21/3 På lördagen fick vi bakslag i våren och det kom så pass mycket snö att det låg kvar till dagen efter. Det var min gamla kollegas födelsedag denna dag så jag åkte iväg till kyrkogården för att se till graven och sätta dit lite mini-påskliljor åt henne. Hon var min extra-farmor trots att hon var lite för ung för att vara det. Hon blev sjuk i november före sin 70-årsdag och avled av hjärntumör på midsommarafton året efter, alltså runt 6 månader efter att hon blivit sjuk. Hon hade ingen släkt i Sverige, hon var finlandssvensk, så det var jag som tog hand om allt det praktiska med läkarmöten, betala räkningar, sköta om lägenheten och att hålla kontakten med hennes släkt i Finland. Hennes brors fru kom för att hälsa på en helg och då bodde hon hos mig också trots att vi inte träffats tidigare. Vi hade ju haft så mycket kontakt medan S var sjuk så det kändes som om vi kände varandra redan. När hon dog kändes det som om det var det bästa för alla inblandade, hon var ledsen och mådde dåligt både fysiskt och psykiskt och hade avsagt sig ytterligare behandling och det var nog en lättnad för henne och eftersom vi andra också haft det jobbigt och visste hur det skulle sluta så var det en lättnad att det gick så fort för henne. Jag hade hälsat på henne varje dag första månaden och sen när hennes andra vän kom hem efter en resa så delade vi upp det och åkte dit varannan dag. De på hospis var glatt förvånade över att hon som inte hade varken barn eller barnbarn hade besök varje dag, de sa att de flesta inte ens hade besök en gång i veckan... Men goda vänner får man inte, dem förtjänar man och hon hade helt klar förtjänat oss. När hon inte längre kunde prata och vi satt i möte med läkarna så kunde jag se hur lättad och tacksam hon var över att jag så gott som läste hennes tankar och översatte hennes oro och rädsla till ord de kunde förstå. Att se den tacksamheten var nog för mig och det kändes bra att kunna göra det för henne efter så många års vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar