Jag gillar tuttar, det gör tydligen inte britterna

29/3 På söndagen fortsatte arbetet med förberedelserna inför veckan, det var fortfarande svårt för både mig och kassören D att hitta något att göra, men jag gjorde lite annat jobb istället, det kommer vara svårt att hinna det under veckan i alla fall. Det visade sig att allt är stängt i München på söndagar förutom Subway... Jag behövde lite mellanmål att ha på rummet eftersom vi i stort sett åt 2 gånger per dag och jag behöver många små mål mat. Det blev dessvärre kakor och chips att ha som nödproviant eftersom det var det enda Subway hade förutom mackor.
På kvällen tog vi tunnelbanan till en tysk restaurang och M som är tysk fick vara reseledare. Det finns tydligen en typ av gruppbiljett för upp till 6 personer på tunnelbanan och eftersom vi var runt 10 personer så var tanken att köpa två såna. Det slutade med att M var tvungen att fråga en tysk kvinna hur man skulle göra och det retade vi honom för resten av veckan och hävdade att han bara säger att han är tysk men inte är det egentligen.
Jag tänkte att jag skulle välja lite tyska specialiteter och till viss del lyckades jag väl. Det blev en gulaschsoppa till förrätt och det är väl egentligen inte tyskt tror jag, men huvudrätten Knödel med stek på gris och med sås, det är nog väldigt tyskt. Jag gillar knödel, jag gillar konsistensen och smaken, det var  just vad britterna inte tyckte om! N smakade inte ens på sin hon tyckte att den var för studsig i konsistensen.. Hon och J hade tänkt ta samma rätter men på något sätt fick servitören fått för sig att de skulle dela på både förrätt och varmrätt, så de var tvungna att säga till om en portion till på båda och sen sitta och vänta. N's knödel som kom in såg precis ut som en tutte med bröstvårta och allt och alla ville ta en bild på den. Det är inte den som är på bilden, den var ännu mer lik ett bröst. Till efterrätt vet jag inte riktigt vad jag åt, men det smakade som pannacotta ungefär.

Vaknade i Linköping och somnade i London

25/11 På måndag morgon vaknade jag helt frisk som genom något slags under! All frossa och sånt var spårlöst borta och efter en dusch kände jag mig riktigt fräsch.
Efter en gemensam frukost nere i hotellrestaurangen åkte vi iväg på vårt möte. Det gick bra och fort och vi kunde åka hemåt ganska tidigt.
Eftersom vi kom tillbaka till Stockholm mitt på dagen var det heller inga problem med trafiken så när jag kvickt lämnat av A i Kallhäll åkte jag raka vägen hem, bytte väska och lämnade bilen och 15 minuter senare satt jag i en taxi på väg till Arlanda.
När man flyger British Airways till London åker man från Terminal 2. Förr var det en pina att åka från den terminalen, men nu när de fixat till den är den faktiskt den jag föredrar. Den är liten och intim och det går fort i både incheckning och säkerhetskontroll. Dessutom finns det en helt ny och fräsch lounge där, med mycket gott om plats och många val då det gäller miljö och hur man vill sitta/ligga.
Det finns barer med barstolar, det finns vanliga bord, det finns soffgrupper, fåtöljer och till och med liggstolar och sittpuffar som är stora nog att ligga och sova på om man har mycket tid att slå ihjäl. Det finns också skymslen som är mer privata så man kan slappna av om man vill och självklart finns det gott om strömkällor och tillgång till trådlös wifi.
De har samma mat i alla loungerna på Arlanda, men på något sätt känns buffén på loungen i terminal 2 alltid lite fräschare än de andra.
Drygt två timmar senare satt jag på tunnelbanan in till London.
Lagom tills jag kommit ur tunnlarna på Heathrowsidan så ringde min telefon och det var någon som ringde från svenskt nummer men pratade engelska...
Jag var helt förvirrad och vägrade svara på annat än svenska eftersom jag var så övertygad om att det var en svensk som ringde och att jag bara inte hörde honom ordentligt.
Sent om sider insåg jag att det var min vän B från Malta som ringde och att han hade nytt svensk nummer för att ha just befann sig i Stockholm.
Det var han och hans vän D som ringde för att se om jag kunde möta upp dem och det hade ju varit jättekul, men jag hade ju just anlänt i London.
B skulle vara kvar ett tag och vi bestämde att höras när jag kom tillbaka till Stockholm igen.
När jag checkat in på mitt hotell vid Trafalgar Square var jag svettig och kände mig väldigt ofräsch och hoppade in i duschen för att tvätta bort resdammet som man ju brukar säga.
Knappt en timme senare ringde de från receptionen, min vän M var på plats för att möta mig för middag.
Jag var inte riktigt klar så han kom upp och väntade på mig och sen tog vi en promenad till China Town där vi som vanligt snackade en massa och skrattade en hel del.
När M indikerade att mannen som satt bredvid mig satt och stirrade på mig fick vi ännu ett skrattanfall men sen var tiden ute och M var tvungen att ta tåget hem igen.
Själv gick jag på en nattpromenad så som jag gillar att göra i London och på vägen tillbaka gick jag förbi Boots och handlade schampo, balsam och lite annat som jag planerat att göra där.
Jag kom i säng vid midnatt ungefär.

Nu är det bekräftat, jag är en häxa

10/9 Tisdagen var vår första dag på den stora mässan. Jag hade ju mina förhandsköpta biljetter så jag kunde gå i snabbkön, men D var tvungen att stå i en längre och långsammare kö än jag, så jag fick vänta. Medan jag väntade ville jag ta en cigg och frågade en vakt om jag kunde gå ut en stund genom en dörr i närheten. Hon ursäktade sig på engelsk vis och sa att tyvärr var den bra för VIP-gäster, var jag möjligtvis en sån?
Jag erkände att jag inte var det, men sen gav hon mig ett hastigt leende och sa, du, gå ut och ställ dig till höger om dörren och se viktig ut! Jag vet inte vad det är med mitt utseende, men tydligen ser jag lika hederlig ut som jag är, för alla tycks lita på mig överallt. Medan jag stod där ute och såg viktig ut och undvek ögonkontakt med folk så kom det flera VIP-gäster förbi, de såg ut att vara generaler och sånt och hade till och med egen säkerhetsdetalj. Tur att jag inte är en terrorist!
 Det är en relativt liten bransch så det är alltid en massa folk man känner på plats och jag sprang på många vänner. Jag hade ett viktigt möte och gick igenom så mycket jag kunde av mässan under dagen.
Dessutom sprang jag på, nästan ordagrant... min före detta kollega C, vi höll faktiskt på att krocka och blev så förvånade att vi stod och stirrade på varandra i några sekunder innan vi kopplade och kramade om varandra.
Jag och min kollega D gick skilda vägar efter mässan, jag gick ut på en pub med en leverantör/vän och hans vänner varav en också är vän till mig. J är allt annat än en engelsk gentleman och är stolt över det, men riktigt helt kan han inte dölja sin goda uppfostran, så när jag frös så fick jag trots allt låna hans kavaj och det var han som erbjöd den. Jag vet vem han är inuti, jag har känt honom i 15-20 år, men han vill gärna framstå som en "bad boy".
Hans kompis, en amerikan, var lite rädd för mig och var helt övertygad om att jag var en häxa. Först trodde vi att han skämtade, men sen insåg vi att han faktiskt var rädd på riktigt!
Jag ler ju mycket och ofta och det var tydligen det som skrämde honom mest...
Han sa: Your smile scare the hell out of me!
När han sen gick på toaletten bestämde jag, J och A att vi skulle skrämma honom ordentligt. J sa åt mig att mumla något på svenska, rita symboler på bordet med fingret och sen låtsas som ingenting.
När han kom tillbaka gjorde jag just som J sagt och amerikanen låtsades inte märka det utan tittade på sin telefon hela tiden. På A's inrådan hade jag bara sagt: Gå och lägg dig tråkmåns, men med lite mystisk röst (A är Svensk han också).
Ju längre kvällen led, ju räddare blev amerikanen och sen började vi alla bli lite trötta och jag hade nästan 1 timme med tunnelbana för att ta mig tillbaka till hotellet, så jag ursäktade mig och åkte tillbaka.

Fritagning av fjäril i Londons tunnelbana

31/8 På lördagen struntade jag i min gratisfrukost och tog med mig min kollega till mitt brunchcafé i Soho. Jag tog som vanligt en Eggs Benedict, jag tittar alltid på menyn men det slutar med en sån i alla fall. J har inte varit i London lika mycket som jag, framförallt var det rätt länge sedan, så vi försökte komma fram till vad som var den bästa aktiviteten för dagen, vår flight skulle gå hem på eftermiddagen. Vi landade på att ta en Sightseeing Buss runt stan. Det tar drygt 2 timmar att åka hela rundan och vi var noga med att se till att ha en riktig guide på bussen, det är så trist med bandinspelning. Vi hade lite svårt att höra vad han sa dock eftersom vi hade ett par amerikaner framför oss som pratade väldigt högt om både det ena och andra. Till slut kände vi oss tvungna att be dem vara lite tystare och då bad de om ursäkt och var tystare ett par minuter men sen glömde de sig... Vi såg stora delar av vackra London och vädret var vackert och varmt. Vi såg också en ny typ av seightseeing fordon, en cykelbar! Man cyklar sig runt London och dricker öl under tiden, snacka om att få mycket gjort på samma gång.
När vi kom tillbaka till Leicester Square där vi utgått ifrån steg vi av och tog en promenad till China Town för en tidig middag innan vi skulle åka till flygplatsen.
Vid 17.20 tog vi tunnelbanan till Heathrow och mitt i tunnlarna under London såg vi en fjäril i tunnelbanevagnen!
Bilden är väldigt suddig, men om ni tittar noga så ser ni den kanske. Till ett barns förundran ställde jag mig upp, gick fram till fönstret och fångade fjärilen i handen. Några stationer senare var vi ute ur tunnlarna och ovan jord, så då steg jag upp igen och släppte ut den på stationen. Barnet var överförtjust och lite förvånad och jag log mot henne och nickade lite.
Vi kom i precis lagom tid till flygplatsen även om J varit orolig för att vi skulle bli sena, han vill alltid vara ute i mycket god tid, medan jag är i tid, varken för tidig eller för sen. Vi får alltid försöka komma överens om hur vi ska göra när vi reser eller ska på ett möte.
Vi landade på Arlanda vid 21 och tog en taxi till jobbet där vi lämnat bilarna, jag var hemma vid 21.30 efter att ha hämtat Turre på vägen.

I Skottland är det roligare att tycka om whisky

29/8 På torsdagen var det tänk att vi skulle ha möte/kurs hela dagen men vi blev klara i god tid för att försöka missa trafiken på väg in till Glasgow. P har också en bra bit att åka för att komma hem så han var också tacksam över att komma iväg.
Jag och J delade upp körningen, han körde först och sen stannade vi på en whiskybutik och jag sa att han fick testa några och så kunde jag köra en, så då gjorde han det. Båda killarna gillar verkligen whisky, själv kan jag inte dricka det alls.
Vi stannade också och åt på vägen, det var ett enkelt ställe men det hade havsutsikt och maten var ok.
D somnade i baksätet och jag och J var rätt avundsjuka för vi hade gärna sovit en stund vi också.
Jag mådde skumt, jag kan inte riktigt förklara på vilket sätt, men illamående, yrsel och allmänt dålig på något sätt.
Vi kom fram i mycket god tid till flygplatsen i Glasgow och satte oss på Starbucks där och jag jobbade en stund.
På kvällen anlände vi i London, D skulle sova på hotellet på flygplatsen eftersom han ska resa hem till Gotland tidigt på morgonen. Jag och J åkte med tunnelbanan in till London för att spendera fredagen och lördagen där.
När vi checkade in på hotellet visade det sig att jag hade fått ett uppgraderat rum med frukost inkluderat medan J inte fått det och det var jag som bokade båda...
Senare kom jag på att det var som ett plåster på såren för att de störde mig hela tiden sist jag bodde på hotell i London. De heter visserligen samma sak, men det var inte samma hotell, så det tog ett tag innan jag fattade det.

Londonsol och goda vänner

11/8 På söndagen vaknade jag ännu en dag med migrän, när det väl har börjat behöver jag min naprapat för att komma igen.
Jag packade min väska och lämnade in den i receptionen och sa att jag var jättenöjd med allt utom att de knackar på dörren hela tiden, det visade sig att de har en liten lampa man kan tända för att bli lämnad ifred, men den hade jag inte ens sett och jag är rätt uppmärksam som person...
Jag hade blivit inbjuden till min vän M's sons dop i Reading på söndagen, men eftersom jag inte fick tag i henne igen för att fråga om plats och tid så var jag tvungen att slå det ur hågen och bestämde istället att träffa min vän P och hans sambo V. Vi mötte upp vid Piccadilly Cirkus vid 13 och tog en promenad till mitt brunchställe i Soho, Balans Café. "Min" kypare sa hej till mig och P är så facinerad av att jag har ett stamställe i London och säger alltid att jag är den enda svensken som kan visa honom London på ett sätt som han aldrig har sett det! Jag visar honom alltid något nytt när vi möter upp där. Jag tog som vanligt Eggs Benedict, jag tänker alltid att jag ska ta något annat men det är slutligen det jag vill ha trots allt.
Jag beställde också en bärtallrik med yoghurt till bordet, som vi delade på.
Vi hade väldigt trevligt och de var helt med på att gå S guidade promenad som denna dag skulle vara i Old Westminister. P älskar verkligen både långa promenader och att lära sig nya saker så jag var övertygad om att han skulle gilla det och det gjorde han också, han var helt bubblig av glädje efter vår 2-timmars promenad och S fick ju också bevis på att jag menat vad jag sa om att jag gillat hans guidning dagen innan. Det var också en helt perfekt dag att vara ute och promenera på, solen sken och det var varmt och skönt!
Efter promenaden gick vi tillbaka till hotellet, det är en bra bit dit också men de gillar att gå och jag kände ett behov att röra på mig eftersom jag skulle resa sen och sitta stilla ett par timmar.
Vi hämtade min väska och sen tog vi tunnelbanan till parkeringen där de lämnat bilen och sen skjutsade de mig till flygplatsen eftersom det är åt det hållet de bor.
P var nervös för att jag inte skulle hinna i tid till min flight på grund av trafiken, men det var ungefär så mycket trafik som man kan förvänta sig på en söndag så det var inga som helst problem utan jag hade gott om tid. P tyckte att jag hade varit lite snål i min tidberäkning, men jag är ju van vid att resa och hade lagt till marginaler lite här och där.
Jag hade dessutom checkat in online kvällen innan så det var ju bara att lämna in väskan och gå igenom säkerhetskontrollen kvar.
Jag hade boardingkortet på mobiltelefonen och det är praktiskt tycker jag.
Min vana trogen åt jag sushi på itsu innan jag gick till gaten och medan de påbörjade boardingen stod jag i butiken bredvid gaten och handlade nagellack, som sagt, jag är inte så lättstressad.
På planet hamnade jag bredvid en 15-årig tjej och hennes farmor och tjejen påminde mig och "mina" ungar och vi hade väldigt trevlig för hon var både social och intelligent så vi pratade en hel del.
Trots att vi kommit iväg 25 minuter sent från London så var vi nästan i tid till Arlanda och när jag hämtat väskan och gått ut så var pappa på plts för att hämta mig. Turre var glad att komma hem med mig och somnade som en stock i soffan så fort vi kommit hem.

Har ni klättrat 15 våningar någon gång?

9/12 På söndagen vaknade vi återigen relativt sent och när vi gjort oss i ordning gick vi raka vägen till Soho och Balans igen för båda kände för deras fräscha brunch.
På vägen såg vi ett hästekipage, fina, glada hästar, men lite väl tunna tycker jag.
Eftersom K hade köpt frukttallriken dagen innan köpte nu jag en "Berry bowl". Jag trodde att det skulle vara samma sak som dagen innan ungefär, fast med bara bär och ingen annan frukt.

Tyvärr var det snarare fruktyoghurt med lite bär och det funkar ju inte lika bra som en liten klick yoghurt när man är laktosintollerant... Alltså fick K äta upp det mesta, jag smakade bara.
Eftersom jag inte hade fått i mig frukosten dagen innan ordentligt så valde jag nu bara toast med porcherat ägg på och det räckte med en skiva och äggen, sen var jag proppmätt...
Efter frukost gick vi till en av underklädesbutikerna vi varit i dagen innan för att titta och också byta en sak som K köpt.
Jag köpte några snygga stay ups och höfthållare, sånt är svårt att hitta i min storlek i Stockholm tycker jag, det är nog billigare i London också. Jag köpte också ett par lack-stay-ups, ni får se en bild om ett par dagar. Jag har ingen aning om vad jag ska ha dem till, jag kan inte tänka mig att jag någonsin skulle visa mig ute i det. Men de var såååå coola och kostade bara runt någon hundralapp, så jag var bara tvungen.

Vi traskade runt en stund och satte oss på Starbucks en stund och sen gick vi tillbaka till hotellet och lämnade våra grejer och sen gick vi på promenad. Vi gick förbi Downing Street till Houses of Parliament, gick över Themsen där och gick sen utefter floden hela vägen till Tower Bridge där vi gick över och tog tunnelbanan tillbaka. På vägen hann vi passera en julmarknad där vi köpte "Mulled Wine" bara för att testa och inte ens K som gillar vin tyckte att det var gott. Hon tvingade dock i sig sitt, jag tvingade i mig hälften, erbjöd henne det och kastade det sen och dyrt var det också, runt 50:- för en liten pappmugg...
Vi gick förbi en biopremiär också och funderade på att stanna och titta eftersom det var Hitchcock och därmed skådisar som Anthony Hopkins, Helen Mirren och Scarlet Johansen. Men det visade sig att de skulle komma först om runt 45 minuter så då orkade vi inte vänta.

Det var behagligt väder och så länge vi gick så var vi precis lagom varma, det var ett vackert ljus som höll i sig ganska bra precis tills vi promenerat klart. När det blev lite kyligare köpte vi en kaffe på Starbucks och traskade vidare.
När vi gick ned i tunnelbanan började det småregna lite, men 6 stationer senare när vi klev av så hade det regnat klart redan.
När vi kom tillbaka var fötterna lite möra, vi hade gått i runt 2 timmar.

Jag tog en dusch och sminkade om mig och sen var det dags att åka på evenemanget vi åkt till London för, Postsecret.
Vi tog tunnelbanan till Russel Square och sen tog vi ett dumt beslut när vi såg att det bara var hiss eller trappor upp från tunnelbanan. Det stod mycket folk i kö så vi tänkte: -Vi tar trapporna, hur illa kan det vara? Väldigt illa visade det sig... Inte förrän vi kommit en bra bit upp hörde vi vad de egentligen sa i högtalarna hela tiden. Det är 175 trappsteg till markplan, detta motsvarar ungefär ett 15 våningshus. Hoppsan, det var lite sent att vända så vi kämpade på och kom upp flåsande och svettiga, men vi tog oss upp i alla fall.
Sen gick vi lite fel när vi skulle leta upp universitetet men slutligen efter en lång omväg kom vi rätt i alla fall.

Vi fick rätt bra platser trots att många kommit före oss, de flesta vill visst sitta precis rakt framför scenen snarare än nära, vi satte oss på första raden vilket gjorde att främst K hade gott om rum för sina långa ben, att vi satt lite vid sidan om Frank gjorde inte så mycket för han var bra på att vända sig så att alla skulle se och höra bra.
Kanske var det för att vi blivit så varma och svettiga på vägen till Universitetet men efter en stund var vi helt nedkylda i hallen och båda två satt med alla ytterkläder på och frös i alla fall.

Frank berättade historien om Postsecret och sen delade han med sig av sina erfarenheter genom åren och varför han tror att det finns ett behov av att dela med sig av sina hemligheter och sen läste han upp ett par stycken. Vissa är ju roliga, andra sorgliga och en del är helt enkelt rent av skrämmande. Efteråt fick de som ville dela med sig av sina hemligheter och det var också hjärtskärande i vissa fall. Som tjejen som var utfryst på jobbet och vars "vänner" aldrig ringer tillbaka till henne och inte hört av sig på månader...
Andra är ju mer kul, som tjejen som väger sig före och efter hon går och bajsar...
 Naturligtvis var många av dem väldigt nervösa för att ställa sig upp och tala inför så många människor så de pratade fort, otydligt, mumlande och väldigt långt ifrån mikrofonen så jag som inte har engelska som modersmål hade ofta väldigt svårt att höra vad de sa.

Jag hade köpt två av böckerna på plats och ställde mig i kön för signering av Frank eftersom jag ju samlar på signerade böcker.
Jag hade tur och hamnade rätt långt fram i kön och han var vänlig, stämplade och signerade min bok och bytte ett par vänliga ord med mig varav jag fick chansen att säga att vi åkt hela vägen från Sverige för att se honom.

Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till Leicester Square, den här gången tog vi hissen ned för övrigt, sen gick vi till China Town för att få i oss lite mat.
Jag tog ännu en Won Ton Noodle Soup, K tog en annan soppa och sen delade vi på stekta grönsaker med extra vitlök. Det var ruskigt gott och jag fattar inte varför det är så svårt att få till det hemma?

Sen gick vi tillbaka till hotellet, klockan var väl 22-23 när vi kom dit och trots att jag var så trött så ögonen gick i kors så "läste" jag hela den ena boken innan vi släckte vid 1.30. De kort som var roligast eller mest tragiska läste jag högt för K medan hon målade naglarna.

Jag hade inga problem att somna, men jag som alltid är för kall, vaknade faktiskt av att det var för varmt i rummet och då hade vi ändå haft fönstret öppet i två dygn...

Mot London

7/12 På fredag hämtade pappa Turre från jobbet och tog med sig honom upp till Jämtland.
Jag checkade in mig och K till vår flight från jobbet, men innan jag kunde göra det var jag tvungen att fixa passuppgifter från henne. Det är struligt att resa tillsammans med en amerikan... Jag antar att det är Europas svar på USAs gränskontroller, hämnden är ljuv?
Det visade sig att jag fått tillbaka pengar på skatten och det är ju alltid välkommet, särskilt när man ska resa.
Jag har också fått tillbaka pengar från bilförsäkringen eftersom jag ju sålt bilen. Jag vet ju att det är pengar jag precis betalat in, men det känns nästan som att jag fått dem...
När jag kom hem från jobbet packade jag, duschade och målade naglarna och så slängde jag in lite matrester i frysen och diskade upp det sista i köket.Vid 18 ungefär möttes jag och K upp på Arlanda, lämnade in väskorna, gick igenom säkerhetskontrollen och gick till loungen. Där åt vi lite potatissallad och kyckling som faktiskt smakade förvånandsvärt bra och så drack vi lite vin.
Jag är ju så lättpåverkad att jag var rejält fnissig när vi gick därifrån mot gaten och K tyckte att det var jättekul.
När vi väl kommit ombord på planet fick vi vänta ett bra tag på grund av ett tryckfall (punktering) i ett däck...
Det byttes väldigt snabbt trots allt och när vi kom till London var vi inte så särskilt försenade trots allt.
Vi tog tunnelbanan till London, det tar en timme och under tiden höll vi på att frysa ihjäl på tåget eftersom de öppnar alla dörrar vid stoppen så blir det snabbt utkylt.
När vi kom in till London gick vi raka vägen från Leicester Squares tunnelbanestation till China town där jag tog en won ton nudelsoppa och K tog en dricka, sen gick vi till Boots och köpte schampo och balsam och sen gick vi ned till vårt hotell vid Trafalgar Square för att checka in, hela tiden släpandes på våra väskor. Vi bad om ett rum med "twin beds" som är precis vad det låter som, ett rum med två separata sängar. Det kunde de ordna men det skulle ta 15 minuter att sära på sängarna och bädda om. Vi väntade gärna på det så vi satte oss i baren en stund och sen kom de och hämtade oss när det var klart.
Hotellet är fint och lite lyxigt, men rummen är typiska London-rum, det vill säga sådär...
Den här gången var jag i alla fall lättad över att det var varmt på rummet, förra vintern hade jag näst intill fryst ihjäl.
K's väska som jag fixat åt henne en gång tidigare när hon precis kom till Sverige hade återigen hakat upp sig i blixtlåset och slutligen tömde hon den ur kortsidan och bestämde sig för att kasta den och köpa en ny innan vi åkte hem.
Av någon anledning har jag inte svårt att sova när jag är bortrest så jag somnade så fort jag lade mig ned.