Vi är mer självgående än andra

26/4 På söndagen var det dags att åka hem igen. Det hade varit en upplevelse att se Island och det är helt klart ett tacksamt motiv när man gillar att fota, men helt klart för kallt för min smak. Min fibromyalgi klarade inte riktigt av kylan och de som säger att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder har garanterat inte sköldkörtelfel och fibromyalgi, för trots att jag vet att jag är frusen så fanns det helt enkelt inte mer kläder att ta på sig än vad jag redan hade... 5-6 lager högkvalitativa kläder, underställ, goretex och så vidare hjälpte föga för mig som är så frusen och jag fick frossa flera gånger om dagen. Reseledarna körde oss till flygplatsen på morgonen och lämnade oss vid incheckningen och åkte för att återlämna hyrbilarna. Under tiden checkade vi in oss själva och dem och våra väskor. När de kom tillbaka blev de väldigt förvånade för tidigare grupper har stått och väntat på dem som barn och inte fått något gjort under tiden och att vi dessutom hade checkat in dem var de extra förvånade över.
Jag och J gick runt lite på flygplatsen efter säkerhetskontrollen, vi gick och tog en sista titt på isländska produkter i butikerna, de andra tog en öl i en bar så länge.
Lagom till boarding mötte alla upp vid gaten och sen hade vi alla säten tillsammans.
Jag och J hade haft rätt kul under resan att många ord är precis så som vi brukar skämta om i Sverige, ett svenskt ord med en -ur bakom. Många fler än vi trott. Men toaletter var ju ett väldigt konstigt och roligt ord tycker jag, Snyrtingar.
Jag som inte är van att dela rum med folk tycker att det är lite jobbigt, både för att jag är rädd att störa dem och för att jag är rädd för att de ska störa mig. Särskilt orolig är jag om jag inte känner personen väl. Jag blev glatt överraskad över att jag inte störde mig det minsta på J, trots att vi umgås rätt sällan och inte särskilt tätt då vi gör det. Hon är helt enkelt inte en sån som går en på nerverna! På det stora hela tror jag att jag inte störde henne särskilt mycket heller. Det var skönt att komma hem däremot och kunna sova naken och ensam igen och njuta av den relativa värmen, jag som tycker att Sverige är för kallt större delen av året.

Jag behöver det stödet

23/3 På måndagsmorgonen kom min snickare och före detta granne J förbi för att ta en titt på köket igen nu när det närmade sig byggstart. Jag ser förstås fram emot att ha ett fint kök, men jag vet ju att jag blir så stressad och mår så dåligt under tiden det görs för att jag inte tycker om röra och skit. Men som sagt, det blir ju värt det i slutänden även om det känns fruktansvärt jobbigt under tiden. På eftermiddagen hade jag tid hos en läkare som är specialist på sköldkörtelsjukdomar och jag hade i sista stund sett till att lämna nytt blodprov och hon hade som tur var fått svaret den morgonen, precis innan det var försent inför besöket. Anledningen till att jag har svårt att lämna prover är att man ju ska vara fastande sedan minst midnatt och ibland får jag blodsockerfall på natten och vaknar och måste äta något, så jag får skjuta upp det hela tiden.

Den här läkaren hade sin praktik i en vanlig lägenhet och kontoret var rörigt och det luktade verkligen gammal lägenhet eller gammal människa därinne, det luktade inte illa, bara som gamla möbler och gammalt damm. Men hon verkade veta vad hon pratade om och var trevlig. Enligt henne ser det ut som om jag har bra värden på sköldkörtelhormon vilket till viss del är uppseendeväckande med tanke på att jag går på 150 microgram vilket är rätt mycket jämfört med vad många andra går på. Jag mår ju så mycket bättre sedan jag fick levaxin, men det innebär inte att jag därför har samma ämnesomsättning som de som inte har problem med sköldkörteln. Den förlamande tröttheten är borta och jag är fortfarande frusen, men det känns sällan som frossa och det hade jag varje dag förr. Den ökade ämnesomsättningen har alltså lett till detta, men då det gäller vikten har det bara stabiliserat den och jag går inte upp av allt jag äter längre. Det har inte gjort det lättare att gå ned i vikt dock, vilket var anledningen till att jag valde att göra en GBP för 5½ år sedan.

Efter läkarbesöket på Kungsholmen plockade jag upp systerdottern på jobbet och så åkte vi till Kakeldax för att välja sten till golv och vägg i köket. Jag har svårt att visualisera saker och har därför extra svårt att ta beslut när det gäller sånt och jag är ju alltid helt ensam i alla beslut och det är en av de saker som är jobbigast med att vara singel, att inte ha någon att bolla med. Eftersom jag har en väldigt respekt för systerdottern och vi fungerar bra ihop och även det faktum att hon aldrig i sitt nästan 21-åriga liv någonsin gjort mig besviken, så är hon alltid mitt första val när jag behöver sånt stöd och som sagt, hon ställer alltid upp. Vi bollade fram och tillbaka med kakel och velade mellan mörkt grått till golvet, eller nästan svart. Då satte L upp foten på båda och den svarta hade ett tydligt grått märke från sulan, medan det på det grå inte ens syntes, så valde vi slutligen den mörkgrå. Vi beställde det som behövdes och det var en dyr sten, men eftersom mitt kök är så litet så blev det ändå överkomligt. Vi hade bett om en provbit på stenen för att kunna välja färg till fönsterväggen, men den glömde vi att be om igen innan vi gick, så det glömdes bort. L sprang tillbaka in och hämtade en bit, Turre satt och lyssnade och tittade uppmärksamt efter henne och han såg så stilig ut när han gjorde det att jag bara var tvungen att ta en bild. Han ser ju nästan målad ut!

Sen åkte vi ned till Flügger för att välja färg till fönsterväggen. Valet föll på en relativt ljust grå färg, men vi valde också ut två andra nyanser och jag tänker låta J välja vilket som fungerar bäst när han sett fronterna på köksskåpen, jag föredrar den mörkare av dem, men det innebär ju inte att det blir snyggast.

Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam

28/8 På onsdagen vaknade vi som sagt i Skottland och jag insåg att jag glömt min medicin, Levaxin som jag har för att ersätta hormon som sköldkörteln egentligen ska tillverka. Det styr ämnesomsättningen och utan den blir jag helt borta och dessutom väldigt frusen. Vi kallar det för "Strumakoma", det är omöjligt att koncentrera sig, man blir så trött att man kan somna stående, pulsen går ner och kroppen sover helt enkelt fast man är vaken, detta för att spara energi.
Inte nog med alla dessa symptom som kommer inom bara ett par timmar om jag inte tar min medicin på morgonen, jag får också en typ av panik av att veta att det kommer att hända och jag blir stressad, rädd och ledsen. Under vårt möte och rundtur i produktionen, som höll på hela dagen märkte jag att P såg på mig att jag var trött och okoncentrerad och vi tog många bensträckare och till slut tyckte jag att det var bättre att berätta vad problemet var och det var en attans tur!
Utan att jag visste om det gick han då till en av tjejerna på kontoret som ringde en kompis på vårdcentralen och sen kom de in och frågade vilken medicin jag behövde och i vilken dos och senare på eftermiddagen skjutsade en av cheferna mig till vårdcentralen för att hämta receptet och sen till apoteket för att hämta upp medicinen!
Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam i hela mitt liv!
Dessutom är all vård och medicin gratis i Skottland, till och med för mig som svensk, så jag betalade inte någonting för något av detta.
Efter att ha tagit medicinen och sovit lite middag så mådde jag bättre, men helt återställd räknade jag inte med att vara förrän nästa dag.
Jag och P hade bokat bord på ett väldigt speciellt ställe på önskemål av D som hittat den restaurangen på Guide Michelins hemsida. Det är ett historiskt ställe där Churchill och någon viktig amerikan (jag minns inte vilken, men det är ett välkänt namn) hade ett möte inför D-day, spännande.
Det ligger väldigt vackert vid vattnet, men det ligger också väldigt isolerat och det leder en liten, liten väg dit, nästan som en asfalterad kostig.
Stranraer är väldigt litet så vi kanske inte skulle blivit så förvånade över att taxichauffören kände S som vi bjudit med för att hon jobbar med P. Vi höll på att börja skratta högt när P frågade om han kände henne när han konstaterade att det var hennes bil som skulle följa oss ut till restaurangen och han svarade kort och lågt: Mitt ex...
Extra känsligt i en gammal och liten ort i Skottland är det säkert att hon lämnade honom för en kvinna, det blir nog mycket snack då...
Vi blev invisade i salongen när vi kom in i huset och där fick vi serverat en fördrink och det kändes väldigt exklusivt och allt var väldigt vackert både inne och utanför huset.
Maten var faktiskt inte så speciell men smakade inte illa, bara väldigt lite.
Det är en spikad meny med 5-6 rätter på, så man väljer inte själv vad man ska äta, men det var inga konstiga saker bara inte särskilt speciellt eller gott.
Efter middagen blev vi återigen invisade i salongen där vi serverades kaffe och efterrätt. De serverade bland annat hemgjorda klubbor som mest såg ut som bränt socker men faktiskt smakade väldigt gott. Vi hade väldigt kul och skrattade en hel del och sen tog vi en taxi tillbaka och vid det laget var jag återigen väldigt trött och jag var glad att jag i slutänden sagt att det var bättre att vi tog taxi än att jag som inte dricker skulle köra så som jag erbjudit mig att göra tidigare.
En trevlig kväll hade det varit, mycket tack vare att jag fått min medicin!

Han tycker nog att den luktar gott

10/4 På onsdagen var jag fortfarande rätt dålig och hade det svårt på jobbet, men eftersom jag varit borta länge var det bara att bita ihop och jobba på. Värken jag har beror både på operationen och inte. Det beror på sköldkörteln men anledningen att det är värre än vanligt är chocken den fått av operationen. Jag är tvungen att äta smärtstillande fortfarande och undrar hur länge det ska behöva vara så.
Judas gillade den nya fällen och sov med tassarna för ögonen och nosen i ullen som fortfarande luktar en hel del får.

Det gör ont på fel ställe

18/3 På måndagen skulle jag på återbesök på kliniken och trots att jag var uppe i god tid så höll jag på att inte komma dit i tid. Jag vill inte gå in på detaljer men de som ätit järntabletter vet att det inte bara är musklerna som blir stenhårda av det... ehh.
Jag ville ju duscha innan jag åkte in också och eftersom jag inte bör köra på de starka tabletterna så hade jag inte tagit några sedan kvällen innan och jag mådde allt annat än lysande
När jag kom till kliniken fick jag träffa "min" sköterska och hon tog bort dränagen och lagom tills vi var klara så hade jag frossa och ont i precis hela kroppen. Det var nog inte bara operationssåren utan också sköldkörtelvärk. En operation, det vill säga "trauma" kan uppröra sköldkörteln rätt ordentligt och det gör att jag får ett "skov" och sen tar det tid innan den hämtar sig nog för att jag inte ska ha influensaliknande värk i hela kroppen.
Jag köpte en till gördel på kliniken innan jag åkte hemåt, en med långa ben på, så att jag skulle slippa tejpa hela tiden.
När jag komhem kunde jag äntligen ta mina tabletter igen och det var en enorm lättnad att slippa värken och frossan och jag somnade på soffan.
Till mellanmål åt jag färska bär med turkisk yoghurt.

Hon blev nästan rädd när jag var så snäll

7/3 På torsdagen vaknade jag i planet efter att ha sovit helt ostört i 5-6 timmar, trodde jag...
Jag hade tagit en insomningstablett efter middagen och det är det sista jag kommer ihåg. När vi åkte ned så tog jag ju också en men somnade inte ens. Nu hade jag inte vaknat av ljud eller nåt på hela tiden.
När jag säger det till J så svarar hon; Kommer du inte ens ihåg första gången jag väckte dig?
Första gången? Jag kommer inte ihåg nåt alls, jag trodde att jag sovit som en stock hela natten. Ni vet hur en del blir tjuriga när de inte får mat? Jag är sån när jag inte får sova och det hade ju J upptäckt under de drygt två veckorna vi rest tillsammans, så ni kan ju tänka er hur rädd hon var när hon mitt i natten behövde komma förbi mig för att gå på toa.
Hennes rädsla byttes mot förundran och oro när hon väcker mig och möts av ett solskensleende...
Hon frågade hur det var med mig och jag hade svarat glatt att det var bara bra. När hon sa att hon behövde gå på toa så log jag bara mot henne och till slut gav hon upp och klättrade över mig, både fram och tillbaka och allt detta har jag inte det minsta minne av.
Eftersom jag bor ensam så är det ju aldrig någon som försökt väcka mig när jag tagit en tablett så jag hade ingen aning om att det kunde bli sådär och jag kunde inte sluta skratta när hon berättade det för mig.
Vi landade på Arlanda 6.30 på morgonen och fick vänta en bra stund på bagaget, sen tog vi en taxi hem till mig, vi höll på att frysa ihjäl i den svenska vintern. Vi hade ju trott och hoppats att våren skulle anlända medan vi var borta men det hade den ju inte, det var -10 och en massa snö och vi som tyckt att det börjat bli lite svalt i Thailand sista nätterna när det var 32 grader varmt....
J packade om sina väskor medan jag tände en brasa i kaminen sen skjutsade jag J till stationen och åkte vidare till jobbet.
Det gick bra en stund men sedan började jag få tillbaka min värk, den beror på mitt sköldkörtelfel och känns som influensavärk i hela kroppen, överallt och ingenstans så att säga och nu när jag varit värkfri i över 2 veckor i den Thailändska värmen så kändes det som om tusen knivar stuckit mig i hela kroppen och jag blev yr och illamående och frös av kallsvetten.
Jag fick trots allt lite gjort på jobbet och kom igång med modifiering av räddningshelikoptrarnas flytvästar. Vid 11 gav jag upp och åkte hem och tog några värktabletter och en insomningstablett och jag sov i 2 timmar men när jag vaknade kunde jag inte somna om och verkan av insomningstabletten satt kvar i nån timme till så jag kände mig full och vinglade omkring tills den gick ur kroppen.
När jag mådde bättre slängde jag in den första maskinen tvätt och så städade jag upp lite och kom i säng tidigt, runt 21.30.

Svarta skor, svart själ?

4/9 Jag sov äntligen helt okey natten till tisdag, jag vaknade visserligen flera gånger men somnade om ganska fort.
Jag brukar helst duscha på kvällen men hade inte haft ork till det så jag lyckades faktiskt ta mig upp i så pass god tid att jag hann duscha på morgonen. Det som stör mig väldigt mycket är att jag alltså går till jobbet med vått hår och det torkar under dagen, men när jag går hem är det flottigt igen... Så ska det ju ändå inte vara och nu har jag ju schampo och balsam helt utan silikoner i vad jag vet och då ska det ju inte bli så.
Jag fick en hel del gjort på jobbet och hade några möten också, sen packade jag bilen full med hemjobb, saker som jag ska inventera hemma på fredag. Innan jag packade det sista poserade kllegan J med en hjälmhätta på huvudet och han såg så mycket ut som en narr att han bättrade på intrycket lite.
När jag kommer till jobbet är jag frusen och så glad att jag äntligen fått klimatanläggning i mitt kontor. Mitt kontor är nu det enda ställe på hela företaget där det är varmt och skönt. Men sen på eftermiddagen så börjar jag bli varm och till slut svettas jag till och med, detta trots att jag inte justerat temperaturen något. Undrar om det beror på sköldkörteln och det faktum att jag tar levaxin på morgonen?
När jag kom hem på eftermiddagen var det som om jag fick en energiinjektion och jag satte igång att fixa och dona.
Jag bytte ut de använda värmeljusen i alla ljusstakar, jag städade inne på toaletten och torkade handfat, toalett och andra ytor.
Sen städade jag köket även om det knappt behövdes, jag och K är bra på att hålla köket fräscht.
Sen satte jag äntligen igång med hallen och sorterade ut gamla, fula och trasiga skor och tofflor. Sen smörjde jag upp alla skor jag har, de visade sig vara svarta allihopa... hoppsan.
Jag slängde alla tofflor i tvättmaskinen till och med Homer-tofflorna som egentligen är utom allt hopp. Jag ska se om jag kan sy fast liggunderlagsbitar som sulor på dem, då kanske de går att använda igen.
Jag vek tvätt och tvättade en maskin till, sen dammsög jag och skurade golvet, till viss del för att jag precis innan fastnat i högtalarsladden och slungat mitt iskaffe utefter golvet så att det var på mattan, mig, datorsladden, fikabordet och allt annat som var i närheten.
Sen fixade jag naglarna och den här gången blev det pärlemorskimrande nagellack, det jag hade som favorit förra våren. Det ser fräscht ut men inte lika iögonfallande som det röda eller blå...
Middag blev det inte förrän vid 23 eftersom jag först pratade i telefon med L och sen chattade med en jäkla massa människor parallellt på Facebook. Det blev i alla fall tomater med mozarella och det räckte bra eftersom jag inte var särskilt hungrig trots att jag inte ätit sedan lunchen.
Jag kom i säng vid 0.30 vilket är riktigt bra för att vara jag och det tack vare att jag vet att jag kan sova på mina nya tabletter, oftast i alla fall.
Ingen idé att gå och lägga sig annars ju...

Är små ägg äckligare än stora?

30/8 På torsdagen åkte jag till läkaren och tog blodprov det första jag gjorde, Förr hade jag ju sprutfobi och kunde inte ens se en spruta på bild utan att må illa, men den har jag jobbat bort helt på egen hand!
Nu hade jag inte ens en lätt ilning i magen, ingen nervositet alls faktiskt, utan jag bara åkte dit och så var det strax gjort och sköterskan är både trevlig och bra på det där så det kändes knappt.
Det är min läkare som vill ta en titt på mina sköldkörtelvärden och jag är lite rädd att han ska säga att de är för höga och att jag måste minska min levaxindos, men jag mår ju bra för första gången på 25-30 år, så det vill jag absolut inte göra.
Han sa att om det ser ut som om det vore nödvändigt kommer vi i alla fall att diskutera saken och det ska mycket till för att han inte ska lyssna på mig sa han. Vi får hoppas att det stämmer.
Jag hade besök av Kustbevakningen på eftermiddagen på jobbet och de är alltid trevliga att ha att göra med och vid det här laget känner vi ju varandra ganska väl.
Jag tog ett kvickt möte med kollegan D för att uppdatera honom på vad som händer och sen var jag plötsligt sen hem och där satt ju systerdottern L och väntade.
Har jag berättat att hon tagit körkort?
Väldigt praktiskt när man plötsligt har flyttat ut i skogen och fortfarande pluggar mitt i centrala Stockholm.
Hon tog körkortet bara nån vecka före flytten.
Jag gjorde återigen gjort potatismos och sås att servera med det långkokta köttet och L var helt lyrisk, hon älskar det där.
När vi ätit diskade jag upp och sen kokade vi vaktelägg så att L skulle få smaka. Hon tyckte att det kändes helt fel och nästan lite äckligt att äta så små ägg, men hon är ju inte sämre än att hon smakar och de smakar ju som vilka ägg som helst.
Precis innan L åkte så kom K hem och när L åkt iväg för att hinna genom skogen innan det blev mörkt så sate jag mig och rensade svampen och förvällde den.

En rutinerad nybörjare med basketboll i ljumsken

22/3 På torsdagen vaknade jag med ordentligt ont i nacken och senare fick jag också värk i resten av kroppen, det blir så när sköldkörteln mår sämre än vanligt. Under lunchen kom jag plötsligt på att jag tänkt fråga syrran om jag fick provrida hennes häst Venar och gjorde det direkt. Hon tyckte att jag skulle prova och trodde inte att jag skulle vara för tung för honom. Redan på eftermiddagen fick jag ett sms där hon undrade om jag inte skulle prova redan samma eftermiddag. Min första tanke var att jag inte hade ork och dessutom värkte det ju i hela kroppen. Men samtidigt insåg jag att om jag sköt på det nu skulle det nog ta flera år innan jag återigen tog steget. Alltså skickade jag istället iväg ett jakande svar. Jag åkte ifrån jobbet så fort klockan slog 16 och åkte fort hem, matade Turre och Judas och bytte om och var i stallet vid utlovad tid 16.30.
Syrran hade mockat, borstat och sadlat och det enda jag behövde göra var att ta hästen och gå ut.
På vägen från jobbet hade jag fjärilar i magen, det var ju i alla fall 12 år sedan jag red sist...
Nu använde jag mig av muren vid volten för att klättra upp, allt för att spara Venars rygg. När jag väl satt på plats i sadeln kändes det så hemtamt att det kändes som om jag ridit igår.
Jag började försiktig att skritta fram och det är tyvärr bara det jag har bild på, syrran kände visst inte riktigt för att fota så när det började se bra ut så fanns ingen fotograf längre. Det var ju som sagt ett tag sedan jag red och Venar har jag aldrig suttit på och bara kört en enda gång och han har alltid varit lite skeptisk till mig, nu kom vi väldigt bra överrens, han är väldigt ambitiös om än lite lat. Han är inte lika känslig och lättriden som min Gullan men jag tror nog han kommer dit om jag fortsätter visa honom hur jag vill ha det. Han har ett trevligt steg känns det som och är mycket rakare och jämnare musklad än någon häst jag suttit på tidigare. Galoppen lyckades jag inte riktigt hitta knappen till så det får komma senare. Men vi tog väl ett halvt varv i vänster galopp i alla fall. Han gick i en jämn fin form, vad vi nu behöver göra är att träna upp styrka båda två så vi orkar lite mer och kan höja formen och tempot också. När han varit duktig i runt en halvtimme klev jag av, spände upp nosgrimma och sadelgjord och promenerade med honom istället. Lite stel var jag och det kändes som om jag hade en basketboll i ljumskarna men så jobbigt var det inte som jag trott att det skulle.
När jag kom hem var den där tröttheten jag känt tidigare på eftermiddagen helt förlamande och jag kastade mig ned i soffan och tvärsomnade med den onda nacken i helt fel läge. Alltså var jag ännu stelare och ömmare i nacken när jag vaknade.
Tröttheten gick liksom inte över och efter middag, lite Bones och kamomillte kom jag i säng vid 23.30 och somnade faktiskt så gott som direkt.
Kanske är det kamomillteet som gjord susen eller det faktum att jag börjat ta Levaxinet på kvällen istället för på morgonen så som syrran rekommenderat?

Vad ger man en sån som har allt den vill ha?

3/3 På lördagen gick vi upp lite tidigare och det var återigen morgontrötta jag som var först upp men den här gången efter att verkligen ha tvingat mig själv. Jag tände i spisen och satte igång att baka, en stund senare kom Ju och satte igång med äggröra medan barnen började packa ihop sina sängkläder, duka och samla ihop sina saker.
När vi ätit frukost hjälptes vi alla åt att packa bilen, städa, bära in ved och diska och det gick överraskande fort alltihopa.

Sen halvgled jag och Ju nedför backen i min bil medan barnen gick till fots ned med de lånade skottkärrorna. Sen körde Ju upp för den sista hala backen med sin bil som tack vare de lånade snökedjorna kom upp utan några större problem.
Snökedjorna passade inte riktigt på hennes bildäck så väl uppe för backen var de tvungna att tas av och så körde hon försiktigt, försiktigt den sista hala biten och så snart det var snöfritt så stannade vi och packade in hennes och A's grejer i Ju's bil och sen åkte vi hem på varsitt håll.
När vi stod där vid sjön som pustade iskall vind över oss, så undrade vi när isen skulle släppa och Ju sa att vi skulle bada bastu och hoppa i sjön nästa helg. Vi får väl se....

Vi var hemma i Väsby vid 14 och jag åkte förbi McDonalds för lite lunch att ta hem och sen lämnade jag av ungarna hemma hos dem.
Jag hade bara varit borta 2 dagar men det var visst tillräckligt för att några små blomknoppar skulle hinna titta upp ur jorden, vågar man hoppas på en tidig vår?
Trots att jag sovit rätt bra under helgen så var jag så trött att jag nästan hallucinerade så jag hoppade i säng efter lunchen och somnade som en stock och sen gick jag upp och duschade och fixade till mig och stod och försökte bestämma mig för byxor eller klänning och bestämde mig slutligen för byxor fast jag egentligen hellre ville ha klänning. Det känns som om det är en mycket mindre risk att vara överklädd om man har byxor...

Jag hade funderat i flera veckor på vad L skulle kunna tänkas vilja ha i 40-års present och inte kunnat komma på nåt som var lämpligt och slutligen funderade jag snarare i banorna; Vad kan jag som inte hon kan? Och då kom jag fram till att ge henne ett presentkort på en fotosession för henne och hennes häst, inklusive 2 stycken A4-förstoringar. Det är något jag faktiskt är rätt bra på och nåt som är svårt att göra själv. För att det inte skulle se för torftigt ut med ett datautskrivet presentkort som jag inte ens hade ett snyggt kuvert till så lade jag det i en snygg påse och lade ned en liten flaska äkta champagne, ett ciggpaket och en Mentos-rulle. På vägen till lokalen stannade jag på macken och i brist på blommor så köpte jag en varsin liten Grattis-Chokladask till de tre jubilarerna, så L fick en sån i sin påse också. Det kändes fel att dyka upp tomhänt till de andra trots att jag inte träffat de tidigare och med tanke på hur glatt förvånade de blev så var jag nog den enda som hade med något till alla tre... hoppsan.
L verkade bli glad för presenten och efter att hon presenterat mig för sin mamma, kusin och några stallkompisar var det dags för mat och det var fräscht och gott. Ljudnivån var jättehög och efter att ha ätit upp gick jag in i ett annat rum och pratade med en gammal internetkompis jag tyckte mig känna igen trots att jag inte träffat henne på 10 år, men då gillade jag henne och hon visade sig vara samma trevliga, glada tjej ännu så jag satt och pratade med henne, hennes sambo och ett annat par och de var roliga och trevliga och släppte glatt in mig i gänget.
Efter en stund blev det för tungt för mig att stanna kvar, jag hade nu fått värk i kroppen och frös, tecken på att min sköldkörtel har gett upp för dagen, dessutom satt Turre i bilen och det var rätt kallt denna kväll, flera minusgrader. Så jag åkte hemåt och var rätt nöjd med min helg så långt.

Jag vet hur man stuvar!

Jo, på fredagsmorgonen verkade det onekligen som om jag haft rätt om värken, den tycktes inte ha med någon förkylning eller influensa att göra utan något annat mystiskt. Värken hade kommit och gått under kvällen men även om jag på grund av värken haft svårt att sova och därmed att komma upp på morgonen så hade jag i alla fall inte ont när jag vaknade. Jag gjorde mig iordning och åkte till jobbet där vi stressade fram och tillbaka med USA-resan jag och två kollegor ska göra om ett par veckor. På grund av ett missförstånd eller nåt så hade mina kollegor bokat sina resor enligt den plan vi haft men det innebar att jag plötsligt inte kunde åka med dem för att vi inte bokat tillsammans. Min biljett blev av någon anledning jättedyr och jag skulle inte ens få sitta med dem trots att resebyrån bara några minuter tidigare varit helt säkra på att det skulle läsa sig. Jag vet hur det ligger till och hur historien om mitt liv ser ut så jag visste att hon hade fel och det fick jag bekräftelse på nästan direkt. Till slut bokade jag med British Airways istället för SAS och kom undan med nästan halva priset... Jag får visserligen resa ensam men vad är skillnaden att sitta ensam på planet med att göra hela resan ensam? Jag flyger i alla fall Stockholm-London-San Francisco och de flyger Stockholm-Chicago-San Francisco. Jag kan inte låta bli att tycka att jag dragit det längre strået både om man betänker färdväg och bolag. Men de får å andra sidan sällskap av varandra och det hade jag gärna haft. Jag reser ju ALLTID ensam och det är skittråkigt! Jag kommer i alla fall vara i San Francisco nån timme före dem så det blir ingen lång väntan.
Den höggravida kompisen M som jag skulle ha träffat för en fika mådde inte toppen så hon ställde in, istället åkte jag hem och tvärsomnade och sov i 3 timmar. Man blir trött av värk och natten hade varit för kort.

Jag slängde potatis i en kastrull och tog ut kallrökt lax från frysen. Nu hade jag fått blodad tand på det här med att stuva saker, nu skulle här göras stuvad potatis!

När potatisen var klar ringde jag upp H och kollade om vi skulle ta den där promenaden vi skjutit upp från gårdagen och efter att ha kommit överrens om att göra det satte jag mig strax i bilen och åkte till Bollstanäs och H. Sedan gick vi en 45 minuters promenad i rask men rätt lugn takt och snackade skit under tiden. Det kändes rätt skönt att vara ute och gå meg H igen, det var flera år sedan vi båda hade hund att gå med. När vi kom tillbaka skulle jag försöka fota Celine och hon blev till slut så skeptisk till mig att hon gick runt mig varv på varv och gruffade och vägrade ge upp trots att vi just gått rätt långt tillsammans. Enda sättet att få henne att komma i närheten av mig var att muta henne med godis... Värre än Turre alltså, han kommer ju över sin skepsis på ett par minuter i de allra västa fallen, annars tar det inte ens det.

När jag kom hem skalade jag och tärnade potatisen och stuvade dem sedan, attans vad bra jag är på det! Det blev ju jättegott ju. Jag åt sedan stuvad potatis, kallrökt lax och citron, mums! Senare på kvällen fick jag värk igen och jag blir mer och mer säker på att det beror på för låg dos levaxin eftersom det märks mest när jag gjort något lite ansträngande där kroppens reserver töms ut.

Det gör ont, det gör ont

Torsdagen började helt normalt men vid 14.30 gick det inte längre att ignorera... det gjorde ont precis överallt som om jag hade fått influensa ungefär. Jag hade ju haft några sådana atacker redan veckan innan och jag har undrat ett tag nu om det är någon slags "sköldkörtel-skov" så jag ska prova att höja levaxinet igen och se vad som händer. Det känns nämligen som om jag har feber och därmed värk överallt. Jag gick i alla fall hem och vilade och bestämde mig för att ställa in grekiskan, det fanns liksom ingen kraft att ta sig dit och dessutom koncentrera sig genom värken. Senare ringde jag också H för att meddela att vi inte kunde ta hundpromenaden vi planerat. Men sen när värken gått över senare på kvällen ja då satte ju rastlösheten och stressen in igen. Jag är bra på att ta det lugnt när jag mår dåligt men så fort det släpper får jag dåligt samvete igen och vill få saker gjorde. Alltså satte jag igång att göra svamppajen jag planerat i några dagar. Dessutom gjorde jag korv stroganoff och så testade jag att göra korvspagetti som jag sett på Facebook samma dag. Lite kul men inte särskilt gott måste jag erkänna. Men jag har aldrig varit särskilt förtjust i korv och makaroner/spagetti.

Under tiden jag hackade lök och spetade korv med spagetti tittade jag på I Love You Man, den är rätt söt och lite kul. Pajen gjorde jag på taggsvamp och bacon men den blev rätt tråkig, taggsvamp är nog inte riktigt min grej. Fast visst ser den fin ut?

Många matlådor blev det förstås och jag ställdes återigen inför problemet med en full frys. Jag vill ju kunna ha flera olika rätter i frysen och inte vara tvungen att äta samma sak hela tiden tills det är slut.
Jag lyckades i alla fall få in det mesta i frysen slutligen och planerade att ta med resten till jobbet dagen efter. Sen städade jag och diskade upp allt så det kändes bra när jag gick och lade mig.

Kroniskt trötthetssyndrom/Fibromyalgi

http://www.unt.se/leva/ingela-ar-kronisk-trott-1435021.aspx#kommentarerstart

Jag tycker att detta är så tragiskt, att så många går omkring och mår såhär. Jag har varit där, inget går smärtfritt och lätt, allt är en kamp. När man ska göra något kul har man ångest för att man inte ska orka och för att man ska lida medan man försöker hålla sig vaken och alert. Det här och det där med minnet kallar jag, syrran och kompisen S för Strumakoma. Det är så rättvisande, man är som i en bubbla där det inte finns kraft till något alls. Men så kan man ju inte leva, så vi kämpar på och gör saker i alla fall och det är svårt att hänga med i vad som händer runt och utanför bubblan. Detta är ett fruktansvärt handikapp för varken man själv eller andra tror något annat än att man är en riktig latmask utan något som helst driv eller vilja.

Jag hade sån attans tur att man upptäckte ett sköldkörtelfel bara genom ett enkelt blodprov, men det verkar som om en massa människor (främst kvinnor) har dessa problem utan att det syns på blodprov. Utomlands tar man ävern urin- och salivprov och kanske skulle många av dessa människor bli hjälpta om de svenska läkarna bara trodde på att det här fanns.

Ett första steg vore kanske att provmedicinera, höga halter av sköldkörtelhormon innebär inga akuta risker vad jag förstår, så varför inte se vad som händer?

Jag tror att de som är diagnostiserade med Kronisk Trötthet och Fibromyalgi har sköldkörtelproblem och det skulle vara så lätt avhjälp och de skulle kunna få så mycket högre livskvalité och åter ta del i samhället och slippa förtidspensionera sig och ha ont hela tiden. Vissa frågar mig varför jag tror att det är såhär, varför jag tror att det plötsligt har blivit så många som har såna här problem och vad jag har läst mig till så är det till stor del östrogenöverskott som skapar sköldkörtelproblem, dessutom har stress en hel del med saken att göra. Sedan 70-talet har vi sett en stegrande användning av hormonpreparat som p-piller och mycket av det som stoppas i munnen kissas ut och hamnar i naturen och dricksvattnet. Dessutom äter vi mer sojaprodukter här i Sverige också och vad jag förstår så innehåller även soja östrogen eller något som är närbesläktat.Jag önskar att någon kunde börja forska i detta, själv har jag inte kunskaper eller utbildning för att ta tag i saken.

I vilket fall, mitt liv har gjort en kovändning sedan jag fick levaxin och jag går nu på väldigt höga doser och en del är kritiska mot detta och menar att det är en fin balansgång att få rätt dosering. Ingen av mina läkare har tagit något aktivt intresse i det här och jag har mer eller mindre själv avgjort dosen och informerat dem om vad jag har gjort. Om jag skulle ha ätit för mycket av hormonet borde jag få något eller alla av följande symptom: Hjärtklappning, svettningar, yrsel, viktnedgång.

Inget av detta tycks hända ännu och jag har gått på dessa doser i flera år, alltså tycks det bara hjälpa mig, inte påverka mitt mående negativt.

Men vilken skillnad det blivit på min livskvalité! Nu kan jag bli jättetrött, visst. Men jag vet vad det beror på, jag kan härleda det till hårt arbete, fysisk ansträgning och för lite sömn. Förr kunde jag ens knappt ägna mig åt dessa saker. Dessutom är det en helt annan trötthet, en sund sömnighet som känns i ögonen, inte som en förlamande trötthet som ger en ångest om man inte hinner sova middag efter jobbet och funderar på att stanna hemma om det händer något kul.

Jag kan plötsligt bygga muskler och öka min kondition. jag trodde förr att det var lika hårt för alla andra, att de tränade hårt i flera år utan att kunna öka vikterna eller öka sin kondition. Jag visste inte att det var onormalt att vilja gå till Friskis och Svettis bara för att äntligen slippa frysa för en timme under vintern och tina upp sina isbitar till tår. Jag visste inte heller att det var konstigt att jag frös som om jag hade frossa resten av kvällen eller att jag fick som febervärk i benen när jag blev trött eller kall, vilket jag var mest hela tiden.

Snälla, kan någon forskare ta tag i att hjälpa alla andra som inte fått den hjälp jag har fått?´

Ps. Killen på bilden har inget med inlägget att göra, mer än att han ser rätt trött ut...