Inte kan man ta så mycket för en varmrätt?

16/4 På torsdagen skulle S till mässan, han hade fått sin väska på onsdagskvällen äntligen. Eftersom vi är i samma bransch, det är ju så vi känner varandra, så tyckte jag att det var lika bra att hänga på. Det enda problemet var att jag inte direkt hade jobbkläder med mig. Men när jag gick igenom alla kläder jag hade med mig så insåg jag att den svarta kjolen jag hade glömt att jag hade med, skulle funka rätt bra med den svarta topen från H&M som också hade slunkit med. Jag var rätt nöjd med hur det såg ut, det såg rätt propert ut, men också rätt sexigt. Jag såg helt enkelt ut som en brasilianska på sätt och vis. Relativt platt mage, stor byst och stor rund rumpa! Jag försökte ta några bilder på mig själv men de gjorde mig inte riktigt rättvisa och på grund av skuggorna i rummet så såg jag rätt sliten ut på bilderna också och det tycker jag inte att jag gjorde när jag tittade i spegeln.
Vi tog i alla fall en taxi tillsammans till mässan och sen gick vi åt olika håll för att göra det som skulle göras. Dessutom var ju inte ja registrerad så det tog en liten stund också. Jag hade inte en tanke på att ta med mig passet dit, jag bär helst inte runt på mitt pass, jag brukar lägga det i kassaskåpet på rummet. Jag tänkte att det borde räcka med legitimation med foto, det vill säga, mitt körkort. De i registreringen var helt oförberedda på det och fick kalla på en chef, men han sa att det gick bra eftersom jag hade körkortet. Jag hade inte gått omkring särskilt länge när S ringde och undrade var jag var och ville ta en fika. Vi var båda lite besvikna på mässan som visserligen var stor men hade rätt lite som var intressant för oss. Han väntade på lite folk att ha möte med och jag ville gå igenom alla mässhallarna innan jag gav upp, så efter att vi fikat så gick vi återigen åt varsitt håll. Det fanns en hel liten avdelning för Sverige där förstås SAAB var dominerande. De hade till och med ett Gripenplan på plats och folk fick komma nära och titta och till och med provsitta. Det var kö är hela dagen, det var den enda montern som hade så mycket folk och som sagt, dessutom hela dagen. I Sverige ses ofta Gripen som ett slags skämt och många talar illa om det och tror att det är värdelöst. Men om man som jag är i branschen så vet man att det faktiskt är ett väldigt bra plan och det är väldigt respekterat utomlands! Anledningen att det inte säljs i större omsättning är snarare politiskt än på grund av prestanda. Ett annat skäl är att få svenskar accepterar att muta de som är beslutsfattare i de andra länderna och då får man inga såna kontrakt... Trist men sant.

När jag tyckte att jag var klar på mässan ringde jag S och sa att jag tänkte ta mig tillbaka men han sa att han skulle stanna en stund till så jag tog en taxi tillbaka till hotellet. Inte mer än 20 minuter senare ringde han och sa att han också var tillbaka på hotellet! Vi tog en sväng ner till poolen igen och senare på kvällen tog vi en taxi ut till ingenstans, till en seafood-restaurang som killen i receptionen hade rekommenderat. Det var han som rekommenderat restaurangen dagen innan så vi var rätt säkra på att det skulle bli bra. När vi kom dit var restaurangen helt tom och inte heller den såg särskilt fin ut. Vi satte oss ner för att titta på menyn trots att vi inte tyckte att det såg särskilt trevligt ut. Jag är inte säker på om det var plastdukar på borden eller om det bara var intrycket jag fick och att jag på sätt och vis förväntade mig att det skulle vara så. När vi tittade på menyn såg även rätterna rätt trista ut och sen när vi fick se priset!!! En varmrätt kostade nästan från 700:- / st!! Inte ens de finaste restaurangerna i Stockholm kostar i närheten av det och varken jag eller S tyckte att det var värt det. Dessutom hade jag sagt att jag skulle bjuda den här kvällen och han tyckte inte att det kändes bra när det skulle bli så dyrt. Vi reste oss upp, bad om ursäkt och gick ut. Nu var vi i ett väldigt mörkt område, vid sidan av en stor väg och det är typiskt såna områden som är farliga i Rio så vi var rätt desperata att få tag i en taxi men vi fick ingen att stanna, de var alla upptagna. Slutligen kom en av damerna från restaurangen ut och hjälpte oss att stanna en taxi, det var ju väldigt vänligt av henne med tanke på att vår mening var att ta oss så snabbt ifrån deras restaurang som möjligt.
Vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet eftersom de också serverar middag eftersom de ligger så illa till. Dessutom hade vi ju ingen aning om vartåt vi annars skulle åka.
De hade buffé och jag var allt annat än imponerad medan S var supernöjd och tyckte att allt var jättegott... Han tyckte att de söndergrillade gröna sparrisarna var jättegoda trots utseendet och jag påpekade att det var bönor, men han hade rätt i att de faktiskt var väldigt goda... Potatismoset var så rinnigt att det inte gick att sleva upp det på tallriken ens. Men som sagt, S var nöjd och han tyckte att jag borde vara nöjd då eftersom det var jag som bjöd på middag och det är ju sant. Det blev en tidigt kväll.

Tur att man har kul medan man jobbar

15/10 Tisdagen såg i mångt och mycket ut precis som måndagen, men på eftermiddagen åkte jag med en kompis som hade hyrbil, till ett köpcentrum för att shoppa lite och ta en fika. Vi behövde se lite dagsljus och andas friskluft!
Vi åkte till ett annat "mall" än det vi brukar åka till eftersom han letade efter en särskild butik för kläder till sina barn. När vi kom fram delade vi på oss och jag hittade inte något att handla, det var inte min typ av butiker där. När vi mötte upp igen sa jag till honom att jag sökte nya löparskor eftersom de jag har är lite hårda i sulan. Vi gick in på Adidas och han var effektivare än någon av säljarna där inne och for runt som en virvelvind i hyllorna och tog fram skor i rätt storlek åt mig och förkastade dem alla som fel för mig. Istället gick vi till en annan butik som förde ett märke han ville att jag skulle prova. Redan det fösta paret han tog fram passade mig och mina fötter och först då förstod jag vad det var han hade letat efter.
Med amerikanska mått mätt var det väldigt dyra skor, men med svenska, eller faktiskt även Europeiska mått så var de jättebilliga! De kostade mellan 300-400:-
Nöjda åkte vi tillbaka till hotellet och jag och kollegan möttes upp på drinkaftonen och bestämde oss för att snåla in på middag den här kvällen, de serverade så mycket mat i alla fall på de där tillställningarna.
Resten av kvällen spenderade vi i baren med norrmännen och några engelsmän och hade som ni kan se, väldigt roligt!

De kanske borde hålla lite i pengarna

14/10 På måndagen mötte jag upp med min kollega för frukost på Starbucks i casinot, de håller på och flyttar och bygger om den restaurangen där vi helst äter frukost och/eller lunch på casinot, så den är stängd.
Så snart vi ätit och gått upp för att borsta tänderna gick vi till mässan och där jobbade vi hela dagen, vi var på både möten, informella möten och tittade på nya produkter och mötte nya människor.
De hade ett par reklampelare vid ingången där de gjorde reklam för nästa års möte, det ska tydligen hållas i "Flordia" vilket löjligt stavfel, det var dessutom inte många alls som ens upptäckte det och de blev väldigt förvånade när jag påpekade det. Det finns en anledning till att jag som enda svensk ändå är den som brukar korrläsa papprena som ska in i pärmen på våra möten. Jag kan inte skriva engelska utan grammatiska fel och sånt, men jag är den som är bäst på att korrläsa någon annans text.
På kvällen var det dags för ännu en drinkmottagning, men det var om möjligt ännu färre människor denna kväll än den innan. Kanske tyckte de inte att det var någon vits att gå dit när så få andra gjorde det?

När vi kände oss klara med det evenemanget gick vi till Charlie Palmer's Steak House som ligger inne på casinot, det är ett av de absolut bästa steak housen jag har varit på, så vi brukar gå dit minst en gång per år när vi är i Reno.
De har ofta hög kvalité på restaurangerna inne på casinona för de vill ju inte att man ska lämna casinot för att gå och äta, det förlorar de spelpengar på. Av samma anledning finns det varken fönster, dagsljus eller klockor på ett casino, det är för att du inte ska känna hur tiden går och fortsätta spela.
Helgerna i Reno är rent av skrämmande. Det finns familjer som har som helgnöje att åka till ett casino, de har med sig både barnen och hunden, de bor på parkeringen i husvagn och spelar bort alla sina pengar. Om man ska döma efter hur de ser ut så är de flesta antingen arbetslösa eller sjukskrivna och borde alltså hålla i sina pengar istället för att dricka, röka och spela bort dem... De är urtypen för "white trash" och vi var fascinerade.
Nåja, middagen var som vanligt jättegod, jag tog en bit oxfilé och alla andra var också jättenöjda med sin mat. Det var bara vi svenskar som gick och åt tillsammans, det kan vara rätt skönt att få prata svenska en stund utan att behöva tänka på att alla inte förstår och att man är oartig.

Hellre en som är snygg än en äkta pilot?

12/9 På torsdag eftermiddag skulle jag åka hem och tanken var att jag inte skulle in till mässan. Men anledningen att jag skulle åka hem så sent var just att ha en extradag om jag kände att jag inte hunnit med allt jag skulle göra. Min kollega åkte hem på morgonen så innan han behövde ta sig till flygplatsen gick vi för att äta frukost på mitt brunchcafé i Soho, Balans.
Som vanligt blev det en eggs benedict sen åkte han direkt därifrån till flygplatsen.
Jag gick tillbaka till hotellet och packade min väska och tog det lugnt ett tag och sen checkade jag ut och åkte trots allt in till mässan igen, jag hade ett par saker jag behövde göra där.
När jag sprang på amerikanen från tisdagskvällen var han helt röd i ena ögat och jag undrade vad det var, det var en vagel. Jag sa till J att min förhäxning hade fungerat och han bara nickade med ett lurigt leende. Senare mötte jag en svensk kompis utanför mässan och han hade hört av amerikanen att han blivit förhäxad av någon, men han visste inte att det var jag...
När jag var klar med det jag behövde göra satte jag mig i en leverantörs monter en stund eftersom jag känner rätt många som jobbar där och de är kul att hänga med. Mässan var rätt tom för dagen så många hade tid att umgås. I deras monter hade de en kille som de klätt som en pilot i deras specialkläder och alla tjejer var helt tagna av honom, han var både snygg och trevlig, även killarna verkade vara imponerade av honom. Han var egentligen från armén, inte flygvapnet, men det hade valt honom framför en pilot för att han var längre och snyggare. Undrar hur de förklarade det för piloten?
Jag gick ifrån mässan vid 17-tiden och just som jag var på väg till tåget mötte jag S som var på väg från det, honom har jag inte sett på några år och det var knappt att han kände igen mig. Han är ingen nära vän och är lite svår att komma underfund med, han tycker inte om så många människor och är lite egen, men efter några år av ovisshet om hur han skulle bete sig när man sågs, ibland var han trevlig, ibland sa han knappt hej, så har vi nu landat i en typ av vänskap och han är alltid trevlig mot mig.
Det var kul att träffa honom men jag var tvungen att skynda mig vid det här laget och gick till tåget och åkte mot flygplatsen.
I Engelska butiker är det mycket lättare att hitta nyttiga mellanmål än i Sverige, jag har svårt att äta kolhydrater ibland och det är mycket lättare att hitta mellanmål utan det i England än hemma. Se till exempel de här små snackboxarna på bilden, räkor med het sås i liten portionsförpackning, nyttigt och gott!

Jag var precis i tid till Heathrow, men flyget var försenat. Som jag brukar så satte jag mig på itsu sushirestaurang och åt sashimi medan jag väntade.
Jag var väldigt deppig för en sak som hänt under veckan och på flighten hem kom det ikapp mig eftersom jag för första gången hade tid att ens tänka ordentligt och jag lade mig ned i sätet och sjönk in i min sorg, när den allt för vänliga flygvärdinnan var så snäll så höll jag på att börja grina.
Det är ju alltid så när någon är snäll mot en när man är ledsen.
På Aranda var det lång kö i passkontrollen och när vi väl kom ut till bagagebandet så var det problem även där och vi fick vänta ett bra tag på vårt bagage.
Sen när jag skulle ta en taxi hem så fanns det bara konstiga bolag som skulle ha allt från 400-600:- för att köra mig till Väsby, Taxi 020 har fast pris från Arlanda till Väsby, 285:-...
Slutligen bad jag taxivärden att ringa en 020-taxi åt mig och han gjorde en nästan osynlig nickning till mig, ungefär som: "Smart val".
Han får inte rekommendera något bolag framför det andra utan måste serva alla. Jag tycker att det är väldigt störande att våra turister blir lurade av helt lagliga taxibolag som får ta precis vad de vill för en körning. Till och med i Thailand är det pålitligt så länge man får taxichauffören att köra på taxametern, men inte i välfärds-Sverige, här får man ta ockerpriser helt lagligt.
Jag kom inte hem förrän vid 1.30 och fick packa upp och sen packa väskan igen, det är dags för helgresa till Vetlanda på fredag morgon med syrran och kompisen S.

Då blev det London runt i letandet efter en restaurang

11/9 På onsdagen blev jag erbjuden en tur i en RIB, alltså en snabb gummibåt med fast köl. Det tackade jag förstås ja till, men det blev lite stressigt att hinna i tid till den utsatta tiden eftersom vi hade ett möte med en kund precis före. Tanken var att kollegan D skulle åka med också, men han var tvungen att stanna i mötet när jag gick iväg. Det var därför lite surt att de gjort något fel i planeringen och jag fick vänta medan de hade en allmän uppvisning och sen tog en tur med några VIP-gäster, det blev till att vänta i 1 timme innan jag fick åka slutligen. Jag hade i alla fall gott sällskap av Norrmannen S som jag känner sedan länge och före detta kollegan C.
På eftermiddagen hade jag två till möten och det ena höll jag på att bli sen till för att mässan är så stor att jag hade svårt att hitta montern där vi skulle träffas. Många varv blev det innan jag slutligen hittade rätt.
När jag och kollegan checkade in med varandra över en kaffe på eftermiddagen var båda rätt uppjagade av stress och fick ägna större delen av fikat åt att boka nästa resa, hotell och flyg.

Jag hade glömt min telefonladdare hemma så jag och D var tvungen att dela på hans hela veckan och det blev rätt stressigt det också, att aldrig ha tillräckligt med batteri och inte tillräckligt med tid att ladda det heller.
På kvällen var det en drinkmottagning på ett närliggande hotell för vår jobbförening och eftersom jag är en av de som sitter i styrelsen så gick jag, vår ordförande och ett par andra dit i förtid för att se till att allt fungerade som det skulle. Min kollega var fortfarande inte klar med sina möten och skulle på en middag på kvällen så han dök inte upp som tänkt. Vi har inte hunnit ses mycket under veckan.
Många mötte upp till drinkaftonen och jag kom senare därifrån än vad jag tänkt. Jag fick sällskap av min vän P's kollegor till tåget och in till centrala London, killen kallar vi för Lurch för han ser ut som han i Addam's Family, fast han är sötare.
Det regnade och var rätt kallt men jag tvingade mig att skynda iväg till middagen med min kollega och våra leverantörer, men jag var så pass sen att det hade varit oartigt att dyka upp, så när jag väl hittade restaurangen så bestämde jag och min kollega att det var bättre att jag gjorde något annat. Nu när jag inte längre hade bråttom så bestämde jag mig för att gå tillbaka till hotellet trots att det var rätt långt dit och det fortfarande regnade.
De jag åkte med på tåget skulle ut i London på kvällen, men nu kände jag mig så ofräsch efter allt stressande att jag inte hade energi att kontakta dem för att möta upp, för det var så sent redan och jag hade velat ta en dusch och byta kläder om jag skulle gå vidare.
Jag köpte lite sashimi på vägen till hotellet och blev sittande på rummet istället och tyckte lite synd om mig själv eftersom jag visste att alla andra var på middagar och pubar runt stan. Men det var ju jag som valt att gå tillbaka till hotellet istället för att kontakta någon av dem.
Det blev alltså en tidig kväll och det var ju bra i sig.

Nu är det bekräftat, jag är en häxa

10/9 Tisdagen var vår första dag på den stora mässan. Jag hade ju mina förhandsköpta biljetter så jag kunde gå i snabbkön, men D var tvungen att stå i en längre och långsammare kö än jag, så jag fick vänta. Medan jag väntade ville jag ta en cigg och frågade en vakt om jag kunde gå ut en stund genom en dörr i närheten. Hon ursäktade sig på engelsk vis och sa att tyvärr var den bra för VIP-gäster, var jag möjligtvis en sån?
Jag erkände att jag inte var det, men sen gav hon mig ett hastigt leende och sa, du, gå ut och ställ dig till höger om dörren och se viktig ut! Jag vet inte vad det är med mitt utseende, men tydligen ser jag lika hederlig ut som jag är, för alla tycks lita på mig överallt. Medan jag stod där ute och såg viktig ut och undvek ögonkontakt med folk så kom det flera VIP-gäster förbi, de såg ut att vara generaler och sånt och hade till och med egen säkerhetsdetalj. Tur att jag inte är en terrorist!
 Det är en relativt liten bransch så det är alltid en massa folk man känner på plats och jag sprang på många vänner. Jag hade ett viktigt möte och gick igenom så mycket jag kunde av mässan under dagen.
Dessutom sprang jag på, nästan ordagrant... min före detta kollega C, vi höll faktiskt på att krocka och blev så förvånade att vi stod och stirrade på varandra i några sekunder innan vi kopplade och kramade om varandra.
Jag och min kollega D gick skilda vägar efter mässan, jag gick ut på en pub med en leverantör/vän och hans vänner varav en också är vän till mig. J är allt annat än en engelsk gentleman och är stolt över det, men riktigt helt kan han inte dölja sin goda uppfostran, så när jag frös så fick jag trots allt låna hans kavaj och det var han som erbjöd den. Jag vet vem han är inuti, jag har känt honom i 15-20 år, men han vill gärna framstå som en "bad boy".
Hans kompis, en amerikan, var lite rädd för mig och var helt övertygad om att jag var en häxa. Först trodde vi att han skämtade, men sen insåg vi att han faktiskt var rädd på riktigt!
Jag ler ju mycket och ofta och det var tydligen det som skrämde honom mest...
Han sa: Your smile scare the hell out of me!
När han sen gick på toaletten bestämde jag, J och A att vi skulle skrämma honom ordentligt. J sa åt mig att mumla något på svenska, rita symboler på bordet med fingret och sen låtsas som ingenting.
När han kom tillbaka gjorde jag just som J sagt och amerikanen låtsades inte märka det utan tittade på sin telefon hela tiden. På A's inrådan hade jag bara sagt: Gå och lägg dig tråkmåns, men med lite mystisk röst (A är Svensk han också).
Ju längre kvällen led, ju räddare blev amerikanen och sen började vi alla bli lite trötta och jag hade nästan 1 timme med tunnelbana för att ta mig tillbaka till hotellet, så jag ursäktade mig och åkte tillbaka.

Ännu en Londonresa

9/9 På måndagen hämtade pappa mig när han var på väg till jobbet, jag skulle ju resa igen och ville slippa ta med bilen till jobbet.
Jag skulle bara in för att se om min kollega D's biljetter till seminariet hade dykt upp i posten under morgonen, men det hade de inte...
Sen skjutsade syrran mig till Arlanda någon halvtimme senare. Eller, jag körde mig själv dit i hennes bil eftersom hon inte mådde särskilt bra och helst bara körde hem bilen.
Jag gick igenom säkerhetskontrollen och satte mig sedn i loungen, den nya som finns i terminal 2 är den bästa loungen jag har träffat på tror jag. De jag har tillgång till är lite lågbudget, men den här är riktigt bra. Men de har alltid precis samma sallad och så vidare, men den är stor, trevlig och det finns många olika typer av sittplatser att välja på. Jag satt och jobbade och åt frukost/lunch och sen jag min kollega checka in till flighten genom fönstret på loungen och strax senare dök han upp han också, han hade ju flugit från Gotland där han bor på helgerna.
Sen flög vi till London för en stor mässa. Vi hade bestämt oss för att bo i centrala London för att det är rätt stendött runt mässan på kvällarna, så det är lättare att hitta någonstans att äta till exempel om man bor mer centralt.
Dessutom är hotellrummen runt mässan uthyrda 1-2 år i förväg.
Vi var på plats i London runt 14, så medan min kollega sprang en stund på löpbandet gick jag till Boots och handlade schampo och balsam bland annat. Sånt tar jag aldrig med mig till London, utan tar chansen att handla sånt billigare där och ta hem.
Framåt kvällen gick vi och tog en öl på Waxy's Little Sister som ligger i närheten av Leicester Square och sen gick vi till China Town för att äta Crispy Duck. D var lite skeptisk, men tyckte att det var jättegott.
Vi tog en tidig kväll eftersom vi båda blir väldigt trötta av att resa och det skulle bli en tidig morgon på tisdagen.

Ibland sitter vi som fängslade i en hel timme

17/4 På onsdagen körde vi samma procedur som dagen innan. Fördelen var att det denna dag fanns lite tid till att äta frukost och ändå hinna i tid till jobbet eftersom mässan öppnade lite senare än dagen innan. De flesta hade kommit i säng i rimlig tid och var fräscha och på topp. Jag gick trots gårdagens skrämsel i föreläsningssalen in för att lyssna till öppnings föredraget som är lite längre och ofta väldigt intressant, dock inte dagen innan. Den här dagen var det en amerikansk kille jag känner sedan tidigare som pratade om Amerikanska Kustbevakningens historia och de framgångar och motgångar de haft genom åren och vad de lärt sig av det. Som så många amerikaner var "Butch" bra på att tala inför grupp och var så fullständigt fängslande att alla satt som trollbundna i nästan en hel timme. Jag lärde mig mycket och det var dessutom väldigt spännande och roande. Han var förresten stand-in för Kevin Costner i filmen Tha Guardian som handlade om yträddare, den som Ashton Kutcher var med i, han var även rådgivare i de frågorna för filmmakarna. Jag får träffa så trevliga och spännande människor genom mitt jobb!
När arbetsdagen började lida mot sitt slut var det dags för först årsmöte och sen sammanfattning av årets möte.
Om ni tittar på bilden med "Symposium trends..." så kan ni se att vi varit bra på att dra folk till möten vi haft i Sverige (2002 och 2011), än så länge leder faktiskt de två åren vi haft i Stockholm statistiken över de senaste 12 åren. Det gör mig extra stolt att det faktiskt var vi på mitt företag som gjorde en stor del av arbetet de åren, jag hade personligen en stor del av ansvaret 2011 medan jag inte kan göra lika mycket när det inte är på min hemmaplan. Jag är den enda "icke-britten" i vår styrelse och dessutom en av två kvinnor.
När vi stängt allt så fick alla nån timme att samla sig och sen samlades styrelsen för uppföljningsmöte och genomgång av feedback och erfarenheter av årets möte.
Det drog ut på tiden väldigt mycket och jag som ville säga hejdå till S innan han åkte och dessutom bestämt att jag skulle gå och äta med M och D på kvällen blev lite stressad när mötet till slut pågick fram till 20 på kvällen, hela två timmar totalt!
S hann jag bara säga ett snabbt hejdå till utanför dörren innan han tog en taxi till flygplatsen och M och D hade gått i förväg med ett par andra svenska killar så jag, P och hans kollegor H och J gick för att leta upp dem nere på en restaurang i marinan. Det blev en väldigt soft och trevlig kväll till slut i alla fall, alla mina vänner kom väldigt väl överens och alla hade kul och var avslappnade. Maten var liksom tidigare måltider i Alicante inte särskilt bra, man kan definitivt hitta bättre vitlöksräkor i Stockholm än i Alicante...
Kvällen blev inte särskilt sen, alla var väldigt trötta och jag och P var som vanligt besvikna på att vi inte hunnit umgås tillräckligt och inte skulle hinna göra det heller innan han måste åka hem.
Men det som är så bra med honom är att vi inte behöver höra av oss särskilt ofta och om vi är på samma möte så känns det som om vi umgås mer än vi gör bara för att vi är i närheten av varandra och tar hand om varandra och checkar in då och då. Vi är som något mellanting mellan syskon, bästa vänner och ett gammalt gift par...

Kanske lika bra att lära sig både och?

11/7 På onsdagen åke jag till mässan lite senare eftersom jag fått gjort det mesta av det jag skulle göra. Jag jobbade vidare med att få till ett möte med några som pappa ville att jag skulle prata med och jag hovrade runt deras monter i flera timmar utan att försöka se för misstänkt ut. Ändå fick jag aldrig tag i tjejen som jag skulle prata med.
Jag sprang på före detta kollegan C både dagen innan och denna. Det är underligt att man faktiskt springer på dem man känner trots att mässan är så stor.
Jag sprang också på P's amerikanska kollega J och vi bestämde oss för att äta lunch tillsammans.
Vi tog oss till den stora caféterian och plötsligt tyckte jag att jag såg S som jag och M pratat om på middagen kvällen innan. Det var ganska mörkt i restaurangen och han satt i ett hörn så jag blev plötsligt osäker, men när han såg mig ställde han sig upp och det visade sig alltså vara S som jag inte sett på 3-4 år.
Han satt med sina före detta kollegor och vi hälsade lite snabbt och jag ville gärna prata lite med honom men var tvungen att ursäkta mig och springa ikapp J för att ät lunch.
Efter en trevlig lunch gick vi åt varsitt håll och jag gick till MB's monter för att se om min kompis P dykt upp än. P var där och sa med ett leeende: -Kom in i vårt mötesrum, S sitter där inne...
Kul att jag fick en chans att prata med dem en liten stund, men sen dök en till kille upp och de skulle ha ett möte så jag ursäktade mig och sa att vi skulle ses senare på drinkar med föreningen.
På eftermiddagen gick jag tillbaka till montern så som P bett mig och när han inte var riktigt klar att gå vidare så gick jag till en grannmonter där jag såg en av killarna i vår styrelse.
Vi satt och pratade en stund och sen kom en till av styrelsemedlemmarna och en började vi traska mot en annan monter dit vi blivit bjudna.
Efter en snabb öl i den montern var det nu dags att röra sig ned mot "chaleten" där vi skulle träffas för drinkar.
Vi hade ett par trevliga timmar där och jag pratade med folk jag inte sett på ett tag också. Sen gjorde jag och S sällskap till bussarna och så åkte jag tillbaka mot London.
Jag kom tillbaka och var helt slut men väntade på besked om var vi skulle träffas för middag jag och ett par styrelsemedlemmar som också bodde i London snarare än Farnborough.
När jag fick besked om var vi skulle träffas hade jag 30 minuter att ta mig dit, det var rätt lång bit med tunnelbanan och jag kom nästan 30 minuter sent. Men eftersom de inte gett mig tillräckligt med tid och dessutom varit sena själva så var de helt obekymrade om det.
Det var jag och två killar från styrelsen och en kille som jobbar för en av dem.
Vi hade en väldigt trevlig middag, restaurangen var Fransk och hette The Bleeding Heart och maten var jättefin.
Jag beställde råbiff till förrätt och riktigt blodig biff till varmrätt... nåja, gott var det i alla fall.
Vi fick också en aptitretare före maten, en cocktailtomat med laxmousse, det var också gott, men litet. Vi skattade en hel del, särskilt när jag visade bilden jag tagit på en skylt på väg från tunnelbanan till restaurangen, vad tyckte ni om den?
När vi kom ut regnade det igen och vi följdes åt mot tunnelbanan och sen skiljdes vi åt där och jag åkte hemåt till mitt hotell.

Jag älskar visst när det mullrar

10/7 På tisdagen gick jag upp tidigt och duschade och gjorde mig i ordning, sen tog jag tunnelbanan till Waterloo station och ställde mig i kö för att köpa tågbiljetter till Farnborough. Strax senare gick jag och köpte en stor sojalatte och en grillad macka på Starbucks och runt 20 minuter senare var jag på väg genom spärren mot tåget och plötsligt får jag se min kompis P som jag inte sett på nåt år. Han rör sig bortåt och jag ropar efter honom men han hör inte och ni ska ju inte tro att de engelska gentlemännen släppte förbi mig heller. Men så snart jag var igenom spärren sprang jag åt det håll jag sett honom gå och sen gick vi ombord på tåget tillsammans och hittade platser som till och med hade ett bord. Han hade sin amerikanska kollega med sig och vi hade en trevlig resa. Det tar nästan en timme till Farnborough från London så det är ju en jäkla skillnad om man har sällskap.
Vi tog specialbussen till mässan och sen sa jag åt dem att strunta i mig. De hade utställarkort och jag var visserligen förregistrerad men kön till säkerhetskontrollen var jättelång och det skulle nog ta mig ett tag att komma in.
Men tur som jag hade så kunde jag gå före i kön med min registrering och den säkerhetskontrollen som jag då kom till var det bara en person för mig i.
Resten av dagen gick jag systematiskt igenom mässan och hade till och med lite tid att titta på flyguppvisningen. Jag brukar alltid säga att jag inte gillar flygplan särskilt mycket, men varje gång jg står bredvid ett stridsflygplan som mullrar så att magen rör sig... ja då kan jag inte sluta le som ett fån helt enkelt.
Den nya Beoingen som var jättestor och väldigt lätt lyfte supersnabbt och flög sedan som jag aldrig sett ett kommersiellt plan flyga förr. Självklart kommer de inte kunna flyga så med passagerare, men ändå!
Jag hann också med två möten och sen var det dags för mässan att stänga.
Det var en jättelång kö till bussen som skulle till stationen men de hade satt in så många specialbussar att jag inte stod i kö mer än kanske 20 minuter och sen var jag på stationen vid 17.30 ungefär. Kompisen M skulle hämta mig där runt 18 så jag satte mig en bit bort och läste. Plötsligt hör jag någon säga mitt namn och M står mitt framför mig. Tydligen hade hon suttit i bilen på parkeringen och smsat mig att hon var där, men smset kom aldrig fram till mig.
Vi åkte in till Farnborough och hittade en Italiensk restaurang som såg trevlig ut. Jag har inte träffat M på två år så vi babblade i munnen på varandra och tog oss aldrig tid att betämma vad vi skulle ha. Vår kypare kom och frågade flera gånger men blev aldrig sur eller upprörd när vi sa att vi inte tittat än, han till och med sjöng och skrattade när han gick omkring i restaurangen.
Slutligen hade vi bestämt oss och kunde prata med gott samvete.
Mycket har hänt på två år, både roliga saker och mindre roliga och sen pratade vi om gemensamma vänner och frågade varandra om den andra hört från den eller den.
Jag hade beställt vitlöksräkor till förrätt och det var gott, sen tog jag pizza till varmrätt och det var gott men jag borde ha valt något annat. Jag har insett att jag egentligen inte gillar pizza. Dessutom har jag svårt att äta det.
Vid 21 hade M skjutsat mig tillbaka till stationen med halva min pizza under armen (i en låda förstås) och så sa vi hejdå och jag gick mot tåget.
Då upptäckte jag att det var ett företag som varit smarta nog att annonsera på andra sidan perrongen. Många, nästan alla faktiskt som åker till mässan hamnar förr eller senare på den där perrongen och då glor man ju på andra sidan och där satt deras reklam. På vår sida fanns ingen för det är ju ingen som står och glor från andra hållet, då är de ju stressade och på väg till bussen.
Någon timme senare var jag tillbaka i London och gick bara upp på rummet för att lämna pizzan i kylskåpet, sen tog jag en promenad i rask takt upp till Covent Garden där P satt med sin amerikanska kollega och några andra amerikaner de träffat på mässan.
De hade just kommit till efterrätten och vi skrattade jättemycket när K sa att hon ju bara måste prova en "Spotted Dick". Ja engelsmännen har då de konstigaste namn på mat ni kan tänka er. Vad sägs om "Toad in a hole", "Bubble and squeak", "Eggs and soldiers" osv.
Sen följde förstås en massa skämt på det ämnet och en massa syftningar som var väldigt roliga. Jag fick smaka på allas efterrätter och jag kan ärligt säga att "Spotted Dick" är ingen höjdare.
Efter att de ätit klart började personalen på restaurangen att höja musiken mer och mer och vi insåg att det var dags att gå. P ledde oss till sitt hotell och bjöd på en drink i hotellbaren och vi hade väldigt trevligt och skrattade en hel del.
Sen tog jag K och hennes kollega en taxi och de skjutsade mig till mitt hotell eftersom de bodde en bra bit bort. Jag tyckte att jag kunde gå men det ville inte P att jag skulle göra.
Jag gick och lade mig direkt men det tog mig en stund att somna.

Jag är trevligare full

13/6 På onsdagen mötte vi upp C på Starbucks för frukost och sen gick vi till tunnelbanan och tog tåget till mässan. Jag hade nu mina bekväma skor på mig och det gjorde mer skillnad än jag vågat hoppas.
Medan D  var på ett möte gick jag runt så systematiskt igenom mässan men hittade inte så mycket mer intressanta produkter.
Jg gick förbi och hälsade på i den Svenska montern också och jag och J, dansken alltså bestämde att vi skulle ta en fika på eftermiddagen.
Fötterna fungerade bra nu och jag hade inga problem att gå, lite ömma var de ju men inte så farligt alls.
Jag vet inte om jag är extremt snygg eller extrem ful i Paris, men vart jag än går stirrar folk på mig, inte alls som hemma eller i de andra länder jag varit i... Mycket skumt.
Vad gillar ni bilderna, jag tycker det ser så löjligt och roligt ut med alla karlar i kostym som står på stridsvagnar, för att inte tala om de franska(?) uniformsmössorna!
Jag mötte upp med D och C för lunch och vi satte oss ned och åt i god ro den här dagen och hade rätt trevligt. Sen fortsatte vi att metodiskt gå genom gångarna där jag hade avslutat och senare gick jag för att ta en fika med J.
Vi hade trevligt men eftersom vi båda behövde jobba så blev det inte en så lång fika.
Vid 16 började jag och D röra oss mot utgången och tog strax senare tåget tillbaka till Paris.
Både jag och D var så trötta att vi var helt stirriga och strax före 17 insåg jag att jag hade telefonmöte med jobbföreningen klockan 17... Jag skyndade till rummet och ringde in till mötet. 45 minuter senre hade vi fortfarande inte kommit särskilt långt och J hade sagt att han skulle komma in till Paris för en drink innan han var tvungen att gå på middag.
Jag tog en kvick dusch och strax senare dök han upp och hämtade mig på hotellet. Vi gick till en bar på andra sidan gatan och vid 20 var han tvungen att ta sig till sin jobbmiddag så vi följdes åt en bit och sen tog han tunnelbanan och jag försökte hitta D och C i en del av staden som jag inte varit till. Det hde inte varit några problem alls om jag bara inte varit så kissnödig!
J är före detta fotbollsspelare, proffs alltså och han missade Danmark-Portugal för att träffa mig och hn är Dansk, det ni!
Efter mycket om och men och några omvägar så hittade jag dem slutligen på The Cricketer där de tittade på fotbollen Holland-Tyskland. Till C's lycka gick jag med på att ta ett glas rödvin och sen fick de nästan stötta mig när vi skulle gå för att äta. D liksom många andra hävdade bestämt att jag borde dricka oftare, de flesta tycker att jag blir trevligare då tydligen...
 Vi gick till en restaurang de varit till för 2 år sedan och det var sådär. Min mat var visserligen helt okey, men deras var inte särskilt bra. Framförallt var det liksom lite kladdigt och grisigt. Jag fick smaka på C's sniglar och det var helt okey, men det goda är ju egentligen vitlökssmöret...
Min förrätt var räkor i lök och örtröra och det var koriander i och trots att jag avskyr det och normalt inte kan äta nåt med det i så var det faktiskt helt okey.
Till varmrätt tog jag anka med stuvad purjolök och stekt potatis, jag åt inte så mycket men det var inte för att det smakade illa, jag kunde bara inte få ned mer.
Vi hade trevligt trots lite trist mat och när det var dags för mig och D att ta oss tillbaka till hotellet så bestämde vi oss för att gå eftersom vi var så mätta. Jag tog oss på en annan omväg, den här gången i en halvcirkel åt andra hållet... Nåja, jag gör i alla fall inte samma misstag två gånger och jag har verkligen egentligen ingen aning var Madeleine ligger i förhållande till Operan...
När jag kom tillbaka till hotellet packade jag och lade fram kläder till nästa morgon och somnade inte förrän vid 2, jag som skulle upp vid 6.30...

Vilken tur att vi inte nöjde oss!

12/6 På tisdagen vaknade jag med trötta fötter och ändå tog jag de finare skorna på mig till mässan på morgonen, ett beslut jag skulle ångra resten av dagen...
Vi gick ned till Starbucks och åt frukost och innanför dörren satt en hund och väntade på sin matte, hundarna i Paris är väldigt, väldigt väldresserade och går lösa hela tiden utan att störa någon.
Efter att ha gått tillbaka till hotellet för att borsta tänderna och hämta lite papper så mötte vi C vid tunnelbanestationen vid Operan. Där stod det att den linjen vi visste att vi behövde ta skulle gå, vi gik ned och sen gick vi i långa, snuskiga korridorer väldigt långt, slutligen var vi framme vid en annan tunnelbanestation... Skumt. Vi gick på tunnelbanetåget och åkte en station och bytte sedan och tog ett annat. Någon halvtimme senare var vi framme vid mässan och eftersom vi var förregistrerade kom vi snabbt in. Vi ville se en demonstration av UAV's, (Unmanned Aerial Vehicle) och vi sprang runt och letade efter den lilla inhängnaden där demon skulle vara. På vägen sprang vi på folk vi kände och hann till och med boka ett möte till eftermiddagen.
När vi väl hittade nätburen där demon precis hade börjat var vi helt svettiga och äckliga, vi som var nyduschade när vi lämnade hotellet...
Efter demon gick vi runt på mässan och pratade med en del folk vi behövde prata med och sen mötte vi C för lunch. Jag köpte en macka som visade sig vara så äcklig att jag inte kunde äta upp den, det slutade med att jag fick pengarna tillbaka och åt upp C's chips istället. Allt var fruktansvärt dyrt inne på mässan, inte som vanliga mässor utan ändå mycket värre. Vad säger ni om en ½-liter läsk för 45-50 kronor?
Även senare sprang vi på folk vi inte hade en aning om att de skulle vara där, en del gamla vänner till  mig.
På eftermiddagen hade vi möte med en av mina leverantörer och sen sprang jag på riktigt kaffe i en hörna av mässan, så jag köpte en latte och en macka och till mycket bättre pris och mycket godare än på alla andra ställen i mässan.
Vi stod i ett hörn av två korridorer på mässan och funderade på hur vi skulle ta oss ut för att åka tillbaka då en kille kom fram till oss och utbrast glatt: Svenskar! Det visade sig att vi stod precis vid deras monter och de var ett svensk företag. Jag pratade med killen i 10 minuter medan D pratade med hans kollega, vi pratade om allt möjligt kul som resor och sånt, för våra branscher har inget gemensamt. D fick lyssna på allt om deras produkter av kollegan och hade inte alls lika kul eftersom det inte riktigt intresserar oss.

Strax senare var vi långsamt på väg mot tunnelbanan, mina fötter gjorde nu så ont att jag hade svårt att gå alls och det kändes som om två tånaglar var på väg att ramla av.
Till slut satt vi i alla fall på tåget och mina fötter värkte och bultade. En tjej bredvid mig började prata med mig och visade sig vara riktigt trevlig, en historiker och författare från Kanada som nu bor i Berlin. Vi pratade hela vägen tills vi skulle av och byta tåg och så följdes vi åt tills vi skulle åt olika håll.
När vi kom tillbaka till hotellet ramlade jag direkt i säng och somnade och sov i 40 minuter och sen mötte jag upp med D för att äta middag.
Jag trodde att jag ar så trött för att jag hade ont och för att jag varit på mässa med en massa intryck, men insåg senare att jag glömt ta min lexavin...
Min fötter gjorde nu fortfarande ont så vi gick sakta till tunnelbanestationen och åkte till Pigalle, vi insåg inte förrän vi kom upp för trapporna att vi hamnat i Red Light District, men det var mycket trivsammare än många andra ställen jag sett i Paris, mer personligt och gulligt liksom. Sen att det stod tjejer och jobbade i vissa gathörn och dörrar var en annan sak. Vi gick till ännu en restaurang D letat upp på Guide Michelin och han hade lovat att vi skulle gå någon annanstans om jag inte gillade menyn. Tyvärr hade de inte så mycket att välja på och det som fanns tilltalade mig inte alls och det var ganska dyrt. Det är en sak att äta sånt man inte gillar men då får det inte vara dyrt.
Vi gick sen från restaurang till restaurang och tittade på menyer men inget passade oss, de flesta verkade vara turistfällor med samma menyer tryckta och med bilder på.
Vi hade precis lovat varandra att om inte stället på hörnet framför oss verkade bra så skulle vi gå tillbaka till den vi sett innan. Vi granskade menyn när en kock kom ut på gatan för att röka och vi insåg att det var samma typ av meny även på det där stället.
Då såg jag en liten restaurang uppe i gränden, det var något med hur den såg ut utanpå, det såg ut att vara en familjerestaurang med riktigt fin mat. När vi gick upp dit ropade kocken efter oss och D tror att han i stort sett sa att vi gjort ett bättre val än att gå in hos honom.
Menyn var intressant och stället mysigt, men oj vad dyrt...
Till slut var vi överrens att det var värt det och vi gick in. Tjejen som serverade var ung och väldigt trevlig och pratade bra engelska, kanske var det till viss del tack vare henne som detta val blev så rätt!
Jag valde en haricot vertssallad med hemgjord ankleverpastej och det var helt gudomligt gott och jag kunde inte sluta le så resten av gästerna stirrade på mig. D var också jättenöjd med sin mat. Till varmrätt hade servitrisen insisterat på att jag skulle prova kokinden, för mig som inte gillar fett kött lät det jätteläskigt men någon gång ska man ju våga också och hon var så säker på att det var det bästa de hade att erbjuda denna kväll.
Jag fick in en mustig vinsås med långkokt kött och potatismos med en massa ost i vid sidan av.
Såsen var helt fantastisk, köttet var lite läskigt men smakade bra egentligen och jag var väldigt glad att jag vågat prova.
Efter en så god och trevlig middag bestämde vi tillsammans att det var tvunget att bli tre-rätters, bara för att liksom... För att få hela upplevelsen.
D tyckte att degpuffen med glass och hemgjord chokladsås var jättegod, jag var mer skeptisk eftersom chokladsåsen var så stark att den var bitter och saknade socker nästan helt. Men vilken häftig middag!
Vi var kvar ganska länge och ändå kändes det inte alls så. Kom ihåg namnet: La Bougnate, om ni någon gång åker till Paris, åk till Pigalle och ät där, det ska jag göra om jag kommer till Paris igen!
Nöjda med dagen och kvällen och för mätta och glada att orka ta tunnelbanan så tog vi en taxi tillbaka och det gick fort. Under tiden smsade jag med den "svenska" killen vi pratat med på eftermiddagen (han var egentligen dansk), tanken hade varit att vi alla skulle mötas upp för en drink, men både vi och de hade blivit så sena att det inte blev så.
När jag kom tillbaka till hotellet läste jag en stund och sov sen gott.