Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam

28/8 På onsdagen vaknade vi som sagt i Skottland och jag insåg att jag glömt min medicin, Levaxin som jag har för att ersätta hormon som sköldkörteln egentligen ska tillverka. Det styr ämnesomsättningen och utan den blir jag helt borta och dessutom väldigt frusen. Vi kallar det för "Strumakoma", det är omöjligt att koncentrera sig, man blir så trött att man kan somna stående, pulsen går ner och kroppen sover helt enkelt fast man är vaken, detta för att spara energi.
Inte nog med alla dessa symptom som kommer inom bara ett par timmar om jag inte tar min medicin på morgonen, jag får också en typ av panik av att veta att det kommer att hända och jag blir stressad, rädd och ledsen. Under vårt möte och rundtur i produktionen, som höll på hela dagen märkte jag att P såg på mig att jag var trött och okoncentrerad och vi tog många bensträckare och till slut tyckte jag att det var bättre att berätta vad problemet var och det var en attans tur!
Utan att jag visste om det gick han då till en av tjejerna på kontoret som ringde en kompis på vårdcentralen och sen kom de in och frågade vilken medicin jag behövde och i vilken dos och senare på eftermiddagen skjutsade en av cheferna mig till vårdcentralen för att hämta receptet och sen till apoteket för att hämta upp medicinen!
Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam i hela mitt liv!
Dessutom är all vård och medicin gratis i Skottland, till och med för mig som svensk, så jag betalade inte någonting för något av detta.
Efter att ha tagit medicinen och sovit lite middag så mådde jag bättre, men helt återställd räknade jag inte med att vara förrän nästa dag.
Jag och P hade bokat bord på ett väldigt speciellt ställe på önskemål av D som hittat den restaurangen på Guide Michelins hemsida. Det är ett historiskt ställe där Churchill och någon viktig amerikan (jag minns inte vilken, men det är ett välkänt namn) hade ett möte inför D-day, spännande.
Det ligger väldigt vackert vid vattnet, men det ligger också väldigt isolerat och det leder en liten, liten väg dit, nästan som en asfalterad kostig.
Stranraer är väldigt litet så vi kanske inte skulle blivit så förvånade över att taxichauffören kände S som vi bjudit med för att hon jobbar med P. Vi höll på att börja skratta högt när P frågade om han kände henne när han konstaterade att det var hennes bil som skulle följa oss ut till restaurangen och han svarade kort och lågt: Mitt ex...
Extra känsligt i en gammal och liten ort i Skottland är det säkert att hon lämnade honom för en kvinna, det blir nog mycket snack då...
Vi blev invisade i salongen när vi kom in i huset och där fick vi serverat en fördrink och det kändes väldigt exklusivt och allt var väldigt vackert både inne och utanför huset.
Maten var faktiskt inte så speciell men smakade inte illa, bara väldigt lite.
Det är en spikad meny med 5-6 rätter på, så man väljer inte själv vad man ska äta, men det var inga konstiga saker bara inte särskilt speciellt eller gott.
Efter middagen blev vi återigen invisade i salongen där vi serverades kaffe och efterrätt. De serverade bland annat hemgjorda klubbor som mest såg ut som bränt socker men faktiskt smakade väldigt gott. Vi hade väldigt kul och skrattade en hel del och sen tog vi en taxi tillbaka och vid det laget var jag återigen väldigt trött och jag var glad att jag i slutänden sagt att det var bättre att vi tog taxi än att jag som inte dricker skulle köra så som jag erbjudit mig att göra tidigare.
En trevlig kväll hade det varit, mycket tack vare att jag fått min medicin!