Ny vakthund vid dörren

7/5 På torsdagen påbörjade jag planeringen inför Thailand och försökte att hålla mig distraherad från smärtan så mycket som möjligt och det är alltid lättare att stå ut när man ser en ände på det och jag var ju relativt säker på att det skulle kännas mycket bättre så snart jag var i Thailand och värmen igen.
Judas låg och sov på mattan vid dörren, Turre var på semester och jag vet inte om han tog över familjens vaktroll eller om det bara var varmt och skönt där eller om han visste att jag skulle åka iväg igen. Den svarta mattan blir i alla fall väldigt snygg med de vita håren överallt!

Tidspress är jobbigt men rätt bra också

29/4 På onsdagen var jag hos naprapaten och knixade tillbaka min nackota som hoppar iväg då och då. Han räddade ju min livskvalité när jag träffade honom och han hittade skälet till att jag levt med migrän sedan jag var 12 år gammal. Jag har kommit fram till att det nog var när jag ramlade av en ridskolehäst som det hände och ingen såg sambandet just då. Mina föräldrar konstaterade bara att det är ärftligt och att jag fick leva med det i stort sett.Men som sagt, min naprapat har i stort sett tagit bort min migrän helt! Jag påbörjade att packa upp köket efter ombyggnaden och för att kunna jobba hade J rullat ihop vardagsrumsmattan och Turre låg där inklämd mellan själva rullen och dammsugarslangen bara för att ligga på den lilla delen av mattan som fanns tillgänglig. Han hade ju kunnat ligga i soffan eller fåtöljen istället om han hade velat...
Jag var under tidspress eftersom det är jag som har ansvar för Valborgsfirandet i vår familj, de andra sa att vi kunde flytta det om det blev för svårt att hinna med tanke på att jag rest så mycket, men jag ville ha det hos mig, dessutom är det ju bra att ha en tidspress när det gäller sånt, annars är det lätt att det tar för lång tid.

Man önskar att man kunde ha behållit det

27/3 På fredagen behövde jag göra en del jobb som kräver att jag inte blir störd hela tiden, det är inte nödvändigtvis så att det är mina kollegor som stör mig, det är ofta jag själv som helt enkelt har för många bollar i luften samtidigt och har svårt att göra klart en sak istället för att köra allt parallellt. Det hjälper oerhört om jag sitter på ett annat ställe än på kontoret i de lägena och med tanke på röran i mitt hus och det faktum att J skulle fortsätta med köket, så satte jag mig nere på kondis. Det var en man där som satt och först tittade på något travlopp på sin telefon, med ljudet på, rätt högt dessutom. Sen ringde han två samtal bra för att snacka lite skit och hade högtalartelefonen på så att alla att och skruvade på sig på fiket. Till slut orkade jag inte längre, det störde mig alldeles för mycket, både på grund av att det störde min arbetsro och det faktum att jag blev irriterad på beteendet. Jag gick fram till honom, bad om ursäkt men frågade om han kunde stänga av högtalartelefonen. Först blev han helt paff och undrade om det störde så pass och jag sa ja. Sen avslutade han sitt samtal men under tiden hade han tydligen arbetat upp en ilska och innan han gick reste han sig upp och skällde på mig och undrade om det här var mitt kontor och att jag borde sitta hemma och jobba om det störde så jävligt. Men saken är ju den att vanliga människor som talar i vanlig samtalston snarare hjälper mig att koncentrera mig, men det där var det ingen som gillade. Jag borde kanske ha frågat om det var hans vardagsrum eftersom han sitter och tittar på TV och ringer samtal på hög volym... men det tänkte jag förstås inte på då.
Om man inte vill ha luren mot örat får man väl skaffa sig headset. När jag nämnde detta för en av tjejerna som jobbar på kondis så hade hon bara en invändning, att jag skulle ha bett henne att säga till och att jag inte ska behöva göra det. Den mannen har tydligen varit rätt förolämpande och sexistisk mot tjejerna som jobbar där också, så de lär ju välja min sida alla dagar i veckan då det gäller honom, jag är ju dessutom stammis och trevlig.


När jag kom hem på eftermiddagen så sprang Turre och Judas före in i huset så som de brukar göra och glömde visst att köket var borta. De sprang rätt in i köket och rätt ut igen när tassarna sjönk ner i fogmassan, det märkte inte jag förrän senare när jag hittade tassavtrycken... Men visst var det gulligt? Jag tog en bild men sen försökte jag fixa till det, det gick inte särskilt bra, det blev värre eftersom det var för torrt och bara fastnade på skrapan och det gjorde större hål istället.

Jag hittade något konstigt, slemmig i akvariet också, bara på ena sidan av det. Efter en koll med akvarieexperten G så har jag fått lära mig att det troligtvis är gammal mat. Det är bara det att det inte alls ser ut så, den maten som ligger ovanpå är det som fallit till botten och de vill ju inte äta det när det ligger på slemmet. Jag städade bort det i alla fall och G sa att jag skulle ge ännu mindre mat än jag gjort dittills. Har jag förresten berättat att de gula, rosa och röda stenarna i akvariet kommer från Australien? De tog jag hem och när jag skaffade akvariet så tänkte jag att det kunde bli fint med färgade stenar.

Drama är alltid spännade om man själv inte är inblandad

25/3 På onsdagen lämnade jag in bilen på städning både utanpå och inuti, den är ju rätt skitig efter vintern, särskilt som Turre får sitta i framsätet när det är kallt. Hela bilen var lerig och fläckig inuti efter vintertassar. Eftersom jag ska köra gäster i den i nästa vecka så måste den ju städas. Min kollega P kom och hämtade mig på bilfirman och senare på eftermiddagen körde brorsan mig tillbaka för att hämta den. Turre gillade barnstolen i hans bil så där låg han när vi åkte.

Mitt på dagen någon gång så kom det en kille i 20-års åldern springande precis utanför stängslet utanför mitt kontorsfönster. Han tittade över axeln medan han sprang så det fångade min uppmärksamhet. Strax senare kommer en betydligt äldre och tyngre polisman springande efter, han såg ut att andas med svårighet och jag tänkte at han nog inte skulle orka mycket längre. En polisbil körde parallellt med dem på vägen en stund och sen åkte han före. Jag tyckte att det var spännande med polisjakt precis utanför fönstret, särskilt som det är i utkanten av Väsby och alltså väldigt lugnt och städat, det händer inte mycket just där, se bara bilden hur det ser ut utanför mitt fönster. Jag sprang ut i fabriken och ropade till de anda om att det hände saker och någon ropade efter mig att hålla mig på avstånd ifall någon hade ett vapen. Det fick mig att springa över till vår andra lokal för att titta ut genom fönstret där istället för att vara utanför. Men då såg jag brorsan och en kollega stå och titta en bit bort och insåg att de också märkt att det hände något. Jag sprang ut till dem och fick se slutet på jakten. Poliserna hade fått tag i killen och han hade händerna bakom ryggen med handfängsel på och hängde mellan poliserna med huvudet nedåt. Sen var det slut på dramatiken och vi vet fortfarande inte vad killen hade gjort, men det kanske hade samband med dödsskjutningen i Smedby ett par dagar tidigare. En stund senare dök hundpatrullen upp, en polisman och en schäfer. Killen kastade en pinne till schäfern som pliktskyldigt sprang fram till den och markerade den och sen var helt ointresserad, han var mycket mer uppspelt över det faktum att han skulle få jobba och han tittade upp på sin förare med väldigt uppmärksamhet och glädje. Kul att se att hunden tycker att det är så kul att jobba att det klår lek! Jag antar att de skulle söka efter något som killen eventuellt kastat ifrån sig under flykten.

När jag kom hem var köket helt borta och J hade förberett värmeslingorna i golvet. Judas kan ju inte få mat på golvet eftersom han har fri tillgång till torrfoder och om det står på golvet äter Turre upp det. Han skulle låta bli blötmaten om jag sa till honom, men det är så mycket enklare om Judas får mat högre upp. Han har ju alltid ätit på bänken bredvid spisen. Nu fick jag improvisera och dukade upp åt honom på en av flyttkartongerna och lyfte upp honom dit. Han tittade frågande på mig som om han sa: Seriöst? Här? Men sen accepterade han det och sen visste han ju var allt stod. Vattenskålen som både Turre och Judas använder stod nedanför matbordet, där fick också Turre sin mat. Det är ju tur att jag ska resa en stor del av tiden när J jobbar med köket och det faktum att jag äter sashimi till middag i stort sett varje dag, hjälper ju när man inte har möjlighet att tillaga något. Grejerna till att göra iskaffe hade jag förstås sett till att ha framme!

• 
  

Jag behöver det stödet

23/3 På måndagsmorgonen kom min snickare och före detta granne J förbi för att ta en titt på köket igen nu när det närmade sig byggstart. Jag ser förstås fram emot att ha ett fint kök, men jag vet ju att jag blir så stressad och mår så dåligt under tiden det görs för att jag inte tycker om röra och skit. Men som sagt, det blir ju värt det i slutänden även om det känns fruktansvärt jobbigt under tiden. På eftermiddagen hade jag tid hos en läkare som är specialist på sköldkörtelsjukdomar och jag hade i sista stund sett till att lämna nytt blodprov och hon hade som tur var fått svaret den morgonen, precis innan det var försent inför besöket. Anledningen till att jag har svårt att lämna prover är att man ju ska vara fastande sedan minst midnatt och ibland får jag blodsockerfall på natten och vaknar och måste äta något, så jag får skjuta upp det hela tiden.

Den här läkaren hade sin praktik i en vanlig lägenhet och kontoret var rörigt och det luktade verkligen gammal lägenhet eller gammal människa därinne, det luktade inte illa, bara som gamla möbler och gammalt damm. Men hon verkade veta vad hon pratade om och var trevlig. Enligt henne ser det ut som om jag har bra värden på sköldkörtelhormon vilket till viss del är uppseendeväckande med tanke på att jag går på 150 microgram vilket är rätt mycket jämfört med vad många andra går på. Jag mår ju så mycket bättre sedan jag fick levaxin, men det innebär inte att jag därför har samma ämnesomsättning som de som inte har problem med sköldkörteln. Den förlamande tröttheten är borta och jag är fortfarande frusen, men det känns sällan som frossa och det hade jag varje dag förr. Den ökade ämnesomsättningen har alltså lett till detta, men då det gäller vikten har det bara stabiliserat den och jag går inte upp av allt jag äter längre. Det har inte gjort det lättare att gå ned i vikt dock, vilket var anledningen till att jag valde att göra en GBP för 5½ år sedan.

Efter läkarbesöket på Kungsholmen plockade jag upp systerdottern på jobbet och så åkte vi till Kakeldax för att välja sten till golv och vägg i köket. Jag har svårt att visualisera saker och har därför extra svårt att ta beslut när det gäller sånt och jag är ju alltid helt ensam i alla beslut och det är en av de saker som är jobbigast med att vara singel, att inte ha någon att bolla med. Eftersom jag har en väldigt respekt för systerdottern och vi fungerar bra ihop och även det faktum att hon aldrig i sitt nästan 21-åriga liv någonsin gjort mig besviken, så är hon alltid mitt första val när jag behöver sånt stöd och som sagt, hon ställer alltid upp. Vi bollade fram och tillbaka med kakel och velade mellan mörkt grått till golvet, eller nästan svart. Då satte L upp foten på båda och den svarta hade ett tydligt grått märke från sulan, medan det på det grå inte ens syntes, så valde vi slutligen den mörkgrå. Vi beställde det som behövdes och det var en dyr sten, men eftersom mitt kök är så litet så blev det ändå överkomligt. Vi hade bett om en provbit på stenen för att kunna välja färg till fönsterväggen, men den glömde vi att be om igen innan vi gick, så det glömdes bort. L sprang tillbaka in och hämtade en bit, Turre satt och lyssnade och tittade uppmärksamt efter henne och han såg så stilig ut när han gjorde det att jag bara var tvungen att ta en bild. Han ser ju nästan målad ut!

Sen åkte vi ned till Flügger för att välja färg till fönsterväggen. Valet föll på en relativt ljust grå färg, men vi valde också ut två andra nyanser och jag tänker låta J välja vilket som fungerar bäst när han sett fronterna på köksskåpen, jag föredrar den mörkare av dem, men det innebär ju inte att det blir snyggast.

Tre droppar, men absolut inte mer

19/3 På torsdag morgon var jag tillbaka på smärtkliniken, såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför, det var mest en uppföljning som vi kunde ha gjort per mail eller telefon. Men det känns samtidigt bra att ha en läkare som engagerar sig i mig och min smärta, jag har varit väldigt ensam i detta under väldigt lång tid. Det visade sig ju att jag hade både järn- och D-vitaminbrist och det har han skrivit ut till mig i form av tabletter och droppar. Jag läser alltid packsedeln på mediciner och D-vitaminen är rätt läskig! Jag ska ta 3 droppar per dag av den och när man läser biverkningarna vid överdos så blir man riktigt rädd faktiskt! Men det är ju inte bra att ha brist heller och jag har inte tänkt ta mer än vad som är föreskrivet så det blir nog bra. Eftersom det fortfarande är rätt kallt så får Turre fortfarande åka i framsätet där det finns rumpvärmare, ändå fryser han jättemycket varje morgon när vi åker till jobbet. På eftermiddagen brukar det vara bättre, han är alltså precis som jag...
Men han är väldigt nöjd med att ligga där och brer ut sig över hela sätet och sover, ibland puttar han till mig för att jag ska klappa och klia medan jag kör och det går ju bra när man kör automat, men efter ett tag har jag en massa hår på fingrarna och handen så jag måste snärta oss det, men som sagt, Turre är nöjd.

Då är jag en stolt matte

18/3  På onsdagen gick jag och Turre på långpromenad igen efter jobbet. Den här gången gick vi ut till Naturreservatet som ligger mitt i vårt villaområde, det börjar två minuter från vårt hus. Det var helt fantastiskt väder och jag känner alltid för att fota då, men det är svårt att få med det på bild, men den bilden jag tog med telefonen visar faktiskt känslan rätt bra ändå.
Jag älskar att vara ute ensam med Turre och förr när jag hade Gullan var det bästa jag visste att ta en morgontur med bara henne och Turre, eller innan Turre, Zorro. Det är en väldigt speciell känsla att vara ute ensam med sina djur i skogen, det är meditativt på något sätt.
Jag tyckte att jag hörde något skogen vid ett tillfälle, men när jag stannade hörde jag ingenting och Turre som är mitt larm om det är djur eller människor i närheten verkade inte höra eller känna lukten av något. Han brukar liksom peka på det som närmar sig, han sätter nosen i luften och lyssnar åt det hållet det finns något. Jag fortsatte att gå och sen fick jag ett sånt där infall som mest barn får, jag kände för att springa en liten bit och satte av i joggingtempo på stigen. Då plötsligt brakade det till och jag såg ändan av en stor älgtjur som sprang bort från mig. Han hade nog varit medveten om min närvaro men hade räknat med att jag skulle röra mig i samma tempo hela tiden. När jag började springa fick han bråttom att ta sig därifrån. Turre märkte ingenting, men det spelar ingen roll med honom, om han märker vilt så pekar han som sagt bara, han springer inte efter. Det enda han kan springa efter är katter och räven, men bara om de är på vår tomt, då jagar han dem till vad han tror är vår tomtgräns och sen kommer han tillbaka. Jag tror att det beror på att de är rovdjur och han tycker att det är hans revir. Det funkar bra för Judas också för andra katter jagar honom ibland ända till trappen och klår upp honom där så att han har rivsår i ansiktet och huvudet. Men om jag märker det så släpper jag ut Turre och så jagar han bort dem.
Ibland ignorerar Turre viltet helt som om han inte sett dem även om de sprungit av tomten mitt framför näsan på honom och ibland tittar han på dem och går och luktar på deras spår när de sprungit iväg.
Men jag är väldigt stolt över att han inte är jobbig på vilt, det var samma sak med Zorro och mammas Samson var i alla fall sån när han var med mig, jag vet inte säkert hur det var när han var hemma med mamma och pappa. En gång var jag och mamma ute och plockade svamp och vi hade med Zorro och Samson. De var hos mig eftersom jag ville ha Zorro vid min sida och Samson avgudade Zorro och ville vara hos honom. Mamma var dessutom alldeles för ofokuserad på hundarna när det fanns svamp i skogen. Jag såg till att de var vid mina fötter hela tiden men när vi var på väg tillbaka och gick på en bred, avstängd väg i skogen så lät jag dem springa lite eftersom jag såg så lång åt alla håll. Sen ser jag att en dam närmar sig och tänker strax kalla tillbaka dem för att de inte skulle skrämma henne. Ungefär vid samma tidpunkt stannade båda hundarna på vägen eftersom de kommit till det avstånd då jag brukade be dem vänta på mig. Precis då de stannat far det upp ett rådjur mitt framför näsan på dem från diket. Att det ens skulle få plats ett vuxet rådjur i det diket kom som en total överraskning för mig.. Jag sa bara, näähä, vilket betyder att de ska ignorera något och de hoppade till när den sprang rätt över vägen någon meter ifrån dem, men sen stod de som fastfrusna och sen kallade jag tillbaka dem och berömde och sa att de skulle gå med mig eftersom damen började närma sig. När vi mötte henne gick båda hundarna vid mina fötter och damen bara log mot mig och sa: Imponerande!
Det gjorde mig väldigt stolt!
Dessutom är det inte alla människor som tar hänsyn till hur hundarna beter sig, de bara klagar på att man inte har dem i koppel. De flesta säger att man inte kan ta något för givet med djur, men om det var så att man alltid måste ha både hängslen och skärp så blir det rätt tråkigt att ha hund. Mina hundar har varit hos mig för att det har lönat sig och för att det är kul, jag har haft hundar som fungerar mcylet bättre lösa och är mer pålitliga än vad de som går i koppel är. De i koppel springer också iväg vid första bästa tillfälle. Frihet under ansvar är mitt motto då det gäller hundar. Man får däremot inte vara så jävla dum att man "tror" att ens hund inte jagar, man ska veta det säkert innan man har dem lösa överhuvudtaget!
Ta en titt på bilderna på köket, det är sista gången det ser ut såhär, en massa dörrar och lådfronter har ramlat av och det ser väldigt skabbigt ut överhuvudtaget, men i nästa vecka börjar min snickare att riva det gamla för att göra plats för det nya.
Ta förresten en titt på parkeringsautomaten som står nere på baksidan av Väsby centrum, tur att de visar hur den fungerar om du använder kort, eller vad säger ni? Det här är ju en sån man sticker in kortet i, inte drar det...

Svettloff och lermonstret gick vilse igen

16/3 På måndagen så höll jag och några kollegor på med en kalkyl för en offert till ett arabland, vi kallar det för enkelhetens skull för Arabien, det är förstås ett skämt och beror på att detta är mitt projekt och de andra är osäkra på vilket land offerten ska till. Det får mig i alla fall att fnissa till varje gång jag får tider och materiallistor där mina kollegor har skrivit det.
Eftermiddagen gick jag återigen ut på en längre promenad med Turre. Det har ju inte varit särskilt blött och inte heller mycket snö, så jag förstår inte varför det är lerigt på sina ställen i skogen... Vi höll ett högt tempo och gick dessutom vilse en bra bit eftersom de har flyttat gångvägen från Fresta in till oss. Jag har hållit mig ifrån den sedan de gjorde det för jag visste inte riktigt vad de gjort, om de bara flyttat den eller om den var stängd. Nu tänkte jag att det var dags att kolla vad som var fallet.
Det fanns en väg att gå mot vår väg, men den såg mest ut som en arbetsplats, det var kravallstaket i kanten på den och testen var mest tillplattat sand, grus och lera från det att de hade grävt. Jag tänkte att det borde gå att gå motionsspåret och komma tillbaka till vägen vi kommit på tidigare. Det går säkert, men jag som aldrig har tagit den vägen visste ju inte vilka stigar jag skulle följa. Det spelade ju heller ingen större roll, även om man går vilse så är den skogen inte särskilt stor, så det är ju inte så att man aldrig hittar hem och de får skicka ut sök efter en...

Ja, det visade sig i alla fall att jag gått för långt åt höger, vilket jag misstänkte också, men jag hittade ingen stig som gick mer åt vänster helt enkelt. Efter mycket om och men så hittade vi i alla fall hem, jag var genomsvettig och Turre var nöjd med promenaden men var lerig på hela magen. Han är inte en lerälskare, men är man tax så blir man helt enkelt lerig på magen om man går ut, det finns bara två val, bli lerig eller stanna inne. Turre väljer ju hellre att bli lerig, däremot så gillar varken han eller jag att skölja av magen på honom, han blir ju dyngsur och därmed blir också soffan och/eller sängen det. Vad vi gjorde var istället att ge det en liten stund, tillräckligt för att det sista skulle torka och sen borstade jag ut det på golvet istället. Det var ändå dags att dammsuga och att borsta ut det är enklare. Jag var fascinerad över hur långt man kommer på drygt en timme, sen upptäckte jag att jag snarare varit ute i drygt 1½ timme, man hinner runt en stor del av Väsby på den tiden.

På Facebook snurrade det idag en video på några dykare som blev uppsökta av en delfin som behövde hjälp. Han hade en krok och rev som satt fast i en av fenorna. Dykarna hjälpte förstås till, det tog en väldigt tid och pyssel att få lös kroken och reven som var trasslad runt fenan. Det som är så fascinerande med delfiner är ju att de är så intelligenta. Det är ju en sak att tama djur har lärt sig av erfarenhet att vi människor kan lösa deras problem. Min häst till exempel fastnade i en dörr med selen en gång och första tanken var att slita sig loss, men när jag sa att hon skulle vara lugn och att jag skulle fixa, då bara stod hon still helt avslappnat tills jag fått loss henne. Tillit är ofta svaret på hur skador kan avvärjas då det gäller husdjur. Men en vild delfin, det som är så häftigt är ju att de är så smarta att de förstår att vi är smarta och kommer att förstå vad det är de vill ha hjälp med! De verkar ju också förstå att vi har inbyggda verktyg (fingrar) som kan trassla ut saker. Ja, det gjorde som sagt ett stort intryck på mig!

Så kommunicerar vi

13/3 På fredagen den 13:e hade vi i alla fall tur med vädret, solen sken, fåglarna kvittrade. Det är uppenbart att våren är på väg, men än var det bara 5 grader varmt på dagen och frysgrader på natten.
När jag kom hem pratade jag med systerdottern på telefon och eftersom jag skulle byta om för att gå ut i skogen med Turre så satte jag henne på högtalare. Turre blev helt förvirrad, han hörde ju att det var hon som pratade, men han förstod inte var hon var... Han älskar ju henne och till slut lade han sig på magen i hallen och bara stirrade på mig och telefonen!
När jag bytt om och lagt på så gick jag och Turre mot skogen, det ligger ett Naturreservat två minuter från mitt hus!
Det står att hundar ska vara kopplade, men eftersom Turre antingen går mig i hälarna precis, så att jag nästan sparkar honom i hakan när jag lyfter fötterna, eller ett par meter framför mig på stigen. Han lämnar inte stigen och far inte omkring, det vill säga, jag har det där osynliga kopplet som många säger att de har, men inte gör. Han går inte efter vilt, det vet vi ju eftersom vi har harar, älgar, rådjur och räv på tomten och han ignorerar dem även om de springer rätt framför näsan på honom, ibland tittar han inte ens eftersom han redan visste att de var där.
Det är lättare för både honom och mig om han går lös, det är lättare för mig att hålla tempot och balansen utan kopplet i handen och det är lite samma sak för honom. Jag brukar oftast ha med mig kopplet trots allt, mest för syns skull om vi mäter någon så att de känner sig trygga. Normalt sett kommunicerar vi inte särskilt mycket alls på promenaderna, enda gången jag säger något till honom är om vi möter folk, då kallar jag in honom, eller om vi kommer till ett vägskäl och han väljer fel väg, då ropar jag på honom, pekar och säger: Vi tar den här vägen! Då rusar han mot mig och går in på den andra stigen, jag hävdar verkligen att en lydig hund är en lycklig hund, frihet under ansvar liksom. Jag behöver inte ge honom en massa kommandon eftersom vi vet var vi har varandra och han får ta sina egna beslut så länge de är rimliga.
Turre fyllde ju 12 i februari och han börjar bli riktigt grå i ansiktet, annars märker man inte mycket av hans ålder. Men det känns som om han fick sämre hörsel och syn nästan på dagen då han fyllde 12. Han lekte med sin fotboll på tomten häromdagen och när jag skulle gå in så ropade jag på honom och det var uppenbart att han inte ens hörde mig. Det känns taskigt att rop högt på honom för han hör i tonen att jag försöker fånga hans uppmärksamhet och han ser ut att bli lite ledsen när jag ropar högt på honom som om han gjort något dumt. I skogen går han ännu närmare mig än förr, han är smart nog att förstå att han behöver vara närmare för att höra mig.
Leka vill han fortfarande och det kan tyckas för någon annan att han aldrig tröttnar eller blir trött, men jag märker att han inte leker lika länge som förr, annars är det inte mycket skillnad. Många blir ju sugna på hund när de ser valpar, själv tycker jag valpar är alldeles för mycket jobb, men det kanske har att göra med att jag faktiskt börjar träna vardagslydnad redan när jag får dem vid 8 veckors ålder. Det är ju då man grundlägger den här förståelsen för vad som gäller, jag gillar att ha vuxna hundar som jag har "tränat färdigt".
När vi gått större delen av rundan som är runt 2,5 km lång så gick vi ut på en stubbåker och jag kastade pinnar åt honom och fotade medan han sprang och lekte. Jag fick också några bilder på när han skakade sig, snygga som sjutton!
När vi kom hem tog jag ett glas latte gjord i min nya kaffemaskin och en chokladboll, jag tyckte att det kanske fanns plats för det när jag i alla fall hade rört på mig en del. Turre låg och vilade i soffan resten av kvällen och verkade rätt nöjd med dagen och promenaden.




smile emoticon

 

Tur att de inte löste ut

12/3 På torsdagen tog jag en promenad med Turre igen, när man väl har kommit igång så blir det lättare att fortsätta. Dessutom vet jag av erfarenhet att jag inte tar mig ut om jag inte går direkt när jag kommer hem, innan jag hunnit sätta mig ner. Det är inte så att jag sitter ner resten av kvällen, nej jag fixar och donar hemma under kvällen, jag gör alltid någon nytta varje dag även om jag bestämt mig för att strunta i det. Men det är en annan sak att klä på sig och gå ut när man väl är inne...
På jobbet fick vi en leverans av handbloss från en leverantör, det är farligt gods och det kräver en massa extra papper och särskilda kartonger och grejer, det är ju lättantändligt och kan dessutom lösa ut om man är oaktsam, titta på bilden hur det såg ut när det anlände! Inte nog med att det är olagligt att skicka det så som det är packad, de har också skickat det med en ovetande fraktare och alldeles för tight packat så att kartongen gått sönder. Det hade inte behövts mycket för att de skulle antända och som sagt, allt av detta är högst olagligt.

Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!

Tillfälligt bakslag

21/2 På lördagen blev det ett bakslag i vädret och det snöade rätt ordentligt. Man vet ju att det troligtvis inte kommer att ligga kvar, men visst blir man deppig när det kommer så mycket...
Som vanligt när Turre har åkt på semester så storstädade jag huset och bytte lakan.
Sen var jag ute en snabbis men var mest trött och håglös och kom hem rätt tidigt trots att jag gått ut rätt sent...

Han sover sig igenom styrelsemötena

19/2 På torsdagen var det dags för styrelsemöte och styrelsen möttes på Scandic i Väsby för frukost på morgonen och sen körde vi på större delen av dagen. Turre brukar få följa med in eftersom han är så pass liten och frusen och för att han faktiskt är väldigt okomplicerad just i såna lägen. Hotellet har inget alls emot att han är med, men den här gången fick han följa med in på fikat också och det är nog egentligen inte tillåtet. Men det var ingen som märkte det i alla fall. Han sover djupt större delen av dagen på mötena och är nöjd med att få vara med, han tycker att det är rätt spännande att få följa med in på hotellet eftersom det är något ovanligt som händer. Alla brukar titta på honom när han går förbi och de får något mjukt i blicken, men han är glatt omedveten om uppmärksamheten och det är tur det, för det är sånt som gör honom ledsen och osäker annars.
När mötet var avslutat åkte jag till Ica Maxi i Häggvik, detta för att mina Ica inte längre hade Salmalaxen som jag äter till middag så gott som varje dag.
Det slutade med att jag köpte en massa fisk och även kräftor. Jag köpte också lite färsk torsk. Nu har jag så att det räcker ett tag.

Om man inte behöver det så glömmer man var det är

17/2 På tisdagen var det dags för att gå till terapeut för första gången i livet, om man inte räknar dietist/terapeuten jag fick gå hos 10 gånger innan jag bestämde mig för GBP.
Eftersom jag skulle vara där på eftermiddagen så åkte jag i god tid, jag tänkte att det skulle vara en massa köer in. Men istället var det bara raka vägen in, frågan är om inte många är på sportlov denna vecka?
Eftersom jag kom dit i så god tid så tänkte jag gå en promenad med Turre. Det hade varit planen hela tiden om jag fick tid över, det är bra att ha hund i såna lägen, promenader känns så mycket mer meningsfulla då. Problemet var att min planering inte sträckt sig längre än så... Jag har ju aldrig koppel på Turre och därför har jag aldrig någon koll på var det ligger, oftast ligger det just i bilen eftersom jag oftast tar den dit jag ska där Turre behöver koppel och halsband, men jag upptäckte att det inte låg där och kom på att det låg i hallen hemma. Ja ja, har man en snäll hund som bara har koppel för syns skull och för att stoppa honom från att hoppa ut i vägen om han skulle bli skrämd av något, då behöver man ju bara något att hålla i. Eftersom systerdottern hade fixat en sladd åt mig så att jag skulle kunna lyssna på musik från telefonen i bilstereon så hade jag ju den sladden och den är väldigt lång, lång nog att räcka till en "snara" och en bit koppel. Turre märkte ju ingen skillnad alls, mer än att det tog lite längre tid att få fast det på rätt sätt. Först så råkade jag dra åt den så att den satt för hårt, sen satte jag knuten annorlunda så att det inte skulle kunna hända. Sen tog vi en promenad runt kvarteren, vi hade drygt 45 minuter på oss så vi kom rätt långt. Jag hade också trott att jag hade bajspåsar i bilen så som jag alltid brukar, av samma anledning som jag har kopplet i bilen, men tydligen låg det också hemma i hallen. Jag gick alltså i skräck att han skulle behöva bajsa och hade superkoll på de andra hundägarna vi mötte för att se om de kanske skulle vara snälla nog att ge mig en påse om det behövdes och för att se om deras hundar var vänliga nog att kunna komma så nära att jag skulle kunna få en. När vi plötsligt kom fram till City Dog, en hundaffär på Sveavägen så gick jag in där. Jag har ofta åkt förbi den och tänkt att det skulle vara kul att se vad de har. Han som jobbade därinne var en trevlig finlandssvensk kille och han sa att det var helt ok att Turre följde med in, vilket jag ju trodde och dessutom är helt beroende av, jag kan ju inte lämna honom utanför så osäker som han är, jag vill ju inte att han skrämmer eller nyper någon och jag vill ju inte att han ska bli skrämd heller. Jag köpte en liten rulle bajspåsar och två små tuggben till Turre, han var väldigt skeptisk när jag räckte en av dem till honom, han nosade på den och tog den artigt från min hand, men sen när jag fortsatte att prata med killen i kassan så släppte han den på golvet så fort han trodde att jag inte såg. Ja, han är rätt artig Turre.
Jag gillade terapeuten vilket förstås är en bra början, vi får väl se om hon hittar något som det går att göra något åt, eller om hon kan förklara för mig varför folk inte ser mig så som jag ser mig själv.
Som vanligt så åt jag sashimi till middag på kvällen, det verkar inte som om jag kommer att tröttna på det på ett bra tag till. Jag kan liksom inte komma på något som jag vill ha förutom det, dessutom är det så enkelt och snabbt och jag blir ju så väldigt hungrig på så himla kort tid och ofta helt utan förvarning. Ena sekunden är jag mätt från det jag ätit tidigare på dagen och nästa är jag så hungrig att jag mår illa...

Han är övertygad om att katter inte går att lita på

16/2 På måndag morgon kom det en kille för att serva mitt larm, det tog rätt lång tid och eftersom killarna som målade mina fönster i somras har målat fast dem kunde han inte göra alla kontroller som han skulle göra, det kräver nämligen att man öppnar alla kontakter och det innebär att öppna alla fönster. Men han bytte batterier i alla trots att det egentligen inte behövdes, det är för att de ska vara i fas och för att jag fått vänta nästan tre månader på att de skulle komma och fixa det. Det är fruktansvärt störande att larmet piper att det behövs servas, varje dag i tre månader!
Dessutom införde han en ändring, den som har monterat larmet från början hade gjort en miss. Larmcentralen piper när man kommer in, innan man har larmat av. Det ska den tydligen inte göra, för då kan tjuvarna eventuellt hinna fram till den och oskadliggöra den innan larmet hunnit gå. Det låter ju rimligt och det fixade han till. Det blev rejält utkylt i huset eftersom alla fönster och dörrar behövde öppnas flera gånger, men jag åkte till jobbet direkt när han var klar, värmde upp gjorde jag först på kvällen när jag kom hem igen.
Turre och Judas brukar ju som sagt låtsas att de egentligen inte är så förtjusta i varandra, men de ligger ofta tätt intill ändå, bara som av en händelse. Denna kväll låg Judas typ på Turre och sov, det enda problemet är att Judas, särskilt på vintern när han har en massa överskottsenergi kan få infall att vara taskig mot Turre. Han slår till honom eller biter honom bara sådär... Inte så att det gör ont, men det gör att Turre som är rätt skeptisk till om katter alls går att lita på, får vatten på sin kvarn. Det gör att de gånger Judas vill mysa med Turre så backar Turre eller så skäller han på Judas för att hålla honom på avstånd. Om Judas är på bushumör så springer Turre undan om han kan, förutom utomhus, då brukar han helt enkelt ignorera Judas som låtsas att Turre jagar honom och andra lekar. I en av de lekarna är utmaningen att springa ikapp Turre och hoppa över honom och sen dra järnet som om Turre jagar honom, men i verkligheten verkar det som om Turre inte har märkt det och fortsätter leka med sin boll istället.
Senare på kvällen körde Judas stretch i soffan, han låg med benen utanför soffan och för att inte hasa ner så höll han ett tag om soffkudden med klorna, det såg rätt kul ut. Fast på bilden syns det inte hur långt över kanten han var med benen...

Han blev riktigt bortskämd den dagen

9/2 Mamma och pappa hade lånat Turre över helgen, deras schäfer dog ju för ett pr månader sedan och pappa ville ha en ursäkt att gå ut och gå i det fina vårvädret som skulle komma under helgen. Jag tror att Turre fyller år den 7 februari, jag har aldrig koll på sånt. Men nu när han fyllde så mycket som 12 år, det är det äldsta någoon av våra hundar har blivit på ett tag nu, eller kanske var syrrans över 12 när han dog? Jag är osäker, men för mig var det värt att fira att han klarat sig längre än min förra älskling, Zorro. Han dog en månad innan han fyllde 11, troligtvis av en hjärnblödning eller hjärtinfakt. Eftersom han aldrig använts i avel såg jag ingen anledning att reda ut vad det var, vad spelar det för roll? Det enda jag brydde mig om var att jag förlorat honom, anledningen var jag inte intresserad av.  Eftersom jag glömt att säga till mamma och pappa att han fyllde år, så firade vi med att bjuda på fikabröd på jobbet och då fick han förstås vara med uppe på fikat också. Det är han ju aldrig annars så han var mycket glatt överraskad när jag sa att han kunde följa med upp. Han var nyfiken på varför och blev ännu mer förvirrad när jag satt och matade honom med en hel bit av kanelbullelängden han hade bjudit sina kollegor på. Han dammsög även golvet och soffan för att se om någon hade tappat något och var i alla fall väldigt glad att få vara med och bli bortskämd av alla. Han for omkring så pass mycket att det var väldigt svårt att få en bild på honom, så ni får hålla till godo med en bild på hans rygg, han tittar just ned på golvet för att se om kollegan K har tappat en bit bulle.

Människans bästa vän?

4/2 Turre är ju med mig på jobbet varje dag, det är ett hårt jobb för honom så rädd som han är för främmande människor. Särskilt jobbigt är det på kontoret där han känner sig lite trängd. Han gillar ju våra kollegor, men det tar ett tag innan han fattar vem det är som tittar in och det är jobbigt för oss allihopa att han morrar och ibland skäller på dem. När en av våra kollegor blev pensionär så lämnade hon en stor packe med malda ben till Turre hos mig, Den packen har jag haft i en låda i skrivbordet och sen har vi skapat en rutin kring dem. Jag ger i stort sett aldrig godis till Turre, det är något jag liksom inte tänker på och han får ofta smaka på min middag och så, så han har nog aldrig tänkt på det han heller. Han har en idé att han ska ligga precis vid mina fötter på kontoret, trots att hans korg är precis bakom min stol, det vill säga mindre än en halvmeter bort, i stort sett kan man säga att han ligger bredvid korgen. Det stressar mig eftersom jag inte kan flytta fötterna och stolen som jag vill utan att behöva flytta på honom först. Därför har vi skapat en rutin. I början sa jag åt honom att lägga sig i korgen och när han gjorde det fick han ett ben. Nu har vi kommit så långt att han kommer på att han inte fått något ben och sätter sig i korgen och tittar på mig. Så snart han är i korgen får han då ett ben. Nu har det gått ett bra tag sedan kollegan gick i pension och benen tog slut i måndags. Nu på onsdagen kom jag ihåg att ta med mig nya. Jag tog med en typ av "sticks" som jag köpte ett stort paket av när jag var i Thailand sist. Turre gillar dem för det är lite tuggmotstånd i dem, men det verkar som om de är väldigt salta, för han måste alltid gå och dricka så fort han ätit upp dem och sen lägger han sig ofta vi mina fötter igen... Men då låter jag det oftast vara.
Samma kollega brukade ge Turre vatten på kontoret förresten. Ibland är nämligen hans vattenskål tom och hon var så bekymrad över hur Turre skulle få vatten när hon slutade. Jag förklarade att anledningen att jag inte har koll på vattenskålen på jobbet var en kombination av det faktum att hon tog hand om det och att Turre inte tolererar att vara utan vatten om han är törstig. Det går liksom inte att missa om han vill ha vatten, han dänger skålen i väggen om den är tom.. Därför bryr jag mig inte om att ha koll, Hemma däremot så diskar jag skålen och byter vatten rätt ofta eftersom den används både oftare och av både Turre och Judas och jag vill ju inte att de blir utan om jag till exempel sover.
Såna saker är anledningen till att jag sällan blir sugen om jag ser en valp, de flesta vill ju ta hem dem. Jag föredrar mina vuxna, väluppfostrade hundar som jag vet var jag har och som förstår mig och jag förstår dem. Det är så bekvämt, jag behöver ju väldigt sällan säga till Turre vad jag vill att han ska göra eller inte göra, han har ju redan koll på det och vi liksom bara är för det mesta. Även om jag går ute is skogen så pratar vi sällan med varandra, det behövs inte. Han går ju lös om det inte är någon som ser och jag behöver inte säga till honom att hålla sig runt mina fötter, det gör han ändå. Om vi är inne i ett samhälle kopplar jag honom för att andra ska känna sig säkra om de kommer med hundar, om de springer eller har småbarn med sig, eller om de helt enkelt ser rädda ut. Men det fyller bara den funktionen, att de andra känner sig tryggare, om jag inte kopplar honom så kommer han till mig om det kommer en cyklist, joggare, bil eller andra hundar och han stannar vid övergångsställen för att vänta på mig. Vår kommunikation är oftast att jag talar om för honom vart vi är på väg. Om han tror att vi ska vänster så pekar jag åt höger och säger: Vi tar den vägen och då skyndar han sig ditåt. Annars går vi bara och jag brukar säga: Om hunden är människans bästa vän, varför är det då så många som behöver ha sina i band för att de inte ska springa ifrån dem?
Jag behöver inte ha Turre i band för det, han vill vara hos mig och det är ju något vi byggde upp när han var väldigt liten. När han var 8 veckor gammal och kom hem med oss så fick han gå in från bilen själv och han var ju livrädd för att tappa oss ur sikte, han var ju bara bebis och hade just lämnat allt han kände till, vi var det enda som han kände till i denna nya värld. Många tränar hundarna att gå i koppel de första månaderna när det egentligen är då de ska träna lösträning. Koppelträning kan man göra precis när som helst i hundens liv, den har ju koppel på sig då, det är svårt att misslyckas... Lösträning är så mycket viktigare och bör vara det första man tränar och det är enkelt när de är små och rädda, sen blir det en vana att följa efter och de vet liksom inget annat. För Turre är det spännande när jag tar med mig kopplet, det innebär ju att vi ska göra något vi inte gör varje dag och det spelar ingen roll när jag håller halsbanden i luften i hans höjd, han sticker glatt in huvudet i det, han vet ju att det är tillfälligt och att det dessutom ska hända något spännande. En gång tappade jag bort koppel och halsband i 3 månader utan att märka det... varför jag vet att det var 3 månader är att jag hittade det i en väska som jag vet när jag använde sist.

Toapappret och tandtråden tar aldrig slut i mitt hus

31/1 På lördagen tog jag tag i att montera min ny badrumshylla. Varje gång så tänker man sig att det går ju fort och lätt, men det tar alltid längre tid och mer kraft än vad man någonsin räknat med. Ändå drar jag mig för det varje gång och så blir det än värre än vad man räknat med... Dessutom var jag tvungen att gå ut i förrådet för att hitta en stjärnmejsel och i förrådet räder det nu vinterkaos. Allt som har lagts in under vintern ligger på hög vid dörren eftersom det är mörkt och trångt därinne. Det blir till att städa igen så fort det är varmt nog att vara ute i någon timme eller två.
Jag trodde att det skulle bli lättare att hålla ordning i ett större förråd, men sanningen är att det fortfarande inte är stort nog för det. Det finns inget sätt att undvika att saker som är lite större måste ligga i mitten, snarare än att ligga vid väggarna. Jag har dessutom många fler resväskor än vad som är vettigt, jag ska se om jag kan ge bort några av dem. Många av mina flyttlådor i förrådet är fyllda med gamla ärmar och papper som jag känt att jag inte kan slänga, men nu borde jag kunna göra det eftersom de legat där i 10 år. Dessutom kan jag förhoppningsvis hitta alla mina foton som ligger i en av dessa lådor.
Kanske kan jag också sortera ut och ge en del av grejerna till Myrorna.
När jag tar över hela vardagsrummet för att montera möbler och annat, så springer Judas ut och Turre gömmer sig på sängen i sovrummet. De gillar inte att jag slamrar och viftar med stora träbitar och grejer och är smarta nog att hålla sig borta. Det faktum att jag har en tendens att tappa grejer i huvudet på dem är också en av anledningarna.
När jag monterat hyllan så satte jag igång att sortera alla grejer som låg i de gamla korgarna. Jag sorterade ut en del och såg sen till att alla schampon och balsam och så vidare ligger tillsammans så att jag vet vad jag har. Det finns ingen risk att något tar slut i mitt hus. Det finns alltid en massa schampo, balsam, tvål, bomullstopz, toapapper, tandkräm, tandtråd och annat i mina gömmor. Det är min stora skräck att något skulle ta slut just när man behöver det som mest.
Jag har även dubbletter av mitt favoritsmink, risken där är också att de plötsligt slutar tillverka dem och då tar det ett tag att hitta ett tillfredsställande alternativ.

 Det blev mycket snyggare och mer organiserat, men på bilderna är det ju konstigt nog inte så stor skillnad, men det ser som sagt mycket bättre ut efter än före.

Mattes fötter är ett bra skydd

24/1 På lördagen åkte jag ned till kondis och satt och skrev en stund, efter en sen frukost tog jag en semla till efterrätt.
Efter att ha chattat med G, så bestämdes att jag skulle åka till Akvarielagret i Bromma på söndagen, där hon jobbar. Jag fick också råd att ta ut de växter som inte hörde hemma i akvariet.
Jag "planterade" om dem i glasvaser med vattenkristaller, sån där gelé som man har till växter. Jag fick en del över så jag planerade om en av mina blommor också och blandade ned gelé i jorden och tog bort gamla rötter och sånt, det ska ju vara bra för växterna. Några dagar senare började dock växten att tappa blad och få fler och fler bruna, döda blad...
G sa också att jag kunde ta bort den fula plastbiten på doppvärmaren, jag hade i min enfald trott att den måste vara där för att hålla den ifrån glaset, men det gör den ju ändå med sina sugproppar.
Jag kände att jag inte orkade gå ut och "ha roligt" på puben, jag är nog i en sån period just nu, det känns som mer jobb än kul att göra sig i ordning och gå ut.
Istället satte jag på mig min fleece one-piece som jag köpt i Orlando och boade in mig i soffan med mina djur. De var väldigt nöjda med att jag var hemma för kvällen, särskilt när grannarna plötsligt började fyra av en massa raketer. Båda två hoppade då ned från soffan och lade sig vid mina fötter, tydligen är det där man är säkrast när läskiga saker händer... Turre gör ofta så, gömmer sig antingen vid mina fötter eller kryper in bakom mig i soffan när det smäller eller åskar. Han är inte vettskrämd och det håller inte i sig efter att ljudet slutat, men han tar skydd under tiden. Judas brukar känna sig säkrare utomhus, det är anledningen till att jag inte har dåligt samvete att lämna honom ensam vid nyår, han tyr sig ändå inte till mig när det smäller, utan springer ut så fort han kan.
Den här gången nöjde han sig med att ligga vid mina fötter även han. Han såg dessutom rätt lugn ut ändå.
På kvällen provade jag min nya oljelampa och det såg jättebra ut i början. Men sen visade det sig att veken drog upp oljan och sen läckte den ut i skarven mellan vekeshållaren och själva lampan. När jag upptcäkte det stod lampan i en pöl av olja på soffbordet! Som tur var bärjade den inte brinna. Dessutom verkar veken vara lite lång och jag kortade ned den och drog åt i skarven ordentligt, sen fungerade det. Däremot så dras inte veken upp automatiskt så som det gör i de flesta lampor, efter någon timme är veken för kort och lampan slocknar, så sen får man dra upp den lite, skruva åt och börja om.