Man önskar att man kunde ha behållit det

27/3 På fredagen behövde jag göra en del jobb som kräver att jag inte blir störd hela tiden, det är inte nödvändigtvis så att det är mina kollegor som stör mig, det är ofta jag själv som helt enkelt har för många bollar i luften samtidigt och har svårt att göra klart en sak istället för att köra allt parallellt. Det hjälper oerhört om jag sitter på ett annat ställe än på kontoret i de lägena och med tanke på röran i mitt hus och det faktum att J skulle fortsätta med köket, så satte jag mig nere på kondis. Det var en man där som satt och först tittade på något travlopp på sin telefon, med ljudet på, rätt högt dessutom. Sen ringde han två samtal bra för att snacka lite skit och hade högtalartelefonen på så att alla att och skruvade på sig på fiket. Till slut orkade jag inte längre, det störde mig alldeles för mycket, både på grund av att det störde min arbetsro och det faktum att jag blev irriterad på beteendet. Jag gick fram till honom, bad om ursäkt men frågade om han kunde stänga av högtalartelefonen. Först blev han helt paff och undrade om det störde så pass och jag sa ja. Sen avslutade han sitt samtal men under tiden hade han tydligen arbetat upp en ilska och innan han gick reste han sig upp och skällde på mig och undrade om det här var mitt kontor och att jag borde sitta hemma och jobba om det störde så jävligt. Men saken är ju den att vanliga människor som talar i vanlig samtalston snarare hjälper mig att koncentrera mig, men det där var det ingen som gillade. Jag borde kanske ha frågat om det var hans vardagsrum eftersom han sitter och tittar på TV och ringer samtal på hög volym... men det tänkte jag förstås inte på då.
Om man inte vill ha luren mot örat får man väl skaffa sig headset. När jag nämnde detta för en av tjejerna som jobbar på kondis så hade hon bara en invändning, att jag skulle ha bett henne att säga till och att jag inte ska behöva göra det. Den mannen har tydligen varit rätt förolämpande och sexistisk mot tjejerna som jobbar där också, så de lär ju välja min sida alla dagar i veckan då det gäller honom, jag är ju dessutom stammis och trevlig.


När jag kom hem på eftermiddagen så sprang Turre och Judas före in i huset så som de brukar göra och glömde visst att köket var borta. De sprang rätt in i köket och rätt ut igen när tassarna sjönk ner i fogmassan, det märkte inte jag förrän senare när jag hittade tassavtrycken... Men visst var det gulligt? Jag tog en bild men sen försökte jag fixa till det, det gick inte särskilt bra, det blev värre eftersom det var för torrt och bara fastnade på skrapan och det gjorde större hål istället.

Jag hittade något konstigt, slemmig i akvariet också, bara på ena sidan av det. Efter en koll med akvarieexperten G så har jag fått lära mig att det troligtvis är gammal mat. Det är bara det att det inte alls ser ut så, den maten som ligger ovanpå är det som fallit till botten och de vill ju inte äta det när det ligger på slemmet. Jag städade bort det i alla fall och G sa att jag skulle ge ännu mindre mat än jag gjort dittills. Har jag förresten berättat att de gula, rosa och röda stenarna i akvariet kommer från Australien? De tog jag hem och när jag skaffade akvariet så tänkte jag att det kunde bli fint med färgade stenar.

Cheers

12/5 På måndagen var det dags för quiz på Tudor Arms. Nu när jag reser en hel del igen så blir det inte så ofta att jag är hemma och kan spela på måndagarna och det är alltid kul att träffa alla igen. Jg känner mig alltid så hemma och välkommen när jag kommer dit, alla blir så glada när de ser mig. Som jag brukar säga: Where everyone knows your name!

Det stör mig att jag inte kan komma på vilket fack de hör hemma i...

4/5 På söndagen vaknade jag med mina två håriga killar i sängen igen, ofta ligger jag som en ostbåge när jag vaknar, för inte ens i sömnen vill jag störa dem...
Efter att jag gjort mig i ordning så åkte jag ned och satte mig på konditoriet för att skriva lite, jag kan inte göra det hemma, det blir bara en massa annat gjort istället. Dessutom tycker jag om fiket och de som jobbar där och så ligger det så pass centralt i Väsby. Sitter du där tillräckligt länge så kommer hela Väsby förbi eller in på fiket och jag gillar att titta på folk. Det är ganska många som liksom jag har som helgnöje att gå ned på fiket och jag ser dem ofta där. Trots att vi inte pratar med varandra känns det som om man känner dem på något sätt, de är ju stammisar på mitt stamhak...
Det är en tjej som ofta är där samtidigt som jag, hon skriver också, men vi pratar aldrig med varandra.
Det är en man och en kvinna som träffas där varje söndag, jag kan för mitt liv inte komma fram till vilken relation de har till varandra och det stör mig. De är inte ett par, det är inte mor och son, troligtvis inte syskon för de pratar lite för stelt och artigt med varandra. De pratar väldigt högt och tydligt och sådär gammeldags som de gör i gamla svenska filmer. Nästan lite högtidligt. Deras volym stör mitt skrivande och det gör även mitt grubblande om deras relation till varandra.
Jag beställde en bakad potatis med skagen och det är vårt för mig att äta. Efter 3½ timme hade jag kommit ganska precis halvvägs och sen gav jag upp. De som jobbar där slutar aldrig att förundras över hur långsamt jag äter.
När jag kom hem från fiket så hörde jag några av grannbarnen diskutera och jag hörde någon av flickorna säga: Jag tror att det bor en häxa dör, precis då de passerade mitt hus...
Jag tänkte en stund och kom fram till att det nog var mer intressant än att vara en galen "cat lady" och var lite nöjd. Sen insåg jag att det inte alls var mitt hus de pratade om utan det tomma huset på kullen mittemot mitt... lite besviken blev jag allt...

Här känner jag mig hemma!

28/12 På lördagen gick jag återigen ut med mina vänner. Eller till viss del i alla fall, jag vet ju att flera av dem finns på plats och vi bestämmer inte riktigt att vi ska ses, vi vet bara att vi ska det och behöver inte bestämma något. Vi har blivit ett väldigt bra och starkt gäng med väldigt många olika personligheter och en väldig acceptans och kärlek för varandra. En del tycks inte tycka att jag passar in på Dubliner, jag vet inte riktigt varför eller hur man ska vara eller se ut för att passa in där. Jag hoppas i alla fall inte att de tycker att jag är för snobbig för det stället eller något sånt, för det kan jag inte identifiera mig i. Mina vänner och alla stammisar och de som jobbar där ser mig i alla fall inte som någon outsider utan tycker nog att jag passar in precis lika bra som de gör!
Det känns i alla fall väldigt bra att vara där och det känns så bra att vara så älskad och accepterad! Love you guys!

Skulle jag välja att handla droger så skulle det nog inte vara av dem

30/9 På måndagsmorgonen åkte jag och kollegan J till Dublin. Vi skulle på ett möte i Belfast på tisdagen och onsdagen men valde att åka via Dublin den här gången. Om man vill ta sig direkt till Belfast måste man ta en ny flight från London och dit och får vänta några timmar så det tar så gott som en hel dag att komma dit. Vi har inte sett så mycket av Dublin så vi tänkte att det var roligare att ta ett direktflyg dit och ha några timmar där och sen ta tåget till Belfast nästa morgon.
Vi checkade in på hotellet som visade sig vara ett riktigt trevlig och centralt hotell. Sen gick vi ut på stan i jakt på en gammal pub som en irländsk vän till mig rekommenderat och så letade vi efter någon restaurang att äta på också.
Vi snurrade runt en hel del innan vi hittade till puben och hittade den slutligen med hjälp av att fråga folk runt oss och J tittade på Google Maps också. Puben var lite skum... Det vimlade av flugor som tydligt gillade den sura doften av gammal öl, det var gamla träpaneler på väggarna och det enda trevliga man kan säga om stället var att det var fullt av originella och trevliga stammisar.
J tog en Guiness så som man ska i Dublin, själv gillar jag ju inte öl så det fick bli en coca cola. Jag önskar verkligen att jag tyckte om Guiness, det ser väldigt gott ut.
Vi letade runt efter en restaurang som vi båda ville äta på och det tog ett tag, men slutligen hittade vi en som båda tyckte såg ok ut. Det gick att sitta ute och det var en trevlig och relativt varm kväll och de hade gasolvärmare så vi valde att göra det. Maten gick att äta men mer var det inte.
Vi ville ta en tidig kväll så efter middagen gick vi tillbaka mot hotellet och jag kan helt klart skryta om mitt lokalsinne, jag vet liksom åt vilket håll jag ska gå och även om det blev en del zick zackande så kom vi rätt. Under några få timmar i Dublin hade vi blivit erbjudna att köpa Kokain 3-4 gånger! Jag har aldrig tidigare blivit erbjuden att köpa droger, i hela mitt liv och nu hände det flera gånger. Det var förvisso J de frågade och han ser ju nästan snällare och lugnare ut än jag, men vi var båda rätt förvånade och chockade över detta kan jag erkänna. Det faktum att det var hemlösa män som själva såg ut som missbrukare som sålde det så kan jag nog gissa att jag tackat nej även om jag var en sån som var intresserad av att köpa, för att handla av dem verkar vara en onödig risk...