Tänk om man slapp tänka på pengar

8/5 På fredagen åkte jag iväg till Thailand för att förhoppningsvis få mindre värk i värmen. Något jag tycker är jobbigt är när man går ombord och måste passera business class, man önskar så att man fick sitta där. Det är nog säkert meningen också, att locka folk att köpa biljetter i en högre klass nästa gång. När jag var relativt nyopererad så bestämde jag mig ju för att faktiskt resa business och det är mer än dubbelt så dyrt och dessutom är det väldigt svårt att resa ekonomiklass efter det... Jag fick trots allt tre säten för mig själv och kunde ligga ner och sova. Det är ju mycket bekvämare än att sitta och sova, men man kan inte ligga på en sida så särskilt länge eftersom man till slut får väldigt ont av bälten som skaver under en och det faktum att sätena är lite skålformade så att man får ryggen lite sned.

Sen klarade jag inte mer

6/5 På onsdagen hade jag så pass ont att jag inte visste hur jag skulle klara dagen och ännu mindre hur jag skulle klara veckan eller månaden. Det slutade med ett snabbt beslut att omedelbart resa till Thailand för att slippa värken ett tag. Ibland blir det bara för mycket och jag behöver vila från att ha ont precis hela tiden och som sagt, ibland gör det ondare än annars...
Många har frågat mig var Laem Mae Phim ligger så jag har markerat ungefär var det ligger på kartan. Närmaste större stad är Rayong, annars ligger Klaeng lite närmare. Det är alltså relativt nära den Kambodjanska gräsen, vid Eastern Seaboard.

Mörker

13/2 På fredagen gick jag inte till jobbet utan stannade hemma och jag hade svårt att få något gjort även denna dag och svårt att äta också så som jag har när jag är ledsen. Jag är ingen tröstätare, jag blir bara illamående och även om jag är så vrålhungrig att det värker i magen så känner jag främst illamåendet och det gör det omöjligt att äta.

Jag och Turre är inte riktigt överens om det

21/1 På onsdagen snöade det hela dagen. Jag som varit så glad att det var relativt varmt och dessutom snöfritt när jag kom hem från Thailand blev förstås inte alls särskilt glad över snön. Jag har ju nära till jobbat och det är alltid en fördel såna dagar. Även om trafiken rör sig långsammare än vanligt är det ovanligt att det står helt still på de vägarna och det händer bara om någon gjort ett stort misstag.
Jag skottade inte, jag bara sopade undan snön i mitten av min stengång så att det inte skulle bli för halt när det smälter igen. Turre tyckte att det var rätt kul och for omkring i snön och rullade sig och gläfste. Om ni tittar noga ser ni en mörk skugga framför huset, på stengången, det är Turre som rusar rätt igenom bilden i full fart.

Tänk om man sov så bra

19/1 På måndagen var jag tillbaka på kontoret och på kvällen var jag sugen på svensk mat. Jag gillar Thaimat och det är det jag vill ha när jag är i Thailand för det är det som håller högst kvalité där. Hemma blir jag sugen på svensk mat för det mesta och det blir alltid ett uppdämt sug efter det när jag varit utomlands. Jag gjorde egen potatismos, som jag till skillnad från de flesta andra (vad jag har förstått) gör på fast potatis, inte mjölig. Jag tycker att både smaken och konsistensen blir bättre, jag gillar det lite sega potatismoset som blir när man vispar den fasta potatisen. Enligt mig får man inte snåla på mjölk, smör och salt, då blir det inte gott och då kan det ju likaväl vara och man kan äta potatisen som den är istället. Till moset hade jag färsk rödingfilé som jag bara kryddar med citronpeppar som mamma köpt åt mig på Krusmyntagården på Gotland. Sen steker jag den i smör och försöker att inte översteka den. Sen har jag bara citron och någon grönsak till, denna gång hade jag hittat färsk broccoli till bra pris. Turre och Judas sov djupt stora delar av kvällen, ibland tätt ihop, fast liksom av en tillfällighet, eller en bit ifrån varandra. De ser ofta både gulliga och roliga ut när de ligger och sover och som vilken larvig djurägare som helst så fotar jag förstås mina gullungar i alla dessa situationer. De är verkligen levnadskonstnärer, i alla fall vad det gäller att sova!

Flickan i guldtaxin

29/12 På måndagen vaknade jag full med hopp om att få åka hem och det fick jag också! Först blev jag serverad den värsta frukost jag någonsin smakat tror jag! Allt på det här sjukhuset var proffsigt och jag kände mig väl omhändertagen och trygg i deras händer, det som var under all kritik var däremot maten. All mat. Inga undantag alls... Allt serverades kallt, täckt med plastfolie, till och med pasta med sås, omelett och rostat bröd. Sen råkade det vara så illa att just den frukt jag serverades hela tiden är en av de få Thailändska frukter jag inte alls tycker om. Min vän Yoyo frågade mig en gång vad den hette på svenska och jag kan inte minnas att jag någonsin sett den i Sverige, men jag personligen skulle nog kalla den för Thailändskt äpple.
Konsistensen är lite som äpple, men den är något hårdare, kanske som ett omoget päron... jag vet inte, men jag tycker inte om det i alla fall.
Efter frukost och ett samtal med läkaren fick jag tillåtelse att åka hem och jag bad dem att ringa en taxi åt mig, det tog tid, jag fick vänta rätt länge, men när den var på plats körde sköterskorna ned mig i rullstol till entrén med hjälp av en vaktmästare. Jag kände mig lite yr och matt, men det var kanske på grund av medicinerna, det faktum att jag hade oerhört ont eftersom jag inte fått ta mina värktabletter och inte fått något alternativ, eller så var det så enkelt att jag hade lågt blodsocker efter två dygn med minimal föda och i stort sett bara levt på dropp.
Min chaufför var så uppfriskande thailändsk som han kunde ha varit, pratade i stort sett inte ett ord engelska, men var villig att snappa upp vad han kunde för att förstå vart jag ville åka. Hans taxi var helt inredd i guld, också väldigt Thailändskt och kitchigt. Jag gillar det på något sätt, just för att det är så Thailändskt. Det som oroade honom var att han inte skulle hitta hem till mig, men eftersom han visste att jag skulle till Mae Phim och han hittade dit, så lugnade jag honom med att jag skulle hitta sista biten. Drygt en halvtimme senare började vi närma oss Mae Phim och jag började inse att jag faktiskt snart var hemma.
När jag väl kom hem tog jag det ganska lugnt och försökte få i mig lite mat. Jag tände de nya ljusen jag släpat dit ända från Sverige. Av någon anledning tycker jag att det är enklare att släpa sånt över halva världen än att åka till IKEA i Bangkok... Jag hade också med mig plastblommor utöver all mjölk, mjöl, te och yoghurt... Generellt är låtsasblommor bättre i Sverige än i Thailand, fast de två kaktusarna som står bredvid ljusen är faktiskt Thailändska och om du inte känner på dem är det nästan omöjligt att gissa att de är fejk.

Cheers

12/5 På måndagen var det dags för quiz på Tudor Arms. Nu när jag reser en hel del igen så blir det inte så ofta att jag är hemma och kan spela på måndagarna och det är alltid kul att träffa alla igen. Jg känner mig alltid så hemma och välkommen när jag kommer dit, alla blir så glada när de ser mig. Som jag brukar säga: Where everyone knows your name!

Vad gör man inte för sina djur?

14/11 Judas är nog rätt glad att jag och Turre är hemma, på torsdagen när jag vaknade låg jag helt krokigt i sängen för att göra plats åt båda två där de låg inträngda på min sida fast jag har en hel dubbelsäng...
Det är klart, det finns ju inget täcke på den andra sidan.
Det är ändå en rätt bra början på en stressig dag och resten gick av bara farten.
Hur jag ska hinna allt före sjukskrivningen är osäkert, men att jag måste är i alla fall klart. Sen kan jag kanske slappna av en stund.

Vi är lättviktare

10/11 På söndagen tog vi en taxi till flygplatsen och åkte hemåt. Alla var lite trötta och alla ville så gärna hem att vi var lite irriterade på varandra för första gången på tre veckor. Kanske var det lite separationsångest också?
Ungarna är ju jättebra att resa med, men när vi var i Bangkok ville de till Mae Phim, när vi var i Mae Phim ville de till Dubai och när vi var i Dubai ville de hem...
Själv ville jag som sagt inte till Dubai och när det var dags att åka hem så var jag helt klart redo.
När vi letade efter incheckningen på flygplatsen visade det sig vara allt annat än enkelt. Till slut var vi tvungna att fråga efter hjälp, det var nämligen skyltat till allt utom den incheckningen som vi skulle till. Vi hade så lite bagage att vi själv till och med var förvånade... 57 kilo på 4 personer, vi fick ta med oss mer än det dubbla, 120 kilo! Vi fick stressa till gaten för att det tagit så lång tid med incheckningen men sen kunde vi slappna av i alla fall. Vi var sena från Dubai men när vi räknade efter insåg vi att vi ändå skulle komma tidigare till Arlanda än tänkt, det visade sig att de missat det där med vintertid på vår biljett. Vi hoppades att pappa och min syster hade tittat på flighterna ordentligt så att vi skulle slippa stå och vänta för länge efter att vi landat.
På planet fick vi en riktigt äcklig frukost och det styrkte helt klart att folk har fel då det gäller Emirates, det är INTE ett bra flygbolag helt enkelt. Kan jag hjälpa det så kommer jag inte att resa med dem fler gånger.
När vi landade fick vi vänta på bagaget ett bra tag med sen kom vi äntligen ut i friska luften och pappa och syrran var på plats så som vi hoppats. V's mamma och hund kom precis när vi kom ut också. Jag och pappa skulle precis åka från Arlanda när syrran ringde mig och sa att hennes bil inte ville starta, som tur var fanns det plats nog för oss att köra in bredvid hennes bil så vi kunde starta den med kablar innan vi åkte.
Pappa skjutsade hem mig och lämnade tillbaka Turre också och jag satte igång med att tvätta direkt. Skönt att få sånt klart så snabbt som möjligt så man åtminstone kan slappna av lite.

Jag gillar verkligen inte att städa bort sommaren

20/10 På söndag förmiddag kom jag hem. Ni får tänka på att USA ligger efter oss 6-9 timmar beroende på var man befinner sig, så det tog inte så lång tid att ta sig hem som det låter som. Men drygt ett halvt dygn tog det nog i alla fall. När jag kom hem var jag stressad så istället för att vila tog jag tag i alla som behövdes göras.
Jag sopade verandan och stengången och ställde in alla möbler som går att få in i förrådet och alla krukor och slangar och sånt. jag vill inte att det slits eller fryser i onödan medan jag är bortrest och dessutom vill jag inte behöva göra det i iskall kyla efter Thailand.
Verandan var som vanligt helt full med löv och barr, jag är så trött på träden runt om den, men eftersom de jag letade upp och mailade till om att ta ned dem åt mig hade semesterstängt när jag mailade så måste jag börja från början och det är svårt att motivera sig till det när man redan gjort det en gång...
Det tar mycket mer kraft och tid än man tror att ta in allt för vintern och det är definitivt mer saker än man tror.
När jag väl var klar efter runt 2 timmar så gick jag in och fortsatte att fara runt som en virvelvind med tvätt och städning.