söndag 23 mars 2014
Jag åt räkor när hon dog
1/1 På onsdagen vaknade vi någon gång mitt på dagen och var rätt så möra båda två och kände oss ganska bakis fast ingen av oss druckit alkohol kvällen innan.
Vad kan passa bättre än fet bakfyllemat då?
Det lustiga var att pizzerian Drop In också såg ut att vara det enda stället i Väsby som faktiskt hade öppet på nyårsdagen. Det är förstås väldigt bra business med den typen av mat på en sån dag och trots att hela Väsby såg helt tomt och övergivet ut när vi åkte ned mot stationen så var det massor med folk just där!
A var lite nyttigare än jag och tog en sallad, jag bestämde mig för att ta en av årets två pizzor dagen till ära, men pizza är ju aldrig så gott som det luktar så som vanligt var det en besvikelse. Det känns fräschare och godare med ruccola på pizzan däremot.
Jag gillade ju inte ruccola förr, avskydde det till och med. Nu kan jag inte få nog av det...
Det har varit samma sak med flera saker, bambuskott, räkor, parmesan, kräftor och semlor till exempel. Som tur är så är det oftast nyttiga saker som jag plötsligt tycker om, inte onyttiga, semlor är undantaget.
Eftersom jag vet att jag är så här så provar jag saker jag inte gillar med jämna mellanrum, för ibland är det ju en riktig fullträff.
De saker som jag inte har tyckt om (till och med avskytt) och plötsligt gillar är det jag verkligen älskar sen. Dessutom känns det som om jag förlorat flera år av god mat när jag väl tycker om något sådant.
Jag vet exakt datumet när mitt äckel för räkor plötsligt gick över. Vi satt på Vildmarkshotellet vid Kolmården och jag beställde in färska räkor med aioli till förrätt, jag kände att jag bara ville ha det och jag älskade det från den dagen. Tidigare kunde jag inte ta i en tallrik där det legat räkor.
Nästa morgon fick vi reda på att Prinsessan Diana dött den kvällen vilket inte har något med saken att göra, förutom att jag därför alltid kommer ihåg när hon dog... 31 Augusti 1997.
Efter att vi ätit körde jag A till stationen och hon började ta sig hemåt. Resten av dagen blev lat för mig, det kunde jag behöva kände jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar