Varför är det lika kul varje gång?

28/3 På lördagen var det då dags att åka iväg på mitt årliga Europamöte, den här gången skulle det vara i München, Tyskland. Vid det här laget hade jag varit hemma två månader i sträck vilket ju är mycket för mig! Men nu blir det fullt upp med resor till slutet av april. Jag åkte på morgonen och var framme i München någon gång mitt på dagen. Enligt vägbeskrivningen skulle det vara mycket enkelt att hitta till hotellet från tunnelbanan, det skulle vara skyltat och till och med ha en egen uppgång rätt in i hotellet. Jag såg skyltar till Hilton och lite andra ställen men jag såg inget om Holiday Inn. Jag kunde dessutom inte minnas vilket hotell det skulle vara, det brukar vara Hilton, men jag hade en känsla av att det inte var det denna gång. Jag hade inte haft mycket att göra med förberedelserna och hade inte varit där på rekognoseringen. Jag bestämde mig för att gå till Hilton för att se om de kände till om vi skulle vara där. Det skulle vi inte! De visste inget om vår förening och hade ingen bokning på mitt namn. Jag gick in på min mail och försökte hitta information om det, det visade sig att det var missat i kallelsen. När jag gick in på vår Facebooksida så hittade jag det däremot, det skulle vara på Holiday Inn. När jag kommit fram till det var de i receptionen på Hilton upptagna och så som jag alltid gör, jag tänkte att det skulle lösa sig av sig självt... varför jag tror det om och om igen när det aldrig är så, det vet jag inte. De säger att definitionen av en idiot är en människa som gör en sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat. Jag virrade i alla fall runt i drygt en timme med mina stora tunga väskor, som förvisso i alla fall har fyra hjul. Folk säger att jag är helt ute och cyklar när jag hävdar att tyskar är trevliga, men jag får bevis för det varje gång jag är i Tyskland, vilket förvisso inte är särskilt ofta. Nu försökte jag hitta Holiday Inn med hjälp av folk på gatan och väldigt få av de jag frågade kunde engelska, men de gjorde sitt bästa att komma fram till vad jag frågade efter och pekade och pratade tyska med mig som svar. Jag har ju läst tyska i ett par år men det märks inte när jag är i Tyskland, det tycks inte ha fastnat alls... Men när de säger: Gå ned den här gatan och ta till höger, det förstår jag ju.
Problemet var bara att alla dessa direktioner ledde till Hilton, inte Holiday Inn. Jag lyckades alltså hitta Hilton från alla håll möjliga, men kunde fortfarande inte hitta Holiday Inn. Efter mycket om och men och med trötta arm och magmuskler (av att skjuta 23 kilo framför mig gata upp och gata ned) så fick jag äntligen syn på Holiday Inn och tvingade mig själv och väskorna upp för en sista backe, den på framsidan av huset. Det visade sig senare att det mycket riktigt finns en egen uppgång till hotellet från köpcentret i tunnelbanan, det är bara det att det är svårt att hitta den.
Resten av styrelsen satt redan och jobbade när jag checkat in och lämnat väskorna på rummet, de hade till och med hunnit äta lunch.
Som vanligt hade jag svårt att hitta något som jag kunde göra där, det känns enklare för dem att göra något själv än att instruera mig på det. Det slutade med att jag skrev lite i bloggen istället och var där för att hjälpa till med smågrejer jag hittade.
Framåt kvällen hade D bokat bord åt oss på en Thailändsk restaurang och sa att det var knappt en kilometer dit. Som sagt, jag är en idiot... jag frågade honom om det var en D-promenad (längre än ad han tror) om det är en P-promenad (längre än någon tror och 10 minuter är snarare 45 min) eller om det var en S-promenad (min alltså, jag har bättre koll). Nu tyckte jag att jag kunde ta mina nya högklackade stövlar som jag köpte i Rom, men såklart så var det en riktig D-promenad på gränsen till P-promenad och innan vi ens hittat restaurangen så gjorde mina fötter jätteont och eftersom stövlarna är en storlek för stora så brände det under fotsulorna av att jag åkt runt i dem, klacken är också runt 9 centimeter höga. Han hade rätt i att det inte var så långt, men som vanligt gick vi vilse på vägen till restaurangen och som vanligt hade jag valt fel skor... Jag hängde vid D's arm och tvingade honom att hålla mitt låga tempo så de andra fick vänta in oss, det var ju bara D som visste vart vi skulle. Han hävdade att det inte var något problem och jag tror att det var sant. Vi var trots allt detta tidiga på restaurangen och kunde inte få vårt bord direkt så vi fick gå till en pub i närheten och ta en öl och sen komma tillbaka.
Jag tog en soppa till förrätt en Tom Kha, den var helt smaklös, men inte skitdålig, bara jättemesig. Därför bad jag om stark grön curry till huvudrätt. J som är en av styrelsemedlemmarnas fru beställde också grön curry och de klantade sig och gav henne den starka och mig den mesiga och hon höll på att storkna och sa att den var jättestark, vi bytte tallrik och sen var hon nöjd, min var starkare, rätt lagom faktiskt, men så särskilt stark var den då inte, särskilt inte med Thailändska mått mätt. Det är alltid intressant att äta utländsk mat i olika länder. Kinesisk och Thailändsk mat till exempel smakar helt olika i Sverige mot till exempel England och Tyskland.
På det stora hela var alla nöjda med maten, men trevligast är det ju att återigen sitta allihopa vid samma bord.
Jag brukar ju alltid ta upp min kamera och lägga den på bordet, sen tar jag bland annat kort på maten för att använda som inspiration och för att komma ihåg. Det är också mer regel än undantag att de andra snor kameran medan jag och C är ute och röker och tar en massa bilder som jag sen hittar när jag ska ladda upp bilderna på datorn! I det här fallet till exempel är bilden på soppan den enda jag tog den kvällen... Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lika kul varje gång och det verkar de andra tycka också!
Jag var duktig och tog en rätt tidig kväll, det lär bli tungt nog ändå den här veckan, det vet jag ju av erfarenhet.

Workshop för blivande mördare?

18/5 På söndagen hittade jag ännu en konstig rubrik i en tidning, eller ska man säga layout? I vilket fall så är det lätt hänt att man tolkar denna som att man ska få lära sig hur man gör sig av med en våldsam man genom att mörda honom...
Journalister nu för tiden ligger ljusår efter mig och mina vänner i språkkunskap och förmåga att uttrycks sig förståeligt. Är det konstigt att kreti och pleti då får problem med sånt när de skriver, när de som ska kunna det föregår med dåligt exempel. Det är ju också lätt hänt att man tror att det som journalister skriver är det som är rätt.
När jag läser vad vanligt folk skriver så blir jag förskräckt när jag ser att många inte kan skilja på när man använder e och ä. Enda-Ända, de två orden betyder väldigt olika saker. Liknande fel är mer regel än undantag tyvärr.

Vad har jag själv för brister?

23/2 På söndagen åkte jag ner och satte mig på kondis i några timmar och skrev och tittade på folk. Det är spännande att sitta som en fluga på väggen och bara lyssna på andra människor. Jag fascineras väldigt över hur banala våra problem är i västvärlden, mina också. Men vi är ju alla centrum av våra egna liv och har inte mycket annat att relatera till. Mitt problem är att jag dömer folk lite för lätt när det gäller språk och intelligens. Men framförallt så dömer jag de som saknar både och men tror att de är bättre än andra trots det.

Vad lär vi ut på våra universitet?

19/2 Jag slutar aldrig att förundras över svenskarnas sämre och sämre språk. När inte ens journalister som har utbildning i svenska på universitetsnivå klarar grunderna, då är det illa ställt...
På onsdagen hittade jag löpsedeln på bilden. Hur i hela friden hotar man döda människor undrar jag då? Är de inte bortom rädsla redan?
Horoskopet i dagens Metrotidning ger mig lite hopp i alla fall, kanske kan jag få ett spännande besök någonstans ifrån?

Skumt som fan

11/2 Jag är språknörd och en sak jag liksom många andra stör mig på är särskrivning...
På tisdagen hittade jag denna i en tobaksbutik på Centralvägen i Väsby.

Gammal vänskap rostar aldrig

27/10 På söndagen mådde L rätt dåligt, hon var yr, illamående och väldigt trött. Så när vi äntligen fick ihop det för att träffa min vän J så orkade hon bara komma ner och säga hej till honom innan hon gick tillbaka upp på rummet och lade sig igen. Jag, V och S satte oss i en taxi med J och åkte iväg genom Bangkoks mörkare kvarter. Det känns så tryggt att vara med J, han vet hur allt fungerar i Bangkok och hittar rätt bra, han kan också hjälpligt hanka sig fram på Thailändska. Thailändarna har den något ovanliga inställningen att det är oartigt att prata Thailändska med dem, de ser det som att du tar för givet att de är obildade och inte pratar engelska... Tänk om fransmännen kunde se det på samma sätt... Men J pratar först engelska med dem (han är amerikan) sen byter han till Thailändska för att vara säker på att bli förstådd. V var superimpad av att han pratar Thailändska men han hävdar att hon inte skulle vara lika imponerad om hon förstod vad han sa, han säger att han pratar på babynivå och med mycket dåligt uttal, ordförråd och med fel grammatik. Det är i alla fall skönt att vara ledig ett tag och slippa ta ansvar för andra och till och med för sig själv för ett par timmar, jag är inte van vid det.
J tog oss ned till en seafood restaurang vid floden och vi fick det bästa bordet på hela stället, J's kompis jobbar med att boka restauranger och sånt, så det hade hon fixat. Servicen var jättebra, maten fantastisk och utsikten och sällskapet var ju också det bästa!
Jag har inte träffat J på åtminstone 2 år, jag tror att det var när han var och hälsade på mig och bodde hos mig i 5 dagar. Eller så var det ännu längre sedan...?
Vi träffades i Bangkok strax efter nyåret 2005 och trots att vi bara träffades en enda utekväll i Bangkok så klickade vi så pass att vi fortfarande är vänner och håller kontakten!
J fixade så att vi fick prova en typisk Thailändsk efterrätt också. Ett klibbigt ris med kokossås över och till det färsk mango. Det var faktiskt rätt gott!
Det gjorde mig löjligt lycklig att J och ungarna avgudade varandra inom mindre än en timme och J frågade mig om alla svenska ungdomar är så fantastiska. Han har ju bara träffat mina absoluta favoriter, mina syskonbarn, min gudson och hans brorsa och V, så jag var ju tvungen att erkänna att de faktiskt är de 5 bästa ungdomarna jag känner till och att de är speciella och att det är därför jag avgudar dem...
Efter middagen satte vi oss åter i en taxi och efter en hisnande och rätt skrämmande färd på mörka bakgator så var vi framme i Bangkoks nya innekvarter, ett modernt köpcentrum med restauranger och sånt, nere vid floden.
Det var visserligen rent och snyggt, men också väldigt trist och det kändes som om man var i Kista centrum snarare än Bangkok, så det var inte riktigt vår grej. Men vi hittade en kul skylt som J poserade med, han tycker att det är så kul att saker betyder olika saker på olika språk och har särskilt kul åt snuskiga saker. När han var i Stockholm poserade han med påsar av Pussi kattmat...
Vi köpte någon typ av japansk glass i ett stånd och det var gott, men de hade en yta av något som var lite segt och nästan som en fryst mjöldeg.
Sen åkte vi ner till packpackerskvarteren och satte oss på en uteservering och tog en dricka/öl. V och S tog en promenad ner för gatan och handlade solglasögon åt en kompis till S medan jag och J satt och snackade och försökte ta igen all tid isär.
Sen började vi bli riktigt trötta allihopa så J försökte få tag i en taxi åt oss. Vi insisterade på att få en taxi med bälten och som gick med på att köra på taxameter och det tog J 5 försök att hitta en som gjorde både och. Han öppnade bakdörrarna och kollade bälten och sen skickade han dem vidare om de inte hade det svor åt dem om de hade bälten men vägrade att köra på taxameter. Vi var en bit från hotellet så det känns mycket bättre om man får en taxi med bälten.

Efter ett par snabba kramar så hoppade vi in i taxin och J försvann bakom oss. Underbart är kort! Nu får vi väl se när jag får träffa honom igen, han pratar om att försöka ta sig till Stockholm för att fira midsommar med mig. Det beror på om det är jobbvecka för honom eller inte om han kan det.
När vi kom tillbaka testade S sina fiskremmar innan vi gick in, för vi vägrar att låta honom äta såna inomhus, det är alltså "godsisnoddar" gjorda av torkat fiskrens i stort sett och min gudsom hade sagt åt honom att han måste testa det när han var i Thailand. Han tyckte att det var ok. Jag har testat tidigare och det räcker för mig, inte en gång till...

Får journalister göra såna fel? Det tycker inte jag.

23/4 På tisdagen var jag trött som sjutton när det var dags att gå upp, men med tanke på min gångna vecka och inflammation och sen rätt in i vardagen och jobb och quiz så var det kanske inte så konstigt?
Medan jag varit i Spanien hade våren kommit till Stockholm och mina krokusar tittade upp genom den halvt frysta rabattjorden.
Jag var tvungen att åka till Apoteket och hämta mer medicin redan på morgonen och gick och köpte mig en latte på Wayne's coffee innan jag åkte från Väsby centrum, av någon anledning hade jag inte gjort min vanliga frappé att ta med.
På eftermiddagen åkte jag till naprapaten en sväng, en vecka i en hård hotellsäng är aldrig bra för kroppen.
Jag fick en hel del gjort på jobbet och kunde åka hem med gott samvete på eftermiddagen. Jag hittade en plats för tavlan av Alicante som jag fått från styrelsen tillsammans med mitt stjärnsmycke, den får stå på hyllan i badrummet, bakom toaletten. Badrummet går i sandbeige och blått, den passar väldigt bra där och i resten av huset har jag nästan helt slut på väggar.
Jag hittade ett sånt där typiskt skrivfel på som till och med journalister gör nu för tiden.
"Huvudpersonen för allas uppmärksamhet befinner sig fortfarande i Danmark tillsammans med hans närmaste medarbetare."
Vems närmaste medarbetare undrar jag då?
Eller menade han egentligen: Huvudpersonen för allas uppmärksamhet befinner sig fortfarande i Danmark tillsammans med SINA närmaste medarbetare.
Sjuka fel av en journalist enligt min mening och vi ser mer och mer av det.
Jag påstår inte att jag personligen aldrig gör fel, men såna fel är inte tillåtna när man inte ens förstår vad man gjort för fel och en journalist ska veta bättre, annars kan jag lika väl vara det helt utan den utbildningen.

Är det verkligen bara jag som reagerar?

11/4 På torsdagen åkte jag in på återbesök igen och efter att ha tittat på mig och hört hur jag mådde så sjukskrev de mig ytterligare en vecka. Jag hade ju redan kämpat mig igenom 3 dagar men nu kunde jag åtminstone köra halva dagar de återstående dagarna av veckan, så denna dag blev det 4 timmar jobb sen orkade jag inte mer. När jag lade den nya fällen i fåtöljen så flyttade jag den andra till soffhörnet och det slutade med att både Turre och Judas låg där istället. Det gör de visserligen rätt ofta, men nu trängdes de där samtidigt.
Jag blir rätt knäckt på hur vårt språk förfallet, vad tycks till exempel om biltexten på bilen som låg föra mig i kön in till stan? Två fel i samma lilla reklamtext, är det ingen som bryr sig om hur det de skriver tolkas och hur de själva uppfattas när de gör så enkla fel.

Jag fiskar för lite själv

6/8 På måndagen kände vi oss åter redo för en stranddag och åkte och mötte upp med G på hans strand igen. Den här gången hade vi inte förvarnat så han hade inte parasoll till oss, men vi hittade ett stort, fast parasoll på stranden som vi lade oss under istället. Nu hjälpte vi varandra att smörja in ryggen också, vi ville inte bränna oss igen, eller ska man säga mer?
Jag småslumrade lite medan killarna stod i vattnet och snackade och ett par timmar senare var det dags att åka hemåt. När vi började packa ihop var det några tjejer som undrade om vi skulle gå och vi sa ja, så de förberedde sig att ta över vårt parasoll. Precis när jag vänder mig för att kolla att jag inte glömt något innan jag går mot duschen så tittar en av tjejerna på mig med ett lurigt flin och säger på svenska: -Tack.
Jag blev så överrumplad att jag bara log mot henne, men jag tror inte att hon var svensk, hon kunde nog bara några ord ungefär så som jag kan på grekiska, men säker är jag inte. Hon hade helt klart grekiskt påbrå i alla fall och hon och hennes kompis pratade grekiska med varandra.
Nu brukar jag försöka att inte säga en massa elaka saker om folk jag ser på stan, inte högt i alla fall, men tänkt er för när ni pratar om folk i närheten, vad är det som säger att de inte är svenskar för att de inte ser ut att vara det eller pratar ett annat språk med varandra?
På kvällen åkte vi in till Drama med kusinen A för att äta middag, han och jag brukar klicka rätt bra, men han tycks ha gett upp på mig och verkar generad över att prata grekiska med mig när jag förstår så lite, engelska kan han inte alls trots att han studerat det i skolan. Vi åt en massa smårätter och en som jag var särskilt förtjust i var rökt makrill med olivolja och färska lökbitar, det var gott. Sen hade de någon aborrliknande sak som var vänd i mjöl och lättstekt, den var helt färsk, mjuk och saftig, riktigt, riktigt gott.
Så nu är det nästan som om jag inte är med och han och L pratar med varandra och jag ger L nån input ibland om jag förstår vad de säger.
Vi kom hem någorlunda tidigt men satte oss på balkongen och snackade en stund innan vi yra av trötthet stapplade till våra sängar.

Jobb och fritid

Jag skulle jobba på "Köpa Hus Utomlands"mässan under helgen med mina vänner Ju och C, som dessutom är syskon, jag var ju fruktansvärt nervös på fredagskvällen när jag gick och lade mig, jag var ganska säker på att bilen inte skulle starta på lördagsmorgonen och jag skulle avar på plats i Globen-Annexet klockan 8.30 för att hjälpa till att bygga monter. Jag gick upp 6.30 och det kändes sådär eftersom jag inte lyckats ta mig i säng förrän 2 natten innan. Det första jag gjorde när jag vaknade var att kolla utetemperaturen... -24 grader.

Jag insåg vid det här laget att jag behövde en backupplan, men jag kom inte på någon.

Så istället gick jag och duschade och försökte låta bli att stressa upp mig. När jag duschat tog jag på mig morgonrock och dunjacka och gick ut till bilen, av någon outgrundlig anledning startade den nästan genast. Då tordes jag ju inte stänga av motorn, det blir ju lite som norrmannen som testade tändstickorna: fungerar, fungerar inte... Om jag startar bilen en gång så är sannolikheten att batteriet inte orkar starta den strax senare rätt så stor. Alltså gick jag helt emot mina principer och lät bilen stå på tomgång i en halvtimme medan jag sminkade mig och gjorde matsäck. Jag gjorde äggmackor med skinka och majonnäs och avokado till oss alla tre, nja, Ju fick utan skinka och majjo eftersom hon är vegetarian och dessutom inte gillar/ inte tål majonnäs. Jag tog också med 2 frappé, fler kan jag inte ta med eftersom jag har två kopphållare i bilen och två händer att bära med, syskonen fick dela helt enkelt.

Jag kom till Globen när jag skulle och tog min ryggsäck packad med mat och mina glas med kaffe och gick in och kom dit samtidigt som C. Efter lite om och men hade vi fått i ordning montern i god tid före mässans öppnande och satte oss ned och åt frukost.

Sen började det droppa in folk och eftersom vår monter var längst från dörren tog det ett tag innan folkströmmen nådde oss, men sen hade vi fullt upp resten av dagen och jag kände att jag gjorde ett bra jobb och dessutom hade trevligt under tiden jag jobbade. När mässan stängde mötte alla utställare upp på en liten drinkmingel i cafét och vi tog en varsin läsk/lättöl och åkte sedan hemåt. Under mässan fick jag för övrigt hära från en engelsman att jag lät som om jag vore amerikan... förr lät jag visst som en snobbig engelska och nu har jag tydligen tagit efter mina amerikanska vänner istället. Jag är en språkkameleont och tar efter dialekter väldigt lätt utan att ens märka det själv, jag är i själv verket den enda som inte märker nåt. Ofta blandar jag nu för tiden, jag låter ibland engelsk, ibland amerikansk och ibland bryter jag helt enkelt på svenska. På eftermiddagen fick jag ett sms från Gambia där de undrade varför jag inte skickat flightdetaljer, hoppsan, lätt att glömma saker när man är stressad och uppgifterna var ju hemma, så det fick jag svara på när jag kom hem igen.

Strax efter att jag kommit hem fick jag ett sms från C som brukar bo i familjens torp när han är i Sverige och han hade -3 grader i stuga trots att han eldat hela dagen innan... Jag som tyckte att det var kallt hemma hos mig, 11 grader.

Jag hoppade i säng en timme eftersom jag var helt slut och gick sen upp och åt en matlåda från frysen, sen bara snyggade jag till sminkningen och åkte mot stan för att möta upp med G. Jag tog Valhallavägen in till Tudor Arms och där hade det visst hänt något, alla gatlyktorna som hänger över vägen där var släckta, så man fick köra försiktigt så man inte råkade köra på någon fotgängare.

G satt och pratade med sin kompis K, så det blev att vi tre hängde resten av kvällen och hade rätt kul. Jag pratade lite med dörrvakten och en stallkompis som jag kände för länge sedan och råkade springa på på The Dubliner och blev sedan plötsligt omringad av 3 irländare som visade sig vara rätt trevliga. Jag åkte hemåt strax före 3 och var hemma 3.15 och gick faktiskt och lade mig på stört, det enda jag gjorde innan var att sminka av mig.

Knock Out Monday

När jag kom hem från jobbet på måndagen tog jag en liten tupplur och sen hoppade jag kvickt in i duschen och sen fixade jag iordning mig ungefär samtidigt som jag åt lite av "doggy bagen" jag tagit hem från lunchen. Sen satte jag Turre i hundburen och drog ihop grinden med ett buntband som extra låsning innan jag åkte mot stan iförd mitt nya underställ, jeans och en väldigt tjock tröja. Klockan var ungefär 19.45 när jag kom till Tudor Arms och det är då det är tänkt att laget ska mötas där. Men jag var ensam där fram till 20 i alla fall och då dök bara P upp. De andra släntrade in då klockan var nästan 20.15... Tydligen har jag inte riktigt informerat om att vi ska vara där 19.45. Precis innan jag åkte hemifrån fick jag ett sms från L där hon skrev att hon knockat sig själv på hakan så att den spruckit och blodet flödade, dessutom var hon nu yr och visste inte om hon skulle komma alls och i sånt fall skulle hon komma sent. Jag blev ganska orolig, L är inte det minsta gnällig, hon är inte en svikare och hon gillar verkligen quiz, alltså är det ganska allvarligt om hon bangar. Detta insåg alla i laget och var lite oroliga. I pausen fick jag ett sms att hon somnat i soffan och inte skulle komma. Då ringde jag upp och fick veta vad som hade hänt. Hon hade haft sitt Globen"armband" på sig och skulle ta bort det men hittade ingen sax, så hon tog ett grepp om det och drog. När det väl gav vika slog hon sig själv rätt hårt med knytnäven på hakan så att den sprack... Hon och hennes gäst hade tejpat ihop hakan och lyckats stämma blodet men yrseln gjorde att hon blev hemma.
Det där låter som något jag själv kunnat göra... Hon mår i alla fall bra efter omständigheterna nu.
Fredrik Lindström spelar ibland i det laget som jag spelar i när mitt lag inte är med och han stannade till vid vårt bord igår när han hängde av sig jackan och snackade en stund med mig och när han gick därifrån sa han: -Det är väl ert lag som nästan alltid kommer placerade?
Det kan jag inte låta bli att tycka är lite häftigt, att vi har gjort oss sånt rykte hos honom som är så smart själv. Men sanningen att säga brukar vi faktiskt oftast vinna över hans lag även när han är med. Kan inte direkt påstå att det är min förtjänst dock...

Puben var julpyntad till sprickgränsen och det känns lite lagom "tacky" sådär, jag gillar det på en engelsk pub.

På vägen hem pratade jag med L i telefon, hon lät matt men okey.
För den delen diskuterade vi just hur OK uppkommit och flera i vårt lager hade läst teorier om det, men Fredrik Lindström hade läst en hel avhandling och sa att det fanns många olika teorier men att det anses att det kommer från ett tillskojat sätt att kvittera en korrläsning: OK = en avsiktlig felstavning av "all correct" eller alltså "oll korrect" http://en.wikipedia.org/wiki/Okay#Oll_Korrect

Förra gången vi spelade lärde E oss en ramsa för att komma ihåg Henry VIII's fruar och hur de dog och levde. Divorced-Beheaded-Died, Divorced-Beheaded-Survived. Vilka som var vilka förtäljer dock inte historien. Ja, quiz är kul, man lär sig nya saker hela tiden, har man tur så kommer man dessutom ihåg dem längre än 5 minuter.

Vi hade lite problem med främst andra omgången och slutade på 22+17 poäng efter att vi fått gå till quiz master och få ett poäng till eftersom han gett oss fel på ett rätt svar. Dessvärre gjorde det ingen skillnad, vi slutade på 39 poäng och det var 1 poäng sämre än tvåan och 2 poäng sämre än ettan. Det är första gången vi inte blivit ´placerade med det ny-gamla laget, men vi saknade ju faktiskt L och därmed ett roande tillskott i det sociala utbytet och säkert ett eller ett par poäng också.

När jag kom hem öppnade jag dörren och kikade in, ingen hund innanför dörren... Han satt lugn och tyst i sin bur och hade inte lyckats ta sig ut. Jag klippte upp buntbandet, berömde honom och sen gick vi ut och lekte en stund i snön. Han verkade inte tagit någon skada av att sitta instängd och verkade inte stressad.

Gjorde jag något överhuvudtaget?

Måndagen var så lugn att jag har svårt att minnas den. Jag fixade och donade lite hemma och gjorde i ordning tomatröra till bruschetta för tisdagen.

Det var meningen att vi skulle spela quiz, men de flesta i laget har svårt ojämna veckor, så vi börjar nästa vecka istället.

Som vanligt blir språk-nazin i mig fruktansvärt upprörd över en rubrik i Aftonbladets nättidning.

Hurvida det är journalisten eller Mona som har svårt för svenskan det förtäljer icke historien, men det ser inte bra ut enligt mig.

Cyklare och golfare

På söndagen vaknade jag rätt sent, strax före 12.

Jag bestämde med L och A att äta frukost på konditoriet och någon halvtimme senare kom de och hämtade mig. Jag bestämde mig efter mycket om och med för en räkmacka och jag hann knappt smaka på den innan jag insåg att det nog inte var så smart att fortsätta. Den luktade lite underligt och smakade som urin luktar...

Tillbaka med den kvickt som attan, sen fick jag välja en annan typ av macka, den smakade lite bättre. När jag sen skulle gå ville jag förstås ha tillbaka mellanskillnaden på 19:-, jag hade ju trots allt betalat för en räkmacka. De båda tjejerna bakom kassan stod båda som frågetecken och fattade inte varför jag skulle ha pengar tillbaka och sen hur det skulle gå till att få ut ett returkvitto. Efter mycket om och men fick vi ut något som liknade ett returkvitto men förmodligen var det inte riktigt som det skulle. Nu tog jag tag i saken och sa, jag kan inte stå här hela dagen. Nu tar vi och ser till att jag får mina pengar och sen skriver jag mitt namn och telefonnummer på kvittot och om era chefer har några frågor så kan de ringa mig.

Tjejerna var absolut inte otrevliga och det var inte jag heller, men hur kan man låta två helt nya tjejer jobba ensamma? Det känns lite taskigt.

Efteråt åkte vi till ICA för att handla lite grönsaker och annat. Då hittade jag en sån där klassisk särskrivning som jag knappt trodde existerade längre...

Jag fick skjuts hem och efter att L tagit lite grejer som jag lånat och tidningar hon skulle få, så plockade hon lite plommon ur mitt träd och de åkte hemåt.

Själv sprang jag bara in på toa och lade in matvarorna, sen tog jag bilen och åkte mot Vikskolan där Roslagshösten skulle cyklas från morgon till eftermiddag. Det är ett motionslopp och en kompis till mig skulle ta hand om en klunga cyklister och ge dem stöd utefter banan. Han föreslog att jag skulle fota och det var ju en bra idé, jag gillar ju sånt. Så jag tog nu kameran och satte mig vid sista biten av bilvägen som ledde in till målet. Jag satte mig i en fällstol på en refug och fotade så fort det kom cyklister ned för backen. Ni kan tro att jag fick uppmärksamhet. Jag vet inte varför jag var så intressant, men folk pekade och skrattade och de som var lite äldre vinkade och en ung kille med kompisar i bilen tutade och vinkade... Jag satt där i en timme och sen slutade att komma cyklister. Jag fotade lite allt annat under tiden jag väntade sen bestämde jag mig för att jag måste ha missat G och hans grupp eftersom jag var lite sen, kissnödig var jag nu också. Jag bestämde mig alltså för att åka hemåt. Men precis då jag sätter mig i bilen ringer G och säger att de har ungefär 15-20 minuter kvar till mål. Så då stannade jag och sen lyckades jag fota dem när de slutligen som sista grupp cyklade de få återstående metrarna mot mål.

Roligast och underligast på hela dagen var en lite gubbe som kom cyklande samma väg som de som cyklade loppet. Han stannade var 5:e meter eller nåt sånt och plockade upp något ur diket och väggrenen. Jag tror att det var skräp. Lustig hobby, men det går ju något gott i alla fall, både för honom och andra.

Sen åkte jag hem och laddade upp bilderna, fixade en fruktskål och läste en stund i boken jag håller på med nu, Invandrarna av Vilhelm Moberg, jag läste just ut Utvandrarna häromdagen, jag har läst denna serie en massa gånger. Jag läser den nog nästan en gång om året, jag gillar dem. Dessutom är den första boken stöldgods från min gymnasieskola (jag hoppas att det är preskiberat) så jag tycker att jag är skyldig att läsa den om och om igen. Men om idén om att ha en massa böcker liggande i skolan var att få oss att läsa, så lyckades det med mig i alla fall. Dessutom var jag ju tvungen att läsa resten av serien också...

På kvällen kom G cyklande hem till mig och stannade någon timme och fikade. Sen började det bli mörkt och han hade inga lampor på cykeln så han cyklade mot stationen för att ta tåget in till stan och sitt hotell.

Då hoppade jag in i duschen och åkte till Huddinge och M. Vi tittade en stund på någon dokumentär om grisar och vad de kan göra för oss medicinskt, det var både deprimerande och hoppfullt samtidigt. Sen poppade M popcorn åt mig och sen tittade vi på på Den ofrivillige golfaren. Vi har samma humor och jag har alltid så kul när jag är hos M, han säger de mest roliga saker och ibland säger vi samma skämt i munnen på varandra. Vi är nog lika nördiga helt enkelt... Plötsligt var klockan jättemycket och jag kastade mig i bilen hem och hämtade Turre hos mamma och pappa på vägen. Sen hoppade jag kvickt i säng.