Svettloff och lermonstret gick vilse igen

16/3 På måndagen så höll jag och några kollegor på med en kalkyl för en offert till ett arabland, vi kallar det för enkelhetens skull för Arabien, det är förstås ett skämt och beror på att detta är mitt projekt och de andra är osäkra på vilket land offerten ska till. Det får mig i alla fall att fnissa till varje gång jag får tider och materiallistor där mina kollegor har skrivit det.
Eftermiddagen gick jag återigen ut på en längre promenad med Turre. Det har ju inte varit särskilt blött och inte heller mycket snö, så jag förstår inte varför det är lerigt på sina ställen i skogen... Vi höll ett högt tempo och gick dessutom vilse en bra bit eftersom de har flyttat gångvägen från Fresta in till oss. Jag har hållit mig ifrån den sedan de gjorde det för jag visste inte riktigt vad de gjort, om de bara flyttat den eller om den var stängd. Nu tänkte jag att det var dags att kolla vad som var fallet.
Det fanns en väg att gå mot vår väg, men den såg mest ut som en arbetsplats, det var kravallstaket i kanten på den och testen var mest tillplattat sand, grus och lera från det att de hade grävt. Jag tänkte att det borde gå att gå motionsspåret och komma tillbaka till vägen vi kommit på tidigare. Det går säkert, men jag som aldrig har tagit den vägen visste ju inte vilka stigar jag skulle följa. Det spelade ju heller ingen större roll, även om man går vilse så är den skogen inte särskilt stor, så det är ju inte så att man aldrig hittar hem och de får skicka ut sök efter en...

Ja, det visade sig i alla fall att jag gått för långt åt höger, vilket jag misstänkte också, men jag hittade ingen stig som gick mer åt vänster helt enkelt. Efter mycket om och men så hittade vi i alla fall hem, jag var genomsvettig och Turre var nöjd med promenaden men var lerig på hela magen. Han är inte en lerälskare, men är man tax så blir man helt enkelt lerig på magen om man går ut, det finns bara två val, bli lerig eller stanna inne. Turre väljer ju hellre att bli lerig, däremot så gillar varken han eller jag att skölja av magen på honom, han blir ju dyngsur och därmed blir också soffan och/eller sängen det. Vad vi gjorde var istället att ge det en liten stund, tillräckligt för att det sista skulle torka och sen borstade jag ut det på golvet istället. Det var ändå dags att dammsuga och att borsta ut det är enklare. Jag var fascinerad över hur långt man kommer på drygt en timme, sen upptäckte jag att jag snarare varit ute i drygt 1½ timme, man hinner runt en stor del av Väsby på den tiden.

På Facebook snurrade det idag en video på några dykare som blev uppsökta av en delfin som behövde hjälp. Han hade en krok och rev som satt fast i en av fenorna. Dykarna hjälpte förstås till, det tog en väldigt tid och pyssel att få lös kroken och reven som var trasslad runt fenan. Det som är så fascinerande med delfiner är ju att de är så intelligenta. Det är ju en sak att tama djur har lärt sig av erfarenhet att vi människor kan lösa deras problem. Min häst till exempel fastnade i en dörr med selen en gång och första tanken var att slita sig loss, men när jag sa att hon skulle vara lugn och att jag skulle fixa, då bara stod hon still helt avslappnat tills jag fått loss henne. Tillit är ofta svaret på hur skador kan avvärjas då det gäller husdjur. Men en vild delfin, det som är så häftigt är ju att de är så smarta att de förstår att vi är smarta och kommer att förstå vad det är de vill ha hjälp med! De verkar ju också förstå att vi har inbyggda verktyg (fingrar) som kan trassla ut saker. Ja, det gjorde som sagt ett stort intryck på mig!

Vi tyckte helt olika

21/1 På tisdagen hade jag en massa att göra på jobbet, men fick i alla fall det mesta gjort. Efter att ha annonserat på Facebook om sällskap till kvällen för att gå på bio, fick jag återigen sällskap av L som var glad att få sällskap en kväll till i Stockholm och dessutom fick gå på bio gratis. Mina fribiljetter skulle gå ut nästa dag och jag ville inte slösa bort dem genom att inte utnyttja dem. Hon hade redan sett The Hobbit 2, men hade inget emot att se den igen när det var gratis och allt. Vi hade dessutom en gratisbiljett för snacks och cola, så det delade vi systerligt på. Jag gillade inte första filmen och tyckte att den var larvig och hade lite "tappa byxorna-humor", billig humor alltså, där de talar om för en att nu ska ni skratta... Det gillar inte jag och blir negativt inställd och tjurig och tycker till slut att ingenting är roligt, inte ens det jag kanske normalt skulle skratta åt.
Den här andra filmen överraskade mig därför mycket positivt. Systerdottern tyckte om den första men inte det andra så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men jag tyckte som sagt tvärtom.

Att åka till veterinären och röntga är visst kvalitetstid

3/9 På tisdagen gav jag upp och tog Judas till veterinären för att ta en titt på benet/tassen.
Han var mycket missnöjd när jag lockade in honom tidigare än vanligt och sen puttade in honom i en transportbur. Jag tänkte att det är nog sista gången han kommer in när jag ropar på honom. Det tog runt 5 minuter innan han kom till tomten, så han var nog en bra bit bort men kom ändå. Jag brukar sällan ropa på honom så han blev väl glatt överraskad och sen gick det sådär...
Vi hade fått tid hos Vallentunas Veterinärklinik som min vän H hade rekommenderat, den ligger precis rätt för mig som nästan bor närmare Vallentuna än Väsby så jag tänkte att det var värt att testa.
Judas var mycket missnöjd med att sitta i en transportbur i bilen och han jamade och skrek hela vägen. När vi kom fram så gjorde han som han brukar när man håller fast honom, han försöker att komma loss, men helt utan något som helst våld. Han bits eller rivs aldrig!
Sen plötsligt så verkade han komma på att det var rätt trevlig med så mycket uppmärksamhet och sen lade han sig ner och spann istället och jag behövde inte ens hålla fast honom.
När det lyssnade på hans hjärta hörde de något konstigt så de ville inte söva honom och såhär i efterhand är jag väldigt glad för det! Varför skulle vi ha gjort det liksom?
Han låg på röntgenbordet helt stilla och nöjd och gjorde inte en min när vi lade honom åt olika håll och höll ut benen under ljusstrålen, han bara spann och var väldigt nöjd. När vi kom dit så sa jag att jag trodde att det var en fraktur, men de trodde att det snarare var ett bett eller nåt sånt. Efter en massa röntgande och fixande så kunde de bara konstatera att det var jag som hade rätt...
3 veckors husarrest och smärtstillande ordinerade de. Hur man ens lyckas med det med en utekatt som hellre väljer att springa på 3 ben i flera timmar ute än att stanna hemma, det vet jag inte. Han har dessutom genom åren tagit sig förbi en låst kattlucka och en låst kattlucka med 2 flyttkartonger med böcker framför. Hur man ens börjar låsa in en sån katt vet jag inte, jag kan ju inte gärna förpassa honom till ett enda rum i 3 veckor, ett rum där man kan stänga dörren.
Jag bestämde mig redan där och då både för att strunta i den ordinationen och dessutom i det smärtstillande, om han går ut i alla fall och dessutom går på smärtstillande, då lär han inte ta det lugnt för att det gör ont ens.
När det gäller en katt så är det ju trots allt inte hela världen om de blir lite halta för resten av livet, så länge de inte har ont resten av livet.
Det var ett av benen mitt i "handen" som var av, ni kan tänka er i våra händer så var det mittenbenet på förlängningen av fingrarna, det som sitter i mitten av handen.
Det var ungefär vad jag hade trott och det blev dyrt att bevisa att jag hade rätt och att det dessutom inte finns något att göra åt det. Dessutom ville de att vi skulle komma tillbaka efter 3 veckor. Varför skulle jag göra det med något som de ändå inte kan göra något åt?
Både veterinärerna och sköterskorna var däremot väldigt, väldigt trevliga och Judas var väldigt förtjust i dem. Det slutade med att de fotade honom och frågade om de fick lägga ut en bild på honom på sin Facebooksida och det gick jag med på.
Judas tycktes komma fram till att detta var bra kvalitetstid med matte och vi kom faktiskt varandra mycket närmare under dagen och vi lärde känna varandra på ett helt nytt sätt.
Det har ju aldrig hänt tidigare att vi umgåtts så länge i taget, utan några andra i närheten eller en svartis hund som försöker gå emellan. Dessutom är vi båda på språng mest hela tiden, så är inte han upptagen så är jag det och vi möts hemma i ett par minuter eller så sover vi i samma säng eller soffa.
Det kändes nyttigt och som sagt så ändrade han inställning väldigt fort.
När vi kom hem ställde jag ned transportburen utanför huset och öppnade den och han knatade ut och satte sig på stengången, han litade alltså på att jag inte skulle stänga in honom igen!

Är folk helt riktiga eller?

25/6 På måndagen var det stressigt på jobbet, det är ju dessutom extra mycket att göra såhär veckorna före semestern.
Det var värsta slagregnet på eftermiddagen och när jag kom hem hade busken på framsidan fallit åt sidan, det har ju aldrig hänt tidigare så det måste ha varit nåt i hästväg.
Jag lade ut bilen på blocket och tog foton förstås före det, nu får vi se om jag få den såld så jag kan köpa ett nytt förråd.

Citatet med bilden på Barack Obama känns kanske helt självklart här i Sverige, det är väldigt få som tycker annorlunda här, det känns så självklart att man undrar varför han ens sagt det. Men ni skulle se reaktionerna på detta på Facebook!
Amerikaner som menar att USA är frihetens överkurs, vill helst styra alla andra att följa deras egen religion och åsikter. För mig är det så konstigt att jag undrar om de finns på riktigt eller om det är en läskig historia bara.
Det blev i alla fall en stor diskussion hurvida Obama ens har rätt att uttala sig i frågan och det var en riktig hatkampanj. I Sverige hade det uppfattats som billiga poäng i opinionsmätningarna, i USA är det en jätterisk att uttala sig om sånt och det ger negativa utslag på populariteten inom några timmar.

Lika förbryllad blir jag av det här med sommarkatter. Vi har hört det sedan vi var små, folk skaffar sommarkatter och överger dem till hösten. Finns dessa människor på riktigt?
Är jag naiv som tror att en barnfamilj inte skulle komma på en sån idé? Jag kan då inte tro att jag känner såna människor. Hur kan de vara funtade och är vi säkra på att detta inte bara är en modern myt? Själv har jag visserligen en hittekatt men jag gissar på att han var runt 2 år när jag hittade honom och det är helt uppenbart att någon har älskat den där katten. Han är trygg och helt genomsnäll, älskar alla människor och är uppfostrad.

Soluppgang och solnedgang

Det blev bade kallt och hart att sova i en swag mitt i oknen... Forst var jag varm om benen men sen fros jag ratt ordentligt senare pa morgonen. Jag hade ju somnat av ren utmattning men vaknade igen vid 2.30 for att det var varmt och hart. Det var flera i gruppen som fortfarande var vakna och satt och drack ol och rokte, jag somnade strax om till deras mumlande roster. Nar det var dags att ga upp pa morgonen var det riktigt kallt och ingen ville egentligen krypa ur swagsen, men om man inte rorde pa sig fick man smasten kastat pa delen av swagen som lag over ansiktet, D gick runt och kollade att alla var vakna. Han hade dock missat en av tyskarna som lagt sig en bit bort och jag skickade dit hans kompis for att vacka honom. Eftersom alla utom ett lite aldre par var i 19-25 ars aldern sa blev det ju lite sa att jag mammade dem. Jag fick till exempel hjalpa en av engelsmannen att fa ihop sovsacken...

Jag gick upp direkt och packade ihop min swag och det fanns redan kaffe, toast och flingor framdukade sa jag tog mig en macka. Sen stalldes aven lite rester fran gardagens middag fram sa jag at det eftersom det ar lattare for mig att ata.

Mellan traden tittade solen redan fram och det var jattevackert!

Sen hjalptes vi at att diska och plocka undan och kom ivag vid 7.30.
Da akte vi mot Valley of the Vinds och det tog ett tag och sen borjade vi aterigen att klattra. Den har gangen var det runt 6 kilometer och jag blev lite orolig att det skulle vara lika brant som dagen innan. Men det visade sig visserligen vara ratt brant och tungt pa sina stallen men ingen jamfort med lordagen. Det kandes till och med kortare att ga den har strackan. Pa ett stalle var det en klipphall som skulle forceras och det gick ju bra uppat men det var ratt laskigt nar vi skulle ned igen... Jag och D pratade en hel massa den har dagen och hade ratt trevligt. Han berattade for mig om Australien och sitt jobb och jag berattade om Europa och Sverige.

Klippformationerna ar valdigt haftiga och det ar svart att sluta fota. Men det ar ganska farligt att ga dar, minsta felsteg och du faller valdigt illa. D visade oss hur man brukade gora farg av olika stensorter och blandade pulver fran dem med vatten och malade pa sin arm.
Nar vi kom ned igen akte vi till ett raststalle i parken och at lunch. Det blev fajitabrod med sallad, skinka, tonfisk, majs, tomater, gurka och lite annat som man fick fixa sjalv sa som man ville ha det. De later battre an vad det var... Det smakade inte sa mycket och vi fick genast en svarm med flugor omkring oss. De ar inte sa stora men de flyger in i munnen pa dig om du inte haller den stangd. Nar de satte sig pa mackorna var vi tvungna att peta bort dem, de flog inte bort om man forsokte skramma dem. Jag rakade till och med peta sa hart pa en att han smetades ut over min macka... bla.

Alla korde sina egna ideer for att skydda sig mot flugorna, en del trodde att insektsspray skulle hjalpa, andra hade nat runt huvudet och tva satte nasduk for munnen och nar flugorna blev som varst vid lunchen satte han den for hela ansiktet och undrade varfor han inte gjort det tidigare.

Utanfor toaletten pa raststallet hittade vi en stor spindel, den var flera centimeter stor och sag ratt laskig ut, men den andra gruppens guide sa att den inte var farligare an att man madde valdigt daligt om man blev biten. Fast den satt helt fredligt i sitt nat och lat oss fota den.

Efter lunch akte vi till Ayers Rock (Uluru) och gick en bit utefter klippan och tittade pa bland annat gamla vaggmalningar och det skyddande overhanget som de anvande som kok forr i tiden. Uluru ar valdigt imponerande och vackert och den roda klippan mot den bla himlen ar helt religiost vackert.

,

Vi gick ett par kilometer och akte sedan mot utsiktsplatsen for att se solnedgangen over Uluru.
Vi var definitivt inte de enda dar, det var busslaster med folk, mest ungdomar och deras guider liksom vara stod och lagade mat vid bussarna. Solnedgangen var vackrare an vad det gar att beskriva med ord eller bilder, men jag kan saga sa mycket den synen var vart hela resan till Australien. Medan vi vantade pa solnedgangen roade sig Italienarna med att spela luffarschack och dricka vin, troligtvis inspirerade av de symboler som D ritat upp i sanden under dagen och forklarat meningen med.

Lagom tills vi fotat klart och solen gatt ned helt var maten klar och vi fick nudlar med kyckling och gronsaker.

Sen hjalptes vi aterigen att att diska och fixa undan och akte sedan tillbaka mot var camping dar vi redan tidigare lamnat av dagens vedskord. Medan vi hamtade veden stod forresten en hel flock kameler (dromedarer) och stirrade pa oss nar vi forsokte sparka ned trad som stod pa halvstang, slutligen sprang de ivag nar vi svarmade for mycket. Vi var ju anda 16 personer och i var jakt pa ved sag vi nog ut som en flock vargar som forsoker omringa ett byte.

Nar vi kom till campingen tog det oss med gemensamma krafter ungefar 3 minuter att fa igang brasan, det ar enkelt nar man har sa torr ved som de har i Australien. Sen satt vi och pratade och bara hade det bra medan nagra gick och duschade. Jag som inte vetat att det skulle finnas tillgang till dusch hade bara tagit med mig rena underklader och inget mer, sa jag tyckte det var lika bra att skippa det, dessutom fros jag redan som en gris. D satt med och snackade den har kvallen eftersom han inte behovde laga mat eller fixa nat mer under kvallen och vi hade jatteroliga diskussioner om olikheter oss alla emellan eftersom det fanns Britter, Tyskar, Hollandare, Svensk, Italienare och Australiensare dar. En av de yngre britterna lat sig hetsas till att hoppa over elden ocksa. Nar vi kom in pa en diskussion om Facebook kande jag mig inte gammal utan uraldrig, en av tjejerna (2o ar gammal) tyckte att jag var sa haftig for att jag ar pa Facebook... Ja, vad sager man, nar de blir sa forvanade, da inser man att man kunde vara deras mamma.