Visar inlägg med etikett Värktabletter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Värktabletter. Visa alla inlägg

lördag 21 februari 2015

Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

söndag 11 januari 2015

Fast nu ville jag ju bara hem


28/12 När jag vaknade på söndagen kom de med frukost, men läkaren ville inte att jag skulle äta av någon anledning utan bad mig vänta och sen satte de mig i en rullstol och körde iväg mig till en annan avdelning. Där satte de elektroder på hela mitt huvud och någon typ av "pasta" som kändes ungefär som tandkräm som hade torkat lite. Stora kluttar av det i hela huvudet och pannan. Sen fick jag ligga ned på en brits och blunda. Tolken var där och sa till mig vad de ville att jag skulle göra. Alla kund lite engelska, men det var helt klart lättare för dem att prata Thailändska och låta henne översätta, då blev det inga missar eller förlorad information. De sa att jag skulle ligga där i 2 timmar och bara slappna av, det gjorde ingenting om jag somnade.
Det gjorde jag ganska snabbt, men sen fick jag lite instruktioner, jag skulle öppna ögonen och stänga dem, det fick jag instruktioner om två gånger. Det är ju lite häftigt att hjärnan reagerar så pass på synintryck trots att man inte ens tycker att det är någon skillnad om man tittar eller blundar i ett sånt läge, man tänker ju inte ens på vad man ser.
Det visade sig att jag inte behövde ligga där så länge, det blev mindre än en timme tror jag. Sen kördes jag in på mitt rum igen och vid lunch ungefär så fick jag slutligen äta, då var jag väldigt hungrig men jävlar vad äckligt det var!
Allt med det här sjukhuset var så mycket bättre än alla andra sjukhus jag varit på (i Sverige), men man brukar ju skoja om sjukhusmat, men sanningen att säga, det här var värre än något annat jag smakat i hela mitt liv tror jag. Det var kvalitén som var dålig och även mat som normalt serveras varm, som makaroner med sås, serverades helt kall, täckt med plastfilm...
Jag tvingade i mig lite grann men gav sen upp. Sen kom läkaren in och sa att allt såg normalt ut på CT och MRI, men att något inte stämde på hjärnvågorna när de kollat med elektroderna. Han visade mig utskriften och det var några konstiga vågor som återkom med jämna mellanrum och det tydde på att det varit ett epileptiskt anfall. Han ville behålla mig på sjukhuset ännu en natt, jag bad att få åka hem, men han insisterade. Dock skulle de flytta mig från intensivavdelningen och han undrade om jag hade någon vän som kunde vara hos mig under natten. Det kände jag att jag inte hade någon jag kunde be om och då blev det så att jag fick vara kvar på intensivavdelningen. När jag kom in på mitt rum igen så tog det ett tag innan de kopplade in mig till alla apparater och även fast jag vet att jag inte var inkopplad så känns det lite obehagligt att "flat linea", det vill säga sakna puls, andning och blodtryck... Den här natten blev det svårare att sova, jag var ju inte trött efter resan eller någon episod, hade knappt behövt göra några undersökningar och min värk blev bara värre och värre och jag fick restless legs som inte var att leka med... Det var så gott som omöjligt att sova, trots att de gett mig en sömntablett. Till slut låg jag i fosterställning och vaggade fram och tillbaka, läkaren sa att mina värktabletter kan ha epilepsi som biverkning så han ville inte ge mig dem. Jag bad om något annat och när de gav mig det i droppet så hjälpte det lite grann, men inte när jag fick det som tabletter.


torsdag 2 januari 2014

Vi får se vad de kan göra

19/8 På måndagen vaknade jag tidigt, jag var kissnödig och hade väldigt ont. Jag bestämde mig för att genast boka ett läkarbesök för att försöka hitta en lösning på probelemt, såhär kan jag ju inte leva hela livet.
Vid lunchtid åkte jag till naprapaten som i alla fall kunde arbeta bort nackbesvären. Han sa att min nacka och axlar inte såg ut som vanligt och att jag måste ha gjort något konstigt eftersom de inte satt fast på samma sätt som vanligt utan på ett helt nytt sätt. Kul att man kan imponera på någon...
Läkaren åkte jag till direkt efteråt och han skrev en remiss till smärtkliniken på Danderyds Sjukhus, vi får se om de kan göra något för mig och mitt onda.
Till middag åt jag mozzarella- och tomatsallad, det äter jag rätt ofta när jag är sugen på något fräscht och enkelt.

söndag 22 december 2013

Varierad dag

6/8 På tisdagen jobbade jag med några komplicerade hjälmorder och kände mig rätt nöjd med mig själv efteråt. För att vila hjärnan lite åkte jag och handlade åt min kollega  som ansvarar för att se till att det finns kaffe, diskmedel och sånt på jobbet. Det är hon som håller koll, men det brukar vara jag som handlar.
Jag fick äntligen medicin utskriven för min värk och nu när det är dags att resa igen så är det nödvändigt.
När jag kom hem vattnade jag blommorna och sen packade jag min väska inför morgondagen.

Att tvätta fönster har alltid varit en pina tidigare

5/8 På måndagen var det dags att jobba igen och det blev lite av en mjukstart eftersom strömmen gick i stora delar av Väsby, den kom inte tillbaka på ett bra tag så jag gick hem 10 minuter tidigare. Det är ju så nu för tiden, det är inte mycket man kan göra utan dator och internetuppkoppling....
När systerdottern jobbat klart för dagen kom hon förbi hemma hos mig och vi bestämde oss för att försöka ta oss till Kabodja och Ankor Wat under resan till Thailand. Ankor Wat är en av de saker jag vill se i livet och det är ungefär en dagstripp med övernattning att åka dit från där min lägenhet ligger.
För första gången på 1-2 år så tog jag tag i att tvätta fönstren också, det är något jag aldrig riktigt får kläm på och det känns så onödigt att göra när det nästan ser skitigare ut när jag är klar än det var innan jag började...
För minst ett år sedan köpte jag en slags fönsterskrapa som jag glömt bort att jag köpt och alltså aldrig använt. Nu var fönstrena så skitiga att det var värt att riskera att det blev skitigare igen. Det visade sig att fönsterskrapan var ett väldigt bra köp! Den skrapar bort vattnet och samlar upp det samtidigt oh det blir riktigt bra och det är lättare att undvika ränder. Jag måste säga att jag är nöjd.
Jag har haft en väldig värk på sistone och när jag grävde i medicinskåpet så hittade jag några tabletter som blivit över sen jag var i Thailand och när jag tagit dem gick äntligen värken över.

onsdag 5 juni 2013

Han tycker nog att den luktar gott

10/4 På onsdagen var jag fortfarande rätt dålig och hade det svårt på jobbet, men eftersom jag varit borta länge var det bara att bita ihop och jobba på. Värken jag har beror både på operationen och inte. Det beror på sköldkörteln men anledningen att det är värre än vanligt är chocken den fått av operationen. Jag är tvungen att äta smärtstillande fortfarande och undrar hur länge det ska behöva vara så.
Judas gillade den nya fällen och sov med tassarna för ögonen och nosen i ullen som fortfarande luktar en hel del får.

onsdag 8 maj 2013

Är det en kanin eller en hare?


28/3 På skärtorsdagen gjorde jag inte ett enda dugg mer än att äta en ägg- och kaviarfrukost och vänta på påskkärringar. Det kom en grupp på hela fem stycken framåt eftermiddagen och jag var glad att de kom i en klump så att jag slapp springa upp och ned hela dagen. De fick en varsin chokladhare och var väldigt nöjda, det verkar som om de tyckte att det var bra godis. Jag hade köpt 10 stycken på Överskottsbolaget för 5:- / st.
Jag var fortfarande väldigt svullen och
trött och hade väldigt ont, jag fick mer smärtstillande utskrivet fast kirurgen var förvånad över att jag behövde mer.
Bilden med chokladhararna har jag haft på min dator i flera år och jag kan fortfarande inte sluta skratta när jag ser den.

torsdag 2 maj 2013

Det gör ont på fel ställe

18/3 På måndagen skulle jag på återbesök på kliniken och trots att jag var uppe i god tid så höll jag på att inte komma dit i tid. Jag vill inte gå in på detaljer men de som ätit järntabletter vet att det inte bara är musklerna som blir stenhårda av det... ehh.
Jag ville ju duscha innan jag åkte in också och eftersom jag inte bör köra på de starka tabletterna så hade jag inte tagit några sedan kvällen innan och jag mådde allt annat än lysande
När jag kom till kliniken fick jag träffa "min" sköterska och hon tog bort dränagen och lagom tills vi var klara så hade jag frossa och ont i precis hela kroppen. Det var nog inte bara operationssåren utan också sköldkörtelvärk. En operation, det vill säga "trauma" kan uppröra sköldkörteln rätt ordentligt och det gör att jag får ett "skov" och sen tar det tid innan den hämtar sig nog för att jag inte ska ha influensaliknande värk i hela kroppen.
Jag köpte en till gördel på kliniken innan jag åkte hemåt, en med långa ben på, så att jag skulle slippa tejpa hela tiden.
När jag komhem kunde jag äntligen ta mina tabletter igen och det var en enorm lättnad att slippa värken och frossan och jag somnade på soffan.
Till mellanmål åt jag färska bär med turkisk yoghurt.

torsdag 25 april 2013

Hon blev nästan rädd när jag var så snäll

7/3 På torsdagen vaknade jag i planet efter att ha sovit helt ostört i 5-6 timmar, trodde jag...
Jag hade tagit en insomningstablett efter middagen och det är det sista jag kommer ihåg. När vi åkte ned så tog jag ju också en men somnade inte ens. Nu hade jag inte vaknat av ljud eller nåt på hela tiden.
När jag säger det till J så svarar hon; Kommer du inte ens ihåg första gången jag väckte dig?
Första gången? Jag kommer inte ihåg nåt alls, jag trodde att jag sovit som en stock hela natten. Ni vet hur en del blir tjuriga när de inte får mat? Jag är sån när jag inte får sova och det hade ju J upptäckt under de drygt två veckorna vi rest tillsammans, så ni kan ju tänka er hur rädd hon var när hon mitt i natten behövde komma förbi mig för att gå på toa.
Hennes rädsla byttes mot förundran och oro när hon väcker mig och möts av ett solskensleende...
Hon frågade hur det var med mig och jag hade svarat glatt att det var bara bra. När hon sa att hon behövde gå på toa så log jag bara mot henne och till slut gav hon upp och klättrade över mig, både fram och tillbaka och allt detta har jag inte det minsta minne av.
Eftersom jag bor ensam så är det ju aldrig någon som försökt väcka mig när jag tagit en tablett så jag hade ingen aning om att det kunde bli sådär och jag kunde inte sluta skratta när hon berättade det för mig.
Vi landade på Arlanda 6.30 på morgonen och fick vänta en bra stund på bagaget, sen tog vi en taxi hem till mig, vi höll på att frysa ihjäl i den svenska vintern. Vi hade ju trott och hoppats att våren skulle anlända medan vi var borta men det hade den ju inte, det var -10 och en massa snö och vi som tyckt att det börjat bli lite svalt i Thailand sista nätterna när det var 32 grader varmt....
J packade om sina väskor medan jag tände en brasa i kaminen sen skjutsade jag J till stationen och åkte vidare till jobbet.
Det gick bra en stund men sedan började jag få tillbaka min värk, den beror på mitt sköldkörtelfel och känns som influensavärk i hela kroppen, överallt och ingenstans så att säga och nu när jag varit värkfri i över 2 veckor i den Thailändska värmen så kändes det som om tusen knivar stuckit mig i hela kroppen och jag blev yr och illamående och frös av kallsvetten.
Jag fick trots allt lite gjort på jobbet och kom igång med modifiering av räddningshelikoptrarnas flytvästar. Vid 11 gav jag upp och åkte hem och tog några värktabletter och en insomningstablett och jag sov i 2 timmar men när jag vaknade kunde jag inte somna om och verkan av insomningstabletten satt kvar i nån timme till så jag kände mig full och vinglade omkring tills den gick ur kroppen.
När jag mådde bättre slängde jag in den första maskinen tvätt och så städade jag upp lite och kom i säng tidigt, runt 21.30.

onsdag 4 april 2012

Sticker man ut hakan tycker ingen om en...


31/3 På lördagsmorgonen blev jag väckt av H vid 8.45 ungefär och gick upp och hasade ut till toan i pyjamas. Jag hade sovit relativt bra men alldeles för få timmar för en fredagsnatt. Vi åt en snabb frukost och tog med oss kaffet i bilen och H åkte med mig så att jag skulle få lite sällskap jag som får åka ensam i två dagar annars.
Vi skulle till Gränna för årsmöte i fjordhästföreningen och vi kom ungefär till Mantorp på torra, fina vårvägar, sen satte det igång att snöa en hel del och strax senare var det riktigt snöstorm. Det var då jag var glad att jag inte hunnit byta till sommardäck innan jag åkte vilket visserligen inte bara var på grund av dåligt med tid utan också en rädsla för att det skulle bli snö...
Lagom tills vi var på plats på Motell Vätterleden så såg man inte längre Vättern från deras parkering trots att den ligger så nära, så mycket snöade det. Dessutom blåste det riktigt ordentligt.
När vi kom in fick vi kaffe och macka och alla satt och snackade i små och stora grupper, det är alltid hög stämning när vi ses allihopa.
När det var dags för årsmöte började ordförande med att visa film från Scandinavium där Malin Bayard, Rolf-Göran Bengtsson, Ludger Beerbaum och tre andra väldigt duktiga och kända ryttare red och körde varsin fjordhäst. Jag önskar ju att jag varit på plats men nu fick jag i alla fall se det på film. Det gick tyvärr inte att höja ljudet så pass att vi kunde höra vad ryttarna sa i sina intervjuer men jag tänkte försöka lägga tassarna på den där filmen så att jag kan få höra vad de sa. Det var i alla fall väldigt lyckat alltihopa, både inslaget på Scandinavium och att visa det för oss som kom till årsmötet.
Under mötet hade jag som vanligt svårt att hålla käften fast saker och ting egentligen inte rör mig längre eftersom jag inte ens har någon häst. Men faktum är att jag fortfarande brinner för rasen och dess bästa och har ganska starka åsikter om hur vi kan få andra människor att förstå hur bra de är och svaret är PR, PR, PR! Vi borde gå i kurs hos Islandshästföreningen, de vet hur man marknadsför en ras! Jag personligen tycker att vi har en ras som kan erbjuda mycket mer och ändå säljer vi färre fjordhästar och till lägre pris än vad de säljer sina hästar. Ja, vad jag försöker säga så var det nog en och annan som störde sig på att jag stack ut hakan om och om igen och kanske fokuserade mer på det än vad jag sa, men om priset för marknadsföringen av fjordhästen är att jag blir illa omtyckt så må det vara så. Stämningen var trots allt mycket god på mötet och vi kom alla ur det med vänskapsbanden i behåll.
Jag åkte hem direkt efter mötet och hade en jobbig resa med kastvindar åt alla håll, men det var i alla fall inte så mycket trafik och inte särskilt mycket snöfall heller.
Jag stannade för proviantering och kisspaus på McDonalds i Norrköping och åkte vidare direkt och kom hem vid 17 och hämtade Turre hos mamma och pappa på vägen. Hemma hade det också snöat och även om det nu var klarblå himmel och sol så låg det rätt mycket snö på tomten.
Jag hade pratat med kusin S i telefon på vägen hem och vi hade kommit fram till att hon hade tandvärk och hon ville vänta och se om det blev bättre medan jag tryckte på och tyckte att hon skulle ta tag i problemet medan det var dag. Vi skulle ha gått ut på kvällen men kom fram till att vi skulle stanna hemma och ta det lugnt istället eftersom hon hade så ont.
När jag kom hem var jag vimmelkantig av trötthet och gick och lade mig och sov i 1½ timme eller nåt, sen gick jag upp och diskade och satte en bröddeg och sen dök S upp. Vi tittade på Bridesmaids och sen The Proposal och åt mackor och drack te.
Tidigare hade jag gjort en varsin smoothie åt oss och använt färsk ananas och det var sådär, jag vet inte om jag gillade det särskilt mycket faktiskt.
Jag är glad för det mesta men jag skrattar väldigt sällan men vi fick ett riktigt skrattanfall i köket när jag undrade om S ville ta med sig en halv limpa som jag pekade på och hon svarade att hon var mätt... Jag menade ju om hon ville ta med den hem inte om hon ville äta en halv limpa innan hon åkte. Det var skönt att få skratta lite och vi hade svårt att sluta. Sen började S få riktigt ont i munnen så vi proppade henne full med tabletter och försökte räkna ut vilka hon kunde ta och inte och när hon kunde ta fler.
Det konstiga var att hon liksom jag inte alls kände någon verkan av Voltarentabletterna som jag fick vid min näsoperation, vi börjar undra om det är sockerpiller...
S åkte hem vid 2 ungefär och jag satt uppe en stund till och kom i säng vid 3.30.