Ibland är det inte falsklarm

6/4 På måndagen var det ju röd dag, men vi skulle ha möte i Linköping på tisdag morgon så vi bestämde oss för att åka dit på måndag eftermiddag så att vi skulle slippa stressa och slippa trafiken efter påsken.
På vägen stannade vi på ett apotek för att jag skulle ta ut lite av mina mediciner. Jag fotade hyllan med "intimsaker" eftersom jag visste att de skulle bli väldigt förvånade av att sånt säljs så öppet och dessutom på apotek och mycket riktigt, de kunde inte tro sina ögon när de såg sexleksakerna!

Strax efter att vi kommit till Linköping och checkat in på hotellet där jag brukar bo, First Hotel, så mötte vi upp systerdottern och hennes sambo och gick till O'Leary's för att äta middag.
Jag valde ribs, en mixtallrik med tre olika kryddningar, det var ok. Framförallt hade vi trevligt! Alla ville ta en tidigt kväll så när vi ätit klart så gick vi tillbaka till hotellet och systerdottern och sambo bor i närheten så vi skiljdes åt vid vårt hotell.
Jag gick upp på rummet och var väldigt nöjd med att kvällen skulle bli löjligt tidig, jag hade sminkat av mig och gjort mig redo för sängen redan vid 21.30. Just då gick brandlarmet... Jag klädde på mig snabbt och gick ut genom dörren, jag hade tid att ta med mig handväskan men glömde jackan. När jag kom ut i korridoren blev jag osäker på åt vilket håll trapporna var. De är på samma ställe som hissen och jag brukar ta trapporna när jag ska ner, men nu blev jag som sagt osäker och hittade de inte. Jag vände och gick tillbaka mot rummet för att prova åt andra hållet och mötte S och M som just kommit ut i korridoren. Det visade sig att jag gått åt rätt håll från början, men nu var vi precis utanför mitt rum så jag stack in handen och tog jackan på vägen mot trapporna. Det visade sig att dörrarna går igen automatiskt när larmet går, det var därför jag gått förbi trappan, det var skyltat med gröna skyltar, men bara i taket och trots att jag inte hade panik så hade jag missat det. Precis när vi kommer ut i trappen så möter vi den unga tjejen som hade checkat in oss, hon är på väg in i vår korridor på tredje våningen och jag frågar henne om det faktiskt har hänt något för hon gråter, har en telefon vid örat och stammar osammanhängande till personen i andra änden. Hon bara nickar och är halvt hysterisk så jag stannar och säger till henne i en befallande ton, då bör du nog följa med oss ner. Hon nickar och följer efter oss ned. Ju längre ned vi kommer ju mer rök luktar det och jag funderar på om det är vettigt att gå vidare. Men sen ser vi nedervåningen och det ser inte ut att vara någon fara och sen ser jag att det brinner på gatan utanför entrén. Vi tar oss till utgången och sluter upp med de andra gästerna som bara är en handfull sådär på en röd måndag. Polisen är på plats redan och någon säger att en engelsktalande man sitter anhållen i polisbilen för att ha startat branden i en fåtölj i lobbyn, han ska ha varit full och ingen vet om det var av misstag eller med flit, det visade sig senare att det troligtvis var med flit då han dagen innan också hade varit misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän eller nåt sånt. En av poliserna försöker av någon anledning att släcka den stora, övertända fåtöljen med en liten bilbrandsläckare, det syns lång väg att det inte kommer att fungera och han tömmer den utan att det gör någon skillnad alls. Sen kom brandkåren och vid det laget var det inte så mycket kvar av fåtöljen utan vad de gör är att släcka det kol som är kvar och spolar av gatan. Någon av de andra gästerna eller poliserna hade lyckats få ut den brinnande fåtöljen, de måste ha varit väldigt snabba. Medan vi står där ute och väntar på att få gå tillbaka in så kommer en man fram till mig och undrar vad som händer, han säger att han är från Östgöta korren och jag hinner tänka att jag kanske kan sälja ett par bilder till dem, men han verkar inte så intresserad av vad som verkligen hade hänt och han tittar inte ens på bilderna när jag försöker visa hur stor brasan hade varit några minuter innan. Jag bestämmer mig för att han inte är värd att slöja tid och kraft på. Någon halvtimme senare fick vi gå tillbaka in när brandkåren hade gått igenom hotellet och jag gick och lade mig igen. Det var ju bra mycket mer dramatiskt än jag hade väntat mig när jag hörde brandlarmet, det brukar ju vara falsklarm. Den stackars tjejen som hade nattskiftet var nog runt 20-24 år och hon hade precis börjat jobba där och hon var nästan otröstlig och hade fått en rejäl chock eftersom hon varit där när allt hände och det måste ha gått väldigt fort för fåtöljen att bli övertänd med tanke på ur det såg ut när vi kom ut, man kan ju undra om det inte finns några regler alls om hur lättantändliga möbler får vara i ett hotell? Det är svårt att se storleken på den, men den är rätt massiv den där stolen, stor, tung och bred. Så efter lite drama så somnade jag i alla fall gott.

Jag behöver det stödet

23/3 På måndagsmorgonen kom min snickare och före detta granne J förbi för att ta en titt på köket igen nu när det närmade sig byggstart. Jag ser förstås fram emot att ha ett fint kök, men jag vet ju att jag blir så stressad och mår så dåligt under tiden det görs för att jag inte tycker om röra och skit. Men som sagt, det blir ju värt det i slutänden även om det känns fruktansvärt jobbigt under tiden. På eftermiddagen hade jag tid hos en läkare som är specialist på sköldkörtelsjukdomar och jag hade i sista stund sett till att lämna nytt blodprov och hon hade som tur var fått svaret den morgonen, precis innan det var försent inför besöket. Anledningen till att jag har svårt att lämna prover är att man ju ska vara fastande sedan minst midnatt och ibland får jag blodsockerfall på natten och vaknar och måste äta något, så jag får skjuta upp det hela tiden.

Den här läkaren hade sin praktik i en vanlig lägenhet och kontoret var rörigt och det luktade verkligen gammal lägenhet eller gammal människa därinne, det luktade inte illa, bara som gamla möbler och gammalt damm. Men hon verkade veta vad hon pratade om och var trevlig. Enligt henne ser det ut som om jag har bra värden på sköldkörtelhormon vilket till viss del är uppseendeväckande med tanke på att jag går på 150 microgram vilket är rätt mycket jämfört med vad många andra går på. Jag mår ju så mycket bättre sedan jag fick levaxin, men det innebär inte att jag därför har samma ämnesomsättning som de som inte har problem med sköldkörteln. Den förlamande tröttheten är borta och jag är fortfarande frusen, men det känns sällan som frossa och det hade jag varje dag förr. Den ökade ämnesomsättningen har alltså lett till detta, men då det gäller vikten har det bara stabiliserat den och jag går inte upp av allt jag äter längre. Det har inte gjort det lättare att gå ned i vikt dock, vilket var anledningen till att jag valde att göra en GBP för 5½ år sedan.

Efter läkarbesöket på Kungsholmen plockade jag upp systerdottern på jobbet och så åkte vi till Kakeldax för att välja sten till golv och vägg i köket. Jag har svårt att visualisera saker och har därför extra svårt att ta beslut när det gäller sånt och jag är ju alltid helt ensam i alla beslut och det är en av de saker som är jobbigast med att vara singel, att inte ha någon att bolla med. Eftersom jag har en väldigt respekt för systerdottern och vi fungerar bra ihop och även det faktum att hon aldrig i sitt nästan 21-åriga liv någonsin gjort mig besviken, så är hon alltid mitt första val när jag behöver sånt stöd och som sagt, hon ställer alltid upp. Vi bollade fram och tillbaka med kakel och velade mellan mörkt grått till golvet, eller nästan svart. Då satte L upp foten på båda och den svarta hade ett tydligt grått märke från sulan, medan det på det grå inte ens syntes, så valde vi slutligen den mörkgrå. Vi beställde det som behövdes och det var en dyr sten, men eftersom mitt kök är så litet så blev det ändå överkomligt. Vi hade bett om en provbit på stenen för att kunna välja färg till fönsterväggen, men den glömde vi att be om igen innan vi gick, så det glömdes bort. L sprang tillbaka in och hämtade en bit, Turre satt och lyssnade och tittade uppmärksamt efter henne och han såg så stilig ut när han gjorde det att jag bara var tvungen att ta en bild. Han ser ju nästan målad ut!

Sen åkte vi ned till Flügger för att välja färg till fönsterväggen. Valet föll på en relativt ljust grå färg, men vi valde också ut två andra nyanser och jag tänker låta J välja vilket som fungerar bäst när han sett fronterna på köksskåpen, jag föredrar den mörkare av dem, men det innebär ju inte att det blir snyggast.

Ibland är döden rolig

6/3 På fredagen var det dags att åka och titta på Fredriks show! Jag hämtade systerdottern på jobbet och sen åkte vi vidare in till stan.
Utan att tänka mig för så åkte jag som vanligt in på Olof Palmes gata för att parkera och körde ned i parkeringsgaraget under Norra Latin. Det hade ju varit vettigare att parkera närmare Centralen och Waterfront där showen Ägd skulle gå. I normala fall så är det ju inget stort problem, så himla lång är det inte att gå. Men den här gången hade jag bestämt mig för att ta på mig de nya stövlarna jag köpt i Rom och så hade jag skinnrocken på mig också. Stövlarna är ju 1-2 storlekar för stora, det var det sista paret och de var så snygga att jag trots allt ville ha dem. Jag har lagt i dubbla sulor men det hjälper inte så mycket och trots att jag dessutom hade dubbla strumpor på mig så gled jag omkring i dem. Dessutom är de rätt höga så man går ju främst på knölen nedanför stortån och med all vikt där så gör det rätt ont efter ett tag om man går lite längre sträckor. Jag fick dessutom en fraktur i de små, små benen där när jag var på ridläger när jag var tonåring, det kan man inte göra något åt, det är bara att bita ihop. Oftast så känner jag det inte alls, men om jag gått i högklackat ett tag så gör det väldigt ont och det håller ofta i sig i ett par dagar i alla fall, det molvärker rätt kraftigt. Det var i alla fall så mycket trafik att jag vägde fördelar mot nackdelar och slutligen bestämde mig för att det var enklare att gå än att försöka ta sig ut tillbaka på Sveavägen eller ned vid Centralen. Fördelen var ju att detta ledde oss förbi Hötorget och jag ville köpa en bukett blommor till Fredrik som tack för biljetterna. Vi valde en med orangea blommor efter att L kollat på etikett på internet åt mig och bevisat att det jag trodde, att det betyder fientlighet inte alls stämmer, det betyder: Jag är din eviga vän. Det lät ju rätt lämpligt och jag kan tänka mig att han har rätt bra koll på sånt.
Vi hade ungefär en timme på oss när vi kommit fram till Waterfront och gick till Wagamama för att äta, men det var lönlöst, det var tvärfullt och skulle ta 30-45 minuter innan vi kunde få ett bord, det gick ju inte. Så mot bättre vetande gick vi vidare till Vapiano, där det ju alltid är fullt och kö och självklart var det samma läge där. Då gick vi in i bussterminalen och hittade en Lavazza café där vi köpte Ceasarsallad. Jag tyckte att den var helt ok, men L tyckte att kycklingen hade en konstig geléig konsistens. I efterhand kom vi fram till att vi nog kunde ha delat på en sallad eftersom vi ätit ungefär halva vår respektive sallad.
När vi var mätta gick vi tillbaka till Waterfront och jag visste inte riktigt var vi skulle hämta biljetterna då han sagt att de låg i entrén. Men jag frågade helt enkelt tjejen som kollade biljetterna vid dörren och hon visade mig på en annan del av samma entré där det satt en kille vid ett bord. När jag kom fram sa jag mitt namn och att Fredrik lagt undan biljetter åt mig och han nickade igenkännande och gav mig ett kuvert där det stod mitt namn på.
Fredrik hade sagt att vi skulle sitta längst fram så jag trodde att jag skulle kunna räcka honom blommorna senare, men det var visst fullt på den raden så istället satt vi uppe på första raden på balkongen. Jag gillade showen, jag tyckte att den var mycket bättre och roligare än Ljust och Fräscht och jag skrattade en hel del. Något som gjorde den extra bra var att det faktiskt fanns ett djup och allvar i den också. L tyckte att den var lite deprimerande men hon tyckte också att den var kul. Anledningen till att hon tyckte att den var deprimerande var att de också pratade om döden och såna saker och jag tror att det känns värre när man är yngre. Jag vet att jag var mer rädd för döden när jag var i hennes ålder än vad jag är nu.
När showen var slut skickade jag ett sms till Fredrik och hoppades att han liksom de flesta andra kollar telefonen det första han gör... men sen tog jag det säkra över det osäkra och gav buketten till killen som gett mig biljetterna och bad honom att ge den till Fredrik och sen gick vi. Strax senare fick jag ett sms där han tackade för blommorna och sa att han tyckte att de var mycket smakfulla och att han gillar gerbena som fanns i buketten vilket gjorde mig glad.
Jag och L gick in till Dubliner för en cola på vägen tillbaka till bilen eftersom hon skulle möta upp med min gudson A, hennes bästa kompis och han var på en pub med några andra.
Hon blev mottagen med öppna armar av mina vänner på puben och sånt gör mig så glad!
Efter någon halvtimme hörde A av sig och vi gick den sista biten till bilen och L åkte bara med fram till tunnelbanestationen och försvann ned där med sin resväska och jag körde hemåt.

Det kan väl inte vara normalt?

2/2 På måndagen var det dags för besök hos naprapaten igen, det är alltid bra att följa upp efter några dagar när man inte varit där på länge.
På eftermiddagen kom min granne J för att kolla på vad jag ville ha gjort hemma. Han ska bygga ny garderob i gästrummet och sen bygga nytt kök åt mig. Han är pålitlig och snabb och han ska ta hand om allt i köket. Han tar dit elektriker och sånt så jag behöver inte bry mig om hur det görs, bara betala och bestämma hur det ska se ut.
Han kunde börja redan nästa dag med garderoben, men jag hade ju inte bestämt vilken garderob jag skulle ha än, så vi fick skjuta upp det ett par dagar.
Judas sover ju så himla hårt när vi är hemma alla tre, han, jag och Turre. Förr blev jag jätterädd och trodde att han var död eller medvetslös och jag fick ruska honom för att han skulle vakna, nu vet jag ju att han sover så hårt när allt är lugnt och vi är hemma alla tre, men jag är fortfarande fascinerad över att jag kan fota honom med blixt mitt i ansiktet utan att han märker något alls. Systerdottern stoppade fingrarna i munnen på honom och tog en selfie med Judas utan att han märkte något alls, jag undrar om det är normalt att katter sover så djupt?