onsdag 12 januari 2011

Bravo Nutley!

På jobbet fortsatte arbetet med att komma ikapp efter julledigheten, men än så länge är det medvind i alla fall. På eftermiddagen precis när jag kom hem ringde det en tjej från SATS och det verkar på allas inställning så att det är en väldigt hård konkurrens mellan gymmen i Väsby. Hon ville absolut att jag skulle komma ned och provträna trots att jag sa att Medley var mycket billigare. Medley tar 390:-/ månad och de har som sagt gym, simning och gruppträning. SATS tar 470:- / månad + en registreringsavgift på 850:- som du egentligen inte får någonting alls för.
I vilket fall vill jag ge dem en chans, så jag lät henne boka in mig på ett blandpass på fredag klockan 17. Det blir 30 minuter cykel och 30 minuter core, kanske tar jag en titt på gymmet också.
Jag lade mig att vila en stund eftersom tröttheten sedan natten till måndagen nu började komma ikapp mig, men jag hann bara ligga i 20 minuter när jag fick ett sms av L att hon skulle vara hemma om 5 minuter. Jag snyggade till mig kvickt som attan och åkte och hämtade henne och sen åkte vi mot stan där vi skulle möta upp goda vännen S som flyttat till Dalarna men var på kurs i Stockholm. Konstigt nog var trafiken helt okey och det är knappt man kan tala om köer med tanke på att det hela tiden rullade framåt i alla fall, detta trots att vi kom till Järva vid 18 eller nåt sånt. Vi parkerade i Hötorgsgaraget så att Turre skulle hålla sig varm, sen gick vi till Filmstaden och hämtade ut våra förbetalda biljetter. Då visade det sig att S satt på en pub och tog ett glas vin med kollegorna och middagen vi skulle äta tillsammans hade hon ätit med dem... men jag och L gick in på Pizza Hut runt hörnet och 30-40 minuter senare dök S upp och var ett gott och efterlängtat sällskap till oss. Jag har inte sett henne sedan L's födelsedag i September! Vi hade gott om tid att sitta och komma ikapp lite i snacket och dessutom fick vi världens gulligaste servitris som var både glad, vänlig och dessutom gav L och S en nästan full vinflaska för priset av en halv karaff. Sen när hon skulle sluta för dagen kom hon förbi och sa hejdå innan hon gick. Kul med unga människor som vet hur man sköter ett jobb, hon var verkligen rätt tjej på rätt plats.
Efter middag och skitsnack var det äntligen dags för "Änglagård - tredje gången gillt". När vi väl kom in i biosalongen så var vi näst intill ensamma, bara tre personer satt därinne och kallt var det också. Det dök upp lite fler människor men många blev vi inte direkt och så satt vi allihopa ganska koncentrerat i mitten. Jag hade gissat att jag skulle gilla filmen, men att den skulle vara så bra som den var, det hade jag inte vågat hoppas på!
Det var så kul att få komma tillbaka till Änglagård, det var som att åka tillbaka till ett ställe man har spenderat en massa tid på, men varit ifrån länge och det var som att träffa gamla vänner att se alla karaktärerna igen. Dessutom har ju många av skådisarna både mognat och blivit duktigare skådisar under dessa år. Tyvärr är det ju flera som också dött under tiden, vissa äldre, men även några yngre som till exempel Viveka Sehldal som bara blev 57 år gammal. I eftertexten stod dessa skådisar listade, men Per Oscarsson har ju gått åt senare än vad filmen kommit ut så han fanns inte med i denna lista.
Jag är i alla fall mycket glatt överraskad, hur kommer det sig att Colin Nutley efter 16 år inte bara lyckas hålla samma standard utan dessutom lyckas höja den flera snäpp!?
Att se dessa gamla gubbar, Sven Wollter och Tord Peterson är en fröjd dessutom!
Vad är då det geniala med Colin Nutley eller åtminstone hans Änglagård-filmer?
Kanske är det så att det behövs en engelsman för att skildra det svenska så sant och rent som han gör? Kombinationen brittisk humor, en invandrares syn på sitt nya hemland och det tragikomiska i det svenska livet och landet, det är det som gör det så bra.
Han ser det positiva och det negativa i Sverige och svenskarna så mycket klarare än vad vi själv gör, själva fokuserar vi oftast på antingen det ena eller det andra beroende på om vi är optimister eller pessimister, han ser helheten.
Dessutom finns det ingen som så tydligt visar oss varför vi längtar till just den svenska sommaren. De spegelblanka, mörka, mjuka sjöarna, de böljande gröna fälten, de dammiga grusvägarna, de brännässlekantade dikena, de ettriga myggen, ja, Sverige är vackert och det ser och skildrar Nutley bättre än någon annan jag känner till!
Bravo Nutley!!!

Inga kommentarer: