13/1 Jag har tänkt att gå ur Postkodlotteriet i flera år, men varje gång jag ska till att ta tag i saken så skickar de ut det där bladet där de berättar vad de insamlade pengarna går till... Men förra veckan var det en massa skriverier i media om att de skulle dra dubbla belopp i Mars utan godkännande från sina medlemmar och även om beslutet drogs tillbaka på grund av den stora folkstormen så fick det mig att bestämma mig en gång för alla. Bättre att ge pengarna direkt till de organisationer jag vill stödja istället tycker jag. Som det har varit nu så har jag stött Amnesty, Cooperation utan gränser/We effect och Postkodlotteriet. Jag har ökat mina bidrag till de första två när min inkomst har ökat och jag fått bättre ekonomi, men Postkodlotteriet har jag inte haft så stor tilltro till och har minskat från två lotter till en och har ledsnat på deras attidtyd många gånger. En gång ringde de och försökte pracka på mig en lott till för att jag hade vunnit en extra i en månad eller vad det var. Killen som ringde blev dessutom sur när jag sa ett stenhårt men vänligt nej. Jag tycker deras försäljningsmetoder gränsar till Nigeria-Brev faktiskt. Det är lite, du har vunnit 14 miljoner, ge oss lite till så får du dem...Jag ringde i alla fall upp dem för att avsluta medlemskapet, det är struligt som sjutton och jag hade mailat dem veckan innan utan resultat. Jag hamnade i en telefonkö som enligt svararrösten var drygt 30 minuter. Just då fick jag besök av Polishelikopterkillarna till jobbet, så jag lade på och hjälpte dem att prova ut hjälmar istället.
Sedan nyår har jag varit jätteduktig på att gå och lägga mig i tid, mellan 22-23. Det var inget nyårslöfte, bara något jag tagit tag i att göra.
Jag kom i säng vid 22 och var väldigt nöjd med mig själv, jag tog en insomningstablett och sekunderna efter att jag svalt den får jag ett sms från min vän Ah uppe i "Gävle".
Hennes shettissto hade påbörjat sin fölning som det inte alls var dags för...
Normalt skulle jag sätta mig i bilen och åka dit utan att ens tänka, men nu var det ju en omöjlighet. Jag har nog aldrig varit så besviken på att inte ha sekunderna på min sida. Om jag bara hade lagt mig en minut senare hade det varit i tid. Jag tycker inte om att lämna en vän i sticket och Ah sitter ensam på sin gård på landet och skulle behövt mitt stöd. Jag var så oerhört besviken...
Strax senare var jag lyckligt omedveten om att jag inte kunde vara där för henne, för då hade jag somnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar