Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.

Är det fler än jag som vaknar med telefonen i näven?

29/6 På lördagen vaknade jag inte av Gs sms 10.30, men på något plan måste jag ha hört det eftersom jag höll telefonen i näven när jag väl vaknade vid 11. Jag svarade kvickt på smset och studsade ur sängen vilt ropande på A att vi försovit oss och att vi var sena. Medan vi klädde på oss så satte jag också på kaffe och sprang lite som en yr höna fram och tillbaka. Slutligen var kaffet klart och jag hade konstaterat att jag faktiskt inte har någon termos hemma...
Jag hällde kaffet i en Tupperware-tillbringare och lindade in den i en handduk och sen fick A sitta och hålla i den för säkerhets skull när vi körde ut mot Skånela Kyrka.
Vi var framme vid 11.40 och G kom strax senare. Vi hjälptes åt att ställa upp depåtältet och duka fram dricka, frukt, kex och kaffe. G hade sagt att vi skulle bli löjligt populära om vi tog med kaffe åt alla 10 cyklisterna, men inte förrän de kommit dit och vi serverat dem insåg vi att det var mer än sant! De till och med hurrade för oss och var så glada att få lite kaffe.
Cyklisterna var glada och trevliga mot oss och när det var dags att cykla vidare så åkte vi efter en stund eftersom vi insåg att det var smartare att ta "innevägen" till Vallentunavägen. Strax senare fick någon punktering mitt i en av de kraftiga svängarna och G stannade och hjälpte till medan vi ställde oss srax före svängen med varningsblinkers på så att folk saktade ned i kurvan.
G hängde sen på hem till mig där vi bara slappade en stund alla tre i soffan och tittade lite på bilderna jag hade tagit. Jag ger ju aldrig bort bilder normalt sett, men jag ser det här som sponsring av något som går till välgörenhet, mitt bidrag så att säga. Så nu fick G alla bilder och får använda dem som han vill så länge han nämner mitt namn som fotograf. Pengarna som de samlar in på de olika evenemangen går till Barncancerfonden.
När G var tvungen att åka igen för att möta upp cyklisterna i stan så åkte jag och A ned till kondis för att äta en sen frukost.
Det vi hade ställt in oss på var en varsin räkmacka och så fanns det inga kvar när vi kom ned!
Killen som jobbar där sköt upp sin lunch för att göra ett par åt oss när han såg hur besvikna vi blev. Vi tackade så mycket och blev glada igen.
Det var soligt och varmt och skönt så vi satt ute och njöt och tog sen en kort promenad till tobaksaffären för att köpa Vitamin Well Reload, det har hjälpt min yrsel lite tidigare, jag tror att det är dåliga blodvärden och obalans i elektrolyter som är mitt problem.
Jag mådde fortfarande rätt dassigt och när jag skjutsat A ned till stationen så lade jag mig i hängmattan en stund för att sola, men plötsligt blev det kallt och molnigt så jag gick in och lade mig på soffan istället.
Resten av kvällen gjorde jag inte många knop alls utan tog det lugnt på soffan eftersom jag känner att det är något som inte stämmer med mig just nu.

Inte var jag ensam inte

14/4 På söndagen satte vi igång med jobbet direkt efter frukost och strax senare satt jag och jobbade på kontoret när plötsligt hel rummet verkade snurra och jag höll på att svimma sittande och ramla av stolen, då började jag bli riktigt orolig för magen gjorde rätt ont i jämförelse mot vad det gjort på ett tag också.
S skickade iväg mig på utflykt med J för att hon ville att jag skulle ta en paus men frågan är om det var så bra för mig, jag mådde rätt illa av den ryckiga taxifärden och var inte till mycket hjälp för J heller, men en sak som var bra var att vi skulle handla vatten och då köpte J nån elektrolytdricka till oss båda två och jag försökte få i mig den eftersom min sköterska H hade toppat upp mig med elektrolyter när jag mått sådär efter operationen, men jag var så illamående att jag inte fick i mig särskilt mycket. När vi kom tillbaka till hotellet tog jag ett par smärtstillande och gick och lade mig en stund, jag sov som en stock i drygt 2 timmar...
När jag vaknade hällde jag i mig resten av drickan så fort jag kunde för att få lite balans i kroppen och sen mådde jag mycket bättre! Både vilan och elektrolyterna verkade göra susen tillsammans.
När jag inte hittade de andra på kontoret och S inte svarade på sms så tog jag en promenad ned till marinan i sakta mak och strax hittade jag hela gänget på en restaurang och de hade precis beställt lunch så jag satte mig ned och gjorde detsamma.
När jag dessutom ätit lite så började jag må ännu bättre och det var svårt att förstå att jag varit så dåligt några timmar tidigare.
På eftermiddagen var jag till nytta igen och vi fick en hel del gjort. Framåt kvällen hade J som tidigare bott i Alicante bokat bord åt oss allihopa på en restaurang längst upp i det högsta hotellet i Alicante, utsikten var helt fantastisk och vi hade hela våningen för oss själva, varför vet vi inte för maten var jättebra och det var servicen också och som sagt utsikten, vi såg vårt hotell därifrån också... Det var också inom rimligt gångavstånd från hotellet vilken än en gång var för min skull, de är snälla mina vänner.
Senare på kvällen började de styrelsemedlemmar som inte haft möjlighet att komma på lördagen höra av sig för att se var vi var och vi ställde oss allihopa i fönstret och viftade med servetterna för att visa var vi var, men inte förrän D satte igång sin app på telefonen, som gör att den ser ut som en blixtlampa så såg de var vi var. R dök upp, åt lite av våra rester och lite bröd och drack ett glas vin, de andra väntade på att vi skulle dyka upp på puben istället.
När A ringde till C så började C låtsas inte höra honom och bröt på spanska, till slut lae A på och var nog nådigt förvirrad, han ringde en gång till och D gjorde samma sak när han svarade i C's telefon. Sen ringde vi upp från D's telefon efetrsom alla andras nummer finns i A's telefon, efter en stund ringde han upp D på numret som han ju inte kände igen, varpå D gav telefonen till mig och bad mig svara på svenska, A är engelsman liksom de andra. Jag svarade: Hallå, vem är det, jag hör dig inte, vem är det? Han förstod ju förstås ingenting men jäklar vad vi skrattade gott när han än en gång lade på luren och var ännu mer förvirrad. När vi senare mötte upp honom på puben skrattade han gott när vi berättade vad vi gjort.
Strax efter midnatt försökte jag smita iväg för att gå och lägga mig, jag hade ju haft en tuff dag. Då sa vår kassör D att jag var tvungen att stanna en stund till. Jag frågade lite tyst om det hade nåt att göra med att jag inte längre var i 30-års åldern, jag hade ju fyllt 40 en kvart tidigare. Han viskade bara tillbaka: Act surprised... och blinkade åt mig.
Strax senare kom vår ordförande C med en stor bricka med Bailey's shots och delade ut till alla, vi var nog runt 30-40 personer som hade mött upp på puben, jag fick ett ganska stort glas. Sen manade han till tystnad och sa att jag hade en väldigt speciell födelsedag men att han inte tänkte säga vilken och att de nu skulle skåla för mig med min favoritdrink. Sen skålade vi allihopa och en kille som satt bredvid mig som jag inte känt å länge uttryckte förvåning till sin granne bredvid att jag var så pass gammal och då kändes det lite bättre.
En del undrade hur det kändes att jag visste att jag inte skulle vara hemma på min födelsedag och att jag skulle vara i Spanien och jobba, men jag har förklarat för dem att det här faktiskt är vänner till mig, det finns en hel del bland dessa människor som jag känt i 10-20 år och många av oss umgås även privat, jag kände mig väldigt lyckligt lottad där jag satt bland många vänner och blev skålad för mitt i natten!
Strax senare smet jag iväg och gick för att lägga mig, jag sminkade av mig och gick mot sängen, då upptäckte jag att jag fått ett födelsedagskort instucket under dörren under de 5-10 minuter jag varit tillbaka i rummet, det var min kompis PB som hade fixat ett kort med en CD med gamla låtar på. Sen somnade jag gott.