Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

Fantastiska människor och talare!

Det blev en tidig start på torsdagen, jag var och plockade upp syrran redan vid 7 och då hade jag redan duschat, sminkat mig och gjort frappé att ta med mig. Sen lämnade vi hundarna på kontoren så att pappa kunde ta hand om dem över dagen och så åkte vi mot Vällingby för att hämta upp kollegan C, det var dags för Stora må Bra Dagen på Oscarsteatern. Vi lyckades ta oss in till stan och det med lite tid tillgodo, det kändes ovanligt tomt på vägarna faktiskt. På mitt initiativ satt vi oss långt fram, jag gillar när man får kontakt med de som talar. Det var enormt trångt för knäna och C tog yttersta stolen så att han kunde ha benen på sidan av sätesraden. Första talare var Pär Johansson initiativtagare till teatergruppen Glada Hudik. Han var väldigt inspirerande och enormt rolig. Jag tittar ju aldrig på TV så jag hade ingen aning om vem han var när jag såg honom på programmet och det var en väldigt glad överraskning hur bra talare han var. Vi var lyriska alla tre när han pratat klart. Nästa person att komma ut var Caroline Af Ugglas och om igen, eftersom jag inte tittar på TV hade jag ingen åsikt om henne, det verkar de flesta ha. Jag visste ju förstås vem hon var och att hon anses tokig, men i min värld är det mer en merit än en baksida. Hon skulle hålla en kör work shop och jag var nervös... Jag kan inte sjunga för fem öre och känner mig töntig när jag inte ens vågar försöka. Men hon är ju så överdriven och kul och vågar larva sig att jag började slappna av. Sen gick hon igenom teknik och så frågade hon oss vad som var viktigast om man skulle kunna sjunga. Här kände jag att jag kunde bidra, så jag svarade: -Att våga! Precis sa hon. Anledningen att jag kan svaret är ju för att jag INTE vågar. Men hon lyckades jaga bort rädslan och jag inte bara sjöng för full hals, det lät helt okey också. Vi var väl runt 600 personer i lokalen kanske och när hon kollade hur många som sjunger i kör så var de väl runt 20. Ändå lät vi som en hel kör när vi satte igång, alla sjöng och det lät fantastiskt bra! I mina öron i alla fall. Caroline såg väldigt nöjd ut också och nu har jag en åsikt om henne, Hon är fantastisk! Henne hade jag kunnat bli förälskad i om jag hade den läggningen! Förutom att vara en helt unik och glad och öppen människa är hon också riktigt vacker. Kanske blev jag lite förälskad trots allt eftersom henne var den enda jag glömde ta kort på och detta trots att hon signerade boken jag köpt och blev så glad att hon kramade om mig när jag sa att hon fått mig att våga sjunga och att det var kul. Jag fick hemsideadressen till hennes kör och jag funderar för första gången för att börja sjunga i kör. Tänk att hon kunde fixa det där på 30 minuter, det som alla andra förstört under hela mitt liv (läs musiklärare).
Nästa talare var Morgan Alling, en annan person jag inte har en egen åsikt om. Men mina vänner tycks gilla honom så jag var välvilligt inställd redan från början och attans vad bra han var! Ännu en riktigt bra talare som pratade om allvarliga saker men ändå fick oss att skratta en hel del. Även han signerade min bok och jag fick ta en bild på oss tillsammans.

På eftermiddagen fick vi först in en kock som visade oss bästa sättet att göra en enkel sallad, han var bara inne i runt 20 minuter. Sen var det dags för Elisabeth Gummesson. Jag kände inte igen mig i något av det hon pratade om och jag började bli uttråkad och höll på att somna. Syrran och C satt trollbundna däremot och höll inte alls med mig. Fast jag misstänker at C's fascination till stor del hade med hennes utseende att göra...

Sista talare för dagen var Fredrik Lindström och det såg jag verkligen fram emot. Han pratade om evolutionen och fortplantning och grejer och var så rolig att jag nästan grät av skratt. Jag tycker att det är lite roligt när den på scenen verkar förvånad av gensvaret han/hon får och Han verkade bli det till viss del och skrattade själv till några gånger.

När alla andra stuckit så fort de kunde därifrån för att ta sig hem gick jag och bad Fredrik att signera böckerna jag köpt och bad om en bild på oss tillsammans, det är ju sånt jag inte vill be om när jag träffar honom i icke officiella sammanhang.

Sen sade vi hejdå till C och jag och syrran åkte hemåt och hämtade hundarna på kontoret. På eftemiddagen ringde J en jobbkontakt/kompis från England och sa att han var i Stockholm på möte och undrade om jag skulle hänga med dem och ta en öl på fredagen och strax efteråt fick jag reda på att kompisen jag skulle hälsa på i helgen var sjuk så jag tackade ja.

När jag kom hem var jag helt slut och ställde in pilatesträningen jag skulle ha gått på nån timme senare. Istället stannade jag hemma och gjorde inte så mycket alls.