Vänner eller "vänner"

14/2 Ännu en jobbig dag som jag inte kan berätta om särskilt mycket. Jag blev kallad till ett familjemöte hos mamma och pappa och efter drygt 6 timmar gick jag faktiskt därifrån något lättare och med lite mer studs i steget och med lite hopp om att saker kanske skulle kunna lösa sig. Men jag hade också en massa att tänka på och kände mig väldigt utpekad och ensam.
Det är väldigt många i mitt liv som hävdar att det är något allvarligt fel på mig och att jag borde gå i terapi. Jag förstår det liksom inte, jag är en god människa, jag tänker aldrig elaka saker om folk (utom möjligen i trafiken) och ändå upplevs jag som elak, ha dålig attityd och en massa annat. Mitt stora problem är att nästan alla i min omgivning tycker att det är något fel på mig och tycker att jag borde ändra mig, det är bara det att ingen tycker likadant och till slut är jag helt förvirrad och försöker göra alla till lags..
Jag känner ibland så som Otis Redding sjunger i "The dock of the bay", I can´t do what ten people tell me to do, so I guess I'll remain the same.
Jag jobbar med mig själv varje dag och ändå är majoriteten runt om mig, inte nöjda.
De som inte känner så säger att jag ska göra mig av med folk i min omgivning som inte tycker om mig egentligen, utan bara vill att jag ska vara någon annan än den jag är. Men sanningen skulle då vara att jag skulle ha väldigt lite "vänner" kvar och kanske inte heller någon familj om jag ska vara ärlig.
Jag tror att jag har något som gör att folk tycker att jag är självgod och stark och det ger dem en önskan att klämma till mig ordentligt för att jag ska få en "reality check", men som jag sagt tidigare, jag är mycket känsligare än vad folk tror och jag har svårt att bortse från vad folk tycker och tänker om mig och det gör att jag helt tappar livsglädjen när folk bara hittar fel på mig hela tiden. Det finns något talesätt som säger att folk i allmänhet inte har tid att tänka på hur du lever ditt liv, de är upptagna med sitt eget. Men jag vet säkert att några av mina "vänner" har diskuterat mig och mer eller mindre kollektivt bestämt sig för att jag är för fel och inte värd deras tid eller kraft, att jag är mer jobb än nöje.
Jag har haft inställningen att så många människor inte kan ha fel och att det är mig det är fel på och nu har jag bokat tid hos en terapeut sen får vi se vad hon har att säga och om hon hittar något fel på mig som går att göra något åt. Men jag hävdar fortfarande att jag är missförstådd, för jag gör aldrig något med elakt uppsåt, aldrig!
Det konstiga är att "nya" vänner, det vill säga de som känt mig i mindre än 20 år... de tycker att jag är helt underbar och att jag har ett stort, varmt hjärta och att jag är den lojalaste vän någon kan ha. Till saken hör kanske att dem jag kommer bäst överens med är de som alltid är raka och ärliga mot mig. Om de säger till direkt om de tycker något om mitt beteende eller vad jag säger så har jag ju möjlighet att förklara vad det egentligen var jag menade, eller att be om ursäkt om det blev helt fel. Det är såna människor jag känner mig trygg med, jag vet att de ställer mig mot väggen om de tror att jag gör något dumt och då ligger det inte och jäser. Även om jag blir ledsen just då så är det ju en mycket friskare vänskap när man pratar om saker istället för att gå till andra och prata bakom ryggen.
 De människor som känt mig väldigt länge tycks tro att jag är samma människa som jag var när jag var 20 år gammal, jag har utvecklats, ibland undrar jag däremot om de har det? Jag älskar svenska språket och du kan vara säker på att jag säger exakt det jag menar, för jag är bra på att uttrycks mig och jag är bra på det svenska språket, men problemet är att folk ofta tolkar in så mycket mer än det jag säger. Jag tror att det beror på att andra ofta bara säger en liten de av det de tänker eller tycker och därför tror de att det finns något mer bakom som jag inte säger, men det är allt, jag säger allt, det finns inte rum för tolkningar, jag menar precis det jag säger och om folk lärde sig det skulle nog mitt liv bli lättare. En vän trodde att jag sa något som passivt aggressivt till henne i ett meddelande för inte alls länge sedan. Jag skrev att hon inte behövde vara orolig för mig och att jag hade stöd av två andra vänner nu när hon inte var i skick att hjälpa och stödja någon annan. Hon trodde som sagt att det var skrivet som passivt aggressivt, men det betydde precis det jag skrev och eftersom hon inte låter mig komma undan med sånt så fick jag chansen att förklara för henne direkt vad jag menade och det hann inte jäsa till något det inte var. Jag visste att hon hade egna demoner att ta itu med och jag ville inte att hon skulle känna sig skyldig för att hon inte var där för mig när jag hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle få en uppdatering och ville försäkra henne om att jag fick annat stöd så länge. Detta blev löst på den tiden det tog mig att skriva ett svar till henne, inte längre. Detta är en av anledningarna till att jag litar väldigt mycket på denna vän.

Mörker

13/2 På fredagen gick jag inte till jobbet utan stannade hemma och jag hade svårt att få något gjort även denna dag och svårt att äta också så som jag har när jag är ledsen. Jag är ingen tröstätare, jag blir bara illamående och även om jag är så vrålhungrig att det värker i magen så känner jag främst illamåendet och det gör det omöjligt att äta.

Ibland stämmer horoskopen läskigt bra

12/2 På torsdagen hade jag en väldigt jobbig dag på jobbet, jag kan inte gå in på detaljer här men jag kan bekräfta att mitt horoskop var läskigt träffande denna dag.
Jag blev sittande utan att göra någon nytta eller lyckas äta den kvällen.
Pappa kom hem till mig under kvällen för att se hur jag mådde och bara det är väldigt ovanligt. Jag och pappa har en bra relation, men jag kan inte säga att vi pratar särskilt ofta, särskilt inte bara vi två. Turre som varit orolig för mig blev jätteglad när pappa kom förstås.

Sitting on the dock of the bay

21/5 På onsdagen tog jag tag i uppdraget att hitta en mjuk madrass till min säng i Thailand. Det är lättare sagt än gjort. Mitt sista hopp var IKEA i Bangkok. Det visade sig dock när jag tittade på deras Thailändska hemsida att de bara har "firm" och "Extra Firm" att välja på. Jag antar att de tror/vet att det inte finns en marknad för mjuka madrasser i Thailand. Själv förstår jag inte riktigt vitsen med att ha en madrass om den är hård som en bräda.
Jag får ont i ryggen, korsryggen, nacken, huvudet, ja säg var jag inte får ont av hårda madrasser.
Jag är redan på min andra madrass där nere och vill byta igen, då var jag ändå nere i lägenheten för första gången i april 2013...

Jag fick mycket dåliga nyheter från mannen jag var intresserad av och jag är så trött på att vara singel och att allt skiter sig hela tiden. När jag spydde ut min sorg på Facebook fick jag istället råd att gå i terapi. Sen hade alla en massa åsikter och tips omm hur jag skulle bli en bättre människa och leva ett bättre liv. Faktum är att mitt liv ser helt perfekt ut utifrån, jag har alla yttre tecken på framgång. Men alla dessa saker har ju ingen betydelse i längden, det är ju kärlek en människa lever för...
Och jag har svårt att tro att om jag bara går i terapi och ändrar hela mig själv för att behaga andra människor, så kommer Mr Right att magiskt dyka upp. Jag har redan ändrat min natur och personlighet för att passa en man och det gjorde jag i drygt 15 år, jag är färdig med det, jag vill vara jag. Jag tror att det finns någon därute som kan älska mig för den jag är, men jag vill träffa honom innan jag är pensionär.
Jag var alltså väldigt ledsen för en specifik händelse/sak, men de sms, mail och telefonsamtal jag fick av "vänner" gav mig anledning att verkligen må dåligt.
Alla gissade på varför jag hatade mitt liv och alla kom fram till olika anledningar, men alla tyckte att jag kunde lösa de påhittade problemen genom att gå i terapi och ändra hela min personlighet.
Kan de inte bara säga att de inte vill vara vänner med mig och lämna mig ifred att vara jag?
Jag tycker om mig, jag tycker att jag är en bra människa och det är bara jag som vet vad som finns i mitt huvud och oavsett vad folk tror så tänker jag mycket sällan negativa saker om folk. Det konstiga är att nya vänner ser mig för den jag är, på det sättet jag ser mig själv. Ska man behöva säga upp bekantskapen med gamla vänner för att de tror att man är samma människa som man var när man var 15?
När jag någon gång nämner högt att jag tycker om mig själv så får jag ofta frågande blickar eller till och med hånfulla kommentarer, mina vänner och familj tycker att jag inte har någon anledning att tycka att jag är bra...
Jag kanske omger mig med fel folk?
Det har tagit mig nästan 40 år att acceptera mig själv och ändå försöker folk sparka ner mig några pinnhål, det retar verkligen folk när man tycker att man är helt ok. Jag känner att jag blir mer och mer folkskygg ju oftare något sånt händer och jag trivs bättre och bättre i mitt eget sällskap, där jag är trygg.
Jag håller långsamt men stadigt på att förvandlas till en eremit.
För övrigt är det bara mina svenska vänner som ser mig på det här sättet och jag har vänner i hela världen, kanske är det jantelagen som spökar.
Du ska fan inte tro att du är något! Det är den svenska synen.

En vän kom hem till mig på eftermiddagen för att "hjälpa" mig.
Men det blev omvänd effekt eftersom hen gav mig en massa anledningar till att verkligen bli ledsen som att mina vänner har nämnt för hen att de inte orkar umgås med mig. Jag tror inte att hens avsikt var att sparka på den som ligger ner, men det var i alla fall effekten. Nu känner jag att jag inte kan lit på de som varit mina vänner eftersom hen sagt att de pratar om mig och tycker att jag är jobbig, eftersom jag inte vet vilka som gör det så drar jag mig undan från alla. Jag litar inte på dem längre.

Jag har slutat att höra av mig till de som aldrig hör av sig till mig och det innebär att jag bara har två riktiga vänner kvar, det är bara dem som bryr sig om vad som hänt med mig och mitt liv och som hör av sig lika mycket till mig som jag gör till dem.
Jag har ytterligare en vän som aldrig någonsin hör av sig, det är bara jag som gör det. Men skillnaden mellan henne och andra "vänner" är att jag vet att hon alltid finns där för mig om jag behöver henne.

Sen är inte jag en sån människa som är anti terapi, jag tror nog att alla människor kan ha nytta av det, även jag. Men att behöva det för det som andra menar, till att behöva det för mig själv är två väldigt olika saker. Andra vill att jag ska lära mig att vara sån som de vill.
Jag tror att det faktum att jag tycker om mig själv uppfattas som arrogant, men det är samtidigt det som alltid förespråkas, det är ju dit vi alla strävar hela livet. Det innebär inte heller att jag på något sätt tycker att jag är perfekt eller "färdig", jag jobbar med mig själv varje dag, jag har massor att bli bättre på men jag är duktig på att be om hjälp om det är möjligt för andra att hjälpa.

Som mobbad i skolan är det svårt att inte trilla ned i självhatet när man får kritik, särskilt av såna som man litat på.

Någon som har ett basebollträ?

3/3 På måndagen blev jag uppringd av Swarowski-butiken i Stockholm där jag lämnat in stjärnan jag fick av vår internationella jobbförening när jag fyllde 40. Den betyder jättemycket för mig och jag tycker jättemycket om den trots att jag egentligen inte gillar Swarowski. Men den är fin och det är en stjärna och allt det. Däremot hade den tappat alla stenar utom 2 stycken och det betyder att runt 10 stenar har tappats tror jag. Nu ringde de för att säga att om smycket tappat fler än 4 stenar så gör de inget åt det... De har heller inga andra stjärnor att erbjuda, utan antingen väljer jag något annat skit som jag inte vill ha och som inte betyder något för mig, eller så får jag ta tillbaka stjärnan som den är. Ju sämre kvalité deras grejer har, ju mindre chans att de ersätter det som gått sönder alltså?
Jag är så ledsen, besviken och skitarg så jag vet inte vad jag ska göra.
Jag känner mig helt maktlös!