Än finns det hopp!

10/3 På tisdagen fick jag en massa frågor om offerten jag skickat på måndagen och det är ett mycket bra tecken. Om den kastats i soptunnan bryr de ju inte sig om att fråga frågor. Det finns alltså ganska mycket hopp än. Jag och min leverantör hoppas att vi ska ha anledning att åka till Seychellerna för att träffa dem, det finns en god chans för merförsäljning om vi kan träffa dem öga mot öga, eftersom både min leverantör och vi har produkter som skulle kunna underlätta deras kustbevaknings arbete och skulle kunna öka deras säkerhet.
Vid lunchtid var jag tillbaka hos terapeuten och det var samma sak den här gången, vi kom inte fram till något direkt, men det känns ändå skönt att prata med någon som inte genast dömer mig.

Om man inte behöver det så glömmer man var det är

17/2 På tisdagen var det dags för att gå till terapeut för första gången i livet, om man inte räknar dietist/terapeuten jag fick gå hos 10 gånger innan jag bestämde mig för GBP.
Eftersom jag skulle vara där på eftermiddagen så åkte jag i god tid, jag tänkte att det skulle vara en massa köer in. Men istället var det bara raka vägen in, frågan är om inte många är på sportlov denna vecka?
Eftersom jag kom dit i så god tid så tänkte jag gå en promenad med Turre. Det hade varit planen hela tiden om jag fick tid över, det är bra att ha hund i såna lägen, promenader känns så mycket mer meningsfulla då. Problemet var att min planering inte sträckt sig längre än så... Jag har ju aldrig koppel på Turre och därför har jag aldrig någon koll på var det ligger, oftast ligger det just i bilen eftersom jag oftast tar den dit jag ska där Turre behöver koppel och halsband, men jag upptäckte att det inte låg där och kom på att det låg i hallen hemma. Ja ja, har man en snäll hund som bara har koppel för syns skull och för att stoppa honom från att hoppa ut i vägen om han skulle bli skrämd av något, då behöver man ju bara något att hålla i. Eftersom systerdottern hade fixat en sladd åt mig så att jag skulle kunna lyssna på musik från telefonen i bilstereon så hade jag ju den sladden och den är väldigt lång, lång nog att räcka till en "snara" och en bit koppel. Turre märkte ju ingen skillnad alls, mer än att det tog lite längre tid att få fast det på rätt sätt. Först så råkade jag dra åt den så att den satt för hårt, sen satte jag knuten annorlunda så att det inte skulle kunna hända. Sen tog vi en promenad runt kvarteren, vi hade drygt 45 minuter på oss så vi kom rätt långt. Jag hade också trott att jag hade bajspåsar i bilen så som jag alltid brukar, av samma anledning som jag har kopplet i bilen, men tydligen låg det också hemma i hallen. Jag gick alltså i skräck att han skulle behöva bajsa och hade superkoll på de andra hundägarna vi mötte för att se om de kanske skulle vara snälla nog att ge mig en påse om det behövdes och för att se om deras hundar var vänliga nog att kunna komma så nära att jag skulle kunna få en. När vi plötsligt kom fram till City Dog, en hundaffär på Sveavägen så gick jag in där. Jag har ofta åkt förbi den och tänkt att det skulle vara kul att se vad de har. Han som jobbade därinne var en trevlig finlandssvensk kille och han sa att det var helt ok att Turre följde med in, vilket jag ju trodde och dessutom är helt beroende av, jag kan ju inte lämna honom utanför så osäker som han är, jag vill ju inte att han skrämmer eller nyper någon och jag vill ju inte att han ska bli skrämd heller. Jag köpte en liten rulle bajspåsar och två små tuggben till Turre, han var väldigt skeptisk när jag räckte en av dem till honom, han nosade på den och tog den artigt från min hand, men sen när jag fortsatte att prata med killen i kassan så släppte han den på golvet så fort han trodde att jag inte såg. Ja, han är rätt artig Turre.
Jag gillade terapeuten vilket förstås är en bra början, vi får väl se om hon hittar något som det går att göra något åt, eller om hon kan förklara för mig varför folk inte ser mig så som jag ser mig själv.
Som vanligt så åt jag sashimi till middag på kvällen, det verkar inte som om jag kommer att tröttna på det på ett bra tag till. Jag kan liksom inte komma på något som jag vill ha förutom det, dessutom är det så enkelt och snabbt och jag blir ju så väldigt hungrig på så himla kort tid och ofta helt utan förvarning. Ena sekunden är jag mätt från det jag ätit tidigare på dagen och nästa är jag så hungrig att jag mår illa...

Vänner eller "vänner"

14/2 Ännu en jobbig dag som jag inte kan berätta om särskilt mycket. Jag blev kallad till ett familjemöte hos mamma och pappa och efter drygt 6 timmar gick jag faktiskt därifrån något lättare och med lite mer studs i steget och med lite hopp om att saker kanske skulle kunna lösa sig. Men jag hade också en massa att tänka på och kände mig väldigt utpekad och ensam.
Det är väldigt många i mitt liv som hävdar att det är något allvarligt fel på mig och att jag borde gå i terapi. Jag förstår det liksom inte, jag är en god människa, jag tänker aldrig elaka saker om folk (utom möjligen i trafiken) och ändå upplevs jag som elak, ha dålig attityd och en massa annat. Mitt stora problem är att nästan alla i min omgivning tycker att det är något fel på mig och tycker att jag borde ändra mig, det är bara det att ingen tycker likadant och till slut är jag helt förvirrad och försöker göra alla till lags..
Jag känner ibland så som Otis Redding sjunger i "The dock of the bay", I can´t do what ten people tell me to do, so I guess I'll remain the same.
Jag jobbar med mig själv varje dag och ändå är majoriteten runt om mig, inte nöjda.
De som inte känner så säger att jag ska göra mig av med folk i min omgivning som inte tycker om mig egentligen, utan bara vill att jag ska vara någon annan än den jag är. Men sanningen skulle då vara att jag skulle ha väldigt lite "vänner" kvar och kanske inte heller någon familj om jag ska vara ärlig.
Jag tror att jag har något som gör att folk tycker att jag är självgod och stark och det ger dem en önskan att klämma till mig ordentligt för att jag ska få en "reality check", men som jag sagt tidigare, jag är mycket känsligare än vad folk tror och jag har svårt att bortse från vad folk tycker och tänker om mig och det gör att jag helt tappar livsglädjen när folk bara hittar fel på mig hela tiden. Det finns något talesätt som säger att folk i allmänhet inte har tid att tänka på hur du lever ditt liv, de är upptagna med sitt eget. Men jag vet säkert att några av mina "vänner" har diskuterat mig och mer eller mindre kollektivt bestämt sig för att jag är för fel och inte värd deras tid eller kraft, att jag är mer jobb än nöje.
Jag har haft inställningen att så många människor inte kan ha fel och att det är mig det är fel på och nu har jag bokat tid hos en terapeut sen får vi se vad hon har att säga och om hon hittar något fel på mig som går att göra något åt. Men jag hävdar fortfarande att jag är missförstådd, för jag gör aldrig något med elakt uppsåt, aldrig!
Det konstiga är att "nya" vänner, det vill säga de som känt mig i mindre än 20 år... de tycker att jag är helt underbar och att jag har ett stort, varmt hjärta och att jag är den lojalaste vän någon kan ha. Till saken hör kanske att dem jag kommer bäst överens med är de som alltid är raka och ärliga mot mig. Om de säger till direkt om de tycker något om mitt beteende eller vad jag säger så har jag ju möjlighet att förklara vad det egentligen var jag menade, eller att be om ursäkt om det blev helt fel. Det är såna människor jag känner mig trygg med, jag vet att de ställer mig mot väggen om de tror att jag gör något dumt och då ligger det inte och jäser. Även om jag blir ledsen just då så är det ju en mycket friskare vänskap när man pratar om saker istället för att gå till andra och prata bakom ryggen.
 De människor som känt mig väldigt länge tycks tro att jag är samma människa som jag var när jag var 20 år gammal, jag har utvecklats, ibland undrar jag däremot om de har det? Jag älskar svenska språket och du kan vara säker på att jag säger exakt det jag menar, för jag är bra på att uttrycks mig och jag är bra på det svenska språket, men problemet är att folk ofta tolkar in så mycket mer än det jag säger. Jag tror att det beror på att andra ofta bara säger en liten de av det de tänker eller tycker och därför tror de att det finns något mer bakom som jag inte säger, men det är allt, jag säger allt, det finns inte rum för tolkningar, jag menar precis det jag säger och om folk lärde sig det skulle nog mitt liv bli lättare. En vän trodde att jag sa något som passivt aggressivt till henne i ett meddelande för inte alls länge sedan. Jag skrev att hon inte behövde vara orolig för mig och att jag hade stöd av två andra vänner nu när hon inte var i skick att hjälpa och stödja någon annan. Hon trodde som sagt att det var skrivet som passivt aggressivt, men det betydde precis det jag skrev och eftersom hon inte låter mig komma undan med sånt så fick jag chansen att förklara för henne direkt vad jag menade och det hann inte jäsa till något det inte var. Jag visste att hon hade egna demoner att ta itu med och jag ville inte att hon skulle känna sig skyldig för att hon inte var där för mig när jag hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle få en uppdatering och ville försäkra henne om att jag fick annat stöd så länge. Detta blev löst på den tiden det tog mig att skriva ett svar till henne, inte längre. Detta är en av anledningarna till att jag litar väldigt mycket på denna vän.