Jag gillar svenska män och Camaros...

27/4 På måndagen var jag tillbaka i verkligheten och hade ett viktigt möte med två av våra största kunder och det visade sig att jag och den enda andra tjejen hade en sak gemensamt, vi har båda Camaro och det är väldigt sällan man träffar en annan tjej som gillar eller har Camaros, eller för att vara ärlig, det händer inte, det var första gången jag träffade en annan tjej som har en, frågan är om det inte är den första människan överhuvudtaget som jag träffat som faktiskt har en Camaro... I vilket fall så gick mötet väldigt bra och vi åkte iväg till Väsby Golfrestaurang för att äta lunch och då hoppade vi allihopa in i min Audi som jag tagit till jobbet just för det syftet och av den anledningen. Jag och N, den andra Camarotjejen satt i fram och de tre killarna satt i baksätet. Jag och N pratar om bilar i allmänhet och Camaros i synnerhet när vi hör från baksätet: -Där sitter kvinnorna i framsätet och pratar om bilar och Camaros och här sitter vi män i baksätet och pratar om.... Jag blev ju nyfiken och frågade: -Vad var det ni pratade om sa du? Svaret var: -Blommor! Det är en sån sak som jag älskar med svenska män, de känner inget behov av att visa sig macho, de vet att de är män och är trygga i sin manlighet och känner inte ett behov av att hävda sig. Det stämmer förstås inte på alla män, men nog tycker jag att vi har rätt gott om dem här i Sverige i jämfört med många andra länder.

Inte kan man ta så mycket för en varmrätt?

16/4 På torsdagen skulle S till mässan, han hade fått sin väska på onsdagskvällen äntligen. Eftersom vi är i samma bransch, det är ju så vi känner varandra, så tyckte jag att det var lika bra att hänga på. Det enda problemet var att jag inte direkt hade jobbkläder med mig. Men när jag gick igenom alla kläder jag hade med mig så insåg jag att den svarta kjolen jag hade glömt att jag hade med, skulle funka rätt bra med den svarta topen från H&M som också hade slunkit med. Jag var rätt nöjd med hur det såg ut, det såg rätt propert ut, men också rätt sexigt. Jag såg helt enkelt ut som en brasilianska på sätt och vis. Relativt platt mage, stor byst och stor rund rumpa! Jag försökte ta några bilder på mig själv men de gjorde mig inte riktigt rättvisa och på grund av skuggorna i rummet så såg jag rätt sliten ut på bilderna också och det tycker jag inte att jag gjorde när jag tittade i spegeln.
Vi tog i alla fall en taxi tillsammans till mässan och sen gick vi åt olika håll för att göra det som skulle göras. Dessutom var ju inte ja registrerad så det tog en liten stund också. Jag hade inte en tanke på att ta med mig passet dit, jag bär helst inte runt på mitt pass, jag brukar lägga det i kassaskåpet på rummet. Jag tänkte att det borde räcka med legitimation med foto, det vill säga, mitt körkort. De i registreringen var helt oförberedda på det och fick kalla på en chef, men han sa att det gick bra eftersom jag hade körkortet. Jag hade inte gått omkring särskilt länge när S ringde och undrade var jag var och ville ta en fika. Vi var båda lite besvikna på mässan som visserligen var stor men hade rätt lite som var intressant för oss. Han väntade på lite folk att ha möte med och jag ville gå igenom alla mässhallarna innan jag gav upp, så efter att vi fikat så gick vi återigen åt varsitt håll. Det fanns en hel liten avdelning för Sverige där förstås SAAB var dominerande. De hade till och med ett Gripenplan på plats och folk fick komma nära och titta och till och med provsitta. Det var kö är hela dagen, det var den enda montern som hade så mycket folk och som sagt, dessutom hela dagen. I Sverige ses ofta Gripen som ett slags skämt och många talar illa om det och tror att det är värdelöst. Men om man som jag är i branschen så vet man att det faktiskt är ett väldigt bra plan och det är väldigt respekterat utomlands! Anledningen att det inte säljs i större omsättning är snarare politiskt än på grund av prestanda. Ett annat skäl är att få svenskar accepterar att muta de som är beslutsfattare i de andra länderna och då får man inga såna kontrakt... Trist men sant.

När jag tyckte att jag var klar på mässan ringde jag S och sa att jag tänkte ta mig tillbaka men han sa att han skulle stanna en stund till så jag tog en taxi tillbaka till hotellet. Inte mer än 20 minuter senare ringde han och sa att han också var tillbaka på hotellet! Vi tog en sväng ner till poolen igen och senare på kvällen tog vi en taxi ut till ingenstans, till en seafood-restaurang som killen i receptionen hade rekommenderat. Det var han som rekommenderat restaurangen dagen innan så vi var rätt säkra på att det skulle bli bra. När vi kom dit var restaurangen helt tom och inte heller den såg särskilt fin ut. Vi satte oss ner för att titta på menyn trots att vi inte tyckte att det såg särskilt trevligt ut. Jag är inte säker på om det var plastdukar på borden eller om det bara var intrycket jag fick och att jag på sätt och vis förväntade mig att det skulle vara så. När vi tittade på menyn såg även rätterna rätt trista ut och sen när vi fick se priset!!! En varmrätt kostade nästan från 700:- / st!! Inte ens de finaste restaurangerna i Stockholm kostar i närheten av det och varken jag eller S tyckte att det var värt det. Dessutom hade jag sagt att jag skulle bjuda den här kvällen och han tyckte inte att det kändes bra när det skulle bli så dyrt. Vi reste oss upp, bad om ursäkt och gick ut. Nu var vi i ett väldigt mörkt område, vid sidan av en stor väg och det är typiskt såna områden som är farliga i Rio så vi var rätt desperata att få tag i en taxi men vi fick ingen att stanna, de var alla upptagna. Slutligen kom en av damerna från restaurangen ut och hjälpte oss att stanna en taxi, det var ju väldigt vänligt av henne med tanke på att vår mening var att ta oss så snabbt ifrån deras restaurang som möjligt.
Vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet eftersom de också serverar middag eftersom de ligger så illa till. Dessutom hade vi ju ingen aning om vartåt vi annars skulle åka.
De hade buffé och jag var allt annat än imponerad medan S var supernöjd och tyckte att allt var jättegott... Han tyckte att de söndergrillade gröna sparrisarna var jättegoda trots utseendet och jag påpekade att det var bönor, men han hade rätt i att de faktiskt var väldigt goda... Potatismoset var så rinnigt att det inte gick att sleva upp det på tallriken ens. Men som sagt, S var nöjd och han tyckte att jag borde vara nöjd då eftersom det var jag som bjöd på middag och det är ju sant. Det blev en tidigt kväll.

Det är inte så bra att skämma bort sig själv tror jag

26/12 Sådär, nu var det fredag och dags att bege sig till Thailand. Jag fick hjälp med mina stora tunga väskor och skjuts till flygplatsen av pappa. Han skjutsar mig om han har möjlighet och tar hunden på samma gång. Han hämtade upp mig klockan 11, jag visste inte hur det skulle gå med bagaget och jag ville sätta mig i loungen en stund också innan jag var tvungen att gå till gaten. Av någon anledning börjar de flagga om att man ska gå till gaten 1½-2 timmar innan man lyfter.

Eftersom jag ju flög business ut så hade jag ju rätt att ta med mer bagage, men jag trodde att det som gällde var 40 kg. När jag började kämpa upp väskorna på vågen ursäktade jag mig lite och sa att jag nog hade lite övervikt på bagaget. Nejdå sa tjejen i incheckningen, du klarade dig precis! På vågen stod det 49.3 kg eller nåt sånt, jag vet att det i alla fall var mellan 49 och 50 kg.

Häftig känsla det här med att flyga business, plötsligt får man göra allt det som man brukar vara så avundsjuk på. Man går före i kön vid incheckningen, man får ta mer bagage med, man får gå i fast lane vid passkontrollen och säkerhetskontrollen och så har man rätt att gå in till SAS lounge om man flyger Business med Thai också. Däremot, jag som ju känner till Arlanda utan och innan vet att deras lounge förvisso är lite bättre än de jag normalt har tillgång till, men de ligger så långt från den gate man ska flyga med om man ska till Bangkok så det inte är värt att gå dit, istället gick jag till den vanliga loungen och just den som ligger i den änden av terminalen är stor och fin och modern. Maten är liksom inget att skriva hem om (och det är samma varje gång och har varit i flera års tid.)
När det är dags att gå ombord får man också gå före de andra. Jag visste inte säkert vad för typ av säten Thai har, men jag visste att det gick att dra ned sätet helt och hållet så att man kan ligga ned platt och sova.

När jag kom fram till min plats blev jag överlycklig och skulle ha kunnat dansa en glädjedans. Mitt säte var precis vid fönstret och hade bara som en smal gång ut till korridoren. Han som satt bakom och han som satt framför mig, de hade helt klart mindre privat säte, men den större öppna delen ut mot korridoren. När jag skulle lägga upp datorväskan och öppnade facket ovanför sätet så var det tomt! Det var det dessutom hela resan. I ekonomi är det ju djungelns lag som gäller och vissa tar ju med sig väskor stora som riktiga resväskor och tar upp alldeles för mycket plats så vi andra med mindre väskor inte får plats med dem.
Kabinpersonalen är också mycket trevligare, jag har hört att endast de duktigaste får jobba i business class och det är ju logiskt, dessutom är de inte förstås inte lika stressade, de har ju bara, vad kan det vara 1/3 av passagerarna som skulle kunna få plats i samma plats i ekonomi. Nej det måste förresten vara betydligt färre än så till och med.
Innan vi ens taxade ut hade vi blivit erbjudna juice och champagne och fick sedan välja från en meny vad vi ville ha till middag och frukost nästa morgon. Jag gillar varken champagne eller juice, men det känns ju lyxigt att bli erbjuden. När vi hade lyft var utsikten förstummande vacker, men jag föredrar nog att se Sverige från ovan på väg till värmen på vintern! Strax efter att vi kommit upp på någorlunda höjd så började kabinpersonalen duka åt oss... ha ha, vi fick vit duk över bordet, besticken var av redig metall och även servetterna var riktiga (tyg). Först fick vi dricka och salt snacks, sen serverades det en aptitretare, sen förrätt, varmrätt, efterrätt och ost med kex och frukt. Förrätten var grillade pilgrimsmusslor, hur sjutton kan man lyckas med det i luften, eller hur gör de det där? Tillbehöret till dem var inte i min smak däremot. Tomat- och mozzarellatornet var inte gott och efter att ha smakat så fick det vara kvar. Medan jag åt tittade jag på en film och jag kan för mitt liv inte komma på vilken, men hörlurarna man får i business, de är supersköna och ljudet är så mycket bättre än i de andra. De andra måste jag ha på högsta volym för att höra vad de säger i filmen, men då skorrar det en massa så det är ändå nästan omöjligt. Jag tittar därför ofta på filmer jag redan har sett, då vet jag ju i alla fall vad de pratar om. Dessutom brukar jag försöka sova direkt efter maten och vill inte bli sittande och se en film hela vägen ut och det behöver man ju inte om man redan sett den.
Efter maten började jag förbereda mig på att ta natt... tur att jag inte sovit varken bra eller länge natten till resedagen. Men jag tog sömntabletter för att hjälpa dygnsrytmen på vägen. Sen gick jag till toaletten och borstade tänderna, man får ju till och med en egen necessär med strumpor, tandborste, tandkräm, öronproppar, läppcerat, lotion, sovmask, jag kan ha glömt något.
Sen stoppade jag lurarna i örat, körde min spellista på spotify och så fällde jag ned sätet helt och lade mig att sova med täcket över mig (ja täcke, inte filt!) Man har också så mycket privat plats att man kan  ha allt man kan tänkas behöva från sin väska precis bredvid sig.
Det kommer att bli så gott som omöjligt att gå tillbaka till ekonomiplats på långresor efter detta...

Malin Baryard är en ryttare medan Tomas Brolin är en hjälte....

13/9 På fredagen var det den 13:e, lite läskigt känns det trots allt att vara på vägarna den dagen om man är skrockfull och det är jag nog lite grann i alla fall...
Syrran hämtade mig vid 10.40, vi hade ledigt från jobbet tack vare arbetstidsförkortning för alla anställda så vi kunde åka tidigare än vanligt till Vetlanda.
Vi åkte till söder om stan och hämtade upp S hemma hos honom och sen åkte vi vidare.
I Nyköping stannade vi för att handla lite och för att äta mellanmål som jag tagit med åt oss, bär, honung och yoghurt. Det var fräscht och gott och alla verkade nöjda.
Vid 17 var vi framme i Vetlanda och liksom förra året hade vi bestämt oss för att bo på stadshotellet så vi checkade in och lämnade väskorna på rummet och sen åkte vi mot ridhuset för att se om några andra hade kommit än.
Där hittade vi familjen N och några till och vi bestämde oss för att åka och äta pizza tillsammans. M körde fel och det var nog sista gången han gick med på att vara den som kör med 3 kvinnor i bilen, fast till vårt försvar så var det faktiskt vi som  hade rätt, men han var rätt sur på oss när vi kom fram. Man han är inte särskilt tjurig så det gick bra ändå och vi hade en jättetrevlig middag. De hade inga alternativ utan deg och jag var tvungen att beställa en pizza, jag trodde att de kanske skulle kunna gå med på att göra en varm sallad åt mig, det vill säga en pizza utan deg, i en ugnsform. Det hade de nog gjort om de kunnat för de var väldigt trevliga på pizzerian, men de hade inga ugnsformar...
Efter ett par små slicer mådde jag väldigt illa, var yr och hade fruktansvärt ont i magen och det kunde inte vara på grund av laktosen i osten för jag hade tagit laktostabletter för det, det måste ha varit degen.
Det var min tur att sova i den obekväma sänger och syrran och S fick dela dubbelsängen, men eftersom vi lade in en extramadrass i min säng så var det inte så farligt som det kunde ha varit och jag sov relativt bra. Vi kom i säng vid 23 redan, jag var fortfarande sliten och mådde dåligt.

Bilderna på Malin Baryard och Tomas Brolin är från Arlanda, det sitter en massa bilder på kända svenskar på väggarna där, jättebra reklam för Sverige tycker jag. Men varför är Tomas en fotbollshjälte medan Malin bara är ryttare? Hon är nästan den enda som bara har en så kort, obetydlig beskrivning av vad hon gör. Povel Ramel står det till exempel att han är en legend på...
Är det för att hon är kvinna eller för att hon är ryttare?

Det är en sak att vara orutinerad...

16/2 När jag vaknade på lördagen gick jag raka vägen till China Town efter att jag checkat ut. Jag hade ju så lite bagage att det inte var något problem att ta med sig det. Jag hade återigen ont i huvudet så efter att jag ätit lite dim sum och soppa så gick jag till Starbucks i Soho där jag tog en stor sojalatte och satte mig att jobba med hjälp av deras gratis wifi. Jag satt nog där ett par timmar och jobbade och hann dricka två stora latte. Sen tog jag mig till flygplatsen för att åka hem.

När jag reser så kopplar jag bort det mesta och jag antar att det är en typ av meditation och resan är ofta mindre jobbig än vad jag förväntat mig och plötsligt är jag hemma och har liksom inte tänkt något på hela vägen, alltihop går automatiskt.
Men jag minns i alla fall att säkerhetskontrollen gick fort och att jag som jag brukar gick och köpte mig sushi på Itsu efter att jag impulsköpt en ny Kindle e-book som var mindre, lättare än den gamla. Tyvärr hade den bara WiFi uppkoppling och inte 3G som den gamla, men den var mindre och så köpte jag ett fodral att ha den i istället för att ha ett fast fodral som blir större och tyngre att hålla i.
Som tur var så kunde jag inte vänta med att plocka upp den och insåg att den här modellen inte kom med annan laddningsmöjlighet än genom dator och det vill inte jag ha, så när jag ätit klart gick jag tillbaka och köpte en adapter till den så nu går den att ladda genom väggkontakt.
När jag tog rulltrappan upp så var det en äldre man som pruttade mig högljutt rätt ansiktet, det skulle man ju bli förvånad och sur över var som helst, men att det hände i London gjorde mig nog mer förvånad eftersom engelsmän oftast är väldigt artiga och den här mannen låtsades som ingenting och tittade inte ens generat bakåt och den var som sagt rejält högljudd så att den hördes som ett brak trots att flygplatsen är full av ljud.
När jag landade sent på kvällen så blev jag hämtad av H som var snäll nog att komma till Arlanda.
Som vanligt när någon väntar på mig så kom min väska nästan sist av alla, annars brukar jag oftast ha tur och få min väska väldigt fort.
När jag kom till passkontrollen var jag en av de första där och ställde mig bakom en kille som stod vid kontrolluckan.
När fler och fler började komma ikapp oss och alla andra köer rörde sig framåt utom min så hoppade jag kö och insåg att killen fortfarande inte hittat sitt pass i väskan, jag har svårt att ha tålamod med den typen av folk när jag reser en sak är att vara orutinerad och långsam, men att ställa sig i vägen för oss som är snabba, det undrar jag varför man gör?
Ni som inte reser så mycket vet kanske inte att ankomsthallen på Arlanda är smyckad med foton av kända svenskar? Jag gillar det konceptet skarpt, det är ett jättebra sätt att marknadsföra Sverige och vårt folk, både till oss Svenskar och våra besökare.
Nu har dessa kompletterats med marknadsföring av det nya Abba Museeet, det tycker jag också är jättebra!
H höll mig sällskap en stund och vi tog en fika innan hon åkte hemt igen.

Bravo Nutley!

På jobbet fortsatte arbetet med att komma ikapp efter julledigheten, men än så länge är det medvind i alla fall. På eftermiddagen precis när jag kom hem ringde det en tjej från SATS och det verkar på allas inställning så att det är en väldigt hård konkurrens mellan gymmen i Väsby. Hon ville absolut att jag skulle komma ned och provträna trots att jag sa att Medley var mycket billigare. Medley tar 390:-/ månad och de har som sagt gym, simning och gruppträning. SATS tar 470:- / månad + en registreringsavgift på 850:- som du egentligen inte får någonting alls för.
I vilket fall vill jag ge dem en chans, så jag lät henne boka in mig på ett blandpass på fredag klockan 17. Det blir 30 minuter cykel och 30 minuter core, kanske tar jag en titt på gymmet också.
Jag lade mig att vila en stund eftersom tröttheten sedan natten till måndagen nu började komma ikapp mig, men jag hann bara ligga i 20 minuter när jag fick ett sms av L att hon skulle vara hemma om 5 minuter. Jag snyggade till mig kvickt som attan och åkte och hämtade henne och sen åkte vi mot stan där vi skulle möta upp goda vännen S som flyttat till Dalarna men var på kurs i Stockholm. Konstigt nog var trafiken helt okey och det är knappt man kan tala om köer med tanke på att det hela tiden rullade framåt i alla fall, detta trots att vi kom till Järva vid 18 eller nåt sånt. Vi parkerade i Hötorgsgaraget så att Turre skulle hålla sig varm, sen gick vi till Filmstaden och hämtade ut våra förbetalda biljetter. Då visade det sig att S satt på en pub och tog ett glas vin med kollegorna och middagen vi skulle äta tillsammans hade hon ätit med dem... men jag och L gick in på Pizza Hut runt hörnet och 30-40 minuter senare dök S upp och var ett gott och efterlängtat sällskap till oss. Jag har inte sett henne sedan L's födelsedag i September! Vi hade gott om tid att sitta och komma ikapp lite i snacket och dessutom fick vi världens gulligaste servitris som var både glad, vänlig och dessutom gav L och S en nästan full vinflaska för priset av en halv karaff. Sen när hon skulle sluta för dagen kom hon förbi och sa hejdå innan hon gick. Kul med unga människor som vet hur man sköter ett jobb, hon var verkligen rätt tjej på rätt plats.
Efter middag och skitsnack var det äntligen dags för "Änglagård - tredje gången gillt". När vi väl kom in i biosalongen så var vi näst intill ensamma, bara tre personer satt därinne och kallt var det också. Det dök upp lite fler människor men många blev vi inte direkt och så satt vi allihopa ganska koncentrerat i mitten. Jag hade gissat att jag skulle gilla filmen, men att den skulle vara så bra som den var, det hade jag inte vågat hoppas på!
Det var så kul att få komma tillbaka till Änglagård, det var som att åka tillbaka till ett ställe man har spenderat en massa tid på, men varit ifrån länge och det var som att träffa gamla vänner att se alla karaktärerna igen. Dessutom har ju många av skådisarna både mognat och blivit duktigare skådisar under dessa år. Tyvärr är det ju flera som också dött under tiden, vissa äldre, men även några yngre som till exempel Viveka Sehldal som bara blev 57 år gammal. I eftertexten stod dessa skådisar listade, men Per Oscarsson har ju gått åt senare än vad filmen kommit ut så han fanns inte med i denna lista.
Jag är i alla fall mycket glatt överraskad, hur kommer det sig att Colin Nutley efter 16 år inte bara lyckas hålla samma standard utan dessutom lyckas höja den flera snäpp!?
Att se dessa gamla gubbar, Sven Wollter och Tord Peterson är en fröjd dessutom!
Vad är då det geniala med Colin Nutley eller åtminstone hans Änglagård-filmer?
Kanske är det så att det behövs en engelsman för att skildra det svenska så sant och rent som han gör? Kombinationen brittisk humor, en invandrares syn på sitt nya hemland och det tragikomiska i det svenska livet och landet, det är det som gör det så bra.
Han ser det positiva och det negativa i Sverige och svenskarna så mycket klarare än vad vi själv gör, själva fokuserar vi oftast på antingen det ena eller det andra beroende på om vi är optimister eller pessimister, han ser helheten.
Dessutom finns det ingen som så tydligt visar oss varför vi längtar till just den svenska sommaren. De spegelblanka, mörka, mjuka sjöarna, de böljande gröna fälten, de dammiga grusvägarna, de brännässlekantade dikena, de ettriga myggen, ja, Sverige är vackert och det ser och skildrar Nutley bättre än någon annan jag känner till!
Bravo Nutley!!!