Hårig tröst i soffan

1/2 På lördagen blev det en lat dag och magen mådde lite bättre än tidigare men var fortfarande svullen och öm. Jag tog mitt täckte till soffan och sen låg vi och vilade större delen av dagen jag och mina håriga killar. De är som sagt väldigt bra tröst och sällskap när man mår dåligt.
De säger ju att man kan bli frisk bara man har rätt inställning och då kan jag ju konstatera en fördel med att må så sopigt som jag gjort den här veckan, jag har inte vägt så lie sedan i början av tonåren!
Dessutom har jag upptäckt att fler än jag trodde bryr sig om mig när jag är ynklig, främst av alla är ju S och A som alltid finns där för mig.
Jag mådde som sagt bättre och magen är lite mindre svullen än tidigare, men det är läskigt att inte veta vad det var, man kan inte låta bli att undra om det är något allvarligt.
Jag gjord en stor kastrull med grönsakssoppa för att ha något att äta som jag tror att magen ska trivas med.

Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Jag räknade inte med att bli tagen på allvar

30/1 Natten till torsdagen kunde jag inte sova för att magen gjorde så oerhört ont. Jag kunde inte ligga ned för så fort jag försökte räta ut magen så blev det ohållbart. Slutligen gav jag upp att sova i sängen och tog mitt täcke och satte mig i soffan och sov istället. Eller sov och sov... jag slumrade till och från för att jag var så utmattad. Mitt i natten gick jag upp, klädde på mig, satte på mig en reflexväst och satte en jacka på Turre. Sen gick jag ut, larmade och låste och tog en promenad runt kvarteret. Inget av detta kom jag ihåg nästa morgon, jag hade gjort det i sömnen... Inte förrän jag hittade min reflexväst och Turres jacka på golvet i hallen började det komma tillbaka. Tanken var att om det bara var gaser eller nåt så kanske det skulle lätta om jag gick en sväng, det gjorde det inte.
Jag är van att ha ont på de flesta ställen i kroppen och jag blir sällan särskilt orolig, men då det gäller magen vet jag inte riktigt vad som är vad och det kan ju vara rätt så allvarliga saker trots allt och det gör mig rädd.
Efter att ha pratat med brorsan som var orolig och sen ringt till sjukvårdsupplysningen och närakuten, så hade jag tre personer som uppmanat mig att åka in till akuten och kolla upp det. Jag mådde så dåligt att jag inte ville åka ända till Daneryds sjukhus och jag trodde ju verkligen inte att det var något allvarligt. Men när pappa erbjöd sig att skjutsa mig dit och att ta hand om Turre medan jag var där så åkte jag trots allt in.
Jag tog med mig surfplattan eftersom jag var beredd att sitta i väntrummet i flera timmar.
Jag blev inskriven och 20 minuter senare kom någon och hämtade mig i väntrummet och jag blev inlagd på ett rum. Sen var jag inte ensam mer än 10 minuter i taget och det blev en massa spring och det tig mindre än en timme från det jag kommit in tills jag var inskriven över natten och flyttad upp på en sal...
Hoppsan, det var inte vad jag väntat mig.
Strax senare satte dem ett dropp och jag fick smärtstillande som gjorde det lite lättare att stå ut. Nä de satte nålen så gjorde de nåt fel och det blev ett blodbad utan dess like, det sprutade blod åt alla håll och hela lakanet var nedblodat så de fick byta det.
Sen fick jag en kanna med kontrastvätska att dricka på en särskilt utsatt tid och till min egen förvåning så lyckades jag faktisk med det. Sen kördes jag i sängen upp till kontraströntgen.
Nu började jag ju bli lite rädd, när man plötsligt är prioriterad då börjar man ju undra om man är döende...
När de inte hittade några bråck eller tarmvred så började de ta det lite lugnare och ju mer de räknade bort ju mer började de behandla mig som en fejkare.
Men jag fick fortfarande inte äta eller dricka något, vilket var ok med mig, jag kunde ändå inte. Allt jag försökt få i mig de två dagarna innan hade ju kommit tillbaka upp i alla fall.
När det mesta var uteslutet så blev det ganska långtråkigt att ligga där ensam och med det smärtstillande så hade jag ju inte längre lika ont och blev inte lika trött.
Jag hade verkligen inte räknat med att bli tagen på allvar eller bli inlagd och hade inte tagit med laddare till varken telefon eller tabletten.
Det som tröstade mig var alla som hörde av sig och stöttade och visade att de brydde sig om mig, min familj förstås men också många både närstående och lite mindre närstående vänner och bekanta.

Ju ondare det gör ju svårare är det att söka hjälp

29/1 På onsdagen var magvärken så pass att jag var hemma från jobbet och det är jag väldigt sällan. På pappas och brorsans inrådan ringde jag till if som vi har en extra vårdförsäkring hos för att fråga om de hade några akuttider man kunde få komma på. Det visade sig att det var väldigt trevliga och tillmötesgående, men det bästa de kan göra är dagen efter, eftersom man får komma direkt till en specialist. Jag hade för ont för att engagera mig mer än så vilket förstås är helt fel. Mår man så dåligt bör man kanske söka hjälp, men det är helt enkelt för mycket jobb när man måste göra allt själv.
Emellanåt gick värken ned så pass att jag kunde göra lite jobb hemifrån och svara på mail och telefon och så bokade jag två resor under dagen. Jag har inte rest sedan slutet på november och det här är ett väldigt lång uppehåll för mig. Men nu bokade jag en privatresa till Washington och Maryland i Juni för ett bröllop och en jobbresa till London i Juli. Jag gillar inte att boka så långt i förväg, men ska man resa i juni och juli så är det nog det smartaste. USA-resan bokade jag bara hotell till än så länge, själva resan får vänta, jag måste komma fram till när jag vill åka och när jag vill komma hem.

Min rastlöshet har en förklaring

28/1 På tisdagen var jag på jobbet som vanligt, men jag hade ont i magen. Jag kunde jobba ändå men det gick inte lika effektivt som vanligt och magen var svullen. Jag kunde inte komma på någon anledning till det och antog att det inte var något allvarligt.
Jag har också upptäckt att konstant rörelse gör att min smärta blir mindre i resten av kroppen, så det finns tydligen en anledning till att jag aldrig sitter helt still. Jag sitter och gungar benen och vibrerar dem och håller på. Nu när jag vet varför och att det hjälper så gör jag det mer medvetet.

Tunga avsked

6/11 På onsdagen vaknade vi ganska sent och bestämde oss för att skippa nudlarna på morgonen och istället äta frukost nere på Buffalo Bill. L och S var fortfarande lite osäkra på sina magar och var försiktiga med vad de åt och drack. Det gäller verkligen att välja något man är sugen på just nå. När det gäller L är det oftast något sött, S väljer hellre kaffe och något lätt i matväg. Jag som har lite svårt att äta mycket på morgonen och därmed blir lite snål, valde ägg med lite skinka och potatis för att det var billigt och alldeles tillräckligt för mig till frukost. V är inte riktigt som vi andra, hon valde att äta skagenmacka till frukost...
Sen packade vi ihop handdukar och andra badgrejer och packade in oss i moppen och åkte till Coca Cola Beach. Det tar högst 5 minuter att ta sig dit och det verkar inte finnas lika många brännmaneter där.
E och hennes döttrar var där så efter att ha haft det bra en stund i solen så åt vi lunch allihopa tillsammans. L fortsatte på sin sockerdiet och åt pannkakor till lunch, vi andra åt lite nyttigare mat.
På kvällen åkte vi till Mae Phim Sports Bar för en sista kväll med gänget och det blev en tung kväll. Det började bra med pizza och många skratt och ungarna gav mig en present de köpt redan i Bangkok! L och V hade varit ute och shoppat lite en dag och hade hittat ett armband med stjärnor på och köpt det som tack för att de fick följa med! Jättefint verkligen! Precis min stil och jag blev jätteglad!
Efter ett tag tyckte de Thailandboende att det var lite varmt ute så vi flyttade in i baren där det är kallt som attan för att AC:n är på högt. Jag tycker att det blir lite kyligt i längden.
S lurade i N och M varsin chilishot och de spottade och fräste och sa att det var jättestarkt. Jag dricker ju inte och har emellanåt lite magproblem, men jag var rätt övertygad om att jag inte skulle tycka att smaken var något problem. Självklart blev jag utmanad att testa. Sagt och gjort, jag kände inte ens chilin och slappnade av. Men sen jävlar högg det till i magen, så illa att jag tappade all färg i ansiktet och S blev orolig på riktigt. Det gjorde så pass ont att jag trodde att det var något farligt faktiskt, men det höll bara i sig någon minut och sen var det bra igen.. phu, jag blev verkligen jätterädd, det var sista gången jag antog en så dum utmaning.
Är huvudet dumt får kroppen lida, eller hur?
Ungarna ville gå efter ungefär 2 timmar, men det slutade med att vi var där i 8... Det var svårt att åka därifrån när man vet att de andra har en tuff tid bakom och framför sig och man vet att det dröjer innan man ses igen.
Det blev en del kramar och gråt och vi hade lite svårt att släppa taget.
Tidigare än vad jag ville, men som sagt, mycket senare än ungarna ville, så var vi trots allt på väg tillbaka till lägenheten i moppen. Sen såg vi till att komma i säng, nästa dag var det dags att åka vidare.

1 kg choklad, räcker det?

27/11 På tisdagen gick jag hem en timme tidigare från jobbet eftersom min mage fortfarande protesterade mot precis allt. Jag mådde illa, var yr och hade ont. Jag mådde helt enkelt konstigt.
På vägen hem stannade jag till vid min högstadieskola och lämnade en chokladkaka till vännen L som jobbar där. Ja, han var faktiskt min lärare när jag var tonåring! Hans elever blev väldigt avundsjuka på att han fick choklad och såg lite förvånade ut när jag knackade på bakdörren i regnvädret.
L hade bett mig köpa engelsk choklad åt honom och det enda de hade på Heathrow var 1 kg kakor, så det var det han fick!
Sen var det meningen att jag och J skulle ta en långpromenad på kvällen, men det regnade precis hela dagen och kvällen så J lade in veto mot det och vi blev hemma på varsitt håll. Jag som är frusen kan ju inte påstå att jag gillar att vara ute i isande regn, men hade hon hängt på så hade jag gått i alla fall, bara för att liksom.
På kvällskvisten började det komma snöblandat regn istället.
Eftersom jag plötsligt hade en hel eftermiddag och kväll till ingenting så gjorde jag faktiskt lite nytta, jag dammsög, vek kläder och plockade undan lite. Men jag mådde fortfarande rätt dåligt så jag gick och lade mig redan vid 23.

Köpstopp funkar ibland

26/11 På måndagen kunde jag fortfarande inte äta ordentligt men försökte med gröten jag kokat på söndagskvällen. Om ni undrar vad jag hade i den så kan jag säga att det var helt enkelt det mesta jag hittade i skafferiet...
Havregryn, 4-korns kross, Mandelsmör, ris, solrosfrön, sesamfrön, syfilisfrön (som jag kallar dem, jag kan aldrig komma på vad de heter), kardemumma, vanilj, vaniljsocker och mörkt rörsocker och frysta blåbär.
Jag slängde allt i en ugnssäker form och ställde in den i micron med en tallrik över och så satta jag den på max i 25 minuter. Funkade jättebra!
Jag har ju en "skafferimånad", jag försöker att inte handla och istället tömma skafferiet. Hittills har det gått mycket bättre än vid tidigare försök. Jag har handlat lite mjöl och smör i stort sett, inget mer.
På jobbet fick jag en hel del gjort och det trots att jag mådde rätt dåligt för att vara ärlig. Jag försökte äta min lunch 3 gånger men när jag misslyckats en tredje gång gav jag upp. Det kom bara upp hela tiden och inte som magsjuka utan mer som om det var ett stopp i halsen, det gick liksom aldrig ned alls.
På kvällen var det dags för quiz med B och P och deras lag och vi hade riktigt trevligt och gjorde väldigt bra ifrån oss också, vi kom faktiskt tvåa. Det har nog bara hänt att vi varit placerade en gång tidigare när jag spelat med det laget.
När jag kom hem tog jag ett glas te och fick jobba på det en stund, under tiden tittade jag på M:AS:H: