Att åka till veterinären och röntga är visst kvalitetstid

3/9 På tisdagen gav jag upp och tog Judas till veterinären för att ta en titt på benet/tassen.
Han var mycket missnöjd när jag lockade in honom tidigare än vanligt och sen puttade in honom i en transportbur. Jag tänkte att det är nog sista gången han kommer in när jag ropar på honom. Det tog runt 5 minuter innan han kom till tomten, så han var nog en bra bit bort men kom ändå. Jag brukar sällan ropa på honom så han blev väl glatt överraskad och sen gick det sådär...
Vi hade fått tid hos Vallentunas Veterinärklinik som min vän H hade rekommenderat, den ligger precis rätt för mig som nästan bor närmare Vallentuna än Väsby så jag tänkte att det var värt att testa.
Judas var mycket missnöjd med att sitta i en transportbur i bilen och han jamade och skrek hela vägen. När vi kom fram så gjorde han som han brukar när man håller fast honom, han försöker att komma loss, men helt utan något som helst våld. Han bits eller rivs aldrig!
Sen plötsligt så verkade han komma på att det var rätt trevlig med så mycket uppmärksamhet och sen lade han sig ner och spann istället och jag behövde inte ens hålla fast honom.
När det lyssnade på hans hjärta hörde de något konstigt så de ville inte söva honom och såhär i efterhand är jag väldigt glad för det! Varför skulle vi ha gjort det liksom?
Han låg på röntgenbordet helt stilla och nöjd och gjorde inte en min när vi lade honom åt olika håll och höll ut benen under ljusstrålen, han bara spann och var väldigt nöjd. När vi kom dit så sa jag att jag trodde att det var en fraktur, men de trodde att det snarare var ett bett eller nåt sånt. Efter en massa röntgande och fixande så kunde de bara konstatera att det var jag som hade rätt...
3 veckors husarrest och smärtstillande ordinerade de. Hur man ens lyckas med det med en utekatt som hellre väljer att springa på 3 ben i flera timmar ute än att stanna hemma, det vet jag inte. Han har dessutom genom åren tagit sig förbi en låst kattlucka och en låst kattlucka med 2 flyttkartonger med böcker framför. Hur man ens börjar låsa in en sån katt vet jag inte, jag kan ju inte gärna förpassa honom till ett enda rum i 3 veckor, ett rum där man kan stänga dörren.
Jag bestämde mig redan där och då både för att strunta i den ordinationen och dessutom i det smärtstillande, om han går ut i alla fall och dessutom går på smärtstillande, då lär han inte ta det lugnt för att det gör ont ens.
När det gäller en katt så är det ju trots allt inte hela världen om de blir lite halta för resten av livet, så länge de inte har ont resten av livet.
Det var ett av benen mitt i "handen" som var av, ni kan tänka er i våra händer så var det mittenbenet på förlängningen av fingrarna, det som sitter i mitten av handen.
Det var ungefär vad jag hade trott och det blev dyrt att bevisa att jag hade rätt och att det dessutom inte finns något att göra åt det. Dessutom ville de att vi skulle komma tillbaka efter 3 veckor. Varför skulle jag göra det med något som de ändå inte kan göra något åt?
Både veterinärerna och sköterskorna var däremot väldigt, väldigt trevliga och Judas var väldigt förtjust i dem. Det slutade med att de fotade honom och frågade om de fick lägga ut en bild på honom på sin Facebooksida och det gick jag med på.
Judas tycktes komma fram till att detta var bra kvalitetstid med matte och vi kom faktiskt varandra mycket närmare under dagen och vi lärde känna varandra på ett helt nytt sätt.
Det har ju aldrig hänt tidigare att vi umgåtts så länge i taget, utan några andra i närheten eller en svartis hund som försöker gå emellan. Dessutom är vi båda på språng mest hela tiden, så är inte han upptagen så är jag det och vi möts hemma i ett par minuter eller så sover vi i samma säng eller soffa.
Det kändes nyttigt och som sagt så ändrade han inställning väldigt fort.
När vi kom hem ställde jag ned transportburen utanför huset och öppnade den och han knatade ut och satte sig på stengången, han litade alltså på att jag inte skulle stänga in honom igen!