Än finns det hopp!

10/3 På tisdagen fick jag en massa frågor om offerten jag skickat på måndagen och det är ett mycket bra tecken. Om den kastats i soptunnan bryr de ju inte sig om att fråga frågor. Det finns alltså ganska mycket hopp än. Jag och min leverantör hoppas att vi ska ha anledning att åka till Seychellerna för att träffa dem, det finns en god chans för merförsäljning om vi kan träffa dem öga mot öga, eftersom både min leverantör och vi har produkter som skulle kunna underlätta deras kustbevaknings arbete och skulle kunna öka deras säkerhet.
Vid lunchtid var jag tillbaka hos terapeuten och det var samma sak den här gången, vi kom inte fram till något direkt, men det känns ändå skönt att prata med någon som inte genast dömer mig.

Hon säger att det inte kan vara bara mitt fel

4/3 På onsdagen var det åter dags för terapi och jag kan inte direkt påstå att vi kommit fram till så mycket, men det känns bra att prata med någon som inte har några egna intressen i detta, någon som är objektiv. Jag är bra på att sparka på mig själv och letar ju hela tiden efter vad jag har gjort för att andra ska störa sig på mig. Det hon har sagt som gör att jag inte känner mig så ensam som vanligt är att jag tar på mig alldeles för mycket skuld i detta. De flesta jag känner säger till mig att eftersom jag är den gemensamma nämnaren så är det mitt fel... och jag gör mitt bästa för att forma mig efter allas önskemål eftersom så många har sagt att det är något fel på mig att jag slutligen tror på det. Problemet är bara att alla säger olika saker och slutsatsen jag kommer till är att jag är fel på alla tänkbara sätt, vilket egentligen borde innebära att jag borde ge upp... jag kan ju inte göra alla nöjda eftersom de tycker olika saker,
Hennes preliminära åsikt är att jag lyssnar för mycket på andra och att jag håller på att utplåna mig själv för att vara till lags och att det innebär en väldigt stor stress i mitt liv eftersom jag fortfarande känner att folk vill ändra mer och att de egentligen inte gillar mig eftersom de vill att jag ska vara någon annan. Det sista året har jag försökt att rädda mig själv genom att inte hålla kontakten med de människor som inte håller kontakt med mig, det är inte många kvar kan jag säga, de är tre stycken. De andra svarar inte i telefon eller på mail och sms eller gör precis bara det, de gör inget alls för att själva behålla en kontakt med mig. De jag talar om är gamla vänner till stor del. Det som jag finner mest förvirrande är att jag hade mer lojala vänner innan jag försökte ändra mig till att passa dem...
Det hon säger är också att det inte kan vara bara mitt fel och det har inte fallit mig in eftersom alla hävdar att det är mig det är fel på, jag har resonerat så att om alla tycker det så kan det inte vara fel...
Vi får väl se om vi kommer på en lösning på allt detta, men tills dess är det skönt att prata med någon som inte tycker att jag är en idiot.

Om man inte behöver det så glömmer man var det är

17/2 På tisdagen var det dags för att gå till terapeut för första gången i livet, om man inte räknar dietist/terapeuten jag fick gå hos 10 gånger innan jag bestämde mig för GBP.
Eftersom jag skulle vara där på eftermiddagen så åkte jag i god tid, jag tänkte att det skulle vara en massa köer in. Men istället var det bara raka vägen in, frågan är om inte många är på sportlov denna vecka?
Eftersom jag kom dit i så god tid så tänkte jag gå en promenad med Turre. Det hade varit planen hela tiden om jag fick tid över, det är bra att ha hund i såna lägen, promenader känns så mycket mer meningsfulla då. Problemet var att min planering inte sträckt sig längre än så... Jag har ju aldrig koppel på Turre och därför har jag aldrig någon koll på var det ligger, oftast ligger det just i bilen eftersom jag oftast tar den dit jag ska där Turre behöver koppel och halsband, men jag upptäckte att det inte låg där och kom på att det låg i hallen hemma. Ja ja, har man en snäll hund som bara har koppel för syns skull och för att stoppa honom från att hoppa ut i vägen om han skulle bli skrämd av något, då behöver man ju bara något att hålla i. Eftersom systerdottern hade fixat en sladd åt mig så att jag skulle kunna lyssna på musik från telefonen i bilstereon så hade jag ju den sladden och den är väldigt lång, lång nog att räcka till en "snara" och en bit koppel. Turre märkte ju ingen skillnad alls, mer än att det tog lite längre tid att få fast det på rätt sätt. Först så råkade jag dra åt den så att den satt för hårt, sen satte jag knuten annorlunda så att det inte skulle kunna hända. Sen tog vi en promenad runt kvarteren, vi hade drygt 45 minuter på oss så vi kom rätt långt. Jag hade också trott att jag hade bajspåsar i bilen så som jag alltid brukar, av samma anledning som jag har kopplet i bilen, men tydligen låg det också hemma i hallen. Jag gick alltså i skräck att han skulle behöva bajsa och hade superkoll på de andra hundägarna vi mötte för att se om de kanske skulle vara snälla nog att ge mig en påse om det behövdes och för att se om deras hundar var vänliga nog att kunna komma så nära att jag skulle kunna få en. När vi plötsligt kom fram till City Dog, en hundaffär på Sveavägen så gick jag in där. Jag har ofta åkt förbi den och tänkt att det skulle vara kul att se vad de har. Han som jobbade därinne var en trevlig finlandssvensk kille och han sa att det var helt ok att Turre följde med in, vilket jag ju trodde och dessutom är helt beroende av, jag kan ju inte lämna honom utanför så osäker som han är, jag vill ju inte att han skrämmer eller nyper någon och jag vill ju inte att han ska bli skrämd heller. Jag köpte en liten rulle bajspåsar och två små tuggben till Turre, han var väldigt skeptisk när jag räckte en av dem till honom, han nosade på den och tog den artigt från min hand, men sen när jag fortsatte att prata med killen i kassan så släppte han den på golvet så fort han trodde att jag inte såg. Ja, han är rätt artig Turre.
Jag gillade terapeuten vilket förstås är en bra början, vi får väl se om hon hittar något som det går att göra något åt, eller om hon kan förklara för mig varför folk inte ser mig så som jag ser mig själv.
Som vanligt så åt jag sashimi till middag på kvällen, det verkar inte som om jag kommer att tröttna på det på ett bra tag till. Jag kan liksom inte komma på något som jag vill ha förutom det, dessutom är det så enkelt och snabbt och jag blir ju så väldigt hungrig på så himla kort tid och ofta helt utan förvarning. Ena sekunden är jag mätt från det jag ätit tidigare på dagen och nästa är jag så hungrig att jag mår illa...

Sitting on the dock of the bay

21/5 På onsdagen tog jag tag i uppdraget att hitta en mjuk madrass till min säng i Thailand. Det är lättare sagt än gjort. Mitt sista hopp var IKEA i Bangkok. Det visade sig dock när jag tittade på deras Thailändska hemsida att de bara har "firm" och "Extra Firm" att välja på. Jag antar att de tror/vet att det inte finns en marknad för mjuka madrasser i Thailand. Själv förstår jag inte riktigt vitsen med att ha en madrass om den är hård som en bräda.
Jag får ont i ryggen, korsryggen, nacken, huvudet, ja säg var jag inte får ont av hårda madrasser.
Jag är redan på min andra madrass där nere och vill byta igen, då var jag ändå nere i lägenheten för första gången i april 2013...

Jag fick mycket dåliga nyheter från mannen jag var intresserad av och jag är så trött på att vara singel och att allt skiter sig hela tiden. När jag spydde ut min sorg på Facebook fick jag istället råd att gå i terapi. Sen hade alla en massa åsikter och tips omm hur jag skulle bli en bättre människa och leva ett bättre liv. Faktum är att mitt liv ser helt perfekt ut utifrån, jag har alla yttre tecken på framgång. Men alla dessa saker har ju ingen betydelse i längden, det är ju kärlek en människa lever för...
Och jag har svårt att tro att om jag bara går i terapi och ändrar hela mig själv för att behaga andra människor, så kommer Mr Right att magiskt dyka upp. Jag har redan ändrat min natur och personlighet för att passa en man och det gjorde jag i drygt 15 år, jag är färdig med det, jag vill vara jag. Jag tror att det finns någon därute som kan älska mig för den jag är, men jag vill träffa honom innan jag är pensionär.
Jag var alltså väldigt ledsen för en specifik händelse/sak, men de sms, mail och telefonsamtal jag fick av "vänner" gav mig anledning att verkligen må dåligt.
Alla gissade på varför jag hatade mitt liv och alla kom fram till olika anledningar, men alla tyckte att jag kunde lösa de påhittade problemen genom att gå i terapi och ändra hela min personlighet.
Kan de inte bara säga att de inte vill vara vänner med mig och lämna mig ifred att vara jag?
Jag tycker om mig, jag tycker att jag är en bra människa och det är bara jag som vet vad som finns i mitt huvud och oavsett vad folk tror så tänker jag mycket sällan negativa saker om folk. Det konstiga är att nya vänner ser mig för den jag är, på det sättet jag ser mig själv. Ska man behöva säga upp bekantskapen med gamla vänner för att de tror att man är samma människa som man var när man var 15?
När jag någon gång nämner högt att jag tycker om mig själv så får jag ofta frågande blickar eller till och med hånfulla kommentarer, mina vänner och familj tycker att jag inte har någon anledning att tycka att jag är bra...
Jag kanske omger mig med fel folk?
Det har tagit mig nästan 40 år att acceptera mig själv och ändå försöker folk sparka ner mig några pinnhål, det retar verkligen folk när man tycker att man är helt ok. Jag känner att jag blir mer och mer folkskygg ju oftare något sånt händer och jag trivs bättre och bättre i mitt eget sällskap, där jag är trygg.
Jag håller långsamt men stadigt på att förvandlas till en eremit.
För övrigt är det bara mina svenska vänner som ser mig på det här sättet och jag har vänner i hela världen, kanske är det jantelagen som spökar.
Du ska fan inte tro att du är något! Det är den svenska synen.

En vän kom hem till mig på eftermiddagen för att "hjälpa" mig.
Men det blev omvänd effekt eftersom hen gav mig en massa anledningar till att verkligen bli ledsen som att mina vänner har nämnt för hen att de inte orkar umgås med mig. Jag tror inte att hens avsikt var att sparka på den som ligger ner, men det var i alla fall effekten. Nu känner jag att jag inte kan lit på de som varit mina vänner eftersom hen sagt att de pratar om mig och tycker att jag är jobbig, eftersom jag inte vet vilka som gör det så drar jag mig undan från alla. Jag litar inte på dem längre.

Jag har slutat att höra av mig till de som aldrig hör av sig till mig och det innebär att jag bara har två riktiga vänner kvar, det är bara dem som bryr sig om vad som hänt med mig och mitt liv och som hör av sig lika mycket till mig som jag gör till dem.
Jag har ytterligare en vän som aldrig någonsin hör av sig, det är bara jag som gör det. Men skillnaden mellan henne och andra "vänner" är att jag vet att hon alltid finns där för mig om jag behöver henne.

Sen är inte jag en sån människa som är anti terapi, jag tror nog att alla människor kan ha nytta av det, även jag. Men att behöva det för det som andra menar, till att behöva det för mig själv är två väldigt olika saker. Andra vill att jag ska lära mig att vara sån som de vill.
Jag tror att det faktum att jag tycker om mig själv uppfattas som arrogant, men det är samtidigt det som alltid förespråkas, det är ju dit vi alla strävar hela livet. Det innebär inte heller att jag på något sätt tycker att jag är perfekt eller "färdig", jag jobbar med mig själv varje dag, jag har massor att bli bättre på men jag är duktig på att be om hjälp om det är möjligt för andra att hjälpa.

Som mobbad i skolan är det svårt att inte trilla ned i självhatet när man får kritik, särskilt av såna som man litat på.