Jag tackar inte nej till några bra erbjudanden!

11/5 På måndagen åt jag en hemgjord "grilled cheese"macka till lunch, eller egentligen var det väl brunch för jag hade inte ätit frukost. Den är riktigt flottig men å så gott! När jag gick igenom mina mail hittade jag ett spambrev som jag sa upp och fick då det svar ni ser på bilden... Så töntigt, det är ju som; har du slutat slå din fru? Jag menar, det är ju inga bra erbjudanden enligt mig, så nej, jag säger inte upp det bra utskick eller bra erbjudanden. Jag tog jag det lugnt efter jobbet och gjorde inget alls egentligen, bara tittade på DVD.
Jag var väldigt utmattad av resan och det faktum att jag hade haft väldigt ont i ett par veckor, det kändes redan bättre däremot. Jag ville också vara säker på att jag vilade tillräckligt så att jag inte skulle få ett nytt anfall, som förra gången.

Det går inte ens att jämföra!

10/5 Även på söndagen tog jag det lugnt. All den smärta jag haft de sista dagarna i Sverige hade tagit all energi ur mig och tröttheten var förlamande. Jag gissade att det bästa för att komma till rätta med det var att ta det så lugnt som möjligt. Jag gick upp på taket en stund efter frukost (sen frukost) och fick mig lite sol och värme och sen åkte jag och handlade lite och fixade sånt som jag ville ha gjort och sen på vägen hemåt så stannade jag vid en av restaurangerna vid stranden och köpte med mig mat hem. A´s mamma har ju en restaurang och hennes mat är fantastisk och inga andra restauranger är ens jämförbara, men jag lockades i alla fall att prova en rätt som hon brukar laga åt oss.  Det blev en väldig besvikelse! Det smakade inte alls bra och jag slängde det mesta... Jag tog ännu en tidig kväll.

Sen klarade jag inte mer

6/5 På onsdagen hade jag så pass ont att jag inte visste hur jag skulle klara dagen och ännu mindre hur jag skulle klara veckan eller månaden. Det slutade med ett snabbt beslut att omedelbart resa till Thailand för att slippa värken ett tag. Ibland blir det bara för mycket och jag behöver vila från att ha ont precis hela tiden och som sagt, ibland gör det ondare än annars...
Många har frågat mig var Laem Mae Phim ligger så jag har markerat ungefär var det ligger på kartan. Närmaste större stad är Rayong, annars ligger Klaeng lite närmare. Det är alltså relativt nära den Kambodjanska gräsen, vid Eastern Seaboard.

Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!

Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

En moment 22-dag

7/2 På lördagskvällen skulle jag in till Dubliner och möta upp A. Både hon och jag är ofta sena så det brukar inte vara jättenoga med att passa tiden. Nu hade vi egentligen inte kommit överens om någon tid eftersom hon varit inne i stan hela dagen och tittat på rugby. Men jag hade ju gett henne en ungefärlig tid och som vanligt blev det plötsligt bråttom att göra sig klar. Problemet var bara att jag inte mådde bra alls... Så blir det ibland och om det sammanfaller med att jag ska göra mig klar för något, till exempel för att gå ut, så tar det ungefär dubbelt så lång tid som annars. Allt blir mycket jobbigt, att duscha är ett rent lidande eftersom det gör ont i hela kroppen och det gör också att jag blir stel och det är jobbigt att till exempel böja sig ned och tvätta benen och fötterna och likadant att hålla upp armarna för att tvätta håret. När jag sen kommer ur duschen så gör smärtan och ansträngningen att jag börjar svettas och det gör jag väldigt ofta i ansiktet, främst under ögonen, bredvid näsan. Det är mycket opraktiskt eftersom sminket blir förstört nästan direkt när man lagt på det, foundation blir liksom uppblött av väta och rinner av eller blir fläckigt. Därför måste jag göra pauser och gå ut och ta en cigg så att jag blir lite nedkyld och torkar upp så att säga, det i sin tur gör att värken blir värre... Ja ni ser, det är liksom lite moment 22 de här dagarna. Till slut var jag iväg i alla fall och A som funderat på att gå vidare till en annan pub så länge, blev kvar för att vänta på mig när jag sa att jag skulle vara där senast 22.30. Som tur var kunde jag hålla det löftet, men bara precis. När jag kom in var klockan 22.29 och A och J som också var där tittade på klockan och godkände resultatet. Det var svårt att hitta parkering, annars hade jag faktiskt varit lite tidigare. Som vanligt blev det ändå en ganska tidig kväll, jag tröttnar efter ett tag och sängen lockar mer än en massa folk och hög musik.

Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

Det hjälper inte att vi inte grisar själva

5/1 På måndagen var det lika tomt som vanligt på stranden igen och jag vågade mig ned i bara bikini. Det känns helt fel att gå i bikini när det är en massa Thailändare där för de badar med kläderna på. Det är alltså lika konstigt som att jag skulle bada näck på en vanlig badstrand i Sverige, det gör man ju inte av respekt för de andra som använder stranden. Nu tog jag av mig sarongen när jag kom ned till stranden och sen lade jag den i handväskan och så hade jag kameran i handen och så promenerade jag så långt som jag kunde komma på stranden. Stranden är nog åtminstone 2 kilometer lång och om man går från mig och åt höger på stranden så måste det vara ungefär 1 kilometer i alla fall. På vägen fotade jag en massa, men eftersom jag gjort det förr så var det ju ändå bara som kopior av de fotona, det vill säga inget nytt alls. Men när man går ut med kameran så vet man ju inte vad man kommer att råka på, ibland har man ju tur också. Nu fick jag förvisso väldigt bra bilder på vår fina strand när den var riktigt ren. Problemet med vår strand är att det flyter i land en massa skit från södra Thailand, så även om vi håller rent och inte kastar skräp på stranden så får vi ändå allt från påsar till skor och ibland till och med sprutor(!) som flyter i land. När jag kom tillbaka var jag klädsamt svettig och röd, på riktigt alltså, jag tycker att jag var rätt söt så och det verkar bilden också visa tycker jag. Det är ju i alla fall ett bra sätt att sola utan att bli uttråkad eller för varm, det gassar liksom inte lika mycket. Nu är det förvisso inte så farligt varmt alls, på dagarna är det bara runt 25 i skuggan tror jag, men i solen känns det ju varmt, men inte obehagligt. Det blir däremot obehagligt på kvällen och natten, då tycker jag att det är kallt och det tycker min kropp också för då kommer värken tillbaka i kvadrat efter att ha varit hanterbar i värmen. Jag orkade inte gå ut för middag och kände på mig att S inte skulle vilja göra det heller, så jag köpte lite stekt ris på vår baksida där The Kitchen har en filial under högsäsong, nu var det förvisso bara jag där, men det var ju för att alla åkt hem igår, både Thailändare och svenskar. De är lite dyrare än många andra Thairestauranger men de är bra och de ligger på bekvämt avstånd. Jag tog maten i låda och gick hem, sen tittade jag på DVD och åt mitt ris och fixade och donade lite resten av kvällen. Väldigt lat dag alltså, eller jag rörde ju på mig i all fall och det är inte varje dag när man är i Thailand.

Fast nu ville jag ju bara hem

28/12 När jag vaknade på söndagen kom de med frukost, men läkaren ville inte att jag skulle äta av någon anledning utan bad mig vänta och sen satte de mig i en rullstol och körde iväg mig till en annan avdelning. Där satte de elektroder på hela mitt huvud och någon typ av "pasta" som kändes ungefär som tandkräm som hade torkat lite. Stora kluttar av det i hela huvudet och pannan. Sen fick jag ligga ned på en brits och blunda. Tolken var där och sa till mig vad de ville att jag skulle göra. Alla kund lite engelska, men det var helt klart lättare för dem att prata Thailändska och låta henne översätta, då blev det inga missar eller förlorad information. De sa att jag skulle ligga där i 2 timmar och bara slappna av, det gjorde ingenting om jag somnade.
Det gjorde jag ganska snabbt, men sen fick jag lite instruktioner, jag skulle öppna ögonen och stänga dem, det fick jag instruktioner om två gånger. Det är ju lite häftigt att hjärnan reagerar så pass på synintryck trots att man inte ens tycker att det är någon skillnad om man tittar eller blundar i ett sånt läge, man tänker ju inte ens på vad man ser.
Det visade sig att jag inte behövde ligga där så länge, det blev mindre än en timme tror jag. Sen kördes jag in på mitt rum igen och vid lunch ungefär så fick jag slutligen äta, då var jag väldigt hungrig men jävlar vad äckligt det var!
Allt med det här sjukhuset var så mycket bättre än alla andra sjukhus jag varit på (i Sverige), men man brukar ju skoja om sjukhusmat, men sanningen att säga, det här var värre än något annat jag smakat i hela mitt liv tror jag. Det var kvalitén som var dålig och även mat som normalt serveras varm, som makaroner med sås, serverades helt kall, täckt med plastfilm...
Jag tvingade i mig lite grann men gav sen upp. Sen kom läkaren in och sa att allt såg normalt ut på CT och MRI, men att något inte stämde på hjärnvågorna när de kollat med elektroderna. Han visade mig utskriften och det var några konstiga vågor som återkom med jämna mellanrum och det tydde på att det varit ett epileptiskt anfall. Han ville behålla mig på sjukhuset ännu en natt, jag bad att få åka hem, men han insisterade. Dock skulle de flytta mig från intensivavdelningen och han undrade om jag hade någon vän som kunde vara hos mig under natten. Det kände jag att jag inte hade någon jag kunde be om och då blev det så att jag fick vara kvar på intensivavdelningen. När jag kom in på mitt rum igen så tog det ett tag innan de kopplade in mig till alla apparater och även fast jag vet att jag inte var inkopplad så känns det lite obehagligt att "flat linea", det vill säga sakna puls, andning och blodtryck... Den här natten blev det svårare att sova, jag var ju inte trött efter resan eller någon episod, hade knappt behövt göra några undersökningar och min värk blev bara värre och värre och jag fick restless legs som inte var att leka med... Det var så gott som omöjligt att sova, trots att de gett mig en sömntablett. Till slut låg jag i fosterställning och vaggade fram och tillbaka, läkaren sa att mina värktabletter kan ha epilepsi som biverkning så han ville inte ge mig dem. Jag bad om något annat och när de gav mig det i droppet så hjälpte det lite grann, men inte när jag fick det som tabletter.

Ju ondare det gör ju svårare är det att söka hjälp

29/1 På onsdagen var magvärken så pass att jag var hemma från jobbet och det är jag väldigt sällan. På pappas och brorsans inrådan ringde jag till if som vi har en extra vårdförsäkring hos för att fråga om de hade några akuttider man kunde få komma på. Det visade sig att det var väldigt trevliga och tillmötesgående, men det bästa de kan göra är dagen efter, eftersom man får komma direkt till en specialist. Jag hade för ont för att engagera mig mer än så vilket förstås är helt fel. Mår man så dåligt bör man kanske söka hjälp, men det är helt enkelt för mycket jobb när man måste göra allt själv.
Emellanåt gick värken ned så pass att jag kunde göra lite jobb hemifrån och svara på mail och telefon och så bokade jag två resor under dagen. Jag har inte rest sedan slutet på november och det här är ett väldigt lång uppehåll för mig. Men nu bokade jag en privatresa till Washington och Maryland i Juni för ett bröllop och en jobbresa till London i Juli. Jag gillar inte att boka så långt i förväg, men ska man resa i juni och juli så är det nog det smartaste. USA-resan bokade jag bara hotell till än så länge, själva resan får vänta, jag måste komma fram till när jag vill åka och när jag vill komma hem.

Vems häxfötter är det där?

23/1 När jag vaknade på torsdagen kändes mina en och fötter jättekonstiga. Jag har alltid tyckt att jag har ovanligt söta fötter i jämförelse med de flesta andra, men nu såg de ut att sitta på en ådrig, gammal häxa...
Blodådrorna var jättestora och stack ut på hela fötterna och det såg verkligen inte bra eller friskt ut.
Men det var ju bra att ta sig upp och gå till jobbet och det kändes bättre ju längre dagen led.
Däremot var min värk väldigt jobbig den här dagen.
Jag klarar verkligen inte av när det blir kallare väder, det gör extra ont då, jag vill ha sol och värme.
Jag hade en väldigt trevlig jobblunch med kunden G och sånt gör ju allt lättare att bära i alla fall.
Som om eländet inte kunde räcka så försvann plötsligt ringsignalen jag haft på flera telefoner i runt 9 år plötslgit från min telefon utan förvarning, istället var det standardsignalen som alla andra på jobbet har, jag höll på att missa ett samtal för att jag inte fattade att det var min telefon som ringde. Dessutom är signalen mycket stressande, min gamla går inte att bli stressad av trots att jag haft den så länge. Det är gudsonens gapskratt som jag spelade in när han var 10 år gammal och satt i min soffa. Ett barnskratt går det inte att bli stressad av trots att man vet att det är ett jobbsamtal helt enkelt.
Jag har förstås flera backuper på signalen, annars hade jag ju inte lyckats behålla den så länge, nu måste jag bra ta mig för att hitta den och fixa till det också.

Skön slapparstil

22/12 Vid det här laget så hade jag tagit det alldeles för lite lugnt trots att jag opererats och eftersom min värk intensifieras när jag sitter still så är det lätt hänt att röra på sig lite för mycket.
På söndagen satt jag så mycket som möjligt i soffan och även Turre kunde slappna av ordentligt och låg på sin favoritkudde i soffan och hade rätt skön stil tycker jag.
Jag har som sagt tyckt att jag tagit det lugnt, men det är mest i jämförelse med hur jag brukar vara. Jag har röjt och städat alla skåpen i köket, jag har röjt i alla garderober och gett bort en massa kläder. Garderoberna är för övrigt fortfarande överfulla trots att jag gett bort ungefär 4-5 Ikeakassar med kläder.

Jag är en hamster

10/10 På torsdagen hade jag en tid hos läkaren, vi försöker fortfarande komma fram till varifrån min värk kommer och vad vi kan göra åt den. Nu har de tagit alla prover de kan komma på och funderat i en massa olika banor, remissen till smärtkliniken har ännu inte lett till någon kallelse och min läkare vill att jag tar kontakt med dem. Men nu ska jag till USA, sen Thailand och sen ska jag opereras, när ska jag säga att jag vill ha läkartiden egentligen? Svårt det där att vara så upptagen emellanåt.
På kvällen packade jag och städade upp hemma, jag vill komma hem till ett rent hem. Jag brukar också se till att tömma kylen på varor som kommer att gå ut eller bli dåliga under tiden jag är borta. Jag är lite av en hamstrare och kylen är ofta proppfull och jag hinner sällan äta upp allt innan det blir dåligt. Det är varken bra för ekonomin eller miljön, jag måste skärpa mig när det gäller det. Det är bara det att jag inte vill äta samma saker varje dag och dessutom är det ju svårt att veta vad man kommer att vara sugen på just den dagen och då är det bättre att ha flera saker hemma, så resonerar jag. Det är nog mer praktiskt att tänka så att om man bara har en sak hemma så är man hänvisad till att äta just det och det är smartare. Men eftersom jag emellanåt har svårt att äta så prioriterar jag att ha
god mat hemma för alla eventualiteter.

Varierad dag

6/8 På tisdagen jobbade jag med några komplicerade hjälmorder och kände mig rätt nöjd med mig själv efteråt. För att vila hjärnan lite åkte jag och handlade åt min kollega  som ansvarar för att se till att det finns kaffe, diskmedel och sånt på jobbet. Det är hon som håller koll, men det brukar vara jag som handlar.
Jag fick äntligen medicin utskriven för min värk och nu när det är dags att resa igen så är det nödvändigt.
När jag kom hem vattnade jag blommorna och sen packade jag min väska inför morgondagen.

Att tvätta fönster har alltid varit en pina tidigare

5/8 På måndagen var det dags att jobba igen och det blev lite av en mjukstart eftersom strömmen gick i stora delar av Väsby, den kom inte tillbaka på ett bra tag så jag gick hem 10 minuter tidigare. Det är ju så nu för tiden, det är inte mycket man kan göra utan dator och internetuppkoppling....
När systerdottern jobbat klart för dagen kom hon förbi hemma hos mig och vi bestämde oss för att försöka ta oss till Kabodja och Ankor Wat under resan till Thailand. Ankor Wat är en av de saker jag vill se i livet och det är ungefär en dagstripp med övernattning att åka dit från där min lägenhet ligger.
För första gången på 1-2 år så tog jag tag i att tvätta fönstren också, det är något jag aldrig riktigt får kläm på och det känns så onödigt att göra när det nästan ser skitigare ut när jag är klar än det var innan jag började...
För minst ett år sedan köpte jag en slags fönsterskrapa som jag glömt bort att jag köpt och alltså aldrig använt. Nu var fönstrena så skitiga att det var värt att riskera att det blev skitigare igen. Det visade sig att fönsterskrapan var ett väldigt bra köp! Den skrapar bort vattnet och samlar upp det samtidigt oh det blir riktigt bra och det är lättare att undvika ränder. Jag måste säga att jag är nöjd.
Jag har haft en väldig värk på sistone och när jag grävde i medicinskåpet så hittade jag några tabletter som blivit över sen jag var i Thailand och när jag tagit dem gick äntligen värken över.

När ska det sluta göra ont?

10/7 På onsdagen hade jag fortfarande ontoch mådde dåligt så jag mailade min läkare som jag haft sedan jag var 9 år gammal. Deras klinik visade sig dock vara stängd för semester eftersom de är rätt små och de hänvisade till vårdcentralen och de ansåg det inte akut. Jag vet inte jag, när man bara vill ligga i fosterställning och gråta och inte kan fungera normalt och dessutom håller på och vinglar som ett fyllo, då känns det rätt akut.
Kvinnan som ringde upp var dessutom rätt dryg och otrevlig och verkade undra varför jag ens ville komma dit. Men de ringde i alla fall upp snabbt, men det hjälper ju inte så mycket när de inte har några tider till en. Tänk vad bra man har det med en läkare som känner en så väl som min känner mig och dessutom tar han sig alltid tid, oftast samma dag. Eller ja, om han är på plats så tar han alltid emot samma dag som man ringt och annars har han en ersättare på plats, men honom vill jag inte gå till.
Till middag tog jag varm sallad på Drop In i Väsby, det är i stort sett pizzafyllning i en skål istället för en pizza och så är den gratinerad också.
Till middag gjorde jag egen kycklingsallad med grillad kyckling och grillad vitlök.

Borde jag lägga TV-tittande till mina hobbies?

25/6 På tisdagskvällen ringde det på min dörr och utanför stod radiotjänst.
Jag har inga kanaler på min TV, jag kan inte ens få in 1:an och 2:an, varför vet jag inte riktigt, men det har ju inte bekymrat mig heller eftersom jag inte tittar på TV...
Jag skulle hellre se att de gav en någon typ av inloggning till att titta på TV för då skulle jag kunna bevisa att jag inte tittar på TV alls, men nu har de ju ändrat reglerna till även telefon och dator. Jag vet inte vad andra människor har sina telefoner och datorer till, men jag använder min telefon till att ringa och smsa med och någon gång googla, tittar på TV gör jag INTE!
Min dator använder jag till jobb och för att skriva min blogg och till att kolla Facebook, tittar på TV- gör jag INTE!
Lägg det som en skatt eller ta betalt av dem som använder tjänsten, ta inte betalt godtyckligt av de som är för dumma för att neka. Det är ungefär som att jag betalar för andras barnomsorg på min skatt, det är okey, men skicka mig inte en faktura på barnomsorg jag inte utnyttjar.
Jag nekade till TV eftersom jag egentligen inte har det, jag har en stor skärm. Men vem fan tror på att man varken har telefon eller dator eller surfplatta?
När jag hävdade bestämt att jag inte använder dem till att titta på TV så var hans svar bara att jag kanske borde det...
Ehhh, jag har roligare saker att göra än att titta på statliga TV-program, kanske svårt för en sån som han att förstå och han sa att det borde bli min nya hobby.
Som ni kanske hör var han ganska otrevlig och fräck.
Nu tvingas jag att betala drygt 2000:- om året för något som jag aldrig har utnyttjat, jag vet att inte alla håller med mig, men jag tycker att det är oerhört fräckt och dyrt dessutom.
Jag betalar faktiskt för det jag tittar på, jag laddar aldrig ned något olagligt från internet, jag köper alla mina filmer och TV-serier. Moraliskt gör jag alltså precis rätt, låt de som tycker att statlig TV är viktigt och bra betala för det, jag vill det INTE.
Jag har verkligen följt min moraliska övertygelse när det gäller detta, jag har inte försökt att lösa problemet med att jag inte får in några kanaler på min TV och när jag ville se dokumentären om den Norska Herculesen som störtade i Svenska fjällen så gick jag hem till mina föräldrar för att göra det och det är faktiskt också moraliskt riktigt. Du behöver inte ha egen TV-licens för att titta på TV hos någon annan.
Efter jobbet hade jag i alla fall åkt ned till SIBA och köpt nya högtalare för att få bättre ljud när jag lyssnar på Spotify (som jag betalar för), det lät inte så mycket bättre än de gamla faktiskt, men de var i alla fall snyggare.
Jag hämtade ett färgprov på Caparol och fick en pappskiva att måla på och ställa mot väggen i olika ljus.
Min värk är densamma och jag mailade med min läkare som bestämt inte tror att det kan vara reumatism, tydligen skulle det synas på nåt av proverna de tagit på mig om det varit det.
Jag ville köpa bananer på ICA men de hade inte en enda mogen banan och då var jag till två olika ICA-butiker... är inte det konstigt säg?
Jag lagade pasta till middag men av någon anledning gjorde den mig väldigt illamående, så den gjorde snabb retur. Det har jag haft problem med på sistone till och från.

Inget av mina lag dök upp men jag hade kul ändå

27/5 På måndagen var jag i kontakt med min husläkare och han har visserligen varit min läkare sen jag var 9 år gammal, men han kunde mitt personnummer utantill!
Min värk har blivit ännu värre och nu fick jag mer smärtstillande utskrivet medan vi försöker hitta orsaken. Men vi bestämde också att vi ska ta nya blodprover bland annat och han tog sig väldigt gott om tid med mig, jag var nog där i nästan en timme tror jag. Hur många läkare tar sig sån tid? Han skrev ut någon gammal typ av antidepressivt som visat sig vara mer effektivt mot långvarig värk än för depression, det ska vara väldigt effektivt sägs det, så nu håller vi tummarna.
Sen var jag nere på apoteket för att hämta min medicin och medan jag väntade på min tur så gick jag och tittade lite i hyllorna. Jag kan inte fatta att man fortfarande år 2013 säljer vaselin och marknadsför det som bra för huden! Jag vet inte hur det är med er, men ACO uppfattas som trovärdiga och bra, nästan som om det vore apoteket som tillverkade det. Vaselin är baserat på mineraloljor och kan bara lindra för stunden och torkar ut husen i längden. Nu för tiden är det ingen myt längre, det är bevisat. Ändå säljs väldigt många mineraloljeprodukter som välgörande, uppmjukande och återfuktande för huden, det är alltså ren och skör lögn och det är konstigt att konsumentverket tillåter det.
Jag fick jobba lite länge än vanligt för att komma ikapp efter läkarbesöket och sen var det bara att göra sig i ordning för att åka till Tudor Arms för att spela quiz.
Mitt extralag skulle inte vara komplett, B och långa-P som är de jag kände från början skulle inte vara där, det visste jag. Men de var rätt säkra på att G och F skulle vara där så jag åkte dit eftersom de sa att de skulle bli så glad om jag kom, jag var egentligen rätt trött.
Men när jag dök upp där så visade det sig att hela laget fattades. Men eftersom det är så trevlig stämning på Tudor Arms så var jag inte särskilt orolig, nåt lag hittar man väl oftast. Dessutom har jag träffat många av mina vänner där och kommer säkert att träffa fler!
Det slutade med att jag spelade med trippel-A, mina kompisar och deras kompis som också visade sig vara väldigt trevlig!
Vi hade riktigt kul, vann två bonusfrågor och skojade en massa med laget som satt bredvid oss.
Nu är jag uppe i 15 veckor utan cigaretter och jag måste erkänna att jag fortfarande har suget kvar ganska ofta, quiz night är ett sånt tillfälle.

Där får man ju inte plocka blommor

26/5 På söndagen gick jag upp 10.30, jag hade ställt klockan för att komma upp i tid för jag skulle träffa min gamla vän P. Min man som jag brukar kalla honom eftersom han lurade en bekant en gång när vi jobbade i lokalerna bredvid varandra. Jag jobbade på ICA, han på videobutiken bredvid. På helgmorgnar hade han rätt lite att göra så ibland kom han in och snackade skit med oss och det var en av de gångerna en bekant till honom kom in på ICA och efter en stund så undrade han vem jag var och P svarade att jag var hans fru. jag var bara 18 år då och tyckte att tanken var ganska absurd och att killen inte borde tro på det, men han bara nickade och jag bara log. Jag tror att den killen fortfarande tror att vi var gifta...
Sen dess har vi bara setts ett par gånger på byn och brukar fråga var den andra hållit hus och att barnen har undrat...
Nu skulle vi i alla fall sätta oss och snacka för första gången på runt 20 år och vi kunde inte sluta prata och satt från 11 till 13 och eftersom det var morsdag så hade vi båda saker att göra och var tvungna att bryta upp fast vi hade så trevligt.
Min mamma älskar liljekonvaljer och P sa att det fanns mycket av dem vid Runsa skeppsättning men att jag skulle skynda mig, för även om det var soligt och fint medan vi fikade började nu regnmolnen bli tunga över oss.
Jag och Turre skyndade oss ut från bilen och mot skeppssättningen det är 1-2 kilometer dit och när vi kom fram visade det sig vara helt tomt på liljekonvaljer och dessutom förbud mot att plocka blommor vid skeppssättningen...
Lagom tills vi vänder började det regna och jag som fortfarande hade lite lockigt hår sen kvällen innan ville gärna skydda det från regnet eftersom det blir rätt svårt att reda ut när det är blött. Slutligen hängde jag huvtröjan över skallen men satte inte på mig den, för det var fortfarande väldigt varmt. jag såg en lång kö med myror som gick över stigen och tog ett kliv över dem. Det var ingen myrstig, det var ett gäng på runt 50 myror som gick tillsammans i kö bara.
På vägen hem ringde jag min kompis J som bor på Harva under sommaren men han var ute på en annan promenad på andra sidan Väsby så det blev ingen fika hos honom.
När jag kom hem så dammsög jag och städade lite i huset och sen kom kompisen J och fikade en snabbis och så vilade jag på soffan en halvtimme och så plockade jag liljekonvaljerna i min egen slänt istället. Jag tog allihopa och det blev en del, men sen var det som sagt tomt. Men jag ser dem inte i alla fall så vad spelar det för roll?
Sen var det dags att åka hem till mamma på middag. De serverade fredagsmaten vilken består av stekt fläskkotlett, pommes och majs. Jag har alltid avskytt fredagsmaten och brukar tacka nej om mina föräldrar bjuder över mig på middag en fredag. Jag kände mig säker denna dag eftersom det var söndag, men de har fått för sig att det är ett säkert kort och att alla i familjen tycker om det...
Trevligt hade vi i alla fall och brorsonen visade prov på sin fantasi när han gjorde en hjälm av en sil och ett svärd av en grillpinne. Syrran visade på samma typ av fantasi när hon gjorde en "Mimmi Pigg" rosett av hushållspapper och gjorde fula miner åt brorsonen för att få honom att skratta.
Jag åkte hem vid 22 och kom i säng tidigt eftersom jag hade sån värk och ville somna ifrån den. Det gjorde jag också med hjälp av en insomningstablett.

Jag älskar polisens passexpedition!

27/3 På onsdag kom jag upp vid 11 och efter att ha ätit frukost och pratat jobb med pappa i telefon så duschade jag och sminkade mig. Det tar väldigt lång tid att göra sånt när man inte mår bra och nu var min svullnad så pass att mitt allmäntillstånd definitivt var nedsatt.
Jag hade ju bokat tid hos Polisen för att ansöka om pass och tiden jag skulle vara där var 14.00, det stod också att man skulle vara där och registrera sig minst 5 minuter före utsatt tid.
Jag klev in genom dörren vid 13.50 och det fanns en automat där man registrerade sig. Hallen var full med folk och jag blev rädd att jag skulle bli sittande i ett par timmar, jag mådde ju inte alls bra och kände inte för nåt sånt.
Kan ni tänka er när jag var fotad och klar och på väg ut genom dörren?
13.55!!
De är såååå oerhört effektiva!
Jag blev framkallad till luckan efter baar nån minut, de kollade mitt gamla pass, fotade mig, frågade om jag var nöjd med fotot, tog betalt och sa att jag skulle få det nya passet om c:a 5 arbetsdagar och sen var jag klar. De var dessutom trevliga!
De frågade om jag ville makulera det gamla passet nu eller när jag kom tillbaka för att hämta det andra och jag kan inte riktigt leva med tanken att vara utan pass, ens för 5 dagar, så jag sa att vi tar det när jag kommer tillbaka. Sanningen att säga vill jag inte ens byta pass och kunde jag hjälpa det så skulle jag inte. Fotot är fruktansvärt så det handlar inte om det, det handlar om alla mina häftiga stämplar och minnena som är kopplade till dem. Sydafrika, Thailand, Australien, Malaysia, The Gambia, Singapore och en massa (typ 12?) stämplar in och ut ur USA. Jag vill ha dem kvar. Man får behålla passet, men de gör hål i det, så jag behöver inte kasta det. Men jag fotade det också för säkerhets skull, ett exempel på en sida i passet får ni se på bilden.
På vägen hem stannade jag på Apoteket och köpte sårtejp, jag visste inte det tidigare, men ärren ska tejpas i 6 månader...
Jag glömde köpa kompresser däremot.
Jag var fruktansvärt trött och svullen när jag kom hem och hade väldigt ont, både i svullnaden och värk i ryggen och i resten av kroppen, det som beror på sköldkörteln.
Jag somnade på soffan en stund efter att jag haft telefonmöte med pappa och en annan kollega i direkt följd. Jag börjar redan vara tvungen att planera för jobbresor, bland annat en jag ska göra nästa vecka. Jag får hoppa över en dag sjukskrivning för att åka till Kustbevakningen då så att jag inte tappar greppet om mina projekt.
Jag ska också åka till Visby på min första dag tillbaka på jobbet.
Till middag gjorde jag räksallad.