Slavdrivare är bra att ha ibland

29/9 Vi startade söndagen med frukost på kondis för E älskar deras räkmacka. J var måttligt imponerad, men trevlig hade vi. Sen åkte vi ut till syrran där jag skulle träna bruksridning igen, den här gången med hjälp av J som också rider det och dessutom jobbar på förbundet. Hon var en riktig slavdrivare och gjorde hindren trånga och svåra och var på mig hela tiden. Dessutom lade hon upp ett hinder åt oss eftersom det också ingår i klassen, det är vad jag tycker är värst, jag är nämligen hopprädd. Venar är däremot väldigt snäll och hindret var inte högt, så det gick bra fast vi kom fel hela tiden. När J slutligen var nöjd så avslutade vi passet. Nästa helt är det dags för DM så det var bra att ha någon som gnällde på en en stund. Sen bjöd syrran på fika och tjejerna fick ta en titt på huset och sen åkte vi hemåt för E och J ville helst ta sig hem innan det blev allt för mörkt.
På kvällen var alla i familjen bjudna på middag hos mamma och pappa eftersom de skulle göra vår favorit, Bettybullar. Det är kryddad köttfärs med persilja i, omgiven av bröddeg, sen är bullen friterad i olja. Till det äter man en kall sås gjord på 1 liter naturell yoghurt och 3 deciliter gräddfil.
Det låter säkert som en helt ok rätt, men det är bara så jäkla gott!
Jag kan däremot sällan äta mer än 1 eller 2 och det var nog tur det för mamma tycktes ha räknat lite fel för de tog slut innan folk var mätta och vi brukar vilja ta hem några att ha till frukost och mellanmål. De här bullarna är rätt besvärliga att göra och det tar en massa tid, dessutom luktar hela huset fritös efteråt, men det är värt det, fast man orkar göra det max en gång per år.
Systerdottern som just kom hem från pojkvännen i Linköping hade köpt mat på McDonalds, hon är en av de få som inte tycker om bullarna, det är ju tur, annars hade hon ju blivit ledsen för att bli utan.

De är värda all tid i världen

8/11 På torsdagen skulle jag äntligen få träffa min Ju igen, jag hade inte sett henne på över en månad i alla fall, kanske två?
Hon hade önskat att vi skulle baka Bettybullar, det är vad vi kallar dem hemma hos oss. Det är min mamma som är Betty och dessa har varit våra favoriter sedan vi var små, men det tar tid och kraft att baka dem.
Ju är vegetarian men hade bestämt att vi skulle göra som vanligt och ha köttfärs i dem, varför vi gjorde det vet vi inte riktigt för även om det bara är hon som är vegetarian så brukar jag alltid peta bort köttfärsen från dem eftersom jag aldrig varit särskilt förtjust i köttfärs.
Strax efter att jag slutat jobbet möttes vi i alla fall upp på Ica för att handla och det var ju tur att vi båda var där för annars hade vi faktiskt glömt hälften av det vi behövde.
När vi kom hem gjorde jag degen och Ju hackade lök. Sen blandade jag köttfärsen med salt, peppar, hackad lök och hackad persilja och sen satte vi igång med själv bakandet.

Vi hade mycket att prata om eftersom det var så länge sedan vi setts och det låter fruktansvärt löjligt, men för mig har saker liksom inte hänt förrän jag delat dem med Ju. Hon har varit en viktig del av mitt liv sedan jag var 15 år gammal och en gång fick hon ett vykort av mig. Det är det du ser längst upp i inlägget. Även när vi har behövt ta pauser från varandra så har vi vetat att detta är sant och att vi inte har råd att bli ovänner och att vi troligtvis inte känner någon annan bättre än vi känner varandra heller för den delen. Till viss del undrar jag om det inte till och med ibland är sant att den andra känner en bättre än vad man gör själv?
I alla fall så bakade vi ut små rundlar och lade en klick köttfärs i dem och sen gör man ett litet knyte av dem och så friterar man dem. Jag brukar använda en fritös till det, det är enda gången jag använder min fritös och det var garanterat minst 2 år sedan jag använde den sist, därför var jag tacksam mot mig själv att jag tömt och diskat den innan jag ställt in den i skåpet för två år sedan!
När bullarna är klara serveras de med en (kall) blandning av naturell yoghurt och gräddfil som man doppar bitar av bullarna i.
Tyvärr hade vi haft lite för lite salt i degen och den laktosfria yoghurtblandningen smakade lite sött, så för mig blev det inte den stora lyckan som jag hade hoppats att äta Bettybullar för första gången på flera år. Jag åt 2 stycken, Ju som längtat efter bullar i flera månader åt desto fler!
Sen diskade vi upp och så snackade vi skit i några timmar till. Vid 22 ungefär åkte Ju hemåt med en stor påse Bettybullar till resten av familjen och jag kände mig lugnare och mer "landad" än jag gjort på två veckor efter att jag kommit hem från USA.

Den sista bilden är tillägnad Ju och Ah, de enda som platsar i kolumn två!
Det är rätt skönt att inte alltid vara ensam i dumheterna man hamnar i och de gör det enkelt och roligt att hamna där...