Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Osynliga ärr efter drygt en vecka?

12/12 På torsdagen var det dags för återbesök för kontroll och för att ta bort stygnen. Jag fick leta efter parkering rätt länge och blev därför försenad och ringde för att tala om det medan jag letade runt efter en ruta,
Det var H som tog hand om mig när jag kom dit och vi pratade så mycket att jag blev kvar ett bra tag och bara pratade. Jag kände mig riktigt pigg och fräsch och H sa att hon nog aldrig sett någon läka så bra som jag. Hon hade till och med svårt att se var hon skulle tejpa på vissa ställen efter att hon tagit bort stygnen. Vi hade ju inte hunnit prata i stort sett när jag var inne för operation eftersom hon jobbade hela tiden och sen när hon skulle in till mig så hade jag hunnit skrivas ut och gå hem, tiden går ju så fort när man är upptagen, det vet jag ju precis hur det är. Men som sagt, jag var nog kvar nästan en timme och sen gick jag tillbaka till min bil och körde hemåt. Resten av dagen tog jag det lugnt och umgicks med Turre och Judas som fortfarande är helt överlyckliga över att jag är hemma nästan hela dagarna. Jag var trött och matt i hela kroppen och senare på kvällen tog jag som sagt min sista Fragminspruta och kände mig så lättad.

Jag mer än "tripplade" rekordet!

2/4 På tisdagen åt jag frukost med ungarna och sen åkte de hemåt och jag åkte in på återbesök i stan. Jag var väldigt lättad över att påsken var slut och att jag skulle dit, jag hade fruktansvärt ont vid det här laget och var yr och svimfärdig stora delar av dygnet.
Min sköterska H klämde och kände ett bra tag på magen och sen satte hon en kanyl rätt in i den. Man kan tro att det skulle göra ont, men det gjorde det inte, men lite obehagligt var det.
Hon började suga ut sårvätska med kanylen och tömde den i en påse som jag fick hålla i. Hon sa att en sak var bra och det var färgen och lukten på vätskan, den var inte sjuk på nåt sätt. Själv undvek jag att titta på den.
Efter en massa tömmande avbröt hon och gick och hämtade en annan sköterska S för att få hjälp. Jag och S tryckte och höll på magen medan H fortsatte att tappa ut sårvätska. Rekordet de har haft tidigare var 520 ml, mitt facit slutade på 1920 ml!!
Som sagt, jag ska aldrig tvivla på mig själv igen. Har jag ont så är det något skumt på gång.
Det är ju inte konstigt att man har ont om man har 2 liter vätska innanför huden...
Sköterskorna såg inte särskilt nöjda ut och jag insåg ju att det inte var nåt att gnälla på nu, men att jag borde ha insisterat veckan innan att de skulle hämta en sköterska som kunde det här med tappning av sårvätska.
Det var alltså det här som var anledningen till att jag hade så ont att jag var tvungen att ta starka tabletter fortfarande.
På vägen hem stannade jag till vid Drottninggatan för att handla en ögonskugga och mascara på Face och sen åkte jag till Apoteket och köpte Blutsaft eftersom jag och sköterskan kommit fram till att jag skulle testa det för att blodvärdet skulle förbättras för det var mycket riktigt dåligt.
Jag var tvungen att åka en sväng till jobbet för att få iväg två offerter och ha två möten men det var tufft, jag kände mig svimfärdig och yr hela tiden och åkte hem så snart jag kunde.
Jag testade blutsaften direkt när jag kom hem, jag har hört att det är fruktansvärt äckligt och att man får kväljningar av det. Jag förstår inget alls, det smakar som koncentrerad druvsaft med en eftersmak av järn och det tycks vara druvsaft som det i huvudsak är gjort på, så inga överraskningar där...
Framåt kvällen spydde jag, troligtvis både på grund av yrseln och på grund av ett tillfälligt bakslag med ätandet. Jagh ar haft det så tidigare, i oktober. Då kunde jag knappt äta nåt på 1-2 veckor och allt som jag åt kom bara upp igen. Inget att oroa sig för tror jag.
Ett tecken på att det börjar bli vår är i alla fall att en av mina solcellslampor på verandan lyser en stund på kvällen, det betyder att solen lyser tillräckligt för att ladda den nu, det händer inte på hela vintern!

Det gör ont på fel ställe

18/3 På måndagen skulle jag på återbesök på kliniken och trots att jag var uppe i god tid så höll jag på att inte komma dit i tid. Jag vill inte gå in på detaljer men de som ätit järntabletter vet att det inte bara är musklerna som blir stenhårda av det... ehh.
Jag ville ju duscha innan jag åkte in också och eftersom jag inte bör köra på de starka tabletterna så hade jag inte tagit några sedan kvällen innan och jag mådde allt annat än lysande
När jag kom till kliniken fick jag träffa "min" sköterska och hon tog bort dränagen och lagom tills vi var klara så hade jag frossa och ont i precis hela kroppen. Det var nog inte bara operationssåren utan också sköldkörtelvärk. En operation, det vill säga "trauma" kan uppröra sköldkörteln rätt ordentligt och det gör att jag får ett "skov" och sen tar det tid innan den hämtar sig nog för att jag inte ska ha influensaliknande värk i hela kroppen.
Jag köpte en till gördel på kliniken innan jag åkte hemåt, en med långa ben på, så att jag skulle slippa tejpa hela tiden.
När jag komhem kunde jag äntligen ta mina tabletter igen och det var en enorm lättnad att slippa värken och frossan och jag somnade på soffan.
Till mellanmål åt jag färska bär med turkisk yoghurt.

De tog bort drygt 4 kg

11/3 På måndagen gick jag och L upp vid 7, hon hade ju sovit över hos mig. Pappa kom vid 8.10 för att hämta oss och köra oss in till stan. L skulle till skolan och jag skulle till kliniken för min operation.
Det var inte särskilt mycket trafik och vi var på plats i tid. Jag var inte särskilt nervös, jag blir inte det av någon anledning. Jag är nog lite så; det som händer, händer...
Jag blev väl bemött när jag kom dit och visad till ett privat rum som var rent, trevligt men slitet.

Jag fick vänta rätt länge vilket var besvärligt eftersom jag inte ätit eller druckit på över 12 timmar och jag började få ont i huvudet, men sen kom kirurgen slutligen vid 12 och fotade mina valkar som "före bilder" och sen ritade han på mig, det kändes ganska jobbigt och sen kom narkosläkaren in och satte en kanyl på mig. Jag brukar vara lätt att sticka men han var tvungen att sticka mig två gånger och det gjorde rätt ont faktiskt.
Medan jag väntat hade jag svarat på jobbmail och lycka till sms och hållt mig ganska upptagen, men jag hade också somnat en liten stund, som sagt, inte nervös, bara lättad över att vara på plats i tid.
Sen var det dags att gå in på operation, det blev ännu jobbigare. Jag är lite så att det inte spelar någon roll vad som händer med mig om jag inte vet om det, som till exempel under operation. Men att ställa sig naken i operationssalen medan en sköterska tvättar hela ens kropp med spritindränkta bomullstussar... nej, det var inget kul alls och dessutom helt sjukt kallt! Men jag försöker tänka på att de är proffs och att de gör detta hela tiden och att de är avtrubbade och det hjälper ganska bra.
Sen fick jag lägga mig på mage på operationsbordet och när hon lagt ett skynke över mig kom de andra in och strax senare var jag sövd.
Operationen tog tydligen drygt 3 timmar och jag vaknade väl runt 16 ungefär.
Kirurgen kom in på mitt rum på eftermiddagen och sa att allt gått väldigt, väldigt bra och att de tagit bort nästan 4.2 kg skinn! Det är tydligen mycket.
Men han påpekade också att han aldrig sett såna tighta, stora magmuskler som på mig, någonsin!
Han kunde inte sluta le, jag tror att han haft kul på jobbet den dagen.
Det spände i magen och gördeln tryckte, men morfinet jag fick tog udden av det hela och det jag hade mest problem med var att jag hade ont i ryggen och därför hade jag svårt att sova.
Min operationsköterska var också inne på eftermiddagen och hon var supertrevlig och bekräftade det kirurgen sagt om mina magmuskler, hon sa att hela operationsteamet stannat upp och stirrat när de lyft mitt magskinn, de hade aldrig sett något liknade under sånt skinn.
Nattsköterskan var också jättetrevlig och tog sig tid att snacka lite skit med mig medan hon serverade mig nyponsoppa och macka till kvällen.