Tre droppar, men absolut inte mer

19/3 På torsdag morgon var jag tillbaka på smärtkliniken, såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför, det var mest en uppföljning som vi kunde ha gjort per mail eller telefon. Men det känns samtidigt bra att ha en läkare som engagerar sig i mig och min smärta, jag har varit väldigt ensam i detta under väldigt lång tid. Det visade sig ju att jag hade både järn- och D-vitaminbrist och det har han skrivit ut till mig i form av tabletter och droppar. Jag läser alltid packsedeln på mediciner och D-vitaminen är rätt läskig! Jag ska ta 3 droppar per dag av den och när man läser biverkningarna vid överdos så blir man riktigt rädd faktiskt! Men det är ju inte bra att ha brist heller och jag har inte tänkt ta mer än vad som är föreskrivet så det blir nog bra. Eftersom det fortfarande är rätt kallt så får Turre fortfarande åka i framsätet där det finns rumpvärmare, ändå fryser han jättemycket varje morgon när vi åker till jobbet. På eftermiddagen brukar det vara bättre, han är alltså precis som jag...
Men han är väldigt nöjd med att ligga där och brer ut sig över hela sätet och sover, ibland puttar han till mig för att jag ska klappa och klia medan jag kör och det går ju bra när man kör automat, men efter ett tag har jag en massa hår på fingrarna och handen så jag måste snärta oss det, men som sagt, Turre är nöjd.

Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

Ibland vill man ha en hel stock

4/1 Av någon outgrundlig anledning så vaknade jag jättetidigt på söndagen och gick dessutom upp istället för att försöka somna om...
Nu när jag fått medicin från sjukhuset i Thailand och fortfarande ska ta alla mina vitaminer och mineraler och mitt Levaxin, jag då blir det nästan en hel frukost bara på piller nu. Två tabletter från doktorn i Thailand, B-vitamin, Multivitamin Kvinna, Blutsafttabletter, Kalcium, Levaxin, Silika för naglar och hår, och så vanlig alvedon och min smärtstillande för värken. Det blir några stycken som ni kan se...
Ja, fördelen med att vara uppe tidigt är att om man ska och handla frukt och grönsaker till exempel så är de helt färska, nackdelen är möjligtvis att många handlare inte har hunnit ställa upp sina varor och en del har inte ens hunnit dit.
Jag köpte i alla fall tomater, bananer, trots att jag fortfarande har en massa bananer kvar hemma, jag är bara helt galen i att köpa en hel stock bananer, det känns så coolt liksom, ja jag vet att det är lite stört.
Jag valde i alla fall gröna bananer, då räcker de kanske lite längre. Jag köpte lök, gurka, miniauberginer och vitlök och några minimandariner och en mango. Jag vet av erfarenhet att mycket kommer att hinna bli dåligt innan jag hinner äta upp det, men jag kan ändå inte låta bli att köpa dem, det ser också trevligt ut i lägenheten tycker jag.
På kvällen mötte jag upp med S på Buffalo Bill, det är bara han och jag kvar nu när alla de yngre har åkt tillbaka till Bangkok och Rayong för studier och jobb.
Senare på kvällen dök S ex upp och henne har jag inte sett på många år så vi hade trevligt och satt och lärde känna varandra igen.

Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Spindlar är en sak, getingar en annan

9/12 På måndagen hade jag ont som fan och ingen medicin kvar. I panik mailade jag båda mina läkare och strax innan det var försent på kvällen så fick jag ett recept och jag var så lättad att jag nästan grät. Under dagen hade jag sett till att hålla mig så upptagen som möjligt för att distrahera mig från smärtan. Jag tömde och städade skafferiet och därmed också min sprithylla. Jag tror att man med gott samvete säga att man dricker väldigt lite om man bland flaskorna hittar likörer och sånt som man köpte 1989 i Spanien...
Jag kastade dem nu, har jag inte använt dem på 25 år så lär jag inte sakna dem.
När jag for runt i köket och tömde alkohol i slasken lockade jag tydligen till mig en geting, inte ska det ens vara möjligt med getingar i mitten av December? Eftersom det var mildare idag så släppte jag ut honom och höll tummarna för att han skulle överleva. Det är en sak att låta spindlar övervintra i huset, getingar slipper jag nog gärna ha inne.

Energin räcker inte så långt

3/12 På tisdagen mådde jag relativt bra när jag vaknade. Sköterskan tyckte att jag skulle titta på morgonprogrammen på TV för att roa mig och hålla mig själv distraherad på ett sätt som inte kräver så mycket tankeinsats. Jag tittar ju inte på TV så det satt långt inne, men jag gjorde som hon sa och jag blir alltid lika förvånad över att de där programmen finns och att folk faktiskt tittar på dem...
Medan jag tittade på nyheterna satt jag och chattade också, det är verkligen trevligt att ha kompisar som bryr sig om en.
När jag klagade på att jag luktade gammalt unket kött så körde hon in mig i duschen och det kändes väldigt bra att lukta tvål istället för kött och själva duschen var inga som helst problem. Jag hade ingen yrsel eller nåt sånt och det var ju tur det, för jag hade inte ens tänkt så långt att jag hade dörren olåst.
Strax senare kom kirurgen runt på ronden och blev inte så lite förvånad över att jag duschat och allt, det är tydligen inte helt vanligt så tidigt efter operation att man har kraft till det. Jag mådde ju som sagt bra, det är klart att man är öm och har ont överallt, men på det stora hela var det ite värre än att jag stod ut.
Framåt 11 kom pappa för att hämta mig och på vägen hem åkte vi förbi apoteket för att ta ut mina mediciner. Jag stapplade fram så att folk stirrade på mig och tydligen syntes det att det var benen som var problemet för de tittade nyfiken ner på benen för att se vad problemet var.
Själv är jag helt förundrad över att det faktiskt går att stå och gå alls när man just skurit upp hela låret på insidan hela vägen upp i ljumsken, kroppen är verkligen stark och förunderlig.
Självklart höll jag på att stöta ihop med min före detta svärfar som inte har sett mig på 7-8 år, det skulle ju ha varit toppen när jag såg ut som ett vrak...
När vi kom hem hjälpte pappa mig att hämta in ved och sen tände jag i spisen och lade mig på soffan med Turre och Judas som sällskap och senare på eftermiddagen kom mamma för att hjälpa mig att bädda rent med mörka lakan. Det är konstigt att jag ofta tänker på precis allt före operation utom just det. Det är ju inte så smart att ha ljusa lakan när man blöder lite här och där.
Efter detta var jag helt slut, man har inte så mycket energireserver kvar, resten av kvällen låg jag bara på soffan och tittade på DVDer.

Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam

28/8 På onsdagen vaknade vi som sagt i Skottland och jag insåg att jag glömt min medicin, Levaxin som jag har för att ersätta hormon som sköldkörteln egentligen ska tillverka. Det styr ämnesomsättningen och utan den blir jag helt borta och dessutom väldigt frusen. Vi kallar det för "Strumakoma", det är omöjligt att koncentrera sig, man blir så trött att man kan somna stående, pulsen går ner och kroppen sover helt enkelt fast man är vaken, detta för att spara energi.
Inte nog med alla dessa symptom som kommer inom bara ett par timmar om jag inte tar min medicin på morgonen, jag får också en typ av panik av att veta att det kommer att hända och jag blir stressad, rädd och ledsen. Under vårt möte och rundtur i produktionen, som höll på hela dagen märkte jag att P såg på mig att jag var trött och okoncentrerad och vi tog många bensträckare och till slut tyckte jag att det var bättre att berätta vad problemet var och det var en attans tur!
Utan att jag visste om det gick han då till en av tjejerna på kontoret som ringde en kompis på vårdcentralen och sen kom de in och frågade vilken medicin jag behövde och i vilken dos och senare på eftermiddagen skjutsade en av cheferna mig till vårdcentralen för att hämta receptet och sen till apoteket för att hämta upp medicinen!
Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam i hela mitt liv!
Dessutom är all vård och medicin gratis i Skottland, till och med för mig som svensk, så jag betalade inte någonting för något av detta.
Efter att ha tagit medicinen och sovit lite middag så mådde jag bättre, men helt återställd räknade jag inte med att vara förrän nästa dag.
Jag och P hade bokat bord på ett väldigt speciellt ställe på önskemål av D som hittat den restaurangen på Guide Michelins hemsida. Det är ett historiskt ställe där Churchill och någon viktig amerikan (jag minns inte vilken, men det är ett välkänt namn) hade ett möte inför D-day, spännande.
Det ligger väldigt vackert vid vattnet, men det ligger också väldigt isolerat och det leder en liten, liten väg dit, nästan som en asfalterad kostig.
Stranraer är väldigt litet så vi kanske inte skulle blivit så förvånade över att taxichauffören kände S som vi bjudit med för att hon jobbar med P. Vi höll på att börja skratta högt när P frågade om han kände henne när han konstaterade att det var hennes bil som skulle följa oss ut till restaurangen och han svarade kort och lågt: Mitt ex...
Extra känsligt i en gammal och liten ort i Skottland är det säkert att hon lämnade honom för en kvinna, det blir nog mycket snack då...
Vi blev invisade i salongen när vi kom in i huset och där fick vi serverat en fördrink och det kändes väldigt exklusivt och allt var väldigt vackert både inne och utanför huset.
Maten var faktiskt inte så speciell men smakade inte illa, bara väldigt lite.
Det är en spikad meny med 5-6 rätter på, så man väljer inte själv vad man ska äta, men det var inga konstiga saker bara inte särskilt speciellt eller gott.
Efter middagen blev vi återigen invisade i salongen där vi serverades kaffe och efterrätt. De serverade bland annat hemgjorda klubbor som mest såg ut som bränt socker men faktiskt smakade väldigt gott. Vi hade väldigt kul och skrattade en hel del och sen tog vi en taxi tillbaka och vid det laget var jag återigen väldigt trött och jag var glad att jag i slutänden sagt att det var bättre att vi tog taxi än att jag som inte dricker skulle köra så som jag erbjudit mig att göra tidigare.
En trevlig kväll hade det varit, mycket tack vare att jag fått min medicin!

Varierad dag

6/8 På tisdagen jobbade jag med några komplicerade hjälmorder och kände mig rätt nöjd med mig själv efteråt. För att vila hjärnan lite åkte jag och handlade åt min kollega  som ansvarar för att se till att det finns kaffe, diskmedel och sånt på jobbet. Det är hon som håller koll, men det brukar vara jag som handlar.
Jag fick äntligen medicin utskriven för min värk och nu när det är dags att resa igen så är det nödvändigt.
När jag kom hem vattnade jag blommorna och sen packade jag min väska inför morgondagen.

Inget av mina lag dök upp men jag hade kul ändå

27/5 På måndagen var jag i kontakt med min husläkare och han har visserligen varit min läkare sen jag var 9 år gammal, men han kunde mitt personnummer utantill!
Min värk har blivit ännu värre och nu fick jag mer smärtstillande utskrivet medan vi försöker hitta orsaken. Men vi bestämde också att vi ska ta nya blodprover bland annat och han tog sig väldigt gott om tid med mig, jag var nog där i nästan en timme tror jag. Hur många läkare tar sig sån tid? Han skrev ut någon gammal typ av antidepressivt som visat sig vara mer effektivt mot långvarig värk än för depression, det ska vara väldigt effektivt sägs det, så nu håller vi tummarna.
Sen var jag nere på apoteket för att hämta min medicin och medan jag väntade på min tur så gick jag och tittade lite i hyllorna. Jag kan inte fatta att man fortfarande år 2013 säljer vaselin och marknadsför det som bra för huden! Jag vet inte hur det är med er, men ACO uppfattas som trovärdiga och bra, nästan som om det vore apoteket som tillverkade det. Vaselin är baserat på mineraloljor och kan bara lindra för stunden och torkar ut husen i längden. Nu för tiden är det ingen myt längre, det är bevisat. Ändå säljs väldigt många mineraloljeprodukter som välgörande, uppmjukande och återfuktande för huden, det är alltså ren och skör lögn och det är konstigt att konsumentverket tillåter det.
Jag fick jobba lite länge än vanligt för att komma ikapp efter läkarbesöket och sen var det bara att göra sig i ordning för att åka till Tudor Arms för att spela quiz.
Mitt extralag skulle inte vara komplett, B och långa-P som är de jag kände från början skulle inte vara där, det visste jag. Men de var rätt säkra på att G och F skulle vara där så jag åkte dit eftersom de sa att de skulle bli så glad om jag kom, jag var egentligen rätt trött.
Men när jag dök upp där så visade det sig att hela laget fattades. Men eftersom det är så trevlig stämning på Tudor Arms så var jag inte särskilt orolig, nåt lag hittar man väl oftast. Dessutom har jag träffat många av mina vänner där och kommer säkert att träffa fler!
Det slutade med att jag spelade med trippel-A, mina kompisar och deras kompis som också visade sig vara väldigt trevlig!
Vi hade riktigt kul, vann två bonusfrågor och skojade en massa med laget som satt bredvid oss.
Nu är jag uppe i 15 veckor utan cigaretter och jag måste erkänna att jag fortfarande har suget kvar ganska ofta, quiz night är ett sånt tillfälle.

Man kan ju inte släppa greppet helt

3/4 På onsdagen var jag tvungen att jobba trots att jag inte mådde bra, jag ville ju inte tappa greppet om mina projekt helt. Alltså åkte jag och en kollega till Nyköping och Kustbevakningen för att fortsätta att jobba på en utveckling av en tidigare produkt. Jag hade rätt ont och mådde rätt dåligt så dealen var att jag skulle köra till Tumba-avfarten för att möta upp O som bor söder om stan och sen skulle O köra resten av vägen så att jag kunde ta tabletter. På vägen ned ringde jag min kirurg och fick fler utskrivna ås innan vi åkte ända fram till Skavsta så stannade vi på ett apotek och tog ut dem. Resten av dagen lyckades jag hålla god min och gick på smärtstillande och kunderna märkte inget alls. O fick köra hela vägen hem.
Jag hade startat hemifrån 8.30 och var inte hemma förrän vid 19.30, en tung första dag på jobbet, särskilt som man är allt annat  än återställd.
När jag kom hem gjorde jag en smoothie eftersom jag kände mig matt och inte orkade varken laga mat eller äta den.

Har man inte för många hundar om man inte märker att en försvinner?

25/3 På måndagen var det dags för återbesök igen. Jag hade ju varit svullen i några dagar och inte bara vid såret utan i hela kroppen. Jag var rätt säker på att det också samlats sårvätska i såret efter att vi tagit bort dränaget. Problemet var att min sköterska var på fjällsemester och kirurgen var den som kollade. Han trodde inte att det var vätska därinne och stack mig i magen en gång för att se om det gick att få ut något och det gick inte. Men jag var ju väldigt svullen där och det kändes som om det var vätska eftersom det gick att flytta på det och det gjorde mer och mer ont för varje dag.
Han gav mig vätskedrivande och sa att jag bara skulle ta en tablett när jag kom hem och jag hämtade ut medicinen på vägen hem.
När jag kom hem satte jag igång med att städa lite. Jag trivs inte när det är stökigt och skitigt och det här var första dagen som jag överhuvudtaget kunde göra någon nytta.
Jag dammsög och torkade ytor och städade toaletten och sen sprang jag och kissade resten av eftermiddagen när den vätskedrivande medicinen började verka.
Sen dök systerdottern upp och strax senare kollegan A. Vi fikade och snackade och sen ringde min chef och vi hade ett telefonmöte i nån kvart eller så. Under tiden roade A och L varandra utan större problem och till slut var jag tvungen att gå ut och sätta mig på trappen för att höra vad vi sa i telefonen för att de tjattrade så mycket.
Sen satte jag igång att laga middag åt mig och L, A stannade inte på middag utan lagom tills det började bli klart så åkte hon hemåt.
Medan L diskade så duschade jag och sen åkte vi mot stan för att spela quiz.
Vi hade inte ens hunnit ut ur mitt område när vi hittade en liten terrier utefter vägen och jag klev ut och tog den under armen. En tjej som stod utanför ett hus i närheten ropade att den kom från huset som var närmast stället jag var på och sen lät hon väldigt irriterad när hon sa att det inte var första gången. Jag förstår det, jag har också en granne som låter sin hund springa lös och han går och retar min hund, jagar min katt och rastar på min tomt. Det är väldigt irriterande.
När jag ringde på dörren till huset kom en dam och öppnade och såg väldigt förvånad ut när jag höll fram hunden, det stod 4-6 hundar runt benen på henne och hon hade inte ens märkt att den här var borta...
Då kanske man har för många hundar?
Sen slutade vi inte förundras över människor när vi körde in mot stan, folk körde som galningar, över spärrområden och sicksack och verkade inte ha någon koll alls. Ibland glömmer jag hur svårt det är för en del att vara uppmärksamma.
E dök inte upp och hade glömt att säga att hon inte kunde och sen ringde L och sa att hon varit tvungen att vända eftersom hon mådde illa.
Det var alltså bara jag, B, La och systerdottern. Ändå gjorde vi ganska bra ifrån oss även om La lyckades få mig och B så osäkra att vi gav upp vårt rätta svar på en fråga till fördel för hans fel svar...
Min absolut sämsta kategori är ju musik och kan ni tro det, det var jag som kunde musikfrågan den här gången!
På en av 3-poängsfrågorna var La rätt säker på att han visste svaret och efter att ha skrivit ned en massa namn så kom han till slut på vad Lewis Carol hette på riktigt och sen i slutänden fick vi ändå fel och quizmaster sa att inget lag hade haft rätt på frågan!
Jag gick fram och han bad om ursäkt och gav oss våra 3 poäng.
Som sagt, med tanke på att vi var bara 4 i laget så gjorde vi bra ifrån oss.
Vi missade bildfrågan däremot, trots att det är en fråga man alltid klarar och vi visste mycket väl vem det var på bilden och jag var väldigt nära när jag trevande försökte komma på vad Christian Slater hette och vi visste till och med vilka roller han gjort.
La hade med sig chokladägg och L gjorde små figurer och tillbehör av folien på dem, vi brukar leka en hel del i vårt lag.

Synd att han inte fick en chans att underhålla oss

21/3 På torsdagen gjorde jag äggtoast till frukost, men som vanligt var jag inte så hungrig eller sugen som jag trodde och kunde förstås inte äta upp dem.
På kvällen skulle jag med mamma, pappa och brorsan på Upplands Väsby Promotions årliga middag. Det är kommun och företagare i Väsby som har engagerat sig i att göra företagarklimatet bättre. Det är rätt trevligt folk och de hade tagit dit Tomas Gee för att underhålla och han är både trevlig och bra och alla tycks gilla honom. Jag känner honom lite gran och han kände igen mig trots att vi kom fram till att det nog var i alla fall 5 år sedan vi sågs sist...
Tyvärr var det en enda röra av prisutdelningar och tal och lite "klubben för inbördes beundran", så lagom tills han äntligen fick möjlighet att göra "sin grej" så var de flesta på väg därifrån. Om jag säger att vi till exempel inte fick desserten förrän vid strax efter 23 så fattar ni på vilken nivå det var. Vi var också tvungna att byta bord mellan varje rätt. Första bordet jag hamnade vid var väldigt trevlig, nästa hade jag nog dött av leda om jag inte haft svägerskan att sitta bredvid och prata med. Det tredje bordet var det absolut bästa, jag och en kille och en tjej hade väldigt, väldigt trevligt och klickade bra.
Eftersom jag var både trött och lite drogad och dessutom hade ont så var det en alldeles för lång kväll och att behöva byta bord var också lite av tortyr.
Sen att maten var allt annat än fantastisk gör ju inte saken bättre, jag tror inte att jag någonsin blivit serverad bra mat på Scandic Infra, varken vid lunch eller middag.

Man känner sig riktigt fräsch

14/3 På torsdagen åt jag en äggmacka till frukost och fick i mig hela, jag har varit superhungrig de senaste dagarna...
Man känner sig superfräsch med dränslangar och påsar hängande utefter kroppen och instoppade i nätstrumpor på benen. Dessutom är de kantiga och vassa och skaver på smalbenen.
Sen alla mediciner... Värktabletter av två olika starka typer, järntabletter mot de dåliga blodvärdena, åksjuketabletter mot illamåendet av tabletterna och sprutor för att motverka proppar. Jag får ställa klockan för att ha koll på de olika medicinerna.
Jag hade inte mycket mer än ätit frukost när jag var tvungen att återigen lägga mig på soffan för att vila lite. Turre och Judas höll mig förstås sällskap men jag var mest nervös för att de skulle trampa mig på magen. Det tog ett tag för Turre att ta sig upp i soffan eftersom han märkte att jag ville något (att han inte hoppade upp från golvet till min mage) men han förstod inte riktigt vad jag ville. Slutligen efter lite lirkande och lugnt prat så gick han långsamt mot mina fötter och jag bekräftade att det var rätt och slutligen vågade han hoppa upp i soffan.
Mamma och pappa skulle upp till Jämtland och jag kunde knappt vänta på att de skulle hämta Turre så att jag slapp ta hänsyn till honom och så att jag kunde slappna av. Han visste ju att något inte var som vanligt och låg även på "fel ställe" i sängen när vi sov, vilket störde min sömn. Sen hade jag ju varit tvungen att sitta och sova med en soffkudde bakom ryggen och det hjälpte ju inte heller.
Så på eftermiddagen kom pappa för att hämta Turre och jag lämnade över honom och hans täcke till pappa, satte mig i soffan och andades ut.
5 minuter senare ringer pappa, han och Turre är fortfarande utanför dörren, Turre vill inte alls åka till Jämtland. Pappa undrar om han ska gå upp till dörren och hämta honom eller om jag ska öppna dörren och ta in honom igen?
Det var ju ganska uppenbart hur Turre ville ha det och jag brukar säga att om jag bara visste hur han ville ha det så skulle jag göra så och normalt sett blir han jätteglad när han tror att han ska med mamma och pappa till Jämtland men nu ville han stanna hemma.
Han var uppenbarligen orolig och ville inte lmna mig ensam när jag var sjuk, men det ironiska är att jag ju ville att han skulle åka så jag slapp oroa mig för honom. Nåja, jag släppte in honom och så fick de åka utan honom.
Mina lår är för tjocka så gördeln rullar upp och sätter sig i ljumsken, det är inte skönt alls kan jag lova och nu är jag tvungen att tejpa fast den för att stoppa den från att göra det.
Framåt kvällen kom S över och hade med sig pizza åt oss båda och tulpaner till mig. Vi pratade lite skit och hon skämde bort både Turre och Judas med en massa kli och tyck om och mig med sällskap. Sen började jag bli yr av trötthet och var tvungen att slänga ut henne och det kändes ju jättetrist.

Barbacka är lättare

10/10 På onsdagen skulle jag till läkaren och se om jag kunde få recept på smärtstillande som förberedelse inför USA-resan. När jag flyger får jag ischiassmärtor och sen blir det alltid en tung vecka när man ska vara på mässa och representera företaget i olika situationer hela veckan, oftast med högklackat på. Att sova i ovanligt hård säng brukar inte vara till någon extra hjälp heller.
Min läkare är väldigt vettig och lyssnar på vad man säger, han känner mig väldigt väl också eftersom han varit min läkare sedan jag var 9 år gammal, så det ordnade sig. Jag har funderat på vad mina smärtor kommer sig av och jag har nog landat i teorin att det var när jag ramlade av en häst väldigt illa när jag var 11 år gammal som orsakat det. I två år vaknade jag så fort jag vände mig i sömnen, så ont gjorde det, men i vår familj var det inte normalt att söka hjälp för sånt så det föll mig aldrig in. Troligtvis fick jag en fraktur i höften eller så lade sig något snett och nu tycks det vara försent för att göra något vettigt åt det. Naprapaten försöker men det känns inte som om det hjälper, det gör bara ont när han försöker vrida till det.
Jag gick ut på lunch med två kollegor och vi gick till Restaurangskolan igen. Denna dag serverade de lammfärsbullar med rotsaker och chevrécreme. Det var riktigt gott faktiskt, jag tänkte att jag skulle fortsätta att vänja mig vid lammkött eftersom jag tydligen börjar gilla det och det funkade även denna gång.
På eftermiddagen gick jag över till våra lokaler på andra sidan gården och satte mig och packade några tändsticksburkar så att vi ska kunna göra nödpackar igen och mina kollegor där förhörde mig på filmmusik under tiden, de spelade nåt från spotify och jag skulle säga vilken film den kommer ifrån. Leken kommer från mig från början men har spridit sig. T är väldigt bra på det, nästan bättre än jag faktiskt. Men så hade jag inte sett alla filmerna heller. Jag gissade dessutom rätt på ett par där jag inte ens sett filmen...
En av anledningarna till att jag gick över dit var att vår larmkille stod och programmerade larmet hela dagen och det pep rätt högt och jag började få ont i huvudet och bli helt stressad över det.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen skulle jag ta en kort ridtur på Venar, jag var väldigt trött och sliten och hade sagt till syrran att jag bara skulle rida 20-30 minuter och det gick bra sa hon.
På vägen hem bestämde jag mig för att rida lite dressyr barbacka, det gillar jag eftersom man kommer åt hästen så pass bra, dessutom skulle jag ju slippa sadla. Men hur är balansen nu för tiden? Skulle jag sitta kvar?
Medan jag borstade såg Venar skeptisk ut, troligtvis för att jag tagit honom från middagsmålet, dessutom "tappade" han ett öra hela tiden och fick vad vi brukar säga "ett öra upp och ett i minne".
Vi gick upp på volten och det visade sig att min balans fanns kvar nästan helt opåverkad av alla år som gått. Venar var lite förvirrad först eftersom han kände allt jag gjorde och han vill väldigt gärna vara till lags så han försökte komma på vad som betydde vad, men efter ett tag förstod vi varandra igen och han gick väldigt trevligt. Galoppfattningarna gick mycket, mycket bättre utan sadel än med eftersom han har lättare att känna vad jag säger till honom och vi galopperade i båda varven och gjorde lite skänkelvikningar och sånt. Hans rygg är så mycket rundare än Gullans som var en riktig "hästrygg" med bekvämt säte som inte var lika lätt att halka ur. Men man fick ont i ändan och hon hade en riktig manke också. Venar är bekväm men svårare att inte glida runt på.
Efter någon halvtimme var vi tillbaka i stallet och Venar fick gå in och äta sin middag medan jag sopade rent i gången efter mig.
När jag kom hem var första omgången trattkantareller torkade och jag lade in nästa. Sen rensade jag mer under kvällen och tittade vidare på M.A.S.H.

Min Ja-Policy

23/8 På torsdagen var K knäpptyst igen på morgonen så jag fick sova i fred, eller så är det så att jag vant mig vid ljuden så pass att jag inte vaknar av dem, jag är sån.
Jag gjorde några äggmackor på det bröd som fanns kvar och kastade resten, det kändes som om det inte skulle klara en dag till. Alltså gjorde jag några extramackor och gav bort till mina kollegor D, A och C.
De tyckte att det var jättegott.
En av våra leverantörer var på plats för att se över vårt brandförsvar och vi gick ut på lunch några av oss. Det blev buffé och det undviker jag ju helst, inte kul att betala 90:- för lunch när man äter pyttelite.
D fick gå upp på taket för att ta ned vindstruten som blivit blekt och trasig, en ny ska upp så fort som möjligt. Våra helikopterkunder flyger ibland in till oss för att lämna eller hämta grejer och i vissa fall verkar det mest som om de kommer för att fika och ta en glass vilket vi tycker är jättetrevligt. I vilket fall är det bra med vindstrut när de ska landa på baksidan. J hjälpte honom upp och ner och det tog inte lång tid att ta ned struten, tur att vi tillverkar säkerhetsselar!
På eftermiddagen kom Å förbi för att ta en fika, hon har köpt biljetter åt oss till Nickelback den 12:e September och jag har ingen aning om vad det är för nåt, men jag har ju min "Ja-Policy" och säger ja om jag inte vet av erfarenhet att det inte passar mig.
Man hittar många nya roliga saker så.
Efter jobbet åkte jag till Väsby centrum och köpte silikon att sätta fast bottenproppen i badtunnan med, jag gick också för att plocka ut ny medicin och blev rätt sur när jag insåg att läkaren bara skrivit ut för ett uttag fast det är mediciner jag äter varje dag, resten av livet...
K går till jobbet innan jag har vaknat och kommer hem rätt sent och sen går hon och lägger sig ganska direkt, det är ju inte så att vi sliter på varandra direkt.
Jag hade en lugn kväll i soffan och tittade på Meet the parents, jag blir så stressad av den och till exempel Fawlty Towers, tänkt vad mycket enklare allt skulle bli om de bara stod för sina misstag istället för att ljuga hela tiden....
Jag åt mozzarella- och tomatsallad till middag och en leverpastejsmacka till det, eller efter egentligen. Fast mackan var inget god, det funkar inte med leverpastej utan inlagd gurka enligt mig.

Svårflörtad? Bah...

18/5 På fredagen åt jag frukost och sen åkte jag till Sörab med soplasset. Det tog ett tag att tömma släpet, det var verkligen en massa grenar, pinnar och ris, det var inte så jobbigt som det var trist att göra ensam, men L var upptagen just då. När jag tömt allt åkte jag hem igen och fyllde på nytt och tog från båda grannarnas högar med ris som de hade, det var så pass lite att det inte var några problem att få plats med det. På vägen till Sörab plockade jag upp L, nu hade hon tid att hålla mig sällskap. Jag sa att hon inte behövde jobba, bara hålla sällskap, men snäll som hon är hjälpte hon till i alla fall. Sen åkte vi hem till pappa och lämnade släpet, han skulle ha det redan dagen därpå så det kändes onödigt att lämna det på jobbet. Jag hade haft migränkänning hela dagen och nu när jag kom hem igen var det riktigt illa, så jag tog en spruta och lade mig på soffan och slumrade en stund och när jag vaknade var jag bättre. Sen plockade jag bara med mig en ask jordgubbar och så åkte jag till H för att bli bjuden på middag. Hon höll på att grilla fläskkotletter när jag kom och det var första gången hon grillade själv och hon var nervös, men sen visade det sig att hon var en riktig naturbegåvning, kotletterna var genomstekta men saftiga och goda. Till dem åt vi pommes, sås och sallad och hade trevligt med döttrarna. Hundarna rusade runt och lekte vilket förvånade mig för Turre brukar inte vilja leka med andra hundar och han fick till och med tokryck och rejsade runt på gräsmattan och Celine som är bara 1 år gammal var jättelycklig för att han busade med henne.
Sen gick den yngre ut en stund och var med sina kompisar och sen åkte den äldre iväg och vi satte oss och tittade på Lets Dance och jag tycker att det är ganska roande faktiskt. När yngre dottern kom hem efter Lets Dance tittade vi på nån TV-serie och Turre som var lite skeptisk till henne först eftersom han inte känner henne, låg sen och mös hos henne. Han är inte så svårflörtad som han verkar.
Jag åkte hem vid 23.30 ungefär för då var jag rätt matt.

De kanske har utbildning och erfarenhet?

16/5 På onsdag började jag undra över läkarnas omdöme när de trott att jag skulle kunna jobba igen på fredagen om det inte varit så att vi hade haft klämdag. Jag gick fortfarande på tunga värktabletter och kunde inte vara utan dem och någon bättring kände jag inte av alls. Istället undrade jag hur medicinerna skulle räcka... Men sen plötsligt framåt kvällen så gjorde det inte ont långt innan jag fick ta nya tabletter, nej jag kunde till och med vänta 4 extra timmar! Jäklar, de visste kanske vad de pratade om ändå? Jag var inte heller lika trött längre.
På kvällen gick jag på pyssel men gjorde inte så mycket, stickade bara vidare lite på halsduken jag påbörjat på sjukhuset.
På dagen hade de förresten ringt från Audi handlaren i Uppsala och frågat hur det gick med bilen, de är angelägna om sina kunder och har väldigt bra service, men jag har ju inte hunnit köra särskilt mycket så jag kunde inte riktigt svara på hur det gick.
Överallt i mitt hus står nu blommorna jag räddat från huset vi tömde och jag har ett för litet hus för så många, stora blommor, men mamma sa att hon kanske kunde ta avokadon i alla fall. Det vore bra.

En del hoppar ur bild, en del inte alls

13/5 På söndagen hade jag sagt att jag skulle följa med L till Tierp när hon skulle tävla om jag inte mådde riktigt skit, hon lovade att ag inte skulle behöva göra någon nytta alls under hela dagen och att hon skulle köra och fixa, Turre fick också följa med. Jag gick upp vid 9 och duschade och sen letade jag öppna apotek eftersom både Turres och min medicin skulle ta slut före morgondagen. Jag som alltid går upp sent på helgerna trodde i min enfald att jag var den enda, men tydligen finns det inte ett enda apotek i Väsby som öppnar före 11 på en söndag... vi har 4 stycken som jag känner till.
Slutligen gav jag upp och körde hem och strax senare kom L till stallet med häst och allt och hämtade upp mig och Turre. Vi hade en trevlig åktur till Tierp och väl framme satt jag och Turre och tittade på de andra ekipagen och jag fotade lite. Det är inte så enkelt att fota som folk tycks tro, bara en sån sak att folk ibland hoppar ur bild... eller att någon rider precis mellan mig och hästen jag fotar just då bilden skulle ha blivit bra.
Vad gillar ni förresten den välgymnastiserade hästen med bakbenen i luften? Den hoppade runt så hela tiden och stannade tyvärr ut sig, undrar vad han var så störd på?
Tyvärr gick det inte så bra för L och hennes häst (sista bilden) men jag hade i alla fall fått komma ur huset en stund utan att ta ut mig och Turre behövde också det och dessutom hade han uppfört sig riktigt väl bland allt folk vilket glädjer en stressad matte.
När jag kom hem åt jag, det enda jag ätit under dagen var en äcklig hamburgare som jag köpte på tävlingsplatsen, jag åt inte ens halva, det var en massa knirkigt fett i den så jag kunde bara inte äta upp den.
När L lämnade av mig vid vårt stall tog jag bilen och åkte raka vägen till apoteket och tog ut vår medicin innan de stängde, vilken tur att jag hann!
Resten av dagen och kvällen tog jag det väldigt lugnt och sov bland annat middag när jag kom hem.