Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Gammal vänskap rostar aldrig

27/10 På söndagen mådde L rätt dåligt, hon var yr, illamående och väldigt trött. Så när vi äntligen fick ihop det för att träffa min vän J så orkade hon bara komma ner och säga hej till honom innan hon gick tillbaka upp på rummet och lade sig igen. Jag, V och S satte oss i en taxi med J och åkte iväg genom Bangkoks mörkare kvarter. Det känns så tryggt att vara med J, han vet hur allt fungerar i Bangkok och hittar rätt bra, han kan också hjälpligt hanka sig fram på Thailändska. Thailändarna har den något ovanliga inställningen att det är oartigt att prata Thailändska med dem, de ser det som att du tar för givet att de är obildade och inte pratar engelska... Tänk om fransmännen kunde se det på samma sätt... Men J pratar först engelska med dem (han är amerikan) sen byter han till Thailändska för att vara säker på att bli förstådd. V var superimpad av att han pratar Thailändska men han hävdar att hon inte skulle vara lika imponerad om hon förstod vad han sa, han säger att han pratar på babynivå och med mycket dåligt uttal, ordförråd och med fel grammatik. Det är i alla fall skönt att vara ledig ett tag och slippa ta ansvar för andra och till och med för sig själv för ett par timmar, jag är inte van vid det.
J tog oss ned till en seafood restaurang vid floden och vi fick det bästa bordet på hela stället, J's kompis jobbar med att boka restauranger och sånt, så det hade hon fixat. Servicen var jättebra, maten fantastisk och utsikten och sällskapet var ju också det bästa!
Jag har inte träffat J på åtminstone 2 år, jag tror att det var när han var och hälsade på mig och bodde hos mig i 5 dagar. Eller så var det ännu längre sedan...?
Vi träffades i Bangkok strax efter nyåret 2005 och trots att vi bara träffades en enda utekväll i Bangkok så klickade vi så pass att vi fortfarande är vänner och håller kontakten!
J fixade så att vi fick prova en typisk Thailändsk efterrätt också. Ett klibbigt ris med kokossås över och till det färsk mango. Det var faktiskt rätt gott!
Det gjorde mig löjligt lycklig att J och ungarna avgudade varandra inom mindre än en timme och J frågade mig om alla svenska ungdomar är så fantastiska. Han har ju bara träffat mina absoluta favoriter, mina syskonbarn, min gudson och hans brorsa och V, så jag var ju tvungen att erkänna att de faktiskt är de 5 bästa ungdomarna jag känner till och att de är speciella och att det är därför jag avgudar dem...
Efter middagen satte vi oss åter i en taxi och efter en hisnande och rätt skrämmande färd på mörka bakgator så var vi framme i Bangkoks nya innekvarter, ett modernt köpcentrum med restauranger och sånt, nere vid floden.
Det var visserligen rent och snyggt, men också väldigt trist och det kändes som om man var i Kista centrum snarare än Bangkok, så det var inte riktigt vår grej. Men vi hittade en kul skylt som J poserade med, han tycker att det är så kul att saker betyder olika saker på olika språk och har särskilt kul åt snuskiga saker. När han var i Stockholm poserade han med påsar av Pussi kattmat...
Vi köpte någon typ av japansk glass i ett stånd och det var gott, men de hade en yta av något som var lite segt och nästan som en fryst mjöldeg.
Sen åkte vi ner till packpackerskvarteren och satte oss på en uteservering och tog en dricka/öl. V och S tog en promenad ner för gatan och handlade solglasögon åt en kompis till S medan jag och J satt och snackade och försökte ta igen all tid isär.
Sen började vi bli riktigt trötta allihopa så J försökte få tag i en taxi åt oss. Vi insisterade på att få en taxi med bälten och som gick med på att köra på taxameter och det tog J 5 försök att hitta en som gjorde både och. Han öppnade bakdörrarna och kollade bälten och sen skickade han dem vidare om de inte hade det svor åt dem om de hade bälten men vägrade att köra på taxameter. Vi var en bit från hotellet så det känns mycket bättre om man får en taxi med bälten.

Efter ett par snabba kramar så hoppade vi in i taxin och J försvann bakom oss. Underbart är kort! Nu får vi väl se när jag får träffa honom igen, han pratar om att försöka ta sig till Stockholm för att fira midsommar med mig. Det beror på om det är jobbvecka för honom eller inte om han kan det.
När vi kom tillbaka testade S sina fiskremmar innan vi gick in, för vi vägrar att låta honom äta såna inomhus, det är alltså "godsisnoddar" gjorda av torkat fiskrens i stort sett och min gudsom hade sagt åt honom att han måste testa det när han var i Thailand. Han tyckte att det var ok. Jag har testat tidigare och det räcker för mig, inte en gång till...

Det blev inte av

5/10 Det var ju på lördagen jag skulle ha tävlat DM i Bruksridning men det blev inte så. Hubbe i stallet hade feber och veterinären visste inte säkert varför. Man ska ju skriva på en hästägarförsäkran där man ska skriva under på att hästen man tävlar mig veterligen är frisk och inte har träffat några andra hästar som är sjuka. Det kan man ju inte skriva på när en häst i stallet, som han dessutom går i samma hage som, har oförklarad feber. Veterinären hade tagit ett test som syrran fått svar på på fredagen, det var ett halmstrå för att se om det var en lättdiagnostiserad sjukdom som inte smittar, men sån tur hade vi tyvärr inte. Syrran erbjöd mig att komma och rida i alla fall eftersom Venar var fullt frisk, men anledningen till att jag tänkt tävla honom var mer för hennes skull än min egen så jag stannade hemma för att städa istället för det var vad jag egentligen borde göra och inte haft tid för under veckan.
Huset blev grundligt städat från golv till tak och jag fick alla kläder tvättade också efter alla
mina resor.

Sånt gör mig orolig

27/7 På lördagen mådde B ännu sämre och jag var riktigt orolig för honom. Han som bara sover runt 5 timmar per natt sov på soffan hela dagen och gick knappt att väcka alls. Jag gick och tittade till honom lite då och då, kollade att han andades, kollade så att han inte var alltför varm och febrig och väckte honom varannan timme för att se att han gick att prata med fortfarande.
Mitt på dagen åkte jag iväg till en klänningsaffär jag varit till och köpt en klänning.
Tjejerna där inne var jättetrevliga och pratade väldigt bra engelska, en av de hade bott i London i många år och gått i högskola där.

Klänningen behövde tas in lite här och där, så jag skulle tillbaka för att se om det blivit bra.
Det blev så att de tog den igen eftersom den kunde göras ännu bättre. Det är en svart långklänning med pärlor på, tanken är att jag ska ha den nästa år på Galamiddagen på SAFE. Lika bra att planera i god tid, jag brukar få panik den sista veckan föra mötet och inte veta vad jag ska ha på mig.
Risken är förvisso att den inte längre passar så bra om nästan ett år, men då får jag väl ta den till en ny skräddare i sånt fall, modellen är bra på mig i alla fall. Dessutom ser jag lång och väldigt slank ut!
Till och med tjejerna i butiken var helt förbluffade hur mycket snyggare jag var så fort jag fick klänningen på mig.
Man är ju rätt så svettig och rödmosig efter en dag på bussar och i stan så man är väl inte sitt vackraste jag direkt.
När vi kommit fram till hur vi skulle göra med intagen av klänningen så tog jag en kort promenad till ett café i närheten som de tipsat mig om, där tog jag en iskaffe och svalkade av mig i AC:n en stund och sen hoppade jag på bussen och åkte tillbaka.

B sov fortfarande hårt och efter att ha lyckats få liv i honom så pass att jag kunnat konstatera att jag inte behövde ringa läkare eller köra honom till sjukhus så tog jag en dusch och ringde D och frågade om jag fick komma över och hänga så jag slapp sitta ensam.
Han skulle jobba men jag var välkommen ändå.
När vi gått till hans del av ön dagen innan trodde jag att vi gått en gata upp precis vid lägenheten, men det var en annan som går i en helt annat vinkel från kajen. Det ledde till att jag kom ned på strandpromenaden på helt fel ställe, i en helt annan vik. Där var det gatufest så det var ett jäkla kryssande mellan människor och jag kände mig väldigt ofräsch och svettig när jag efter nästan en timme och ett par oroliga sms från D kom till rätt vik.
Eftersom jag kom från fel håll så gick jag precis förbi D's favoritrestaurang så när jag ändå passerade beställde jag två dubbla Ginger Cosmopolitan "to go". De var väldigt upptagna så det tog ett tag men sen fick jag dem i ett par kaffemuggar och gick vidare hem till D.
Sen satt jag på hans balkong och smuttade min favoritdrink och hoppades att den aldrig skulle ta slut, under tiden satt han och jobbade och sen satte fyrverkerierna igång igen och sen hade jag ännu en show på första parkett.
Vi pratade nästan inte alls, jag satt och surfade på hans wifi och han jobbade och sen började klockan bli rätt mycket och jag var återigen orolig för B så efter att vi tittat på några roliga internetbilder och skrattat en stund så gick jag hemåt, den här gången åt rätt håll.
Det är nog svårt att se på den sista bilden kanske, men det står en bil parkerad i den där smala, lilla gränden!
Skulle nog aldrig hända i Sverige kan jag tro?
När jag kom tillbaka var B vaken och mådde lite bättre, troligtvis hade han fått solsting när han stått i solen hela dagen och spelat cricket och sprungit mer än vad han är van vid dessutom.

Vissa blir aldrig vuxna, jag älskar det

20/5 På måndagen vaknade jag helt mirakulöst frisk! Hur kan man vara jättesjuk ena dagen och frisk nästa? Ja, jag tänker då inte klaga, jag tackar och tar emot. Jag kunde nu jobba igen och fick en hel del gjort.
Tyvärr fick jag ett sms av Ah att hennes hund inte klarat sig utan gått bort under dagen trots intensivvård på Ultuna Djursjukhus. Vad det var är det ingen som riktigt vet och det hjälper ju inte att veta i efterhand i alla fall.
På kvällen var det dags för quiz och vi hade som vanligt en jättetrevlig kväll med mitt lag och vi vann en bonusfråga och dessutom hade jag och L handlat lite godis på vägen dit, så efter att vi ätit så festade vi på en massa godis och bjöd de i personalen som hade vägarna förbi oss.
B är vår äldsta lagmedlem och han är lika barnslig som vi andra och lekte lite med det godiset som blev över.
Vi slutade på en andraplats igen och nu får man nog säga att vår säsong har varit en framgång.

Jag måste se lite folk

19/5 På söndagen kände jag mig inte det minsta friskare, men nu hade jag akut lappsjuka. Alltså tog jag en dusch och så åkte jag till Kista centrum för att titta på lite folk.
Jag hade fortfarande knappt någon röst alls och halsen gjorde precis lika ont fortfarande. Jag är inte van att vara sjuk längre, vad jobbigt det är!
I Kista centrum hittade jag alldeles för mycket kul grejer med stjärnor på så jag kom hem med ännu ett paraply med stjärnor och två nya scarfar. Den olikfärgade, blå tubscarfen älskar jag verkligen och det var bara tur att jag såg den. Den hängde på en galge som visningsex. långt upp på väggen och det var den sista de hade.
Jag köpte också ännu ett par Eccoskor och tre klänningar som jag inte kommer att kunna ha förrän mina ben är snyggare..
Sen sprang jag på en kollega och hans flickvän som jag känner litegrann men inte sett på flera år, men jag kunde inte ens ge henne en kram, jag vill ju inte gärna ge henne halsfluss.
Jag tänkte att jag skulle ta en fika och titta lite mer på folk, men jag hittade inget ställe i centrumet där jag ville fika, så jag åkte tillbaka till Väsby och vårt konditori.
 Jag valde en marängbakelse med smörkräm, vad jag inte väntat mig var att smörkrämen skulle smaka som om man smält och format till en klick smör...
Det var fruktansvärt äckligt och jag var tvungen att skrapa av allt och bara äta upp själva marängen. Det är första gången jag tyckt att de misslyckats totalt på kondiset och visst ser den jättegod ut?
När jag kom hem var jag helt slut men lite gladare och jag tvättade en maskin blå tvätt och insåg att jag nog har en hel del blåa plagg...
På kvällen kom S förbi för att hålla mig lite sällskap och då fick jag en 40-års present av henne, ett halsband i form av en stjärna förstås! Jättefint och dessutom silverfärgat på ena sidan och guldfärgat på andra, praktiskt!
S hjälpte mig som smakråd när jag hade garderobstömning, det var rätt mycket som åkte ut och ändå fick resten egentligen inte plats i garderoben. Det är trängre än det ser ut på bilden, jag får pressa allt åt sidan för att få plats med grejerna. Jag har också en byrå och en garderob i gästrummet...

Annars hade jag ju aldrig varit hemma på en lördagskväll

18/5 På lördagskvällen satt jag och chattade med ett par kompisar på Facebook, en av dem var Ah som var orolig för sin hund och bestämde sig för att åka in akut med henne till Ultuna.
Normalt så är jag ju aldrig hemma en lördagskväll men kanske var det meningen att jag skulle vara sjuk och hemma? Visserligen hade jag knappt något röst, men en bästa vän kan man vara även utan röst så länge man orkar ta sig dit. Alltså åkte jag mot Uppsala vid 23 någonting och var framme på Ultuna djursjukhus vid 23.30 ungefär. Vi fick vänta en stund och sen kom de och tog prover och pratade med oss om vad som kunde göras och sen fick vi promenera genom tomma, märka korridorer för att komma till röntgen och hunden Flisa tyckte att det var tung att gå så pass långt och hon var trött och hängig.
Vi hade ett bra teamwork jag, Ah och sköterskan och iförda tunga blyförkläden stod vi och höll Flisa åt alla håll stadigt medan sköterskan tog bilder.
Som vanligt blev folk förvirrade över hur vi hör ihop och de flesta tror att vi är ett par och så var det med veterinärer och sköterskor även på Ultuna. Jag vet inte vad det är som gör att just jag och Ah alltid uppfattas som ett par, jag har nära relationer med många tjejkompisar men bara jag och Ah uppfattas någonsin som ett par... När vi var i London försökte de till och med sälja blommor till henne att ge till mig!
Fast jag måste erkänna att hon nog är lite av kärleken i mitt liv, så det kanske är det de ser?
Slutligen fick vi lämna Flisa där över natten och de skulle ge henne blod, mediciner och dropp.
När vi kommer ut visar det sig att jag har fått böter utanför djursjukhuset!
Hur kan man ens sätta parkeringsförbud mellan vissa tider utanför en akutmottagning?
Det här är garanterat bara för att få in böter för de hade varit där 10 minuter efter att förbudet inträtt...
Det var runt 5 platser som inte hade parkeringsförbud efter 24, men det var rätt trångt där så jag hade ställt mig på nästa rad och där var det visst parkeringsförbud. Det är ju inte direkt så att Ultuna ligger i närheten av något så att folk parkerar där för att lämna bilen...
Jag var i alla fall skitsur och det är principen, inte pengarna. Här är man orolig för en sjuk hund och så ska man få böter också.
Vi ville gärna ta en fika innan vi åkte åt olika håll igen men Uppsala är tydligen en ganska liten stad trots allt och det enda som var öppet var McDonalds. Jag var oerhört törstig och det enda de hade var juice eftersom deras läskmaskin var helt paj...
Vi var väldigt trötta och jag känner att jag blir extra trött när jag är sjuk förstås och det var ju sent, jag var hemma till 3.30.

Nu tycker jag att det räcker

17/5 På fredagen var jag oerhört trött på att vara sjuk, ingen ljusning alls var inom synhåll, det gjorde precis lika ont i halsen fortfarande. Det kändes verkligen som om det var sår i halsen. Det gick åt mycket näsdukar och Nezeril och Strepsil som ju bedövar halsen lite. Till lunch åt jag räksallad, men fick förstås inte i mig så mycket. Ändå lagade jag ny mat till kvällen, man vill ju inte äta samma sak en hel dag.
På förmiddagen var jag till läkaren för att se om det var halsfluss eller nåt annat som man faktiskt kunde göra något åt. Men nu för tiden kan de kolla på 5 minuter om det är bakterier eller virus och självklart var det virus och då finns ju inget att göra. Tydligen är det en virus-halsfluss. Jag trodde att halsfluss alltid var bakterier men jag antar att jag hade fel.
Kvällsmaten blev stekt, panerad torskfilé med resterna av potatismoset från dagen innan och ärtskott. Potatismos är lätt att få ned i en öm hals och det känns som om det lindrar lite också.

Hellre är jag sjuk i solsken

16/5 På torsdagen var jag fortfarande precis lika sjuk och efter nästan 4 år med 48-timmars-förkylningar började jag nu bli rastlös... Det känns ju inte ens som om det går åt rätt håll. Jag är bara jättesjuk och har jätteont i halsen och det blir varken bättre eller sämre.
Jag satte mig i alla fall på verandan i solskenet när jag drack min iskaffe och så vattnade jag blommorna i rabatten och där hittade jag en padda. Han har grävt ett hål där och han bor nog där för jag har sett honom på samma ställe många gånger.
Sen lade jag mig på soffan för att vila igen, man blir ju verkligen trött av ingenting när man är sjuk. Till middag gjorde jag potatismos och så värmde jag lite crispy beef och ärtor till det, det blev väldigt gott! Tyvärr kunde jag inte äta nåt alls nästan, så det mesta lade jag undan i kylen till senare.

Hoppsan, jag glömde att nudlar gör så

15/5 På onsdagen hade jag verkligen riktigt, riktigt ont i halsen men efter en hel dag i ensamhet så bestämde jag mig för att sitta och vara sjuk på pyssel likaväl som hemma. När jag kom till mamma snodde jag en nudelsoppa av henne att äta till middag. Jag glömde visst att nudlar är en av de saker som jag har svårast för att äta efter min GBP för 3½ år sedan och nån halvtimme senare lämnade den kroppen snabbare än den tagit sig in... Ja ja, det kan jag leva med.

Förnekelse tar dig inte längre än så

14/5 På tisdagen var det bara att erkänna faktum, jag var sjuk. För första gången på 3½ år dessutom om man inte räknar ett par 48 timmars förkylningar...
Jag gick upp som vanligt och trodde att jag skulle ta mig iväg till jobbet men insåg snart att det inte skulle gå. Halsen kändes som om någon dragit en bit taggtråd fram och tillbaka igenom den några gånger, det kändes både sårigt och på samma gång som halsfluss. Jag har ju inte varit sjuk sedan jag tog bort halsmandlarna så det är ju svårt att veta hur det ska kännas när man inte har några och blir sjuk.
Jag var tvungen att åka till jobbet en timme bara för ett möte med min kollega. Vi skulle göra en provproduktion på en timme innan vi satte igång med den riktiga produktionen i fabriken, för att se hur det bästa tillvägagångssättet såg ut.
Trots att jag var sjuk och hängig jobbade jag ungefär 4 gånger snabbare än min kollega som gjorde det här för första gången, jag har gjort det till och från i flera år så jag har det i händerna.
När jag kom hem kollapsade jag på soffan och somnade. Turre är alltid trött när han varit med mamma och pappa på semester så han tyckte att det var rätt skönt att bara slappa på soffan hela dagen.
Jag vaknade av att jag grät, sånt gör inte jag. Alltså gråter jag jag då och då, men inte i sömnen... Turre måste ju undra över alla underliga ljud jag gör när jag sover?
Syrran var förbi en sväng och hjälpte mig att byta lakan när hon ändå var där och Judas var nöjd med att Turre äntligen var hemma igen. Han blir som sagt glad när han åker och glad när han kommer hem, precis som vilket syskon som helst.
Om min häst Gullan fortfarande hade levt hade hon idag fyllt 33 år, så särskilt rimligt att hon skulle ha klarat sig så långt är det väl inte, men i alla fall...
Till middag åt jag tacobröd med "crispy beef", gurka och rödlök med lite soja droppat på.

Jag lever i förnekelse

13/5 På måndagen var halsontet värre men jag fortsatte att låtsas som ingenting och gick till jobbet. Jag tittade runt lite i trädgården när jag kom hem från jobbet och det ser riktigt rörigt ut och lådorna är fulla av skräp och ogräs, vi får se om energin räcker till att faktiskt så eller plantera nåt i år.
På kvällen åkte jag till Tudor Arms och spelade quiz med mitt extralag. B var inte där men långa P var och vi hade väldigt trevligt och vann dessutom! Det är första gången jag vinner med det laget, vi har kommit tvåa ett par gånger men inte mer. A och A var där och spelade igen och jag bytte några ord med dem också. Nu har de spelat varje vecka sedan de testade för första gången för några veckor sedan och jag som försökt få med A i 5-7 år och han har inte känt för det. Nu inser de ju hur kul och trevligt vi har och så kör de ett eget lag...
När jag åkte hem på kvällen hämtade jag Turre hos mamma och pappa som kommit hem från Jämtland någon timme tidigare.

En tung och vacker dag

2/5 På Onsdagen fick jag gå upp tidigt, jag hade bara sovit 3 timmar eftersom Turre var orolig och det gjorde ju mig orolig.
Jag gjorde mitt iskaffe och en macka och packade min mig och Turre i bilen och körde mot Danderyd och Albano.
Det kändes inte bra att lämna honom, jg var mer orolig än vanligt och hade separationsångest, men åkte förstås hemåt när han var inskriven.
När jag kom hem duschade jag och gjorde mig iordning, idag var det dags för begravning... Jag har varit på alldeles för många begravningar och alldeles för få bröllop, doften av snittblommor påminner mig om begravningar liksom ljudet av kyrkklockor. Jag ville verkligen inte gå, jag har sett alldeles för många ledsna familjer och vänner och kände att jag inte visste om jag skulle fixa det här, men jag kände också att min gudson förtjänar att jag är där för honom, så jag åkte så klart dit i alla fall.
Jag körde hem till syrran och fick åka med henne och ungarna till Skogskyrkogården, det kändes skönt att ha det stödet.
Jag klarade begravningen förvånandsvärt väl och jag vet inte om jag är glad och lättad över det eller rädd att jag börjar bli hård...
På fikat efteråt fick vi en chans att slappna av och umgås lite och jag blev lite putt över att folk, vänner till M som dog, inte ens kände igen eller kom ihåg mig när jag presenterade mig, det här är folk som jag och exet hängde med en del en gång i tiden... Men vi hade ett bra gäng med oss där och vi hade gott stöd av varandra.
Jag är liksom inte van att folk inte minns mig, kanske är jag bortskämd?
När jag kom hem hade de fortfarande inte hört av sig från Albano så jag satte mig i solen på verandan en stund och sen ringde de och sa att jag skulle komma om en timme.
Jag åkte och hämtade honom och han var riktigt pigg och glad trots att de dragit ut en tand på honom och jag fick besked om att Agria inte ville ersätta och att räkningen hamnade på 4550:-,,, Agria betaar av princip inte ut tandvård eftersom de menar att det beror på vanvård antar jag..? Men det är är en skada som kommer av en gammal fraktur som ingen veterinär hittade på 2 år och som sedan jag hittade. Den förseningen verkar ha gjort att problemet blivit kroniskt och jag vet inte, men jag tycker nog att det är ett och samma problem hela tiden och de har ersatt detta tidigare...
Jag åkte raka vägen till Apoteket för att hämta medicin till Turre men den var slut så jag köpte avmaskningsmedel till Judas eftersom ML sagt att det satt maskar och vinkade till henne från hans rumpa på Valborg.
Vi vilade nå halvtimme och sen åkte vi till pyssel, men eftersom de sagt att Turre skulle ha mörkt och tyst omkring sig resten av kvällen så fick han sova i bilen och så stannade jag inte så länge istället.
När jag kom hem såg jag Iron Man på DVD, hur kan den där karlen se så bra ut efter sitt destruktiva liv?

När du mår dåligt gör jag det också

1/5 På tisdagen var det kusinens födelsedag men om jag och Turre haft svårt att sova natten innan så var det ingenting i jämförelse med denna natt... Turre var nu riktigt sjuk och hade frossa och låg och hyperventilerade stora delar av natten. Jag var förstås väldigt orolig och hade svårt att sova eftersom han väckte mig hela tiden med att må så dåligt och så fort han blev tyst och stilla var jag ju tvungen att kolla om han fortfarande andades, jag antar att ni som är föräldrar känner igen er i detta?
Slutligen var nattens vaka över och vi tog sovmorgon och sen tog jag tag i att ringa till djursjukhuset, den här gången Albano i Danderyd. Inget av sjukhusen har ju lyckats lösa problemet och då kan jag ju faktiskt ge det som ligger närmast en chans åtminstone. Problemet var bara att även om de ju är ett joursjukhus så hade de inte veterinärer i tjänst som kunde kolla Turres tänder och erfarenheten säger ju att det är dem det är fel på och han luktar nu sopor i munnen igen, så det är nog det. Vi fick tid till operation dagen efter, på onsdagen men de visste inte om de verkligen kunde fixa tänderna akut egentligen.
Slutligen lyckades jag i alla fall ta mig iväg till kusinen, nästan en timme försenad dök jag slutligen upp i alla fall. Det bar emot ens att lämna Turre i bilen ensam, så dålig var han och fast bakluckan stod öppen för att han skulle få luft så orkade han inte ens skälla på folk som gick förbi...

Jag fick gott fika i alla fall, tårta och jordgubbar och kaffe och hemgjorda chokladbollar, gottigt.
Jag roade mig med att fota kusindottern, faster och kusinen och vi hade det bra i solen.
Jag hade funderat en hel del på vad jag skulle ge kusinen i present, hon hade ju köpt en så genomtänkt present till mig när jag fyllde år.
Med tidsbrist och oro så bestämde jag mig istället för att bjuda henne på bio och mat någon kväl och hon verkade tycka att det var en bra idé men föreslog teater istället och det har inte jag något emot.
Jag stannade inte så länge på kalaset. jag ville ha uppsikt på Turre. På vägen hem åkte jag till Ica för att återigen leta edamamebönor men det är fortfarade slut, nu har det varit det i runt 2 månader!
När vi kom hem fick jag övertala Turre att resa sig och bli tagen ur buren, han orkade liksom inte.
Jag ställde ned honom bakom bilen och gick in med grejerna jag hade i bilen och en stund senare fick jag gå och hämta honom, han stod ihopkrupen precis där jag satt ned honom och ville inte röra sig...
Jag lindade in honom i en filt och pysslade om honom, en kompis undrade om det inte var bättre att kör honom till sjukhuset men de hade ju inga veterinärer på plats och alla burar var upptagna. Det känns som om det är bättre att ligga precis bredvid matte och bli tröstad än att ligga obehandlad och ensam i en bur när man mår så dåligt.
Resten av kvällen tog vi det bara lugnt och ett par gånger tvingade jag ut honom för att kissa men annars sov han bara.

Fy fan vá vi är bra!

På måndagen jagade jag och A spelare till quizlaget, jag hade pressat P till att lova oss ett bord trots att han egentligen inte hade plats för oss och så plötsligt ramlade flera av spelarna bort. E och L är väldigt pålitliga, om de säger att de ska komma på quiz så gör de det, men nu var de båda vrålförkylda och hoppades in i det sista att de skulle orka spela men så blev det inte. Ingen jag eller A kände kunde spela och trots att vi båda efterlyst spelare på Facebook så fick vi inte ett enda svar. Systerdottern hade ju lovat att vara med och jag påminde henne för säkerhets skull. Det var tur det, för hon hade glömt bort att hon skulle quizza och skulle bo hos A över natten. Men jag sa att hon inte fick hoppa av nu och istället drog hon med sig A också.

Att vara 4 personer i ett lag varav 2 är väldigt unga är ett handikapp, sen när de efter nån timma går in i sin egen värld, ritar på varandra och inte ens hör frågorna då blir det ännu värre. Jag är inte korkad men anser mig inte vara så överdrivet allmänbildad heller men tydligen var jag och A ett ypperligt lag för trots att ungdomarna inte hjälpte till så slutade vi på 37 poäng och tvåan hade 38! Ett lag med 6 vuxna personer i hade faktiskt ett poäng lägre än vi! Ändå var det här säsongens sista quiz inför julen och det innebär att ungefär 90% av frågorna rör julen på något sätt.
Ja, vi var faktiskt rätt malliga när vi gick därifrån.
Jag körde hem gudbarnen till Ju och sen åkte jag hem. Jag hade erbjudit A att bo hos mig över natten men faktum är att det blir ännu jobbigare att ta sig hem till henne från mig än att åka från stan så hon tackade nej.