Såna vänner förtjänar man, man får dem inte

21/3 På lördagen fick vi bakslag i våren och det kom så pass mycket snö att det låg kvar till dagen efter. Det var min gamla kollegas födelsedag denna dag så jag åkte iväg till kyrkogården för att se till graven och sätta dit lite mini-påskliljor åt henne. Hon var min extra-farmor trots att hon var lite för ung för att vara det. Hon blev sjuk i november före sin 70-årsdag och avled av hjärntumör på midsommarafton året efter, alltså runt 6 månader efter att hon blivit sjuk. Hon hade ingen släkt i Sverige, hon var finlandssvensk, så det var jag som tog hand om allt det praktiska med läkarmöten, betala räkningar, sköta om lägenheten och att hålla kontakten med hennes släkt i Finland. Hennes brors fru kom för att hälsa på en helg och då bodde hon hos mig också trots att vi inte träffats tidigare. Vi hade ju haft så mycket kontakt medan S var sjuk så det kändes som om vi kände varandra redan. När hon dog kändes det som om det var det bästa för alla inblandade, hon var ledsen och mådde dåligt både fysiskt och psykiskt och hade avsagt sig ytterligare behandling och det var nog en lättnad för henne och eftersom vi andra också haft det jobbigt och visste hur det skulle sluta så var det en lättnad att det gick så fort för henne. Jag hade hälsat på henne varje dag första månaden och sen när hennes andra vän kom hem efter en resa så delade vi upp det och åkte dit varannan dag. De på hospis var glatt förvånade över att hon som inte hade varken barn eller barnbarn hade besök varje dag, de sa att de flesta inte ens hade besök en gång i veckan... Men goda vänner får man inte, dem förtjänar man och hon hade helt klar förtjänat oss. När hon inte längre kunde prata och vi satt i möte med läkarna så kunde jag se hur lättad och tacksam hon var över att jag så gott som läste hennes tankar och översatte hennes oro och rädsla till ord de kunde förstå. Att se den tacksamheten var nog för mig och det kändes bra att kunna göra det för henne efter så många års vänskap.

Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

Myggan kommer alltid att vara saknad

30/3 På söndagen fortsatte vi med det förberedande arbetet inför veckans seminarium. Någon gång mitt på dagen började saker jag kunde göra att sina tillfälligt, så jag tog en promenad in i stan för att hitta ett köpcentrum. Jag behöver köpa schampo och balsam på Boots.
Jag hittade köpcentret relativt snabbt, men det låg ganska lång bort. Jag hittade en butik med billiga kläder och lyckades helt klart klå mitt eget shoppingrekord, eller vad säger ni om att handla 7 klänningar på 20 minuter?
Jag valde de modeller jag tror/vet att jag passar i och sen uppskattade jag vilken storlek jag skulle ha, de flesta blev storlek medium. När jag handlat schampo, balsam och några saker till S också så gick jag mot hotellet. Trodde jag... Jag kom ut från köpcentret på ett helt annat ställe än jag kom in och försökte räkna ut vartåt jag skulle gå. Jag har rätt bra lokalsinne, men det fungerar inte lika bra i en stad som i skogen eftersom det finns vägar och hus i vägen där man vill gå. Jag kan alltså i stort säga vartåt jag ska, men det är svårare att ta sig i en rak linje dit. Därför var jag vilse rätt så länge och jag var trött, svettigt och hade ont i fötterna när jag väl började känna igen mig. Men jag fick i alla fall en sight seeing av Bristol och lite motion dessutom. Jag var ute och gick i ungefär 3 timmar.
På kvällen tog vi en kort promenad till en restaurang vid vattnet och hade ett långbord där. Vi hade en väldigt trevlig kväll ända tills jag fick besked om att en bekant blivit dödad i Helsingborg av fotbollshuliganer. Jag kände honom inte väl, men han gick i samma klass som min syrra en gång i tiden och han var typen som alla visste vem han var och typen som alla tyckte om. Det gick liksom inte att inte tycka om honom. Han var öppen, glad, snäll och lugn. Jag träffade honom senast på en middag för lokala företagare och han kom fram och sa hej och vi pratade en stund. Han hade precis uppmärksammats som årets företagare i Väsby. Han var bra även på sånt och var även omtyckt av sina anställda. En hyvens kille helt enkelt och så jäkla onödigt att vi förlorade honom för ingenting.
Om jag som bara var bekant med honom hade så höga tankar om honom, vad ska inte de som stod honom nära haft då? Myggan, vi kommer att sakna dig, det var ett så onödigt slöseri med liv.

Jag såg henne nyfödd

14/1 Tisdag: Jag hade bett Ah att ringa mig ihärdigt om något hände under natten, efter 1-2 timmar sömn är jag nästan som normalt efter insomningstabletterna och det hade gått att väcka mig med ett telefonsamtal. Jag var alltså ganska avslappnad när jag vaknade. Innan jag går upp brukar jag snabbt kolla lite på Facebook och inser att Ah fina lilla sto och fölet har dött under natten. Jag blev ännu en gång besviken för att jag inte varit där för Ah och lite besviken på att hon inte försökt väcka mig, jag hade velat vara där...
När Maiden föddes var jag där innan hon ens hade torkat helt, nu var hon död... bara 6 år gammal blev hon och jag fanns inte där för Ah när det hände, hon fick gå igenom allt ensam.
På jobbet var jag tvungen att släppa min besvikelse över det som jag upplever som ett svek mot en vän, trots att jag vet att det inte var mitt fel, jag hade nämligen ett mycket viktigt möte med Polisen igen.
Jag är bra på att skjuta ifrån mig obehagliga saker så jag kunde koncentrera mig på jobbet och göra det jag behövde.

Egentligen ser armarna mycket värre ut

5/12 På torsdagen hade jag smsat pappa för att be honom att komma och ta in ved åt mig, men sen hörde S av sig och tänkte komma och hälsa på, så jag frågade om hon kunde hjälpa mig med ved så att pappa slapp åka över bara för att göra det och det gick hon med på snäll som hon är.
Tyvärr såg pappa inte mitt sms som skulle återkalla min önskan om hjälp, så han dök upp trots allt och då tog han in veden när han ändå var på plats.
På eftermiddagen ringde det på dörren och det visade sig vara fina blommor från mina kollegor och en önskan om snabb återhämtning, det känns alltid bra att ha fina kollegor, även när man inte är på plats, himla gulligt av dem!
Senare kom S förbi som överenskommet och jag hade gjort en matlåda till henne eftersom min överflödsenergi denna dag räckt till storkok av mat som inte fick plats i frysen. Hon fick alltså en matlåda och jag fick sällskap en stund, vinn-vinn situation!
Mina armar ser förskräckliga ut, men ändå är de bättre nu än för ett par dagar sedan och på bilder blir det så ljust att det inte alls ser lika vidrigt ut.
För övrigt fick man idag veta genom media att Nelson Mandela dött, tråkigt förstås, men han hade ett långt liv och blev 90 år gammal tror jag.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.