Londonsol och goda vänner

11/8 På söndagen vaknade jag ännu en dag med migrän, när det väl har börjat behöver jag min naprapat för att komma igen.
Jag packade min väska och lämnade in den i receptionen och sa att jag var jättenöjd med allt utom att de knackar på dörren hela tiden, det visade sig att de har en liten lampa man kan tända för att bli lämnad ifred, men den hade jag inte ens sett och jag är rätt uppmärksam som person...
Jag hade blivit inbjuden till min vän M's sons dop i Reading på söndagen, men eftersom jag inte fick tag i henne igen för att fråga om plats och tid så var jag tvungen att slå det ur hågen och bestämde istället att träffa min vän P och hans sambo V. Vi mötte upp vid Piccadilly Cirkus vid 13 och tog en promenad till mitt brunchställe i Soho, Balans Café. "Min" kypare sa hej till mig och P är så facinerad av att jag har ett stamställe i London och säger alltid att jag är den enda svensken som kan visa honom London på ett sätt som han aldrig har sett det! Jag visar honom alltid något nytt när vi möter upp där. Jag tog som vanligt Eggs Benedict, jag tänker alltid att jag ska ta något annat men det är slutligen det jag vill ha trots allt.
Jag beställde också en bärtallrik med yoghurt till bordet, som vi delade på.
Vi hade väldigt trevligt och de var helt med på att gå S guidade promenad som denna dag skulle vara i Old Westminister. P älskar verkligen både långa promenader och att lära sig nya saker så jag var övertygad om att han skulle gilla det och det gjorde han också, han var helt bubblig av glädje efter vår 2-timmars promenad och S fick ju också bevis på att jag menat vad jag sa om att jag gillat hans guidning dagen innan. Det var också en helt perfekt dag att vara ute och promenera på, solen sken och det var varmt och skönt!
Efter promenaden gick vi tillbaka till hotellet, det är en bra bit dit också men de gillar att gå och jag kände ett behov att röra på mig eftersom jag skulle resa sen och sitta stilla ett par timmar.
Vi hämtade min väska och sen tog vi tunnelbanan till parkeringen där de lämnat bilen och sen skjutsade de mig till flygplatsen eftersom det är åt det hållet de bor.
P var nervös för att jag inte skulle hinna i tid till min flight på grund av trafiken, men det var ungefär så mycket trafik som man kan förvänta sig på en söndag så det var inga som helst problem utan jag hade gott om tid. P tyckte att jag hade varit lite snål i min tidberäkning, men jag är ju van vid att resa och hade lagt till marginaler lite här och där.
Jag hade dessutom checkat in online kvällen innan så det var ju bara att lämna in väskan och gå igenom säkerhetskontrollen kvar.
Jag hade boardingkortet på mobiltelefonen och det är praktiskt tycker jag.
Min vana trogen åt jag sushi på itsu innan jag gick till gaten och medan de påbörjade boardingen stod jag i butiken bredvid gaten och handlade nagellack, som sagt, jag är inte så lättstressad.
På planet hamnade jag bredvid en 15-årig tjej och hennes farmor och tjejen påminde mig och "mina" ungar och vi hade väldigt trevlig för hon var både social och intelligent så vi pratade en hel del.
Trots att vi kommit iväg 25 minuter sent från London så var vi nästan i tid till Arlanda och när jag hämtat väskan och gått ut så var pappa på plts för att hämta mig. Turre var glad att komma hem med mig och somnade som en stock i soffan så fort vi kommit hem.

Tillsammans är man mindre ensam

10/8 På lördag förmiddag möttte jag upp J klockan 10 vid tunnelbanan vid Holland park. Tanken var att vi skulle äta frukost och sen gå en guidad tur med en kompis till honom. Han var dock sen så det blev en snabb macka på Starbucks och några smuttar på en sojalatte, sen fick jag ta med mig resten av latten och J åt upp det sista av min macka. Hans kompis S jobbar för "London Walks" som gör en massa olika guidade promenade i olika delar av London, de gör också en kvällspromenad till Jack The Ripper's mordplatser.
Den här skulle vara runt och i Notting Hill.
S visade sig vara en mycket bra guide och han får allt att bli väldigt intressant. Vi fick en dos av både historia och även lite filmplatser och information om filmen Notting Hill. När vi kom till Portobello Market blev det löjligt trångt och det var svårt att hålla ihop gruppen bland alla andra turister. Jag förstår verkligen inte vitsen med den marknaden, det säljs verkligen bara skräp där. Jag skulle inte vilja ha de grejerna ens om jag fick dem gratis. Däremot blir jag alltid avundsjuk på de som har tillgång till såna matmarknader som man hittar utomlands, grönsakerna, frukterna och även en del av den andra maten är så fina jämfört med vad vi kan köpa hemma i Sverige.
När vi gått en tur på runt 2 timmar gick jag, J och S och två andra vänner till honom till en pub i närheten. Vi satt där i runt 2 timmar och hade några rätt intressanta diskussioner eftersom tjejen i paret som var med är en polsk journalist, hon hade rätt intressanta historier att berätta och hade en hel massa intressanta åsikter också.
När vi skulle därifrån litade jag på att killarna som ju är infödda Londonbor skulle hitta till närmaste tunnelbana. Jag har aldrig varit i den delen av London så jag hade ingen koll alls. Slutligen efter en väldigt lång promenad på måfå så kom vi till Paddington Station och även inne där var det en bra bit innan man tog sig in i tunnelbanan. Killarna fortsatte till nästa pub och jag tog tunnelbanan tillbaka mot hotellet. Men på vägen dit gick jag förbi andra butiken jag varit på dagen innan för att slutligen köpa den där kjolen jag ville ha, det tog ett tag att hitta den men slutligen kom jag därifrån med den i handen i alla fall.
När jag kom tillbaka till hotellet lade jag mig på sängen en stund och hade precis somnat till när det återigen knackade på dörren! Vad fa håller de på med på det där hotellet egentligen?
Jag pratade med Ju i telefon och chattade med A, för jag var rätt deppig eftersom det var några kompisar som sagt att de skulle möta upp i London kvällen innan men som inte ens svarat på sms...
J hörde i alla fall av sig igen senare och vi bestämde att ses för en drink senare på kvällen. Jag släpade mig alltså in i duschen trots att jag jst då var mer eller mindre paralyserad av kraftlöshet. Sen tog jag tunnelbanan till Cutty Sark som ligger vid Greenwich, det tar ett bra tag att ta sig dit från Leicester Square, ungefär en timme, men vad gör man inte för att träffa en gammal vän?
Den långa resan höll på att bli ännu längre eftersom jag måste ha nickat till, när tåget stått stilla ett par sekunder fick jag för mig att jag missat stationsnamnet och att jag var framme, så efter några hundradels sekunders tvekan kastade jag mig av strax innan det lämnade stationen, halvt övertygad om att jag gått av en för tidigt, men det var faktiskt rätt station, jag hade missat en när jag nickat till.
Eftersom jag var både sen och lite chockad så skyndade jag mig ut och mötte J utanför stationen och när vi gått ett par kvarter för att se den vackra solnedgången så insåg jag att jag inte stämplat ut mitt Oyster Card när jag gått av tåget, jag hade inte sett var man skulle göra det. Vi fick gå tillbaka och jag skyndade mig ned och stämplade ut och sen gick vi snabbt tillbaka till skeppet Cutty Sark (so är ett gammalt teskepp) och där såg vi det sista av den fina solnedgången och sen gick vi en bit utefter strandpromenaden och satte oss på Charles Dickens favoritpub och tog en öl och pratade om hur dassigt livet är ibland och av någon underlig anledning känns det lite bättre att man inte är ensam, även om man inte vill att andra ska ha det jobbigt.
Sen tog vi tåget tillbaka mot de centrala delarna av London och sa hejdå på tåget eftersom J skulle åka några stationer till. Sen gick jag och lade mig direkt när jag kom tillbaka. Trots att vi deppat ihop lite under kvällen så hade jag i alla fall haft sällskap till det istället för att göra det ensam!