När man sover slipper man besvikelse

13/1 Jag har tänkt att gå ur Postkodlotteriet i flera år, men varje gång jag ska till att ta tag i saken så skickar de ut det där bladet där de berättar vad de insamlade pengarna går till... Men förra veckan var det en massa skriverier i media om att de skulle dra dubbla belopp i Mars utan godkännande från sina medlemmar och även om beslutet drogs tillbaka på grund av den stora folkstormen så fick det mig att bestämma mig en gång för alla. Bättre att ge pengarna direkt till de organisationer jag vill stödja istället tycker jag. Som det har varit nu så har jag stött Amnesty, Cooperation utan gränser/We effect och Postkodlotteriet. Jag har ökat mina bidrag till de första två när min inkomst har ökat och jag fått bättre ekonomi, men Postkodlotteriet har jag inte haft så stor tilltro till och har minskat från två lotter till en och har ledsnat på deras attidtyd många gånger. En gång ringde de och försökte pracka på mig en lott till för att jag hade vunnit en extra i en månad eller vad det var. Killen som ringde blev dessutom sur när jag sa ett stenhårt men vänligt nej. Jag tycker deras försäljningsmetoder gränsar till Nigeria-Brev faktiskt. Det är lite, du har vunnit 14 miljoner, ge oss lite till så får du dem...
Jag ringde i alla fall upp dem för att avsluta medlemskapet, det är struligt som sjutton och jag hade mailat dem veckan innan utan resultat. Jag hamnade i en telefonkö som enligt svararrösten var drygt 30 minuter. Just då fick jag besök av Polishelikopterkillarna till jobbet, så jag lade på och hjälpte dem att prova ut hjälmar istället.
Sedan nyår har jag varit jätteduktig på att gå och lägga mig i tid, mellan 22-23. Det var inget nyårslöfte, bara något jag tagit tag i att göra.
Jag kom i säng vid 22 och var väldigt nöjd med mig själv, jag tog en insomningstablett och sekunderna efter att jag svalt den får jag ett sms från min vän Ah uppe i "Gävle".
Hennes shettissto hade påbörjat sin fölning som det inte alls var dags för...
Normalt skulle jag sätta mig i bilen och åka dit utan att ens tänka, men nu var det ju en omöjlighet. Jag har nog aldrig varit så besviken på att inte ha sekunderna på min sida. Om jag bara hade lagt mig en minut senare hade det varit i tid. Jag tycker inte om att lämna en vän i sticket och Ah sitter ensam på sin gård på landet och skulle behövt mitt stöd. Jag var så oerhört besviken...
Strax senare var jag lyckligt omedveten om att jag inte kunde vara där för henne, för då hade jag somnat.

Hon blev nästan rädd när jag var så snäll

7/3 På torsdagen vaknade jag i planet efter att ha sovit helt ostört i 5-6 timmar, trodde jag...
Jag hade tagit en insomningstablett efter middagen och det är det sista jag kommer ihåg. När vi åkte ned så tog jag ju också en men somnade inte ens. Nu hade jag inte vaknat av ljud eller nåt på hela tiden.
När jag säger det till J så svarar hon; Kommer du inte ens ihåg första gången jag väckte dig?
Första gången? Jag kommer inte ihåg nåt alls, jag trodde att jag sovit som en stock hela natten. Ni vet hur en del blir tjuriga när de inte får mat? Jag är sån när jag inte får sova och det hade ju J upptäckt under de drygt två veckorna vi rest tillsammans, så ni kan ju tänka er hur rädd hon var när hon mitt i natten behövde komma förbi mig för att gå på toa.
Hennes rädsla byttes mot förundran och oro när hon väcker mig och möts av ett solskensleende...
Hon frågade hur det var med mig och jag hade svarat glatt att det var bara bra. När hon sa att hon behövde gå på toa så log jag bara mot henne och till slut gav hon upp och klättrade över mig, både fram och tillbaka och allt detta har jag inte det minsta minne av.
Eftersom jag bor ensam så är det ju aldrig någon som försökt väcka mig när jag tagit en tablett så jag hade ingen aning om att det kunde bli sådär och jag kunde inte sluta skratta när hon berättade det för mig.
Vi landade på Arlanda 6.30 på morgonen och fick vänta en bra stund på bagaget, sen tog vi en taxi hem till mig, vi höll på att frysa ihjäl i den svenska vintern. Vi hade ju trott och hoppats att våren skulle anlända medan vi var borta men det hade den ju inte, det var -10 och en massa snö och vi som tyckt att det börjat bli lite svalt i Thailand sista nätterna när det var 32 grader varmt....
J packade om sina väskor medan jag tände en brasa i kaminen sen skjutsade jag J till stationen och åkte vidare till jobbet.
Det gick bra en stund men sedan började jag få tillbaka min värk, den beror på mitt sköldkörtelfel och känns som influensavärk i hela kroppen, överallt och ingenstans så att säga och nu när jag varit värkfri i över 2 veckor i den Thailändska värmen så kändes det som om tusen knivar stuckit mig i hela kroppen och jag blev yr och illamående och frös av kallsvetten.
Jag fick trots allt lite gjort på jobbet och kom igång med modifiering av räddningshelikoptrarnas flytvästar. Vid 11 gav jag upp och åkte hem och tog några värktabletter och en insomningstablett och jag sov i 2 timmar men när jag vaknade kunde jag inte somna om och verkan av insomningstabletten satt kvar i nån timme till så jag kände mig full och vinglade omkring tills den gick ur kroppen.
När jag mådde bättre slängde jag in den första maskinen tvätt och så städade jag upp lite och kom i säng tidigt, runt 21.30.