen började vi åter igen prata om att köpa en motorcykel åt mig, vi brukar kalla dem moppar, men tydligen är de egentligen lätta motorcyklar. För att få köpa en ska man ta med sig den blå ägarboken på sitt boende i Thailand (som jag troligtvis har hemma, men inte kan minnas att jag någonsin sett) och en kopia på sitt pass. Detta tar man sen med sig till transportkontoret tror jag att det kallas och så får man ett bevis av dem som man måste visa upp i butiken för att få köpa moppen. Eftersom jag ändå tänkt att köpa en kändes det väldigt onödigt att behöva hyra en igen och dessutom tänkte jag att det kanske skulle vara svårt att få tag i en bra nu när det är högsäsong. Yoyo och jag pratade en stund om det och sen kom vi fram till att köpa en redan på väg hem då vi ändå skulle igenom Klaeng där närmsta, bra butik ligger. De hade precis öppnat när vi kom dit och Yoyo hjälpte mig att fråga sånt jag ville veta och kom med goda råd, sen köpte vi helt sonika en och skrev den på honom! Nästa gång jag kommer ner har han förhoppningsvis fått de permanenta registreringsskyltarna och jag har förhoppningsvis alla papper med mig, sen åker vi till transportkontoret och ändrar ägandet. Självklart valde jag en blå moppe och den skulle levereras nästa dag. Jag betalade 47000 baht  (c:a 10 000:- ) och då ingick försäkring och skatt för ett år och så var den ju sprillans ny också och levereras fram till dörren.
Redan samma kväll fick jag träffa mina vänner S och hans barn V och K nere på Buffalo Bill. V´s lilla pomeranier blev tokig när hon såg mig och studsade upp och ner som en studsboll!
Efter middagen så satt vi bara och hade det bra och killarna drack en del så S var tvungen att gå på toa efter alla drinkar. Det är det sista jag minns... Nästa minne så sitter S på andra sidan bordet och håller mig i händerna över bordet och pratar uppfodrande med mig, bakom mig står hans och min kompis C och masserar mina axlar och jag hör att de båda är väldigt oroliga och S är plötsligt spik nykter. Jag säger att jag bara är trött och annars mår bra, det är inte förrän långt senare som jag inser att det finns en lucka mellan att S gick på toa och att jag sitter där. De säger att de är oroliga, att de ringt ambulans och att jag ska åka till sjukhuset i Rayong. Jag förstår inte alls varför, men de förklarar vänligt för mig att jag har varit medvetslös i nästan en timme! När S kom tillbaka från toaletten sitter jag bakåtlutad på bänken med öppen mun och krampar och har några konstiga rörelser jag gör med vänsterarmen. Inget av detta finns i mitt minne, så ja, jag var helt klart medvetslös. När de med lugna, vänliga röster har förklarat allt detta för mig och sagt hur oroliga de är så har jag inga problem med att gå med på att åka till sjukhuset. C´s sambo följer med i ambulansen,som tog nästan en timme på sig att komma efter att de slutligen lyckas få tag i polisen. De hade ringt två ambulansnummer och sen polisen och ingen svarade, men till slut fick de i alla fall tag på polisen som skickade ut ambulans efter att ha argumenterat en stund att det inte var deras jobb... Ambulansen som kom var som en skranglig, tom pick up, det fanns inte mycket grejer i den och killarna som körde verkade helt okunniga. Dessutom blev de förvirrade när de kom dit och jag var vid medvetande och blev lite generade och visste inte vad de skulle göra. Men S röt åt dem att sluta flina och ta in mig i ambulansen och då vaknade C till också och när han väl blir arg, ja då protesterar inte så många. Då sa de till mig att lägga mig på båren och så sköt dem in mig och stängde och åkte, jag var inte fastspänd alls och då plötsligt hade de jättebråttom och körde som dårar med sirenerna på hela vägen. C´s sambo J satt  bredvid mig och höll en lugnande hand på min mage. Helt klar en spännande färd i vansinnesfart på de små vägarna med gupp överallt och ligga på en bår. Vid ett tillfälle lämnade jag båren helt när de körde över ett gupp, som tur var så var vi just då på väg rakt fram så jag bara dunsade ner igen och ramlade inte av i alla fall, jag och J bara stirrade på varandra med öppna munnar. Efter en stund stannade vi och de drog ut mig och sen fick jag själv gå över till en annan bår eftersom jag inte hade problem att röra mig. Sen fortsatte färden i en annan ambulans, de var proffsigare helt klart, ambulansen var bättre utrustad, de körde bättre och ambulanssjukvårdaren satt bak med mig och tog i alla fall ett blodtryck, sirenerna var fortfarande på, Jag frågade efter J och han lugnade mig med att hon satt i fram. Jag kan inte säga att jag var rädd, jag mådde ju inte dåligt alls. Jag var mest orolig för att det var något allvarligt eftersom mina vänner var så rädda och oroliga. När vi kom till sjukhuset blev jag väldigt imponerad av hur proffsiga de var och hur snabba! Jag fick komma in i akutavdelningen direkt och sköterskor och läkare pratade med både mig och J och sen körde de ut J, satte dropp, tog blodprov och körde mig till huvudröntgen (CT). Sen fick jag komma in på ICU (intensiven) för observation och då får man sin egen sköterska! Sen plötsligt kommer det in en tjej som förvisso är thailändska, men det är något i hennes utseende som gör att jag tycker att hon ser svensk ut och sen säger hon på nästan helt ren svenska (Stockholmska till och med): -Hej, jag heter XXX och jag jobbar som tolk här. Som sagt, jag var lite imponerad av hela sjukhuset. Hon hjälpte mig att kolla upp min reseförsäkring och fixade registrering av mig som patient med hjälp av mitt körkort och sen måste de säkra betalning med mitt kreditkort innan de fått ok av försäkringsbolaget. Det gick däremot jättefort! Andra gången min reseförsäkring genom mitt Handelsbanken Platinumkort har hjälpt mig snabbt utan krångel! Det var ju skönt, sluträkningen blev runt 100 000 bath (c:a 20-25 000:- ). Strax senare kördes jag in på MRI (magnetröntgen) och innan de körde in mig där så fick jag ta av mig alla smycken och fick förstås frågan om jag hade några metalldelar i kroppen (vilket jag inte har) och sista frågan var om jag hade klaustrofobi. Inte vad jag vet sa jag, men med tanke på hur pass små de där är, man har liksom taket strax ovanför ögonen och det är lika litet runt om. Men det visade sig att jag inte har det minsta drag av klaustrofobi, för jag somnade där inne. Det tog drygt en halvtimme, kanske en timme till och med och inte nog med att jag rest, haft ett anfall och en massa spänning, klockan var nu väldigt sent också.

De hittade inget alarmerande så efter det slängde de in mig i duschen och sa åt mig att tvätta håret också. Jag fick en necessär av dem med schampo, tvål, talk, tandkräm, kam, tandborste och så, men inget balsam... Mitt hår är jättekänsligt, jag kan egentligen inte ens använda ett annat schampo och balsam än mitt eget och nu fick jag ett svintoschampo och inget balsam och en kam som inte gick att använda alls i mitt hår. Jag fick reda ut det bäst det gick med fingrarna. Sen fick jag sova, men sköterskan satt precis utanför, så när jag ville gå på toa eller så så kom hon in direkt och alla var både proffsiga och trevliga.