På vilken sida sitter blinkersen egentligen?

16/5 På lördagen åt jag, S, A och V lunch nere i byn eftersom A skulle tillbaka till Bangkok och jobbet på eftermiddagen. Sen på kvällen var det dags för födelsedagskalas på Buffalo Bill, vår vän P som är chef på restaurangen fyllde år och det bjöds på buffé. Vi var väldigt många och jag hann verkligen inte prata med folk och sen väldigt tidigt på kvällen så bad S mig att köra honom hem, han hade druckit och det hade ju inte jag. Jag hade lämnat av honom hemma och skulle ta bilen med mig tillbaka, jag hade till och med kört större delen av vägen hem när han ringde och sa att hans nyckel ju satt på bilnyckelknippan... Klantigt av oss båda två eftersom vi kommit ihåg det kvällen innan då jag också hade kört hem honom. Det var bara att åka tillbaka och när jag kom tillbaka hade det ju tagit ett tag så då hade de som var kvar på restaurangen hunnit börja oroa sig för vart jag tagit vägen. De är alltid lite oroliga för mig när jag kör eftersom det är vänstertrafik, men jag har ju kört i England och Skottland bland annat och i Mae Phim finns det en enda väg rakt igenom byn och det är verkligen inte mycket trafik, det är ju en liten fiskeby. På kvällarna är man ofta ensam på vägen och min största oro är att köra på någon annan. På den lilla vägen in till S hus finns det inga gatlyktor och det går folk utefter den vägen i mörkret och vi ska inte tala om hur många moppar som folk kör runt med därinne i mörkret utan lysen! Sen vet man inte heller vilken sida man ska förvänta sig att folk kommer på i Thailand. Man kan till och med få möte i väggrenen på motorvägen, de ser helt enkelt ingen anledning till att åka på vägen och av och runt när de liksom bara ska tillbaka till en annan avfart eller ett hus som ligger mot trafiken. Men som jag sagt tidigare, thailändarna är både sämre och bättre förare än vi. Vi skulle förvisso inte få för oss att göra hälften av de gala grejer som thailändarna gör i trafiken, men de är också beredda på det mesta i trafiken och väjer bara helt lugnt för de mest galna grejer som vi svenskar skulle ha polisanmält folk för! De blir inte ens irriterade på den som gör något konstigt, de är väldigt avslappnade och tappar inte humöret alls och som sagt de väntade sig något sådant.
Det svåraste med vänstertrafik är att spakarna i bilarna sitter annorlunda och varje gång jag sätter mig i en sån bil måste jag kolla vilken som är blinkersspaken och vilken som är vindrutetorkaren... Bara för att jag gjorde det så blev S jättenervös kvällen innan och undrade om jag verkligen kunde köra hans bil... Hans kompis L däremot var övertygad; Hon har en Camaro så det är ok! Ha ha, så nu vet ni vad kriteriet är, köp en Camaro så räknas ni som bra bilförare!

Vilken är vilken?

13/5 På onsdagen var den sista arbetsdagen för veckan då vi var lediga torsdag och fredag. Jag fick jättemycket gjort, det får jag alltid när jag jobbar hemifrån i Thailand. Jag vet inte säkert varför, men jag antar att det kan vara att jag inte blir distraherad hela tiden. Jag har en massa saker som jag har svårt att kontrollera, som att jag måste se vem det är som går i trappen trots att det inte har någon betydelse. När jag hade kontoret bredvid trappan tittade jag upp varje gång någon gick förbi och en gång räknade jag hur ofta det var. Jag räknade i en timme och det blev 61 passeringar... Inte konstigt att man inte klarar av att vara lika fokuserad. När man får så mycket gjort och sen väntar på svar från kollegor , kunder och leverantörer, det är då man får ännu mer gjort och tar itu med surdegar som man själv har bestämt att man ska göra! Jag har en lista på saker jag tycker behöver göras men som inte har varit prioriterat och som ingen sagt åt mig att göra och det känns så bra att få igång ett sånt projekt!
På kvällen var det dags för Nagas-träff på Buffalo Bill. Nagas MC är min vän S motorcykelklubb, det är han som är president i den och de flesta som är med i klubben är Skandinaver, men det finns folk från andra länder också. De flesta medlemmarna är runt 50-65 år gamla skulle jag gissa och de är alltid snälla mot mig. Det blir alltid lite av ett dilemma dock och det är att männen normalt sitter i ena änden av bordet och kvinnorna och barnen vid den andra. Det beror mest på att kvinnorna är Thai och männen västerländska och eftersom jag inte pratar Thai så blir jag svår att placera. Jag är tacksam att kvinnorna (flickvänner och fruar) accepterar att jag sitter med killarna. Fast lite är det deras fel också. Om de pratar med mig så pratar de engelska, men annars pratar de bara Thai. I Sverige har vi ju en oskriven regel att om inte alla förstår och talar svenska så pratar man engelska för att de inte ska känna sig utanför, men det är inte så särskilt vanligt i Thailand. Jag hade i alla fall en trevlig kväll och framåt 23 så tog jag S bil och körde hem honom eftersom han hade druckit. Han var väldigt orolig för att jag skulle köra vänstertrafik och ännu värre, att jag skulle köra hans bil i vänstertrafik. Jag påpekade att det är långt ifrån första gången jag kör i vänstertrafik så var han ändå nervös. När jag satte mig i förarsätet så tänkte jag högt och letade efter var blinkersen var och vindrutetorkarna. Det är de spakarna som brukar bli lite knöligt innan man vant sig. Då jag testade spakarna för att se vilken som var vilken höll S på att hoppa ur nästan. Fast det är bara runt 3 kilometer hem till honom från Buffalo Bill och knappt någon trafik heller. Det är aldrig mycket trafik i Mae Phim, men han bor dessutom på en liten väg i skogen. Jag körde hem bilen sen och gick upp och lade mig.

I Skottland är det roligare att tycka om whisky

29/8 På torsdagen var det tänk att vi skulle ha möte/kurs hela dagen men vi blev klara i god tid för att försöka missa trafiken på väg in till Glasgow. P har också en bra bit att åka för att komma hem så han var också tacksam över att komma iväg.
Jag och J delade upp körningen, han körde först och sen stannade vi på en whiskybutik och jag sa att han fick testa några och så kunde jag köra en, så då gjorde han det. Båda killarna gillar verkligen whisky, själv kan jag inte dricka det alls.
Vi stannade också och åt på vägen, det var ett enkelt ställe men det hade havsutsikt och maten var ok.
D somnade i baksätet och jag och J var rätt avundsjuka för vi hade gärna sovit en stund vi också.
Jag mådde skumt, jag kan inte riktigt förklara på vilket sätt, men illamående, yrsel och allmänt dålig på något sätt.
Vi kom fram i mycket god tid till flygplatsen i Glasgow och satte oss på Starbucks där och jag jobbade en stund.
På kvällen anlände vi i London, D skulle sova på hotellet på flygplatsen eftersom han ska resa hem till Gotland tidigt på morgonen. Jag och J åkte med tunnelbanan in till London för att spendera fredagen och lördagen där.
När vi checkade in på hotellet visade det sig att jag hade fått ett uppgraderat rum med frukost inkluderat medan J inte fått det och det var jag som bokade båda...
Senare kom jag på att det var som ett plåster på såren för att de störde mig hela tiden sist jag bodde på hotell i London. De heter visserligen samma sak, men det var inte samma hotell, så det tog ett tag innan jag fattade det.

Haste ye back till Skottland

27/8 På tisdag morgon åkte jag och två kollegor till Skottland. Vi hittade en direktflight till Glasgow så det var det enklaste sättet att ta sig dit vi skulle att ta den flighten, hyra en bil och köra resten av vägen.
D vägrar att köra bil i Storbritannien och kör helst inte ens när det är högertrafik om vi är utomlands, så jag och J fick uppdraget att köra och jag fick gå först. Nu har jag kört vänstertrafik en del genom åren så det börjar lossna, men jag bad i alla fall killarna att hålla ögonen öppna så att jag inte gjorde någon dum miss.

Framåt kvällen var vi rätt hungriga och vi visste att vi skulle komma fram sent och orten vi skulle till är liten och har inga kvällsöppna restauranger. Dessutom hade P ringt på min telefon medan jag körde så D pratade med honom och vi bestämde att vi inte skulle äta ihop just av den anledningen. Vid en stor rondell fanns det en handfull restauranger så vi körde av där och gick in i en restaurang. Där var det fullt och de hade väntetid på bord, dessutom var de väldigt nonchalanta mot både oss och andra så vi bestämde oss för att gå vidare. Det slutade med Subway och jag har aldrig förstått vitsen med att betala så mycket pengar för en äcklig macka, men eftersom de hade även sallad på menyn så gick jag med på att äta där, även om salladen lät sådär. När jag fick salladen såg den ännu värre ut än vad den låtit, men konstigt nog smakade den alldeles förträffligt faktiskt!

När vi ätit bytte vi förare eftersom jag var trött och dessutom hade rätt ont och ville ta mina tabletter, så J körde resten av vägen till Stranraer. Skottland är verkligen helt fantastiskt vackert! Är det inte konstigt att man så tydligt kan se skillnad på England och Skottland fast de sitter ihop, det är samma sak med Sverige och Norge tycker jag, Norge är så mycket mer dramatiskt och så är det med England och Skottland också.
Vi kom fram till hotellet i Stranraer vid strax efter 20 på kvällen och mötte upp P i hotellbaren. Hotellet är jättegammalt och ganska slitet, men det syns att det var ett fint hotell en gång i tiden, nästan lyxigt till och med. Men nu luktar det unket och mögligt som en källare ungefär, sen sprayar de med parfym för att försöka maska över den lukten så det luktar en hel massa av allt möjligt.
Vi var fruktansvärt trötta allihopa och lyckades ta oss i säng i rimlig tid.