Äntligen är den tillbaka, nu kan jag andas ut

6/3 På torsdagen tog jag mig äntligen tid att få min gamla, goda ringsignal tillbaka på telefonen. Den har bara fallit ur telefonen på något vänster, tillsammans med musik och bilder, men inte alla...
Det jag har som ringsignal är min gudson A´s skratt när han var 10 år gammal. Jag bad honom skratta och så spelade jag in det. Det är ett hjärtligt gapflabb och man blir glad när man hör det. A har fyllt 19 i år, så jag har alltså haft denna ringsignal i 9 år! I några av de åren har även hans mamma haft den signalen. Det spelar ingen roll hur stressad jag är, ringer min telefon blir jag inte det minsta stressad och den signal jag varit tvingad att använda under några veckor gör att det kryper i ryggraden och den gör mig stressad även när jag inte har något att göra, det är själva signalen i sig som gör det. Dessutom har alla mina kollegor samma jäkla signal så man blir förvirrad också.
Innan jag gick och lade mig slängde jag ner några revbensspjäll i min crockpot, hällde lite salt och en flaska BBq-sås över och ställde in timern på 9 timmar. Sen kan jag äta riktigt möra, fina revben till middag imorgon.

Vems häxfötter är det där?

23/1 När jag vaknade på torsdagen kändes mina en och fötter jättekonstiga. Jag har alltid tyckt att jag har ovanligt söta fötter i jämförelse med de flesta andra, men nu såg de ut att sitta på en ådrig, gammal häxa...
Blodådrorna var jättestora och stack ut på hela fötterna och det såg verkligen inte bra eller friskt ut.
Men det var ju bra att ta sig upp och gå till jobbet och det kändes bättre ju längre dagen led.
Däremot var min värk väldigt jobbig den här dagen.
Jag klarar verkligen inte av när det blir kallare väder, det gör extra ont då, jag vill ha sol och värme.
Jag hade en väldigt trevlig jobblunch med kunden G och sånt gör ju allt lättare att bära i alla fall.
Som om eländet inte kunde räcka så försvann plötsligt ringsignalen jag haft på flera telefoner i runt 9 år plötslgit från min telefon utan förvarning, istället var det standardsignalen som alla andra på jobbet har, jag höll på att missa ett samtal för att jag inte fattade att det var min telefon som ringde. Dessutom är signalen mycket stressande, min gamla går inte att bli stressad av trots att jag haft den så länge. Det är gudsonens gapskratt som jag spelade in när han var 10 år gammal och satt i min soffa. Ett barnskratt går det inte att bli stressad av trots att man vet att det är ett jobbsamtal helt enkelt.
Jag har förstås flera backuper på signalen, annars hade jag ju inte lyckats behålla den så länge, nu måste jag bra ta mig för att hitta den och fixa till det också.