Igår var jag och satte in en p-stav i armen. Jag har fått för mig att livet blir enklare så och jag behöver inte tänka på att byta ut den eller nåt förrän om 3 år. Lite nervös var jag, men jag brukar resonera så att om fegisar jag känner har vågat göra det, då kan väl inte jag vara sämre, för det är ju inte mycket jag är rädd för. Alltså gick jag ned till Apoteket och hämtade ut staven som låg i en läskig kanyl som var 2 mm i diameter, staven är 4 cm lång... Till det köpte jag Emla-salva också. Det var meningen att jag skulle sätta dit salvan på ett visst ställe minst 1½ timme före ingreppet. Var den skulle placeras hade de förklarat för mig, men det var ju en vecka sedan... Jag chansade lite, smetade på salvan och satte dit plåstret som skulle sitta över. Strax senare var jag tvungen att byta plåster, men inte ens det satt kvar ordentligt. När jag senare gick in hos barnmorskan som skulle sätta in den var hon tveksam om att det satt rätt och var tillräckligt. Jag kan tala om att ju större gäddhäng man har, ju svårare är det att följa instruktionen: bedöva gäddhänget 8 cm bakom armbågsknölen... Men efter att ha nypit mig och fixat var hon rätt säker och satte igång processen. Det tog längre tid än vad jag trott att trycka in kanylen under huden, men det gjorde inte det minsta ont. När allt var klart fick jag känna på den där den låg under huden och det känns klart vidrigt och får en att tänka på Alien och bara vänta på att den skall spränga sig igenom huden och fräsa åt en. Jag blev informerad om att jag kunde vänta mig en del smärta när bedövningen släppt och att jag då skulle ta två Panodil och en Ipren. Jag kan informera er alla att så här nästan ett helt dygn senare så känner jag fortfarande ingenting, inte det minsta smärta eller ömhet har jag känt. Är smärta relativt? Har jag så hög smärttröskel att jag inte ens fattar att det gör ont? Eller är det så att jag alltid råkar ha tur? Eller har jag vant mig vid smärta och ser det som något man får leva med? Jag har ingen aning mer än att jag som liten var känd för att skrika för ingenting och ansågs ha låg smärttröskel. Varför är jag så rädd för smärta om jag inte har något problem att bära den?
Sen helt ovidkommande... såhär blev kanvasförstoringen. Anledningen till att den blänker så mycket är att jag inte tagit av plasten än. Nu måste jag bara komma på var jag ska sätta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar