Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!