Åhh hej vad det gick, ambulans i Thailand är en upplevelse!

27/12 På lördag morgon väckte de oss för frukost men det var inte så mycket som var i min smak tyvärr. Frukt är jag inte jätteförtjust i och det var precis de frukter jag inte tycker om på den fruktallriken. Den varma frukosten var tyvärr inte speciellt bra heller, så när jag väl landade var jag fortfarande lite hungrig. Vad jag känner till får man inte gå i någon fast lane när man ska in i landet man reser till på sin businessbiljett, men eftersom man släpps av först så kan man ha tur och inte ha så många framför sig. Det kan förstås spricka om det är många flighter som anländer samtidigt. Jag var i alla fall väldigt kvick igenom passkontrollen då det bara var en familj framför mig och sen när bagaget kom så kom mitt först nästan, det är tydligen så när man flyger business! De sätter en extra etikett på väskorna där det står: Priority och då läggs de på bandet först.

Jag stod vid mitt och Yoyo´s mötesställe och var förundrad över att han inte stod och väntade på mig, han är ju aldrig sen... Det var först då jag insåg att klockan var precis en timme tidigare än vad som var sagt, flighten hade gått lite fortare och passkontroll och bagage hade ju också gått snabbt. Jag kopplade upp mig på wifin de har på flygplatsen och skickade ett meddelande till Yoyo att jag skulle vänta på Starbucks, vi går ändå alltid dit på vägen till bilen eftersom jag vill ha kaffe med mig när vi åker. Jag satte mig och fikade och kollade mail och sånt och strax senare stod han där och log så som han brukar!
När vi tog hissen upp till garaget där han parkerat hittade jag skylten på bilden, en officiell skylt på en flygplats, kan ni gissa vad det betyder? Det kan inte jag.

Sen åkte vi hemåt och på vägen började vi åter igen prata om att köpa en motorcykel åt mig, vi brukar kalla dem moppar, men tydligen är de egentligen lätta motorcyklar. För att få köpa en ska man ta med sig den blå ägarboken på sitt boende i Thailand (som jag troligtvis har hemma, men inte kan minnas att jag någonsin sett) och en kopia på sitt pass. Detta tar man sen med sig till transportkontoret tror jag att det kallas och så får man ett bevis av dem som man måste visa upp i butiken för att få köpa moppen. Eftersom jag ändå tänkt att köpa en kändes det väldigt onödigt att behöva hyra en igen och dessutom tänkte jag att det kanske skulle vara svårt att få tag i en bra nu när det är högsäsong. Yoyo och jag pratade en stund om det och sen kom vi fram till att köpa en redan på väg hem då vi ändå skulle igenom Klaeng där närmsta, bra butik ligger. De hade precis öppnat när vi kom dit och Yoyo hjälpte mig att fråga sånt jag ville veta och kom med goda råd, sen köpte vi helt sonika en och skrev den på honom! Nästa gång jag kommer ner har han förhoppningsvis fått de permanenta registreringsskyltarna och jag har förhoppningsvis alla papper med mig, sen åker vi till transportkontoret och ändrar ägandet. Självklart valde jag en blå moppe och den skulle levereras nästa dag. Jag betalade 47000 baht  (c:a 10 000:- ) och då ingick försäkring och skatt för ett år och så var den ju sprillans ny också och levereras fram till dörren.
Redan samma kväll fick jag träffa mina vänner S och hans barn V och K nere på Buffalo Bill. V´s lilla pomeranier blev tokig när hon såg mig och studsade upp och ner som en studsboll!
Efter middagen så satt vi bara och hade det bra och killarna drack en del så S var tvungen att gå på toa efter alla drinkar. Det är det sista jag minns... Nästa minne så sitter S på andra sidan bordet och håller mig i händerna över bordet och pratar uppfodrande med mig, bakom mig står hans och min kompis C och masserar mina axlar och jag hör att de båda är väldigt oroliga och S är plötsligt spik nykter. Jag säger att jag bara är trött och annars mår bra, det är inte förrän långt senare som jag inser att det finns en lucka mellan att S gick på toa och att jag sitter där. De säger att de är oroliga, att de ringt ambulans och att jag ska åka till sjukhuset i Rayong. Jag förstår inte alls varför, men de förklarar vänligt för mig att jag har varit medvetslös i nästan en timme! När S kom tillbaka från toaletten sitter jag bakåtlutad på bänken med öppen mun och krampar och har några konstiga rörelser jag gör med vänsterarmen. Inget av detta finns i mitt minne, så ja, jag var helt klart medvetslös. När de med lugna, vänliga röster har förklarat allt detta för mig och sagt hur oroliga de är så har jag inga problem med att gå med på att åka till sjukhuset. C´s sambo följer med i ambulansen,som tog nästan en timme på sig att komma efter att de slutligen lyckas få tag i polisen. De hade ringt två ambulansnummer och sen polisen och ingen svarade, men till slut fick de i alla fall tag på polisen som skickade ut ambulans efter att ha argumenterat en stund att det inte var deras jobb... Ambulansen som kom var som en skranglig, tom pick up, det fanns inte mycket grejer i den och killarna som körde verkade helt okunniga. Dessutom blev de förvirrade när de kom dit och jag var vid medvetande och blev lite generade och visste inte vad de skulle göra. Men S röt åt dem att sluta flina och ta in mig i ambulansen och då vaknade C till också och när han väl blir arg, ja då protesterar inte så många. Då sa de till mig att lägga mig på båren och så sköt dem in mig och stängde och åkte, jag var inte fastspänd alls och då plötsligt hade de jättebråttom och körde som dårar med sirenerna på hela vägen. C´s sambo J satt  bredvid mig och höll en lugnande hand på min mage. Helt klar en spännande färd i vansinnesfart på de små vägarna med gupp överallt och ligga på en bår. Vid ett tillfälle lämnade jag båren helt när de körde över ett gupp, som tur var så var vi just då på väg rakt fram så jag bara dunsade ner igen och ramlade inte av i alla fall, jag och J bara stirrade på varandra med öppna munnar. Efter en stund stannade vi och de drog ut mig och sen fick jag själv gå över till en annan bår eftersom jag inte hade problem att röra mig. Sen fortsatte färden i en annan ambulans, de var proffsigare helt klart, ambulansen var bättre utrustad, de körde bättre och ambulanssjukvårdaren satt bak med mig och tog i alla fall ett blodtryck, sirenerna var fortfarande på, Jag frågade efter J och han lugnade mig med att hon satt i fram. Jag kan inte säga att jag var rädd, jag mådde ju inte dåligt alls. Jag var mest orolig för att det var något allvarligt eftersom mina vänner var så rädda och oroliga. När vi kom till sjukhuset blev jag väldigt imponerad av hur proffsiga de var och hur snabba! Jag fick komma in i akutavdelningen direkt och sköterskor och läkare pratade med både mig och J och sen körde de ut J, satte dropp, tog blodprov och körde mig till huvudröntgen (CT). Sen fick jag komma in på ICU (intensiven) för observation och då får man sin egen sköterska! Sen plötsligt kommer det in en tjej som förvisso är thailändska, men det är något i hennes utseende som gör att jag tycker att hon ser svensk ut och sen säger hon på nästan helt ren svenska (Stockholmska till och med): -Hej, jag heter XXX och jag jobbar som tolk här. Som sagt, jag var lite imponerad av hela sjukhuset. Hon hjälpte mig att kolla upp min reseförsäkring och fixade registrering av mig som patient med hjälp av mitt körkort och sen måste de säkra betalning med mitt kreditkort innan de fått ok av försäkringsbolaget. Det gick däremot jättefort! Andra gången min reseförsäkring genom mitt Handelsbanken Platinumkort har hjälpt mig snabbt utan krångel! Det var ju skönt, sluträkningen blev runt 100 000 bath (c:a 20-25 000:- ). Strax senare kördes jag in på MRI (magnetröntgen) och innan de körde in mig där så fick jag ta av mig alla smycken och fick förstås frågan om jag hade några metalldelar i kroppen (vilket jag inte har) och sista frågan var om jag hade klaustrofobi. Inte vad jag vet sa jag, men med tanke på hur pass små de där är, man har liksom taket strax ovanför ögonen och det är lika litet runt om. Men det visade sig att jag inte har det minsta drag av klaustrofobi, för jag somnade där inne. Det tog drygt en halvtimme, kanske en timme till och med och inte nog med att jag rest, haft ett anfall och en massa spänning, klockan var nu väldigt sent också.

De hittade inget alarmerande så efter det slängde de in mig i duschen och sa åt mig att tvätta håret också. Jag fick en necessär av dem med schampo, tvål, talk, tandkräm, kam, tandborste och så, men inget balsam... Mitt hår är jättekänsligt, jag kan egentligen inte ens använda ett annat schampo och balsam än mitt eget och nu fick jag ett svintoschampo och inget balsam och en kam som inte gick att använda alls i mitt hår. Jag fick reda ut det bäst det gick med fingrarna. Sen fick jag sova, men sköterskan satt precis utanför, så när jag ville gå på toa eller så så kom hon in direkt och alla var både proffsiga och trevliga.

Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Jag räknade inte med att bli tagen på allvar

30/1 Natten till torsdagen kunde jag inte sova för att magen gjorde så oerhört ont. Jag kunde inte ligga ned för så fort jag försökte räta ut magen så blev det ohållbart. Slutligen gav jag upp att sova i sängen och tog mitt täcke och satte mig i soffan och sov istället. Eller sov och sov... jag slumrade till och från för att jag var så utmattad. Mitt i natten gick jag upp, klädde på mig, satte på mig en reflexväst och satte en jacka på Turre. Sen gick jag ut, larmade och låste och tog en promenad runt kvarteret. Inget av detta kom jag ihåg nästa morgon, jag hade gjort det i sömnen... Inte förrän jag hittade min reflexväst och Turres jacka på golvet i hallen började det komma tillbaka. Tanken var att om det bara var gaser eller nåt så kanske det skulle lätta om jag gick en sväng, det gjorde det inte.
Jag är van att ha ont på de flesta ställen i kroppen och jag blir sällan särskilt orolig, men då det gäller magen vet jag inte riktigt vad som är vad och det kan ju vara rätt så allvarliga saker trots allt och det gör mig rädd.
Efter att ha pratat med brorsan som var orolig och sen ringt till sjukvårdsupplysningen och närakuten, så hade jag tre personer som uppmanat mig att åka in till akuten och kolla upp det. Jag mådde så dåligt att jag inte ville åka ända till Daneryds sjukhus och jag trodde ju verkligen inte att det var något allvarligt. Men när pappa erbjöd sig att skjutsa mig dit och att ta hand om Turre medan jag var där så åkte jag trots allt in.
Jag tog med mig surfplattan eftersom jag var beredd att sitta i väntrummet i flera timmar.
Jag blev inskriven och 20 minuter senare kom någon och hämtade mig i väntrummet och jag blev inlagd på ett rum. Sen var jag inte ensam mer än 10 minuter i taget och det blev en massa spring och det tig mindre än en timme från det jag kommit in tills jag var inskriven över natten och flyttad upp på en sal...
Hoppsan, det var inte vad jag väntat mig.
Strax senare satte dem ett dropp och jag fick smärtstillande som gjorde det lite lättare att stå ut. Nä de satte nålen så gjorde de nåt fel och det blev ett blodbad utan dess like, det sprutade blod åt alla håll och hela lakanet var nedblodat så de fick byta det.
Sen fick jag en kanna med kontrastvätska att dricka på en särskilt utsatt tid och till min egen förvåning så lyckades jag faktisk med det. Sen kördes jag i sängen upp till kontraströntgen.
Nu började jag ju bli lite rädd, när man plötsligt är prioriterad då börjar man ju undra om man är döende...
När de inte hittade några bråck eller tarmvred så började de ta det lite lugnare och ju mer de räknade bort ju mer började de behandla mig som en fejkare.
Men jag fick fortfarande inte äta eller dricka något, vilket var ok med mig, jag kunde ändå inte. Allt jag försökt få i mig de två dagarna innan hade ju kommit tillbaka upp i alla fall.
När det mesta var uteslutet så blev det ganska långtråkigt att ligga där ensam och med det smärtstillande så hade jag ju inte längre lika ont och blev inte lika trött.
Jag hade verkligen inte räknat med att bli tagen på allvar eller bli inlagd och hade inte tagit med laddare till varken telefon eller tabletten.
Det som tröstade mig var alla som hörde av sig och stöttade och visade att de brydde sig om mig, min familj förstås men också många både närstående och lite mindre närstående vänner och bekanta.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.

Att elektrolyter kan göra sån skillnad

12/3 På tisdag vaknade jag många gånger på morgonen och sköterskan kom in vid 7 och kollade blodvärdet, det var relativt bra efter omständigheterna och sen fick jag smärtstillande. Senare fick jag sätta mig upp en stund och de ville att jag skulle prova att ställa mig upp. Jag hade inte särskilt ont trots att det mesta av medicinen gått ur kroppen vid det laget, men jag höll ändå på att svimma...
Jag fick frukost och kände mig lite dum att behöva hjälp till och med att sätta telefonen på laddning, men de tyckte att jag gjorde lite väl mycket själv.
Jag vilade mycket men svarade på lite jobbmail och tittade på Vänner-avsnitt som systerdottern hade lagt på min surfplatta. Jag kan alla avsnitten utantill så ni kan ju gissa att jag blev förvånad när jag insåg att de avsnitten hon lagt upp hade nya scener som jag aldrig sett tidigare!
När jag mitt på dagen fortfarande inte kunde stå upp mer än några sekunder i taget utan att nästan svimma började jag bli orolig. Sköterskorna sa att det inte var så vanligt, men särskilt oroade verkade de inte vara. Istället satte sköterskan H in ett dropp med elektrolyter och grejer, mirakelmedicin enligt henne när man har lite dåliga blodvärden och hon hade rätt, ett par timmar senare kunde jag inte bara stå upp, jag kunde till och med gå på toaletten själv.
Jag är ju inte jättekänslig mot laktos, men jag kan inte äta särskilt mycket utan att bli dålig och det kändes ju inte så tilltalande när man redan har ont i magen. Jag hade varit tvungen att äta en lunch med ganska mycket laktos i så jag vågade inte äta det till middag också och eftersom jag inte tänkt på att förvarna om det eftersom jag inte är så känslig, så hade de bara en massa matlådor med laktos i frysen.
Det slutade med att nattsköterskan handlade sushi till mig på vägen in, hur snällt är inte det?!

Jag fick en bil, choklad, glass och tröst

9/5 På onsdagen skulle jag få åka hem, men eftersom jag förlorat lite blod ville de gärna att jag skulle stanna till lunch så det gjorde jag. Tanken var att de skulle ta nåt blodprov under tiden, men det glömde både jag och de bort, de verkar inte ha värst koll där på Akademiska, jag är inte imponerad...
Jag sov mer eller mindre hela förmiddagen, jag tänkte att det var lika bra att passa på medan jag kunde eftersom tanken var att jag skulle köra hem min nya bil senare. Lunchen visade sig vara till någon annan, hon hade fått min lunch, som sagt, inte impad... Det var lapskojs och även fast det såg ut som en spya och luktade som hundmat så smakade det faktiskt helt okey.
Strax efter att jag ätit tog de bort droppkranen och jag bytte om och packade ned mina saker. Sen kramade jag om rumskompisen B och gick ned och ringde en taxi. Bara 5 minuter senare var jag på plats på Möller Bil för att hämta min nya bil. De är oerhört trevliga där och och jag blev genast erbjuden kaffe medan jag väntade på min säljare men eftersom jag inte fick dricka något varmt så bad jag om ett glas kallt vatten istället och det fick jag. Min säljare kom och hämtade mig och vi tittade på bilen och han visade mig lite av funktionerna men sen var jag matt och ville bara hem så han lovade att inte ta upp mer funktioner och jag lovade att gå i god för att han gjort det han skulle. Jag fick en korg med choklad också när han lämnade ut bilen, det tycker jag är en trevlig gest och kostar dem så lite fast det blir väldigt trevligt för kunderna! Sen körde han runt bilen till framsidan åt mig och jag körde försiktigt hemåt. Jag hade inte tagit några tabletter under dagen men jag hade ganska ont just därför och kände mig fortfarande lite snurrig efter sövningen, men enligt läkarna så var det okey att köra hem.
På vägen hem köpte jag sushi och sen hämtade jag Turre på jobbet dit pappa tagit med honom och sen åkte jag hem. Jag var väldigt matt och trött och lade mig på soffan och vilade och genast fick jag tröst av både Turre och Judas som låg på min mage och ben och visade att jag varit saknad.
Jag sov inte, jag bara vilade och lät värktabletterna mildra smärtan. Senare dök L upp med en hel kartong med glass, 20 stycken blandade GB Klassiker. Hon sa att hon kommit på strax efter att hon köpt den att jag har helt fullt i frysen, jag gillar det faktum att det finns någon som känner mig så bra!
Vi hjälptes åt att packa om frysen och vi petade in glassar överallt där det fanns minsta plats och slutligen var alla utom en packade och den åt jag upp.

Sen sov jag en vecka

8/5 På tisdagen var det dags för operation men när jag skulle opereras visste de inte så för säkerhets skull fick jag varken äta eller dricka efter midnatt. Efter påtryckning skulle jag få dropp vid 9 ungefär och jag bad om att få en van sköterska eftersom jag tidigare hade sprutfobi som jag jobbat bort helt på egen hand, jag sa att jag ville ha någon som var bra på att sätta nål eftersom jag inte vill ha tillbaka min fobi. Den äldre sköterskan som var ansvarig för oss under dagen nickade och strax senare kom en ung sköterska in, som inte såg ut att vara över 16 år gammal och verkade rätt nervös dessutom. Mycket riktigt så stack hon mig fel, började rota efter ådern med nålen tills det gjorde rätt så ont och sen började det sippra ut blod bredvid kanylen... Till slut fick jag henne att hämta den äldre sköterskan som först menade att den nog satt rätt och sen insåg att det inte ska komma något ut vid sidan om och slutligen drog ut kanylen och sa att hon skulle komma tillbaka senare för att sätta droppen för nu var hon upptagen... När jag fått rätt svår huvudvärk och illamående av lågt blodsocker så insisterade jag slutligen på att få det där utlovade droppet, då var klockan 11.30!
Hon satte förstås droppet på nån minut utan problem och jag undrar vad i hela friden som gjorde att hon satte en "praoelev" på att göra det när jag redan uttryckt oro, jag ska dessutom vara extremt lättstucken enligt alla som gjort det tidigare. När jag väl slutligen rullades ned till operation bad jag om något mot illamåendet, jag ville inte gärna vakna groggy och öm för att kräkas det första jag gjorde. Helt ärligt tror jag att den där sköterskan tyckte illa om mig och behandlade mig sådär illa just därför. Sekunderna innan de sövde mig fick jag nåt lugnande eller avslappnande eller nåt sånt och jäklar vilken skön känsla det var, men jag fick tyvärr inte njuta av det länge för sen sövde de mig.
Strax senare eller en vecka senare? vaknade jag, tiden försvinner ju helt när man är sövd, inte som när man sover att man har ungefär koll på hur lång tid man sovit....
Det gjorde lite ont i halsen det måste jag erkänna men framförallt kändes det rätt äckligt med torkat, levrat blod i hela munnen, blä...
Det första de sade när jag vaknade var att det varit lite komplikationer under operationen, jag hade blödit mer än väntat och fått en spruta mot det, en viss ökad risk för blodpropp medför det, men risken att blöda för mycket var större.
Resten av eftermiddagen och kvällen gick till att försöka få rent munnen någorlunda och sen fick jag nyponsoppa att äta och efter ett sms med påtryckning från L s¨bad jag om en glass och fick en piggelin.

Tamponger i näsan

På tisdagen gick jag upp vid 8 och duschade igen enligt instruktionerna jag fått från sjukhuset. Jag behövde i alla fall inte använda hibiscrub eller nåt sånt, vanlig tvål och schampo dög bra.
Pappa kom och hämtade mig och vi åkte mot Huddinge. Problemet är ju bara att det är rusningstrafik vid den tiden, eller mer eller mindre hela dagarna nu för tiden faktiskt och det faktum att man måste genom stan för att komma söderöver irriterar mig varje gång jag ska nedåt landet. Nu är det ju dessutom en massa vägarbeten utefter vägen. Först blir det stopp strax före stan och släpper inte förrän man tagit sig förbi första delen av Essingeleden, sen var det ju köer även efter det eftersom de håller på att bygger på fler ställen. Utöver detta var det också en buss som stod och brann någonstans i Lunda Industriområde och det gjorde att det var rätt så köigt redan på norra sidan stan, folk valde väl andra vägar. Vi lyckades i alla fall komma i tid till Huddinge Sjukhus och jag traskade in och hittade faktiskt till avdelningen på en gång fast jag inte trodde att jag lagt på minnet var den låg. Jag hade fått instruktioner om att vara på plats klockan 10, men mest för att jag inte fått äta efter midnatt, de ville sätta dropp medan jag väntade på operation. Jag hade en väldigt trevlig sköterska som var glad och pratade medan hon satte droppet och ojade sig över vilka bra ådror jag hade att sticka i. Vi himlade lite med ögonen åt min rumskamrat en äldre dam, som snarkade så rutorna skallrade och sen lämnade hon mig att ta det lugnt medan jag väntade. Jag läste lite i Metrotidningen jag tagit med mig upp och sen somnade jag en stund. Strax senare hämtade kirurgen mig och tog en titt på min näsa. Han var rätt underlig och opersonlig och kom med konstiga frågor om jag till exempel provat cortisonspray i näsan för att kunna andas bättre. När jag sa att jag inte gjort det eftersom jag inte trodde att det var bra så höll han med om att det inte var bra att göra det och att det ändå inte skulle ha hjälpt eftersom min näsvägg var så sned... Jag fattade aldrig vad han egentligen var ute efter? Att kolla om jag var en idiot? Nån halvtimme efter att jag kommit tillbaka till rummet igen kom min sköterska F och hämtade mig och ledde mig tillbaka till undersökningstrummet där hon sprayade min näsa med tandläkarbedövning, det var både obehagligt och smakade illa, men var strax över. Jag fick ta ett par tabletter alvedon och nåt smärtstillande och sen satte de en antibiotikadropp. Sen fick jag vänta en liten stund till och så blev jag hämtad av F och en kollega till henne och fick åka säng ned till operation. Det känns lite konstigt at åka runt i en säng när andra får jobba när det inte är nåt fel på ens ben, men det var lite barnsligt kul också måste jag erkänna. Sköterskorna var jättegulliga och vi pladdrade på allihopa om allt möjligt och sen var jag plötsligt på plats i operationsrummet och de lämnade mig i händerna på narkossköterskan istället. Han var vänlig och trevlig han också och liksom alla hittills så informerade han hela tiden om vad de höll på med och vad som skulle hända och hur det skulle kännas. Sen kom narkosläkaren och hon var visserligen rakryggat stolt men absolut inte ovänlig på nåt sätt. Sen sa de att de skulle ge mig nåt som skulle göra mig dåsig och torr i munnen och att det var meningen och strax senare var det dags för själv narkosen och efter min förra operation var jag inte det minsta nervös och det var snarare en skön känsla när jag ganska kvickt bara dåsade iväg.
Vad som kändes som strax senare vaknade jag på uppvaket och var rätt pigg och alert direkt men munnen var som om någon stoppat en massa hushållspapper i den. Av en sköterska fick jag en kopp med vatten med tillhörande "svamppinne" att svabba munnen med och strax senare kom han tillbaka och bytte både vattnet och svampen eftersom munnen varit så torr och äcklig att pinnen var för snuskig. Det sved lite i näsan men inget jag inte kunde stå ut med. Det kom hela tiden nya sköterskor och kollade journalen och hur jag mådde och jag mådde ju prima och var pigg och glad så strax senare ringde de efter sköterskorna från min avdelning för att de skulle hämta mig. De var mer oroade för mannen på andra sidan skynket från mig vad det verkade, de kämpade för att få honom att vakna ordentligt och jobbade hårt på det i en halvtimme innan han kunde svara på var han var.
Strax senare kom två sköterskor för att hämta mig och de var inte otrevliga, men inte alls så gulliga som dagsköterskorna och de höll på att missa mig och var tvungna att visas rätt av min uppvakssköterska.
När jag kom upp i rummet var min granne fortfarande borta och jag hoppades att det betydde att hon fått ett nytt rum, hon hade nämligen tagits till operation före mig.
Mycket riktigt kom hon inte tillbaka till rummet utan en stund senare kom en av sköterskorna in med hennes man och hämtade sakerna ur hennes skåp.
Jag tror att de tyckte att hon snarkade för mycket för att jag skulle behöva dela rum med henne, de hade nämt att de kanske skulle flytta någon av oss om det blev för jobbigt för mig.
Sen smsade jag till familjen och de närmsta vännerna och sa att jag mådde bra. På kvällen tog jag en promenad till dagrummet där jag hittade en TV och tittade på Idol, strax senare fick jag sällskap av en tjej som var där med sin lilla son och ingen av oss har sett Idol tidigare så vi ojade oss och var rätt chockade över bristen på kvalité och självkritik vissa av dessa människor tycks lida av. Resten av kvällen och natten sov jag någon timme i taget, läste lite och pratade med min grekiska bror i telefon en stund. Problemet jag hade var inte smärta i näsan, det var att jag hade två tamponger upptryckta i den. Det kittlade näsan och fick mig att vilja nysa. Jag tänkte att det nog inte var så bra och att risken var rätt överhängande att näsan mer eller mindre skulle flyga dän om jag gjorde det. så jag höll tillbaka. Vilket gjorde att både ögon och näsa rann och det var besvärligt. Sen började mitt tandkött att klia något förbannat, jag har väldigt känsligt tandkött och de måste ha kommit åt det med nån slang eller mask eller nåt och nu kliade det så att jag inte kunde sova.
Nattsköterskan var så tråkig att tiden stannade när hon var i rummet men hon gjorde precis allt man kan förvänta sig och hoppas. Om hon sa att hon skulle komma med medicin om en timme, ja, då var hon där precis på klockslaget. Jag bad henne om munskölj, det är det enda som hjälper när man har sån där kli i tandköttet och strax senare kom hon med en liten medicinkopp med skölj åt mig. Det går inte att börja beskriva hur svårt det är att skölja munnen i en minut när man inte kan andas det minsta genom näsan, men låt mig säga att det var besvärligt och när jag var klar är frågan om inte åtminstone hälften av sköljen snarare sköljt min haka än munnen...
Det kändes lite bättre efter det och jag kunde sova lite till.
Jag kan inte låta bli att fnissa till lite när jag ser bilden på mig, eller vad säger ni?